Lunchtid

Då jag upptäcker saker som jag inte alls vill höra om, inte läsa om. Det som stör nånstans inne i magen. Gör mig dålig. Sämre än den där andra personen.
Måste hela tiden bita ihop och samla upp delarna som gör lite ont inne i magen.
Stänga ute totalt vore kanske en idé.

Den här veckan har på många sätt varit den segaste hittills. Den när vi har tappat modet lite, blivit trötta, skaffat oss dålig stämning. I kombination med det som stör har det gjort allt tyngre.

Det är åtminstone fredag.

Träffats

Ay, dessa karlar. Obegripliga är de, och oavsett ålder fattar de knappt hur de ska bete sig för att göra en kvinna till lags. Eller förlåt, perdone, ursäkta mig. Det är orättvist sagt förstås. Men jag förstår inte hur svårt det ska vara att ibland bara bete sig…ja, som man borde.

Om dejten i lördags tänker jag inte säga mycket. Vi såg en film om kinesiska får. Han knäppte upp min bh med en hand. Och där passerar jag troligen gränsen för vad ni vill veta och vad historien har att förtälja.

Han hade små burkar i köket med hjärtan på och med te i. Han betedde sig hövligt, serverade frukost, gav mig ren handduk. Sånt. När vi vaknade berättade han om en dröm han haft. En mardröm, en där jag var med. Men jag var inte det mardrömska.
Nåt att glädjas åt, undra över.

Han ville somna om, kanske känna mina fingrar i nacken. Han ville ha mina ben kring sin hals. Ville hålla om. Sen vara ifred. Ville sen inget mer. Han tackade och jag gick. Ses vi igen, hörs vi?
I trappan mötte jag en svettig gubbe och ute var det tio grader, vind och söndag igen.

Måndag,14:16

Det är fantastiskt väder på min lediga dag. Självklart tvingas jag då tillbringa 1,5 timme på polisstationen. Självklart blir det det kanske sämsta passfotot genom tiderna. En allvarlig mongo-min med finne på näsan, en bild som jag måste stå ut med i tio år framöver. Utmärkt.

20:32 - Bla bla bla...

Och nånting ur en bok:

Du tänker att ni tänker likadant [...]
Du tänker att nu tänker du alldeles för mycket.
Du tänker att du har en ny älskare och att du inte vill ligga med honom.

Man blir som man umgås

Jag noterar härmed ett ökat användade av ordet fantastiskt i den här bloggen. Undra just hur det kommer sig.

I ljuset när allt är nytt igen

Nu har jag ett dygn som säger att jag ska somna halv tolv och vakna halv åtta varje dag. Så jag vaknar av ljuset som sipprar in. En lördag på Brynäs. Förstå att träden blir blekare för varje dag som går, för att ljuset blir ljusare, och pinalerna där ute allt genomskinligare.

Det känns så friskt att ut och gå då, halv nio på morgonen när grannarna fixar morgonkaffet så det slingrar sig ut i trappen. Med en hel lördag framför sig. Inga bekymmer. Inte mycket, eller inget, som ligger och gnager. Vårljuset i ögonen sådär. Det är en klyscha att tala om hur allt spricker fram, men det är verkligen vad det gör. Allt blir mer genomskinligt men på samma gång mer synligt. Nya personer som jag aldrig tidigare sett rör sig i kvarteret. Nya av manskön alltså. Luften genom jackan ända ner över ljumskarna genom trosorna och allt det där. Bortanför parken ser det ut som en klarare, mindre kornig version av fotot till min logga här ovanför. Fast nyare och bättre.

Fantastiskt, man kan ju tänka: nu händer saker som aldrig nånsin hänt förut. Hela tiden. Allt är nytt, även om det ibland i vissa skrymslen påminner om sånt som varit tidigare.

Och ja, sen sägs det att jag ska på dejt i kväll. Det var verkligen inget jag hade planerat.

Hålfri i munnen

Nånstans måste jag ändå tacka för de här generna jag fått, eller för vanorna jag har, eller kanske miljön som påverkar mig. Efter det första tandläkarbesöket sen 2001 har det konstaterats att jag har inga hål, inga lagningar och en alldeles utomordentlig emalj. Och där nånstans började det klirra i huvudet, av pengar som jag inte behöver göra av med på imaginära lagningar. 600 spänn på sex år är trots alls helt ok som tandläkarkostnader.

Tisdag, 21:58

Vi ska till norra Nicaragua vet vi nu. Det blir grejer, det blir fantastiskt. Storslagna vyer och skymningar, en stad instoppad bland bergen. Det unga folket i landet. Fattigdomen som säkert kommer skära in i märgen och lämna spår, mer psykiskt än fysiskt för vår del, men också en hel massa glädje är jag övertygad om.

Det blev klart att jag och en tjej till, S, ska vara på en jämställdhetsorganisation där vi ska arbeta med workshops, kommunikationsmaterial, kampanjer och kulturevents. Allt det där känns fortfarande avlägset. Att arbeta, göra nyttigheter. Att dessutom få göra det i en helt ny miljö, ny kultur, på ett språk som inte är mitt modersmål tycks mig än mer otroligt.

I morgon är dagen

Den när vi ska få reda på vart vi ska, mer exakt. Vilken som blir vår bostadsort och vår arbetsplats under de sju månaderna i främmande landet. Och vem vi ska jobba med. Det är spännande, och nervöst. Och spännande. Och ganska overkligt.

Staden vaknar långsamt

Jag går hem tio på morgonen och plötsligt är det som vår. Fem plusgrader, grus på gatorna. Människor står och väntar utanför ICA. Ljud från ambulansen. Rådhusklockorna.

Det var evigheter sen jag gick hem vid den här tiden i den här stan. Eller förresten i vilken stad som helst. Evigheter sen jag var ung och spontan, och det ger mersmak. Jag går i ett blekt ljus med ögonen hopknipna, mössan långt nerdragen och jag inbillar mig att det syns hur jag känner mig. Sunkig och sliten. Trött och tillfreds och lugn.

Lördag hemma

Den första känslan av en plats kommer aldrig tillbaka. Inget är som den, men den har fastnat, den kommer inte att kännas igen.

Nu är jag på Brynäs. Och det är som det aldrig har varit annat, det andra har aldrig funnits, var tillfällig. Inte verklighet. Jag är tillbaka i gamla vanor som innan. Äter sen frukost, äter inte lunch. Går till stan. Som det blåser från havet över ån, isen sätter sig i öronen. Det här är den vanliga rundan – Akademibokhandeln, HM, Systemet.

Jag har ändå det bästa av två världar. Fortfarande ett eget hem att komma till, fantastisk tystnad och utrymme. Egen soffa, eget kök att laga vilken mat jag vill i. En egen utsikt som varje kväll är otrolig trots sina trista senapsgula betonghus. Man ser åtminstone himlen.

We're going to Miami

Biljetterna är bokade har vi fått veta i dag. Ingen återvändo. Sju månader är långt, allt hinner hända under tiden. Eller inget.

Det blir i alla fall en natt i London och några timmar i Miami på vägen ner. Sweet. Och vi kommer tillbaka dagen innan julafton. Läskigt!

Promenadbilder

Det kom en lucka i studierna när jag äntligen fick egen tid. En stund att ränna runt i byn, klafsa i lera på åkerkanten och stirra mig blind på kyrktornet. Lantluften blåste genom öronen och solen gick sakta ner. Första ensamma promenaden kändes som en nödvändighet jag måste ta mig för oftare.

Två veckor

Jag har inte skrivit. Livet, eller nåt, har slukat mig. En vecka till i byn gick i ilfart. Rutinerna, morgnarna, allt började flyta ihop. Ändå hände nya saker hela tiden. Människor, åsikter, historier. Massa skratt. Vi hittar sätt att leva utan städer och alkohol.

Den största avvikelsen var nog Stockholm i onsdags. Utflykt med bil, från tidiga morgonen till nattsvarta kvällen när vi återvände. Första anhalten blev Fittja och deras mångkulturella centrum. Så mycket ord och bilder. En sån känsla av att vara mitt i där det händer, det riktiga livet med de riktiga människorna.

Sen tog vi tuben till stan. Ny miljö att umgås i, skratta och se varandra i.

Det hade börjat skymma när vi klev upp på Sveavägen. Bröstet sved och värmde på mig. Som när det är kärlek. Skumt. Som att återvända till en plats där man mött en alldeles särskild människa. Där magiska saker hände. Men inget, absolut inget magiskt har hänt när jag varit på Sveavägen. Ändå dunkade blodet och jag lyfte huvudet mot hustaken i det blåa disiga, lyssnade på alla bilarna och undrade. Skulle jag egentligen ha varit här? Borde jag ändra riktning, eller kommer jag att hamna här sen, senare?

Efter det rörde sig veckan i ett helt vanligt tempo, som liv brukar. Snabbt.
Vi städade kollektivet. Började med spansklektionerna och jag är i den avancerade gruppen. Det betyder inte att jag är bra. Orden fattas mig, men jag har åtminstone en naturligt inbyggd känsla för grammatik och uttal. Problemet är att våga samtala.

Helgen innebar att återvända till verkligheten lite. Hemma i lägenheten. Ligga själv i soffan, promenera runt det bekanta kvarteret, handla på närköpet. Ta igen all tid jag inte haft att tänka på. Att våndas över mig själv på. Jag älskar att ha tid, älskar att göra inget, men ibland gör det mig allt för ont.

Efter en heldag i huvudstan...

är vi nu hemma med hela kollektivet. Lilla byn - Stockholm kan verkligen bli en kulturchock. Ögon böjda och hjärncellerna döda av alla tankeställare och all påverkan.

Nu ska vi sova här i det stora huset med vita knutar, ty i morgon börjar dagen strax efter sju igen.

Till stan, till civilisationen

Det här är Big Brother-huset. I dag ska vi få en ny deltagare. Detta har läraren informerat om och alla kursarna är spände. Hur kommer den nya deltagaren vara?
I vilket rum ska hon bo?

Det allra troligaste är dock just nu att hon ska bo här i mitt rum, eftersom jag är den enda som bor själv. Precis som jag började vänja mig vid att ha eget, kunna fjanta runt och spela vilken musik jag vill, fisa när jag vill och läsa till sent på kvällen. Slut med det alltså. Å andra sidan innebär rumskamrat att mer sällan känna sig ensam. Större intimitet, djupare kontakt. Kanske. Jag vet inte heller hur det kommer funka med bloggandet när jag har rumskamrat, men det återstår att se.

Tanken på att lämna byn börjar nu kännas uttröttande för vissa av oss. Lugnet, de korta avstånden och tystheten har kanske fått oss fångna. Jag måste dock göra en avstickare till civilisationen i eftermiddag, ty det är för mycket viktigt som blivit kvar där hemma i lägenheten. Det kommer bli underligt. Som att nå en annan dimension, en annan tid.