En av alla avgifter

Fick häromdagen ett erbjudande om att gå med i a-kassan. Tydligen hade jag av misstag begärt att jag ville ansluta mig nån gång i september och därför skulle jag nu, fantastiskt förmånligt, få möjlighet att betala avgiften för alla månader sen dess. Retroaktivt!

Extra fantastiskt var (naturligtvis), att nu när jag arbetar lite då och då räknas jag inte längre som helt arbetslös och måste betala en högre avgift till kassan. Och man måste vara helt arbetslös för att få betala det mindre beloppet…som telefontanten mycket vänligt påpekade.

Summan av det hela är alltså att jag skulle få betala några tusen av min skrala inkomst för att även i fortsättningen ge nästan 400 spänn i månaden till nåt som eventuellt kan ge mig en riktig a-kassa nån gång i framtiden. 80% av lönen. Alltså 80% av en månadslön som jag inte ens har, och som jag inte helt säkert kan veta om jag nånsin kommer att få.

För det är såklart vad som menas. Att man alltid har en fast(hel) lön att ta av. Och är man timvikarie eller deltidsarbetande måste man ändå punga ut a-kasseavgiften varje månad, även om man så bara jobbar en dag i månaden och hela lönen är…säg…500 spänn. Är det inte fint ordnat?

Jag tackade nej, sa att jag ville vänta. Förr eller senare blir jag ändå tvungen att betala den där otäcka summan misstänker jag.

Svettsnusk

Ah, livet som snuskig gammal lärartant!

Varje gång jag kommer till jobbet efter att ha cyklat dit i ilfart känner jag mig som en av mina gamla högstadielärare som alltid hade svettringar i armhålorna på de bohemiska skjortorna hon bar. För att dölja det brukade hon svepa in sig i en filtrutig poncho. Samma gäller för mig, fast på mig sitter svetten runt tuttarna och jag försöker dölja det med en kofta. Som naturligtvis får mig att svettas ännu mer.

Dessutom! Varje gång jag står bakom elever och ska hjälpa dem, särskilt bakom killarna i nian, förvandlas jag till sura kaffetanten med kaffeandedräkten som ångar ur munnen. Och jag tänker de måste verkligen tycka att jag är en 25-åring kärring, lika gammal som deras morsor nästan. Sen tänker jag på diverse filmer där lärare har förhållanden med sina elever och hånglar i städskrubbar och jag tänker jag är störd och då svettas jag igen.

Slutsats: jag är ett gammalt svettigt snusko. Tur att jag håller mig med äldre älskare så jag får känna mig ung då och då.

Vidare, bort

Det går inte många dagar utan att jag funderar på min situation. Varför jag är här, varför jag har stannat här och hur det kommer sig att jag inte har dragit nånstans när alla andra har det.

Det verkar inte som att man stannar i den här stan om man inte är härifrån.
Det är en svår stad, säger folk. Svår att lära känna.
Och jag håller med. Det är inte nåt som folk säger bara. Dem jag lärde känna när jag flyttade hit kom från andra städer. De flesta har dragit vidare nu, för det gör man.

Så i helgen i Stockholm började de fråga mig varför jag fortfarande bor här, jag borde ju dra, jag har inte så mycket här som håller kvar.

Jag kan inte längre svara nåt bra på det där. Man kan lika gärna bo här som nån annanstans har varit mitt måtto. Som att inget ändå skulle bli lättare av att flytta, inte bostad, inte jobb, inte att skaffa sig en fin tillvaro.

Sen har jag gillat det.
Uppväxt på landet, uppskrämd av stress och tunnelbanor.
Har tänkt att jag ska sakna möjligheten att se nåt grönt. Jag är inte direkt nån Skogsmulle, men det händer att jag vill gå… i skogen.

Men jag vet inte längre. Det är som att man kan ge den här staden en viss tid att försöka stadga sig med den, och har man inte klarat det då går det aldrig. Eller så gör det det, men jag är för trött för att försöka. Det börjar allt mer luta åt att rusa vidare. Den här stan har kanske passerat bäst - före-datum för mig, just nu.

Daytime sleeping

Det är nåt njutningsfyllt betryggande med att somna medan det fortfarande är ljust och dag.
Somna efter jobbet och ställa klockan och upptäcka att det inte är morgon när man vaknar utan att man fortfarande har en hel kväll på sig att slappna av.

Som att kroppen ändå är medveten om ljuset ute. Som att den känner sig mindre ensam och oroad då.

Och den drömfyllda sömnen som kommer där människorna fortfarande är tydliga när man (jag) vaknar. Det handlar mest om människor. Människor som jag vet vilka de är utan att egentligen kunna se deras ansikten.

Att man vaknar uppvärmd nästan omtöcknad. Att man när man sover lagom kan vakna uppfriskad så att man kan ta tag i det grå, men att man efter mer än 1,5 timmas sömn tvärtom nästan mår illa och bara vill fortsätta sova.

Det är lite löjligt magiskt.

Måndag, 13:51

Jag tror att pausen är slut nu.

Jag cyklar i regnet, ibland är träden rosa. Jag har inte sovit många timmar.
Nu känner alla igen mig på skolan, ingen frågar längre varför jag är där, bara vem jag vickar för nu.
I korridoren pratar folk om Eurovisionen. I lärarrummet pratar folk om Eurovisionen. Och om niorna. Niorna är hopplösa. De har gett upp nu, väntar bara på sommarlovet.

Jag cyklar i regnet.
Virar handduk om håret, för regnet har regnat sönder frisyren.

Jag läser och äter äggmackor och väntar på mensen.

Annars är allt lugnt.

Fredag, 16:59

PAUS.

Bloggen gör ont i örat på mig just nu.

Innan pausen börjar lämnar jag er med ett litet Hagman-citat. Det är sånt här jag är besatt av. Inte för att det egentligen är extremt bra, men för att det är lite mysigt:

Att komma hem ska vara en schlager.
Men något känns fel.
Som vore du min stora kärlek, som vore du en sedan allt för länge saknad sitter jag här. På ett plan uppe i skyn. Med fjärilar i mitt bröst.

Pingvinen

Killarna i sjuan bestämmer sig för att jag ser ut som en pingvin när jag går. Bakom ryggen sjunger de pingusången när jag går förbi, men när jag vänder mig om och ser dem i ögonen säger de inget. De flinar bara där de sitter vid fönstret. Och jag går vidare, drar åt mig huden och försöker att inte tänka på min egen högstadietid.

*

Det var högstadiet, eller kanske ännu mer mellanstadiet. En liten skola nånstans på Schlätten. Orangeröda byggnader, en gräsplätt med flagga i mitten och en obligatorisk skogsdunge bredvid.

Det var en tid av ständiga önskningar om att få slippa synas. Att ingen skulle märka. Att man trots att man innerst inne visste att det inte skulle gå, ändå inte skulle särskiljas på grund av de där små detaljerna som bara elever på mellanstadiet ser. Det som kan vara så litet, men som bara genom en otydlig slump kan göra att man för evigt blir bestämd att vara utanför. En strumpa, ett par glasögon, ett underligt prat eller ett ovanligt sätt att gå.

Jag tillhörde den där kategorin. Kategorin med nåt litet fel, nån liten utstickande detalj som visserligen inte var tillräcklig för att jag skulle bli ständigt mobbad, men ändå så pass stor att jag skulle plågas med jämna mellanrum.

Jag gick alltså fel. Jag fick veta det tidigt och det blev en inpräntad sanning som gjorde att jag ibland stannade extra länge när skolan var slut för dagen för att slippa ha sällskap på vägen hem. Det var också det som gjorde att jag drömde mardrömmar om gympan och att jag ibland fick hjärtklappning när snusgrabbarna från sexan närmade sig klätterställningen bakom skolan som vi alltid hängde vid.

Det fanns en bästis också, som tillhörde en annan kategori. Nämligen den där allt var konstigt. Hennes lukt, hennes kläder, hennes tysta sätt att prata på och hur hon rodnade varje gång fröken ställde en fråga till henne. Framför allt, och det höll alla med om, var det underligt att hennes föräldrar inte åt kött och att de bodde i en stor villa med pool i källaren. Hon var avgjort utanför. Officiellt mobbad. Inte bara nästan-mobbad som jag. Ibland kände jag mig nöjd över det, men sen fick jag alltid dåligt samvete. Det hände att jag såg henne smyga in i styltskjulet och stå där tills rasten var slut och när hon kom ut var ögonen röda. Då ville jag krama henne, men vågade inte.

*

Allt det där(och en del annat) försöker jag undvika att tänka på när jag vikarierar. För det mesta går det bra, för nu är nu och då var ganska längesen. Hittills har jag aldrig gråtit.

Hjärtan

Jag har tänkt skriva om kärlek och jag har tänkt skriva om svartsjuka, om oro eller trygghet och kanske ilska. Men innan det – hjärtat. Och jag har sagt det förut. Jag undrar hur ni(vi) kan vara så säkra på att det är hjärtat som värker när det värker? Att det är just det man ska följa?

”Att följa sitt hjärta” kan vara en av de tommaste men samtidigt mest betydelsefulla fraserna jag vet. Den har en innebörd. Den betyder nåt när det kommer från rätt person, eller syns i rätt text. Men som enskild mening är den värdelös för mig.

Jag känner i magen. Oron sitter i magen eller trycker mot lungorna eller bakom lungorna i bröstet. Sorgen sitter i halsen för där ligger det tårar, det känns som om tårarna tränger sig från halsen och upp till ögonen.

Kärleken sitter olika. Den är i underlivet och flyttar sig till munnen till händerna som svettas och till benen och ofta är den i magen den också. Men i hjärtat känns den bara vid sällsynta tillfällen. Åtminstone om jag känner efter noga.

Jag vet knappt ens var hjärtat sitter, jag bara tror, att när jag är krossad är det hjärtat.

För det är så det är konstruerat. Nån gång kändes det säkert i hjärtat på nån gammal egyptier med konstnärsådra, och så blev det tidernas vanligaste kärleks- och känslosymbol. Trots att det är långt ifrån den enda kroppsdel vi känner med.

Te dejo Madrid...

Jag börjar se över möjligheterna att dra. Om det skulle gå, igen. Om jag skulle våga. Men det handlar sällan mer om att våga än att bara göra. Trots att man är liten, trots att man är kvinna och allt det där som man inte ska vara när man reser själv. Eller vadå trots förresten? Inget trots, utan kanske snarare just därför.

Nu: promenad i Boulognern. Det är fint med lediga eftermiddagar.

Och så nåt oredigerat från anteckningsblocket...

och läpparna är torra
dödade av den oväntade dragningen
det omöjliga olämpliga

så full
av väntat liv
som jag är

*

vill inte än
inte skära
i nåt som inte redan varit

*

Jag väntar på ett ögonblick
kanske när du sover
kanske när jag får sluta känna
ögon av undran
dina överraskningar

*

varför du aldrig visar dig
och varför mina lungor
aldrig slutar söka
av nervositet

vad vi önskar varandra
och vilket överhoppat liv
vi sitter i
under tiden

Indieskutt och små hoppsasteg...

Måste säga att nya Tough alliance-singeln gör hela min dag! Fast den är tjatig och småpubertal.

Måndag,14:42

Det är ju ytterst upprörande att medan mobilen har bestämt sig för att inte ta emot några samtal från arbetsgivare på hela dan och inte på flera dagar innan, och när man i tristessen pekar fingret åt den genom att gå ut utan den, då ska den självklart ringa.

Naturligtvis är det ett skyddat nummer. Omöjligt att ringa tillbaka till. I stället iscensätts olika fantasier och alternativt om vem som möjligen kan vilja nå mig från ett nummer som inte existerar i siffror på min display.

Är det möjligen från det braiga jobbet? Och vad vill de i så fall? Antagligen vill de nåt bra, eller hur, annars skulle de ju inte ringa?

Är det kanske från det mindre braiga jobbet? Ja det tycks mer troligt. När det väl ringer nån är det såklart från ett jobb som man egentligen inte vill ha. Det är ju mitt öde.

Eller, med den största oturen av alla...ja, så är det! Naturligtvis! Det är nog arbetsförmedlingen som ringer. Med största sannolikhet. Tänker hon cyniskt.

Liten filmjakt

Jag snöade ju in mig lite på Pretty Woman. Efter att vi halvt om halvt påbörjat en diskussion om filmen här nedan kände jag att det enda rättvisa vore att se om den, om jag skulle kunna diskutera den på ett schysst sätt med musikerkarln.

Sagt och gjort. Jag fick ett ryck där jag låg på filten i parken – rycket gick ut på att jag skulle jaga tag på filmen i nån av de två närmaste videoaffärerna.

Traskar först till favoritbutiken på hörnet. Den där porravdelningen är lika stor som resterade filmdelen och ligger bakom ett orangefärgat skynke och där en man har installerat både säng och kök precis bakom disken och verkar bosatt i butiken. Denna butik hör till de små personliga som jag ändå uppskattar för sin litenhet, men som har ett ganska torftigt utbud när allt kommer omkring. Självklart har de inte filmen.

Cyklar nerför backen till stora häftiga kedjebutiken i stan. Där är hyllorna många och långa och utbudet är större men inte för den sakens skull helt bra. Här måste jag smyga runt bland hyllorna ett bra tag. Jag vågar naturligtvis inte fråga efter filmen, för av nån anledning skäms jag. Säger till mig själv skärpa mig. Kom igen nu! Det är ju inte Fäbojäntan du ska hyra direkt…Men filmen finns inte där heller och jag ger upp. Cyklar hem och äter glass i stället.

Det ser ut som om den seriösa diskussionen får vänta.

Lördag i maj

Och numera är jag sällan eller aldrig omnämnd med namn.

Jag är en plats eller stad eller metafor
inget som kan liva upp eller göra lycklig
inte längre nån att komma hem till
eller ens nån att lämna

Dagens kvinna!

För att lätta upp stämningen...

Jag testbakar chokladmuffins med världens godaste apelsinkräm i mitten. De står i ugnen just precis nu. Jag tror det kommer bli världens bästa muffins.

Nånting om föreställningar och negativa uttalanden

”Men hon ser ju ut som en hora”.
Fortfarande blir jag inte bara less utan också ärligt förvånad när jag hör människor i min närhet häva ur sig det. Människor som jag annars ser som kloka och som gör mig besviken när jag upptäcker att de inte har tänkt på det här. Det spelar ingen roll att man faktiskt ”tycker att hon ser ut som en hora”, det är själva uttalandet som är grejen. Detta att med avsmak i tonen påtala att vissa kvinnor som är sminkade är klädda eller beter sig på ett visst sätt, ser ut som horor – det är att sprida bilden vidare.

Eftersom den negativa bilden av horan är så djupt rotad; hur hon klär sig, hur hon sminkar sig, hur smutsig och äcklig hon är, blir det per automatik att nedvärdera och förakta dem som vi anser påminner om horbilden. Det sitter så långt in. Att sminka sig ”som en hora”, att hångla och knulla som det vi påstår att densamma gör är självklart dåligt. Åtminstone i enighet med människors bild av horan. Att sen verkliga prostituerade antagligen inte alltid överensstämmer med den bilden verkar inte spela nån roll. Horbegreppet är missvisande och åter missvisande. Och beklagligt negativt.

Så länge hora står för det där äckliga smutsiga blir det problematiskt att använda det. Att som Ronnie Sandahl i sin bok ursäkta sig med att aldrig ha sagt hora funkar inte heller. De föraktfulla tankarna och uppdelningen av tjejer i fina och fula finns fortfarande där, och för bokens huvudperson är det tydligen inte möjligt att älska samma kvinna som han runkar till. Förändringen måste ske i tanken, men för att det ska kunna hända måste man nog börja nånstans. Förslagsvis i språket.

Dagens Lost-signatur

Sen i går kväll har den suttit fast i hjärnan.

Nånting om relationer

Jag satte musikerkarln på tåget med hallonmuffins i en plastpåse som matsäck. Stoppade ner en bit hushållspapper överst så att han skulle han nåt att torka munnen med efter allt glufsande. Tänkte det var omsorgsfullt, så som föräldrar gör till sina barn som ska på utflykt, ni vet.

Och jag sa: nu kommer du tjata om att vi har svullat igen, som alltid. För det gör vi alltid. Och ångesten kommer alltid efteråt när man har landat och står med fläsktendenserna skrikande i ögonen framför spegeln. Men när är man mitt i det går det inte att stoppa för tillsammans har vi ingen kontroll på varken mat eller pengar. Man måste bara, lite till och lite mer. Jag antar att det måste ses som en av de mest negativa faktorerna i den här relationen vi har.

Och relationen är som jag tror att relationer ofta kan vara; skiftande. Den går från skämtsamt vänskaplig och retsam, till ett puttinuttigt nyförälskat beteende, till en känsla av nåt stabilt strävsamt - som att vi redan känt varandra i evigheter och för längesen slutade skämmas inför den andre när vi snarkar eller fiser eller inte kan knäppa byxorna när vi har ätit för mycket popcorn. Det sistnämnda kan jag inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Borde det finnas varningstecken på att vi blivit för avslappnade för snabbt, jag vet inte?

Vi gör saker, för det är visst så man borde göra när man ska försöka reda ut vad man känner och skulle kunna känna för varandra. Vi packar räkmackor och choklad och går ner till ån och äter med fötterna dinglande över kanten. Vi genar hemåt över ett område med husbygge och en avstängd bro och smutsar ner skorna i gruset. Vi hyr en film som nog är bra att se för vi har hört att det borde man. Vi lagar tacos och har nog rätt mycket sex. Vi kittlas och pratar och skrattar mest jämt. Vi promenerar och fikar. Vi diskuterar och blir lite oense och går tysta och sen försvinner allt i skämt. Vi sitter bredvid varandra i tv-soffan och pratar om såna som vi tycker är snygga i Desperate housewives. Vi går på restaurang och sitter och slappar och dricker vin lite lojt, ibland pratar vi om andra och ibland håller vi handen och nån gång då och då fastnar samtalet i samma spår men inte alltid. Vi ligger i parken på filt och är gulliga. Vi pratar till varandra genom toadörren. Vi sover, ibland precis bredvid varandra, ibland inte.

Det går fram och tillbaka, ändrar sig från plats till plats och stund till stund. Jag vet att det inte är riktigt beständigt, det är en aning oklart. Men jag vet också att just nu är det inget som stör mig.

Söndag, 10:20

Klättra upp i taket och rita dit ett stort kryss! Jag äter frukost vid köksbordet, när hände det senast? Läser DN om a-kassan och hur rätten till arbetslöshetsersättning varierar över landet, speciellt inom AF kultur. Dricker rabarber grädde och äter bregott med bröd och snart ska jag diska upp den gamla disken och plocka reda på alla DN:ar som skräpar på köksstolarna. Sen kommer musikerkarln och då är det meningen att han ska bli omhändertagen. Hoppas jag lyckas med det!

Dagens karl!

Fylleinlägg 3,11

Fniss! Jag har jobbat hårt. Högstadiekids kan ta knäcken på vem som helst och jag förstår plötsligt varför lärare måste äta tårta på lärarrummet och gå på after work varje fredag. De orkar inte annars!

Så efter jobbet har jag varit utmattad. Det har varit varmt och jag har ätit för lite sovit för lite och sen har jag åkt till stan för att fylla på vinförrådet inför helgen och sen hamnade 3 glas i min mage och det pallade inte den. Inte jag. Men luften har varit het och jag har svettats och inte är det väl konstigt att jag är lättpåverkad nu, nej?

Och när man är full, eller halvfull, fylls kroppen av saknad. Saknar brodern som är på andra sidan planeten, han som jag annars inte brukar sakna, som jag brukar tänka att han klarar sig, han gör sina grejer, hoppar fallskärm och plockar äpplen. Sen saknar jag vänner och ja, jag saknar lilla musikerkarln också fast vi pratar nästan jämt men jag skulle bra gärna vilja att vi träffades och löste upp allt dumt som varit mellan oss på sistone. Den här negativa spiralen, ja. Jag tycker om.

Uppgång

I dag är livet lite bättre för mig. När det är bättre för mig men sämre för andra som jag bryr mig om, vill jag helst åsidosätta allt mitt eget gnäll, skärpa till mig och inse att det inte är viktigt, inte just i dag.

Jag mår bra när jag får vara på samma arbetsplats, om så bara några dagar i streck. Jag trivs med att ha en aning ansvar – jag har egen nyckel, eget schema och ett eget skrivbord att sjunka ner vid och se viktigt arbetsam ut bakom. Det är nästan som att jag jobbade där, på riktigt. En sån trygghet.

Tyvärr rycks den rätt snart ifrån mig, snart återgår jag till att ligga och spänna mig klockan sju på morgonen i oro över vilket läskigt okänt jobb de ska ringa in mig på just den dagen. Vissa dagar vill jag inte ens svara eftersom jag inte är beredd på att ännu en dag komma till nåt nytt. Varje dag är en ny dag då jag ska ta leta upp ansvariga människor, ta kontakt, presentera mig och slungas in i rampljuset framför ett gäng elever som kan vara allt från blodtörstigt hånfulla till gudomligt änglalika. Det ska därtill sägas att detta att ta kontakt aldrig har varit en styrka hos mig. Jag tycker mig vara värd lite cred för att jag ännu inte börjat gråta under en lektion.

Men i dag – som sagt - i dag är allt lugnt. Nu har det gått två nätter med bara fem timmars sömn och trötthetskänslan på kvällarna börjar förvandlas till ögonvarm sommarfylla.

Efter jobbet cyklar jag, pratar i telefon på sängen i solljuset och sen kommer M till mitt kök och äter glass. Sen är jag ändå inte riktigt redo att avsluta kvällen inne så jag går ut igen. Utmed ån den här gången, där vattnet flyter på strömt och det ryker svart från Gevaliaskorstenen. Längst ut mot havet står lyftkranar som sträcker sig mot himlen, och betongfönster sitter som ihåliga ögon bland byggställningar till nakna vindsvåningar, för där ska det byggas ny stad.

Onsdag, 15:51

Sovit för lite och varit alldeles förvirrad och ganska ofta känns det som jag ska sprängas och alfalten börja spricka under fötterna och jag filar fotsolurna hårt så att det nästan börjar blöda och ungefär varje dag blir jag less på karlar.

Uppdatering:
Jag får i alla fall högre lön än väntat. Alltid nåt.

Störigheter

Jag sitter och söker mitt säkert fyrtionde jobb som informatör och tänker på det som man svarar varje gång nån frågar Vad vill du göra med ditt liv då? Vad vill du jobba med?

Varje gång svarar jag det här har jag pluggat och då kan man söka såna här jobb. Informatör, typ. Och så tänker jag på hur sjukt det är att trots att jag söker de här jobben har jag så gott som aldrig provat på yrket i verkligheten. Jag vet ingenting om hur det är att vara informatör i realiteten, eller om jag passar för det alls. Jag kanske är för långsam, för ofokuserad för mycket allting, och till råga på allt kanske jag inte är tillräckligt flexibel eller driven. Det vet ingen, egentligen.

Och jag fattar inte hur det kan komma sig att vissa yrken bara behöver läras ut i teorin med tunga böcker om diskursbegreppet och hermeneutiken och Bourdieu, och aldrig på riktigt. Att det aldrig ska behövas nån praktik, när andra utbildningar har flera månader av sånt som kallas för lärande i arbetslivet. Och att det ändå, när allt kommer om kring, oftast krävs flera års praktisk erfarenhet för att få minsta vikariat.

Tre favoritgrejer just nu

*Normalsaltat smör
*Mozarella
*Vaniljsås

Infall och utfall

Måndag efter mens betyder att hormonerna börjar vända på sig och att man drabbas av underliga infall. Som till exempel:

*Plantera om alla blommor i lägenheten utan jord
*Låna pengar av sig själv som man inte har för att kunna baka en toscatårta
*Sätta in en oseriös annons på en sexkontaktsida bara för att se vad som händer
*Ratta in sportradion och lyssna på en fotbollsmatch

Jag skulle tro att det sista infallet är det mest otippade för min del.

Annars sprudlar det av aktivitet här på gården. Folk grillar flintastek och sitter på bänkar och jag såg till och med några spela brännboll när jag gick till närköpet. Brännboll är kanske höjden av vårhurtighet.

Och nu har visst Gefle gjort mål.

Intensivt

Fast jag ofta får känslan av att jag inte gör nåt med min tid kom insikten om att helgen varit intensiv. Det är när hjärtat känns söndrigt men bakhuvudet inte är helt medvetet om det som jag försöker hålla mig borta från tänkandet. Vilket sällan går.

Inte mindre än tre gånger har jag ringt lilla musikerkarln och låtit ynklig och beklagat mig i största allmänhet. Varje gång jag gjort det har känslan av att jag inte tycker om mig själv i det här tillståndet vällt in. Jag vet inte hur människor står ut med mig ibland.

Det har funnits stunder då jag suttit framför datorskärmen och hyperventilerat, försökt svälja ner allt längst ner i lungorna och höjt musiken. Höja musiken är en av få saker som hjälper.

*

Efter en evighetslång arbetsdag i fredags klämde jag i mig en pizza och somnade med kläderna på under en filt. När mobillarmet började vibrera steg jag inte upp. Varken första, andra eller tredje gången. Ögonlocken påminde plågsamt om att ännu en vecka med för korta nätter hade gått.

Sen cyklade jag genom aprilkvällen som tillfälligt förvandlats till oktober, för att träffa C vid Sjömanskyrkan. Vi glodde på hennes singer/songwriter-bekant som spelade och jag kladdade ner halva lokalen med läsk. När ett gäng tolvåriga(?) pubertetsstinna punkare äntrade scenen fick vi nog och drog ut. I utgången stod småflickorna och blåste i alkomätare och på trappan till den drogfria lokalen satt en ensam kille med en burk päroncider och orerade. Kvällen var uppenbarligen ung för vissa medan vi andra gick hem och glodde på tv.

Gårdagen spenderades på folkhögskolan tillsammans med skrivarmänniskor kaffe och kanelbullar. Vid dagens slut surrade det i huvudet av samtal om text och ännu en insikt hade kommit till. Det tar fanimej tid att skriva böcker. Det är inget som går att fuska sig till genom talang och allting är mycket besvärligare än jag oftast tänker. Men jag tror det är värt det, till slut.

Återstoden av helgen har gått åt till filmtittande och i dag en fika med M och R och lilla växande magen. Efteråt, för att undvika hemmet och den ständigt nödvändiga disken, tog jag på mig hörlurarna och började gå i kvarter där jag aldrig annars går. Med ögonen på trävillornas tinnar och torn, tomma verandor och söndagsdöda bakgårdar. Det är så jag måste göra för att börja om.

Lördag, 00:52

Just att lämna en lokal med människor, att cykla hem från en vän och låsa upp till en tom, men ändå full lägenhet får mellangärdet att ömma extra i kväll. Gå ut i det lilla köket med det lilla bordet, studera de prydligt upphängda gardinerna och tända i fönstret …

Sekunderna när man tänder är så långa.
För vem?
Undrar man. För grannarna? För mig? För mitt kök som det var månader sen det blev ordentligt besökt av andra?

Och jag älskar det lilla köket. Tycker det är värt människor som rör sig i det. Det förtjänar all uppmärksamhet för det är det bästa kök jag haft.

Men det är så jävla ensamt i kväll. Jag klarar fan inte av det. Jag var inte beredd på det här när vi bestämde att vi skulle flytta isär. Jag tror korta ögonblick att jag inte är gjord för ensamboendet, jag har insjuknat i samboskapsberoende…jag tar vem som helst… nån snälla svara… var i min närhet bry dig om gardinerna i mitt kök innan jag dör!

Den här dagen har varit hård mot mig, det är därför. Det tycks rätt många dagar vara numera.

Ibland är det hårt

Har jag sagt att jag hatar högstadieungar vissa stunder?

Dessa stunder är: när de är sådär nonchalant efterapande, när de brölar rakt ut med målbrottsrösterna över just ingenting, när de är mer svartcyniskt neggopessimistiska än den gnälligaste pensionär och när de inte vill arbeta för att det är sååå jobbigt bara att öppna övningsboken.

Vid alla andra tillfällen är de faktiskt helt ok.

Rymddrömmen

Så i natt var jag i rymden. Det var jag och lillebrorsan som var med i nån sorts rymdprojekt. Vi satt fastspända i stolar av biofåtöljskaraktär tillsammans med Jymd-Christer och massa annat folk. Inför resan blev vi matade med spaghetti ur konservburk. Man behövde tydligen kolhydrater i rymden.

Sen bar det av. I rymden svävade glitter och gamla smutsiga underkläder runt överallt och man var tvungen att hålla sig i, hårt. Alla skrek och några grät och Jymd-Christer skrek nog högst. Sen var det plötsligt en tant som ville hem för hon skulle ut med sin pudel och själv ville jag hem och byta tampong. Det kunde man tydligen inte heller göra, i rymden.

Efter det var det gryning och jag väcktes av skrattmåsar. De har invaderat hela Brynäs nu, de små skränarna.

Klasslistan

I går kom en lista på posten över människor som jag gick i nian med. Det står var alla bor och vad man har för telefonnummer. Om man känner sig modig ska man kontakta nån inför klassfesten som ska gå av stapeln i maj.

Kollar igenom listan och konstaterar att stora delar bor kvar i den lilla ort som vi gick i skolan i, eller strax utanför. Bara jag och fyra till bor längre bort, nån annanstans. Spontant orsakar det ett litet mentalt haha.

Tänker jag bor ju åtminstone här. Jag har en utbildning, en trevlig lägenhet i trevligt område. Ett eventuellt romanprojekt och en 40-årig älskare. Ett studieår utomlands att minnas. Ett långt CV. Timvikariat på arbeten jag egentligen inte är kvalificerad för. Ett antal vänner runt om i landet som jag träffar alldeles för sällan. Två mer eller mindre seriösa förhållanden bakom mig. Ett avslutat samboende med pojkvän och två med kompisar. En massa hångel…

Vad mer? Vad är det egentligen jag har?

Och det lilla mentala haha:et försvinner, för jag vet inte vad det är jag ska skratta åt. Vad som är värt att ha när allt kommer omkring.

Såklart

Det gick ganska bra länge. Det blev bananer, vindruvor, potatis, soppa och fryst mango. Men vid frysdiskarna på slutet drog sig handen neråt och tog upp en burk strawberry cheesecake. Tänkte om jag gör det snabbt, köper den snabbt då…

Ja då. Då är den i frysen och ligger där och finns. Självklart kan jag inte slänga den.

Lista

Tio första
Första bästa kompis: ett gäng ungar hemma i kvarteret. Fast mest var det Sara och Marina tror jag.
Första bil: ingen, om man bortser från de röda och blåa sandlådebilarna.
Första kärlek: en Marcus som tyckte om att pussa på mig i lekis.
Första husdjur: katten Ikaros.
Första semester: Tjörn kanske?
Första jobb: sommarjobb på dagis.
Första köpta skiva: när jag var typ fyra fick jag en lp med Carola som jag inte minns vad den heter nu. Men det måste varit en av hennes första.
Första riktiga kärlek: alla kärlekar är väl riktiga?
Första piercing: öronen och naveln.
Första konsert: nåt 80-taligt på Skara Sommarland…Magnus Uggla kanske?

Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: vin i helgen.
Senaste bilfärd: en tur ut till ett naturreservat i helgen.
Senaste filmen du såg: Innan frosten, på tv.
Senaste ringda telefonsamtal: vikariepoolen.
Senaste bubbelbadet: måste ha varit innan vi flyttade, alltså i somras nån gång.
Senaste kyss: musikerkarln.
Senaste gången du grät: i går.
Senaste måltiden: åt precis en macka.

Åtta har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: nej, inte vad jag minns.
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: bara efter att de gjort slut.
Blivit kär vid första ögonkastet: nej.
Fastnat med blicken i någons urringning: jaaaa, såklart.
Fått ditt hjärta krossat: ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: nej.
Haft ett one night stand: jorå.
Busringt till någon: japp, fast det var evigheter sen.

Sju saker du har på dig just nu
1.Örhängen
2.Trosor
3.Svarta strumpor med katter på
4. Linne
5.Rutig skjorta
6.Pyjamasbyxor med hjärtan
7.Lite saggigt smink

Sex saker du gjort idag
1. Cyklat till ett jobb
2. Kramat barn
3. Målat till musik
4. Varit på Kupan
5. Köpt bröd
6. Kokat te

Fem favoritsaker utan rangordning
1. Bokhyllan och böckerna i den
2. Mp3-spelaren
3. Mat
4. Pyjamasbyxor
5. Skrammelcykeln

Fyra personer du kan berätta allt för
Mmm. Har nog svårt att tänka mig att jag berättar allt för nån, men de jag känner förtroende för får höra det mesta som är viktigt.

Tre val
Blått eller rött? Rött
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Choklad...eller chips, eller choklad. Båda kanske? Eller popcorn.

Två saker att göra innan du dör
1. Resor
2. Roman

En sak du ångrar
Ord

Måndag, 17:17, 20 grader

I solen målar barnen hjärtan på mig. Och katter och blommor och grisar och jag vet inte vad. Och under klätterställningen sitter en liten kille som säger ”På fredag ska vi ha klassfest! Vad synd att du inte är här då”. Och man får kramar och händer som vill hålla i en och frågor massa frågor från ögon som vill ha ens uppmärksamhet.

Det största fördelen med att jobba med yngre barn är all förbehållslös kärlek som man bara får. Som ges till en utan misstänksamhet och funderingar över om det är ”rätt”. Det rättar till hjärtat lite och jag behövde det i dag.

*

Och varför jag är deppig?

Jag hade nog inte väntat mig det här när jag påbörjade den här historien. Hade nog tänkt mig att det skulle vara lättare, att jag skulle ha kontroll över situationen. Jag var rädd att jag skulle bli den som sårade. Nu blev det inte så. Nu är jag i stället vidöppen och rädd för att bli sårad.

*

Och dagen till ära får jag ett mail som jag absolut inte vill ha. Från den där arbetsgivaren som jag hoppats lite extra på. Ett arbete som jag inte bara skulle klara alldeles utmärkt utan också antagligen vara riktigt bra på. Som jag är lite gjord för. Det finns ingen grej som jag har hört så många gånger från så många människor att jag är bra på som att skriva. Och ändå får jag inte göra det. Jag känner mig lite extra pissad på just därför.

Tack då

Men man ska inte, nej man ska inte tro det blir sommar.

Det Här Är Vad Dom Säger.mp3

Tvivelaktigt innehåll

Bara sån ilska hela tiden som jag inte vet var den kommer ifrån. Jag funderar fram och tillbaka undrar över vad jag borde och tänker det vore så skönt att be allt dra åt helvete. Tänker vad som vore bra för mig för det måste man. Tänker skyll dig själv föfan gör det. Sen gör det ont i bröstet.

Dagens snåltips för panka och bantande

Detta är visserligen gammalt, men ack så underskattat: nudelsoppa!
Tag en påse vanliga Mr Noodles(europshopper nudlar/icas nudlar/annat). Koka upp med vatten och kryddor.

Betydligt mer mättande än att äta bara nudlarna rakt av!

Dessutom; eftersom nudlarna är små och trasiga får man i sig mindre kolhydrater och mer varm vätska. Och som alla vet - ju varmare desto mättsammare.

Extra lyx: buljongtärning!

Jag tänker köra stenhårt på detta.

Blomknoppar

Medan vårrenovering pågår behövs färg och blomstring.
Så - här - tussilago! Nästan i alla fall.

Onsdag, 12:51

Jag stack just hål i mitt öra. Tryckte ner en nål genom en flera år gammal igengrodd hinna. Den har inte blivit penetrerad på länge, nu kommer det börja vara, och det känns lite som att börja gräva i flera år gamla själsliga sår.
Jag har inte brytt mig om örhängen på evigheter men nån gång ska det väl vara dags för revolt. Nu ungefär.

Morgonvanor

Under sommarhalvåret är det trots allt helt ok att tvinga sig upp alldeles för tidigt. Bara känslan av att vara ute före alla andra, få känna på lite tystnad och tidig sol, är ju värt det.

Det är mycket troligt att jag kommer bli en tant som går upp klockan fem för att mata katten och vänta på tidningen och sen gnäller för att den inte kommer prick halv sex som vanligt.

Jag vet inte när solen går upp numera men det måste vara tidigt. Förra våren gick jag ofta upp ungefär samtidigt, eller såg den gå upp när jag passerade just den här gatan. Det var en backe som gick neråt längre bort och försvann mellan husen, alla gamla husen, och i slutet låg solen och var rosa. Jag tyckte alltid det var sjukt vackert, sjukt glad för ljuset som hela årstiden gav mig.

Hade brukat gå upp i halvdunklet i april, när det inte var mörkt, inte riktigt ljust. Medan jag packade tidningarna och gick de första gatorna hände det nåt. Jag kom aldrig riktigt ihåg när, men med ens fanns det sparvar som parade sig och kaniner i buskarna, ja jag har säkert skrivit om allt det här förut, men jag tyckte alltid att det låg en sorts obegriplig åtrå i luften.

Jag vet att jag tänkte på det, för just då var det mycket som hade varit hopplöst. Det var det där jobbet som aldrig ledde nånstans, och plugget, en lång tom sommar och höst som skulle komma och så var det kroppen igen med alla besvären som aldrig ville bli frisk.

Alltid den förbannade kroppen.

Jag hade fått medicin igen och en ny förhoppning. Ännu en förhoppning. Men för varje medicin som provades, varje vana jag ändrade blev de där förhoppningarna lite mindre. Ju fler gånger man hoppas på en faktor desto genomskinligare blir den, känns det som. Det var ju därför jag satte så mycket tilltro till de där ljusa nätterna i april.

Jag trodde att nåt skulle ändras nån gång där, medan jag gick omkring och funderade på åtrå och skuttande kaniner. Och jag vågar skriva nu att det är rätt skönt att jag trodde det. För nu är situationen annorlunda.

Tisdag, 10:58

Bloggen ska vara grön nu, men enligt rykten är den vit och helt uppfuckad ibland, i vissa webbläsare. Främst i Mac-datorer skulle jag tro. Jag försöker ordna detta tekniska missöde.

Påsken har gett mig ännu lite mer svullen mage, så att man skulle kunna misstänka, man skulle kunna tro att...men, nä. Det är mest bara fika. Nu ska jag leva på soppa i några dagar.

Dagens kvinna!

Glad påsk!

Lite varstans på bloggar läser jag om dåligt självförtroende. Vad som är tecken på detta, och hur ingen verkar vilja ha det. Sen hör jag från den där musikerkarln som jag ibland telefonerar med på nätterna, det är när vi har en viktig diskussion, att ”du har väl dåligt självförtroende”. Han säger det på ett sånt sätt som antyder att det är ovanligt.
”Ja” säger jag ”så är det ju.” Ser inte det inte som nåt underligt. De allra flesta har väl inte bra självförtroende när det gäller allt? Underligt är däremot hur vi pratar kring det, som vore det en ovanligt ond sjukdom. Och hur vi oftast inte vill erkänna det. Som att det är den fulaste känslan.

Fast man är ju aldrig sämre för att man är rädd. Eller för att man tycker man har fula öron. Eller för att man dör varje gång man försöker prata med chefen om högre lön.
Gott självförtroende(eller för den delen god självkänsla) får inte vara det finaste vi kan ha. Det känns bara så tröstlöst då.

*

Kvällens sång, till den som jag tycker är speciell:

Maia Hirasawa - Still june.mp3

Skärtorsdag,10:28

Så det är inte han eller nån annan som gör mig olycklig när jag är det. Det är mest jag själv. Jag är en lipsill ibland.

I dag ska jag packa, förhoppningsvis söka de där jobben som jag spanat in och sen dra iväg till Schlätten. Först frukost.

Dagens karl!

Onsdag, 11:50

Jag känner mig svullen om magen(obs! ej graviditet) och vägrar klä mig i annat än luftiga klänningar. Varför pinas i jeans när man inte behöver?

Jag väntar på deklarationen.

Måste nog ta en tur runt kvarteret snart.

Positivt om det negativa

Känner att den här bloggen kan ge en ganska negativ bild av min lilla dejt och hur det är när vi träffas. Man kan lätt tro att det är gråt och tandagnisslan för jämnan, men så är det inte. Inte i närheten. Vi har det bra när vi träffas, och visst skulle jag kunna skriva om det, men behovet är inte speciellt stort.

Jag skulle kunna skriva ingående om hur vi fnissar och fånar oss och pratar med löjliga röster, om hur vi äter så vi nästan spricker och han tar kort på min mage för att den ser så jäkla gravid ut, eller om hur vi gnabbas om huruvida det är Marit Bergman eller nån annan som har gjort låten som spelas på radion i hans kök. Eller nåt annat. Det finns gulligheter och slisk så det räcker. Men det är tveksamt om ni vill läsa sånt. Människor har en tendens att gilla att fördjupa sig i andras konflikter.

När det är bra är det bra, liksom. Sen är det bra med det.

Tehyllan

Jobbar inte i dag heller. Jag antar att man får skylla sig själv när man tackar nej till fyra dagars jobb, men gympalektioner är faktiskt inte min grej. Är rädd för bollar och bandyklubbor, kan inte regler. Tror det skulle bli bara knas.

Jag har fixat en tehylla och det är så trevligt, det är som i värsta tebutiken. Jag har burkar från Kupan i plåt och glas, kinesiska burkar, finska burkar (blåvita), honungsburkar och burkar med änglar på.
Sorter som finns på tehyllan: svart apelsinte, svart orientaliskt te med kanel, rött te med papaya och lime, svart chaite och grönt citruste. Allt ska hällas i bruna engelska kannan och sen därur till en stor kopp.

Tidens tröst

”Du börjar alltid gråta så mycket när du gråter” säger han och pupillerna flyttar sig neråt i ögonen på honom, till den bekymrade punkten. Och jag håller med. Jag gör ju det. Jag håller inte tillbaka. Jag gråter fortfarande som jag grät när jag var fem. Det är samma längtan efter uppmärksamhet som fortfarande är kvar i mig.

Vet inte var det träffar mig först. Vilken del av kroppen som tar emot orden före de andra. Men det är kroppen som läser av och vänder sig om där, i sängen. Och förstår snabbt. Kroppen som bestämmer att det ska komma ett hulkande och snyftande. Jag gråter och gömmer huvudet under täcket och det är nu man önskar att det vore fem minuter tidigare, fem minuter innan nån hade flugit med munnen.

Sen samtalar vi. Försöker släta över allt. Kan vi laga det? Kanske genom att prata och förmildra…ja kanske.
Jag snyftar och tar på mig kläderna. Rena trosor, strumpor och ren kjol. Rent för att förmildra. Ta bort det nakna utsatta. Vi värmer mat. Jag sitter rödgråten vid bordet och lassar in. Snart känns det ändå bättre. Andra tankar- spaghetti, ryggsäckar, tågbiljetter - hjälper till med förträngningen. Tidens tröst.

Men på tåget är det det enda jag minns. Just de illavarslande orden. Inte att helgen varit bra, att vi gjort saker och närmat oss varandra. Vad ska det tjäna till när vi ändå har sagt det där till varandra, tänker jag. Vad är det för vits? Tårarna sitter i halsen, och jag försöker låta bli att titta på mig själv i tågfönstrets speglande. Vill inte se fnaset under de gråtna ögonen och det röda utslaget på kinden. Blundar och höjer musiken på mp3-spelaren, gömmer allt innanför.

*

Fast tidens tröst. När jag kommer fram är det varmt, som sommarkväll, och jag kan cykla fort i fladdret över broarna. Känner trösten komma.

Jag kan ju inte göra mer. Kan inte ändra mig och försöka med nåt annat. I så fall får det nog vara.

Ensamma flickor

Brett Anderson släppte nytt album förra veckan och jag firar med lite gammalt Suede och ett nytt försök att lägga upp en box. Inte en av deras bästa låtar, men passande när man känner sig...ja, ensam.

Återkommer säkert snart med detaljer om helgen.

Suede - A New Morning - 04 - Lonely girls.mp3

Kontraster

Det knakar i gungställningen och flickorna gungar högst. Sjunger med precision, rad för rad, vers och refräng: ”Vågar du så vågar jag…”

Några hittar en nyckelpiga. De studerar den noggrant och bygger ett bo av gräs till den, det blir en liten fyrkant som placeras strax intill cykelgaraget. I solen blåser skogen in över dem och förstör, men de bygger upp igen.

Ibland behövs det kontraster. Efter sorgen över systemet i går, den totalt nedgångna kvällen, hopplösa minuter framför datorn där allt, varje ord i fel riktning kan utlösa tårarna, efter det behövs nåt helande. Behöver bara en kort resa, solsken och en eftermiddag med dagisbarn. Inte precis vad jag önskat mig, men absolut rätt just då.

Och snart kommer helgen. Snart kommer den varma helgen. Den kommer och den känns fortfarande lite hemlig och tveksam, men jag måste erkänna att jag vill ha den.

Efter ett halvår i kjol och leggings

Benen: Jeans? Vad är det? Är det meningen att man ska ha på sig det?
Rumpan: Vadå? Hur är det tänkt att JAG ska få plats i dom där?
Magen: Men HUR har du tänkt att du ska kunna andas om du ska stoppa in mig DÄR? För att inte tala om hur det ska gå att äta...

Helvetes krångel

Fan. Satans jävlar. Jag fattar inte. Blä!
Jag måste ha förstått fel nånstans för det måste ändå vara meningen att jag ska ha nåt. Att leva på.
Eller?
Det måste bli så. Hoppas jag har tänkt rätt för en gångs skull. Suck! Man ska aldrig tro att det går att bara "få" pengar från en myndighet utan att man senare blir tvungen att lämna ifrån sig dem till en annan.

Testosteronstörningar och felaktiga färger i rutan

Åh så värdelöst med all jäkla hockey som besudlar tv-tablån.
Jag stänger av i protest!

Peace och solsken!

I dag har jag uppdaterat mitt CV!

Händer inte precis varje dag numera. Nej.

Tisdag, 12:03

”Jag är fortfarande krasslig” sa jag när det ringde från vikariestället i morse. Och det är klart – jag är alltid krasslig klockan sju på morgonen, oavsett vad en eventuell febertermometer skulle ha visat. Men halsen var lite ond i går, kroppen lite underlig…ibland illamående. Var kommer detta illamående från? Och det är inte ett sånt illamående, är inte. Och jag spyr inte, bara går runt och mår lite småilla nu och då.

Väntar nervöst på besked om huruvida jag får behålla pengaklumpen på mitt konto eller ej. Står i fönstret och kikar efter brevbäraren. Grannarna rör på sig, nu ser man dem! Det har gått upp ur sin dvala, går ut och handlar mjölk, står och snackar vid cykelverkstan. Mitt på dagen! Jag har väl sagt förut hur mitt kvarter ser ut, ni vet det nu va? Det vet ni nog.

Min novell till skrivarkursen rör på sig också. Den utvecklar sig, blir längre och jag har börjat skriva i scener. Fastnar i vad de ska säga, hur de rör på kropparna bäst i takt till samtalet. Samtal är nästan svårast. Jag vet inte vad det betyder. Vet inte var den kommer ta vägen. Läraren säger att det är en ”originell historia” och jag hoppas det är bra.

Måndag, 11:16

Sjuk dröm:

Genom min skrivarkurs kunde man vinna en resa till New York. Allt man behövde göra var att rida en hinderbana på en talande häst och klara av detta på två minuter. Jag red, man skulle rida barbacka så det gjorde jag, och småpratade med hästen under turen. Självklart klarade jag det. Jag fick resan. Dessutom fick jag ta med mig två vänner och fick ett kylskåp fyllt med färdkost(!). När jag kom hem var kylskåpet redan fyllt och på varje hylla låg det…räkor! Massor av räkor. Frysta, inlagda, rökta, marinerade. Detta lämpade sig tydligen bäst som färdkost till New York. Jag tror det hade nåt med Jetlagen att göra.

SOL och vårare

Sol över Brynäs! Det är nu jag ska sitta uppkrupen i det djupa fönstret med stor kudde bakom ryggen och bok i famnen medan eftermiddagsljuset sipprar in och dränker rummet. Men fönsterbrädorna är fyllda av blommor och lampor och jag funderar på att andrahandla ett litet avlastningsbord till dem, så att jag kan anpassa mig efter årstiderna.

Nu går jag på gator som är rengjorda från grus och nu orkar jag äntligen pumpa cykeldäcken. Pumpa dem iklädd lätt genomskinliga strumpbyxor och kjol för att känna att traditionellt malligt manligt pysslande (fixa med cykeln) inte bara är för blåställsnubbar och såna i jeans.

Går på torget som överbefolkas av par med händerna i varandras, och vet inte om jag ska störa mig eller glädjas eller bry mig alls. Eller bara tänka att det är tveksamt om man nu faktiskt blir kärare på våren, att våren snarare gör att vi vill vara kärare.

Köper present till musikerkarln, får den inslagen lite på nåder (vi brukar ju inte slå in såna här men nu gör jag det i alla fall) och han får ett blommigt fint papper, jag hoppas jag inte köpte nåt han redan har. Ut igen över torget till cykeln, och på alla bänkar sitter de uppflugna som skator på rad, människor som ska ta vara på solen. Inom en månad kommer jag se dem huttrande på uteölserveringen med filtar över axlarna.

Bokgubbslem?

Ronnie Sandahl använder uttrycket grabbslem i sin bok. För egen del trodde jag mig ha träffat på underligaste sortens gubbslem i går på Kupan. I lugn och ro stod jag nämligen och valde bland pocketböckerna för två kronor styck, när han plötsligt tog kontakt. Tilltalade mig. Frågade om jag var intresserad av begagnade varianter av den och den boken också. Visade mig en lista. Och jag nickade och log och sa kanske det.Då fiskade han upp ett litet plastkort i fickan, textat BÖCKER längst upp med skrivmaskinsstil. Namn och adress och telefon. Postgiro. Inget mer.
”I morrn kan jag inte…och absolut inte på lördag men på måndag tisdag går det bra!”
Och jag: ”ahaaa…okeeej”.

Sen tror jag att han gick. Och jag vet inte, självklart kan man sälja böcker, inte behöver det vara nåt fel med det, men fostrad till misstänksamhet som man är misstänker jag att jag inte kommer våga ringa. Eller så överraskar jag mig själv och gör just det. Hela världen är trots allt inte gubbslem.

*
Och här var det meningen att jag skulle klistra in en låt i en sån där box, men jag är förmodligen störd för trots att jag läst kurs i www-teknik bråkar den där jäkla koden med mig så att jag sliter mitt hår och gråter mensblod över datorn. Helvete!

Gud hör kanske bön!

Hohohohohoho.
Det finns en möjlighet att jag får behålla alltihop. Åh, så sjukt bra. Hoppas!

Glädjeskutt och febersvettning. Tekalas!

Okej, vi får väl se.

Dagens karl, dagens idol

Jag hade säkert nån plansch på nån vägg nån gång. På 90-talet eller så. Och i kväll är han i Stockholm. Men inte jag. Jag är sjuk, det är konstaterat. Bara att lägga sig och snora då.

Lunchtid, II

Och snorig är man som en gris. Hur det nu kan finnas pollen när det är typ...noll grader om morgnarna. Och huvudet, huvudet, huvudet som börjar kännas vid sig om eftermiddagarna bland alla tonårsbröl. Och magen. Värker. Inga barn blev det den här månaden heller. I dag är jag bildlärare.

Lunchtid

Skrapar ur det sista ur smörbyttan. Hittar ett kilo spaghetti längst upp i skåpet. Det här börjar lite som ett klassiskt jag-är-så-pank-det-är-så-synd-om-mig-inlägg. Överlever väl till i morgon då det ska trilla in en hygglig summa på mitt konto, betydligt större än jag brukar röra mig med. Vet dock inte hur mycket jag får behålla, om jag får behålla nåt. Om det kommer mer sen? Och om jag inte får behålla det, hur är det i så fall är tänkt att jag ska klara mig? Jag fattar inget här.

Tisdag, 23:33

Jag ville sjukskriva mig, jag tog ett jobb i dag som jag inte alls hade lust att åka på. Jag ångrade mig redan när jag lagt på luren medan jag hörde min egen röst tacka ja i repeat: ja - javisst - jaaaa - oookej - japp – okej - hej då!

Sen i morse, upp strax efter sex. Dimma. Det gick att sätta sig mitt i vägen i Brynäsbacken och knyta skorna om man ville. Så tomt. Busskortet funkade inte. Panikartat mumlande till chauffören om vad jag skulle ta mig till, vad ska jag göra jag har inga pengar? Och han som nickade med stängd mun och vinkade in mig, stressad. Och jag som svalde nervositeten och kunde sätta mig längst bak. Mot okänt mål igen, det börjar bli en vana nu. Och sen var jag pubertal och lyssnade på Kent vägen dit.

Hoppade av vid en öde Konsumbutik i denna underliga by som jag aldrig tidigare besökt. En kontrast mot där jag klivit på. Ena sidan kantad med organge-röda sjuttiotalshus, plåtiga fasader tråkigt stirrande mot vägen. På andra sidan Gavleån, dimma, och så den där Konsumbutiken med sitt bruna tegel och små skyltar, ytterst omodern i sitt utseende.

Traskade femtio meter fram till skolan. Bredvid en rad vitkalkade brukshus låg den. En mindre herrgård i blekgult med enorm stentrappa och trädörrar. Jag skulle undervisa på övervåningen. Klassen var så liten, bänkarna så små. Utanför singlade snöflingor ner över ån, förbi de trädkarmade fönstren. Det var som en Astrid Lindgren-scen( en av mina ständiga källor till associationer), fast ändå inte. Jag gillade det.

*

När jag åkte hem var det vår. Vår –vinter –vår. Snö och sol och grus. Och nånstans äntligen, trots huvudvärken, kände jag lite sug och värme från halsen och ner i bröstet.

En snubbe och en stad

Sandahls bok kom i ett paket med fyra andra som jag hade glömt att jag beställt. Den är tunnare och mindre än jag tänkt mig. 172 sidor. Jag läser den på toan och i sängen och den är snabb, slinker lätt ner. Det är det där lätta språket med sina korta meningar, plus alla radbrytningar. Och att den handlar om Falköping. Bara det gör att jag förmodligen är en aning skygglappad mot eventuella schabloner och klyschor.

Jag är nästan från Falköping. Inte riktigt, men nästan. Jag har hängt i Falköping. Jag dejtade en gång en kille från Falköping. Han jobbade med…ja, jag minns faktiskt inte vad han jobbade med, men jag misstänker att det var nåt rikt jobb för han köpte alltid svindyra drinkar och körde BMW. Han bodde på det där berget som finns där. Det var i ett hus med underliga tinnar, och kök i ett torn. Vi var det rika huset och hängde, det var lite som i Ebba och Didrik(ni vet när hon träffar den där rika killen med sitt stora hus och får leka med hans dyra leksaker), och så åkte vi genom stan förbi torget efter krogen, köpte strips ur nån kiosk och åkte hem igen. Jag tror faktiskt att det regnade också.

Poängen är väl att jag känner att det inte är en sån nonsensstad som han skriver. Säkert är den tråkig, som alla hemstäder. Tråkig men vacker. Inlindad i hatkärlek liksom. Man tar sig ju alltid rätten att hatälska och förakta stället man en gång kom från. Kallar man det nonsensstad ljuger man väl däremot lite för sig själv? Naturligtvis fattar jag att han menar i ett större perspektiv, men ändå. Uppväxtstäder blir aldrig nonsens, aldrig.

Måndag, 13:59

Jag tycker att folk på min lista uppdaterar för lite. Skämmes!

Egenheter, egendomligheter, udda vanor

Det var en utmaning som jag fick av A peaceful warrior. Har tidigare gjort en liknande grej och då såg det ut såhär.

Sex stycken avslöjande egenheter/udda vanor:

1) Godisvanor

Jag gillar inte smågodis. Bara det är väl anmärkningsvärt. Jag känner nästan ingen som inte längtansfullt börjar fladdra med ögonen och utbrister ”åååh vi köper lite goooodis” när den passerar de små plastfacken inne på ICA. Utom just jag själv då. Däremot är jag ett extremt kakmonster och smått beroende av popcorn.

2) Generande hårväxt

Jag har små hårstrån som växer på hakan, jag vet inte hur eller när de kom dit men de blir bara fler och jag gillar att pilla bort dem med pincett. Kanske inte en egenhet men väl en egendomlighet. Förmodligen vanligare bland kvinnor än man kan tro.

3) Vibrationer i byrålådan

I min troslåda i byrån ligger inte mindre än fyra stycken dildos. De flesta av dem använder jag aldrig. Faktiskt!

4) Nojor

Jag har livlig fantasi när det kommer till det mesta, men extra mycket när det gäller negativa saker som skulle kunna hända mig själv eller de jag tycker om. När mina föräldrar med allvarlig ton lämnar ett meddelande på mobilsvar, och det gör de mycket sällan, tror jag genast att det rör sig om ett dödsfall. Brorsan? Grannen? Farmor?
När jag ska ringa till arbetsgivare och fråga hur det går med den där tjänsten som jag sökt tror jag oftast att de ska skratta rått och undra hur fan jag kan tro att de ska ha hunnit läsa min ynkliga ansökan. Hallå! Föfan! Vi har fått in över 300 ansökningar vad fan tror du? Dessutom ser vi nu att ditt CV ser eländigt magert ut och att dina referenser hatar dig! Tyvärr tjänsten är redan tillsatt!

5) Armfetischist

Jag tycker om armar. Företrädesvis mäns armar, ibland även kvinnors. Det ska inte vara allt för hårda och muskulösa armar, utan de får gärna vara lita mjuka. Framför allt ska de ha len hud!

6) Tidsbegreppet

Detta har jag säkert nämnt förr men, jag har en aaaaning svårt att komma i tid. Jag ser mycket positivt på tid. Detta gäller speciellt på morgnarna, samt när det ska hinnas till möten/middagar/fika/fest. Jag anser dock att jag håller på att bättra mig på den här punkten.

Den som har lust och känner sig manad att bli utmanad för gärna skriva ner sex egenheter om sig på sin blogg.

Update: Jag ändrar mig. Några av mina vänner kan gott skriva lite egendomliga saker om sig själva. Sara, Linda, Jenny, Maria och Mills kan få bli utmanade om de vill!

Lördag 12:32

Aaaah, helgens första toscasnäcka. Fniss!

Datorfredag

Det börjar bli en aning tärande att flänga runt bland olika skolor och vikariera. I morse när solen redan stod högt cyklade jag över bron till dit jag trodde jag skulle vara. Bara för att inse att nej det här är ju inte alls högstadiekids det här är ju…ja men det måste det vara…gymnasieungdomar!

Gick över gården bland klackande stövlar och skägglinjer, kände mig lite som en i gänget; jag är ju inte direkt känd för min storväxthet. Det finns busschaufförer som tror att jag är 16 föfan! Lade huvudet på sned, bländades nästan - och ja - javisst! Uppe på väggen stod ett helt annat skolnamn ingraverat i teglet. Bara att stoppa in hörlurarna i de allt för små öronen igen och dra vidare, i högsta fart, tvärs över stan, till den rätta adressen! Jag lyckades komma endast tio minuter för sent, men med andan i halsen.

Så. Nu i kväll är det textdeadline på skrivkursen. Vi har blivit tilldelade den utsökt fördelaktiga inlämningstiden kl 0.00 natten mellan fredag och lördag. Vilket förstås kan fungera om man är smart, men som innebär fredagskväll framför datorn för dem i klubben för människor utan framförhållning. Som jag självklart tillhör. Vad trodde ni?

Pling!

Adlibris har tydligen börjat med avier via sms. De messar och talar om att ett ex Ronnie Sandahl ligger borta på spelbutiken och väntar. Får väl traska dit och hämta upp honom snart så jag får veta om han är nåt att ha.

Och i dag är det också vår!

Onsdag,vår och arbetsbeklämningar

Jag blev given en ledig(= arbetslös) dag som borde utnyttjas på bästa sätt. Så fantastiskt väder det ser ut att vara. Nästan ingen snö längre, damm som flyger över femte tvärgatan, vitsippor krokusar och så Staffanskyrkans torn i bakgrunden, övervakar allt. Såna här dagar har jag verkligen ingen lust att flytta längre. Det här är fortfarande bästa stadsdelen, och snart är den tydligen även förevigad i en sång.

Det ska löna sig att arbeta säger Fredrik Reinfeldt och jag läser och läser på Alfa-kassans hemsida men kommer inte fram till om det verkligen gör det för mig. Det måste ju vara möjligt att få ersättning upp till heltid även om man är timanställd och i princip kan arbeta varje dag? Nån, snälla svara?

Rörliga hjärtat

Åh obehag igen. Det återkom så fort jag kom hem från jobbet. Genast när jag började tänka - och jag tror inte det är sedvanlig eftermiddagshunger. Det är, tror jag, tvivel, tvekan.
Hjärtat som satt i magen i natt.

Hjärtat i magen.
Hjärtat i fittan.
Hjärtat i huvudet.

Hjärtat som hela tiden flyttar sig.
Magen som läser av små detaljer hela tiden, signalerar till hjärtat, för det är kroppen som tänker ut oron, inte hjärnan.

För tidigt

Obehaglig natt. Ni vet, en sån som mest präglas av missnöje och känslan av att inte trivas. Massa timmar vakna, massa oro. Höra blåsten, tidningen, en och annan bil och hela tiden drömma om att man är kissnödig. Vakna med full blåsa allt annat än utvilad. Hela huvudet fullt av människor som jag saknar. Och så det där som jag faktiskt kom att trivas med, som jag trodde att jag ville vara utan, det där; jag tror det kallas samboende.

Nu snart cykla till okänd skola i gammalt bekant område. Jag är inte, inte upplagd.

Sånt som man kan trilla över när man botaniserar blogg

Del 1.

Fantastiskt praktiskt inlägg om den sköna konsten.

Nåt lite oroligt...

Utanför tåget är det plötsligt ok att kyssas. Det är inget jag ifrågasätter nu, det händer. Det står människor och hånglar i uppgångarna, tonåringar med ryggsäckar, de ler, uppfyllda självklara, jag blir förskräckt. Ser dem och tänker hur långt bort de är. Ändå är det alltså ok, stå i en öppning, se helt förälskad ut, känna en avskedskyss, alltid mjukt men inte för försiktigt och jag tror jag blundar, borde blunda, så gör man på film och han håller lite med handen om mitt ansikte, så gör man också på film och jag tror jag känner en bris.

Jag tänker på det sen när jag sitter på tåget. Vilken schablon det var, och det är nu nåt borde bli förstört och jag undrar vad.

Men jag har trivts. Har inte undrat så mycket och jag har förvånats över mig själv hur exemplariskt jag faktiskt skött mig. Att jag inte en enda gång blivit för orolig, börjat tänka på sånt som inte har löst sig. För det ska sägas att när man har det för bra ligger den ofta i magen, känslan av att jag inte förtjänar detta och att det ska försvinna.

Ägg, hönor och hormoner

Nån gång, vill jag minnas, men jag vet inte var, har jag läst att kvinnor är som kåtast klockan fyra på eftermiddagen. Hur mycket jag än googlar hittar jag dock inget som stärker detta. Börjar fundera på om det endast är nåt som har fabricerat sig i mitt huvud, eftersom det utan tvekan stämmer in på mig. De kåta dagarna sätter kåtman alltid in kring fyrasnåret. De icke-kåta dagarna sätter kåtman inte in alls.

Att kvinnor är som kåtast kring ägglossning går också att läsa lite varstans. Lite mer lättgooglat, lite mer utbrett. Dessutom stärkt med förklaringar om hormoner. När man sitter i intima rödvinssörplarsällskap kommer det dock oftast fram att folk är som kåtast på lite olika tidpunkter i månaden. Alla vet inte om att ”det är meningen” att vi ska vara kåtast när äggen lossnar. En del har inte ens ägglossning, har hormonnivåer reglerade av piller, på ett konstgjort sätt, men är ändå kåtast just då, när de skulle ha varit som mest östrogenstinna.

Slutsats: det enda jag nånsin kommer fram till är att kvinnor som är kåtast vid tiden för ägglossningen ofta verkar vara de som är medvetna om att de borde vara det. Oavsett om det faktiskt lossnar några ägg eller inte. Varför jag genast börjar fundera. Den här fyra-kåtheten kanske endast beror på att jag nån gång läst att jag borde ha mest lust just då? Vad är hönan och vad är ägget, och var kommer hormonerna in i bilden?

Lost liksom...

Är inte han Desmond en sån där karaktär som blir lite snyggare för varje avsnitt och för varje intressant detalj man får veta om honom?

För övrigt har jag räknat ut att jag cyklat minst sex och max tio kilometer fram och tillbaka varje dag till min tjänstgöring den här veckan. Känns fantastiskt hurtigt. Så hurtigt att jag ansåg det vara befogat att smaska ner en halv paket texas pecan-glass framför tv:n tidigare.

Och oh, så vuxet det kändes att skriva tjänstgöring förresten.

Men jag har sömn att ta igen.

Alldeles för sent för att tänka

Tänker på hur mycket jag skulle vilja be om ursäkt för saker. Tänker på att det är ingen idé. Tänker på hur ofta vi använder alla hemskheterna som drabbat oss som just ursäkter. Alla ituskurna hjärtan, otäcka människorna, alla gånger vi levt med bländverk som slocknat, och skadats. Tänker att man nog inte kan använda gammal skit hur länge som helst för att förklara sig. Liksom Det här sägandet jag säger nu är inte jag det är bara en biprodukt av det där gamla förhållandet det där du vet…eller den där gången som du…som jag…Det har gjort ont det är därför.

Där är analysen av oss själva. Alltid när vi är dåliga har det gjort ont nånstans, för nåt. För nån. För många gånger.

Jag tänker på det här efter att jag lagt på luren och hört mig själv säga jag känner att jag håller på och spåra ur men det beror bara på att… Och sen gnager det i mig, det att jag inte kan bete mig som jag vill och att jag måste hänvisa till nåt som har hänt tidigare. För att jag ska verka som lite mindre kass människa och reducera ännu ett av mina felanden. För det ska ju erkännas att jag helst av allt vill vara perfekt.

Sen tänker jag, fram och tillbaka i sängen i gatlampans lysande genom gardinen, att ibland vore det en fördel om vi inte formades så förbaskat av just det ömmande i det vi har levt innan.

Tvåtryckare kvart över tre

Nån i huset lyssnar på Sonja Aldéns medoldifestivalballad på repeat, mycket högt. Basen ekar genom väggarna. Nån kanske är kär?

Surviving

Oj. Jag överlevde jag överlevde! Jag har arbetat! Shit. Och jag kommer få lön. Riktig lön, timlön, det var minsann inte i går.

Natten var ett elände av oroliga drömmar och vaknanden. Vända sig, titta i klockradion, rött rakt in i ögat som hela tiden rörde sig. Snabbare. Avlöstes av förtvivlade fantasier som min hjärna hade arbetat ihop. När klockan var strax efter sju var jag övertygad om att jag hade klarat mig från jobb i dag. Vände mig om och låg i halvslummer och då – då ringde det ur den blommiga luren.

Bara att hoppa upp. Koka te och slänga i sig müsli. Kladda över ringarna under ögonen, fem timmars sömn är tre timmar för lite för mig, på med lite rouge och kjol och kofta; lärarlooken. Sen trampa en massa kilometer med kalluften långt ner i halsen.

Det är svårt att vara sträng. Svårt att våga. Svårt att hitta ett mellanting mellan mesig och hysteriskt skällande. Går inte. Jag tar på mig svartbågade glasögonen och försöker spänna blicken i hormonynglingarna. Funkar inte riktigt.

Fast. Jag överlevde. Det är ingen främmande miljö jag är i. Alla är snälla och man får ta kaffe. Och nånstans är det ju faktiskt språk jag får syssla med ändå, trots att det inte var menat på det här sättet. Jag är nöjd för tillfället.

Uuuh...

Tänk om de ringer och vill att jag ska jobba i morgon?! Gud, hjälp jag är inte redo! Jag behöver en vilodag till. En dag att inställa mig mentalt. Please.

Vår, blåsippor och Patrick

Det är vår när det har varit över noll grader i minst sju dagar, läser jag i DN. På våren brukar blåsippor slå ut, läser jag vidare och ser en bild på en nästan abnormt perfekt blåsippa. Ungefär som amerikaodlade stora trädgårdsblåbär. Så perfekt är den!

Lyssnar på Patrick Wolf – The magic position, och kan nästan inte andas. Tycker att musiken vibrerar och jag vet inte om det är på ett bra sätt, som i berörande, eller bara obehagligt. Det känns inte alls som vår. Känns fortfarande som höst, lika mörkt som när jag växte fast här från början. Och underligt- fast jag ofta inte tycker att tiden rör sig kan jag konstatera att förra våren var jag inte alls här. Inte i det här rummet, inte med de här sysslorna, upprörd över helt andra saker.

Ytterst blajigt om känslor och sånt

Helvetes kuksugning! Satan satan satan satan. Jag vet inte om det är jag som gör det jävligt för mig själv eller om det faktiskt är befogat. När man plötsligt är i hård upprördhet som ibland övergår i ren svartsjuka går det inte att se på det ordentligt. Jag menar att det inte går att vara nåt som ens liknar opartisk och förnuftig. Jag vet inte ens om man bör vara det. Vill inte heller att nån annan ska säga åt mig vad jag har rätt att känna. Finns det ens nåt sånt? Som ger riktlinjer, säger det här är okej baby det här får du vara upprörd över…men inte det där.

Jag lever med föreställningen om att i väldigt många relationer mellan två, där känslor är inblandade, finns det en sorts obalans. En maktkamp, eller kanske snarare ett vägande mellan vem som känner, vill och anstränger sig mest. Kanske inte alltid medvetet, men ändå existerande. Ena parten har då lite mer (känslomässig) kontroll över situationen, medan den andra måste lägga energi på att oroa sig och kan lacka ur, lipa och bara vara "svag". Måste jag säga att jag hatar hatar hatar känslan av att vara det sistnämnda?

Tjurig

Här masar man sig upp klockan åtta en lördagsmorgon, hackar ihop en sallad och cyklar iväg, ska på möte med skrivarkursen.

Och vad händer?

Jo: 1) Man hittar inte riktigt dit. 2) När man väl hittat dit kommer man inte in på skolan. 3) Man har inte med sig nummer till läraren så man kan inte ringa och be om att bli insläppt. 4) Man spatserar runt kring spökslottet(skolan), knackar på dörrar och kikar genom rutor i kanske 20 minuter. Då och då lossnar det istappar från taket och då rycker man till, hoppas på att det ska vara en levande människa –men icke.

Sen ger man upp. Åker till Brynästorget och köper en styck ostfralla och en toscasnäcka. Tröst! Man går hem och är lagom grinig över hela incidenten.

Från spinning till cystor och ömtålig rumpa

Jag gick på spinning. Sist jag gick på spinning måste ha varit 2003. Då slutade det med en cysta mellan skinkorna och en tid på operationsbordet en vecka senare.

Det värkte genom alla dagar, vi trodde hela tiden det var en sån där envis finne som hade satt sig i röven, men det var det inte. Det var en cysta och den blev bara större och större, ondare, och den hade troligtvis utlösts av spinningpasset. Allt dunkande med rumpan mot sadeln. Till slut beställde H en taxi till mig, det värkte hela tiden och jag kunde inte vända mig från ena sidan till den andra i sängen och när han stötte emot mig med sin höft tjöt jag. Högt.

Vi åkte till akuten. Ont först men sen bra, förklarade stafettläkaren på sin knappa svenska. Sen sprutade han morfin i mig. Jag älskade morfin. Från smärta i varje subtil rörelse till total bekymmersfrihet, jag kunde vandra själv genom hela sjukhuset upp till operation. Hade säkert lagt in mig och sövt ner mig själv också om jag kunnat och fått, men köerna var för långa. Jag fick vänta i en städskrubb.

Jag minns mest narkosen som skön. En evigt lång fyllesömn, ljusa drömmar i ljust rum, tills jag vaknade och spydde i samma andetag.

De hade tejpat fast mina skinkor i operationsbordet, och resten av rumpan var också i tejp, jag kände det så fort jag rörde benen om så bara ytterst lite. Jag spydde massa gånger, tålde inte narkosen, morfinet, eller kanske var det sjukhuset. På natten fick jag starkast tabletter i salen, sov inget, låg och kände blodet som kom ur rumpan. Vände mig, låg på millimeterytor för att smärtan inte skulle trycka sig upp genom mig. Tänkte ofta så det är såhär det är, hade ju aldrig spenderat en natt på sjukhus förut.

Allt blev ok såklart. Det brukar ju bli det. Ingen farlig cysta, ingen farlig operation, bara en jäkla massa blod och tvättande av ömtålig rumpa. Sen inga mer spinningpass. Förrän i dag alltså. Och den här gången verkar jag ha klarat mig.

Profiler från en soffa, del I

En styck musikerkarl som vill kika på sjunyheterna: