Kära dagbok,


Jag börjar tröttna lite på den där listan måste jag erkänna. Men snart, så småningom, tar jag igen det. Eller slutar helt. Vi får se vilket.

Mer? Jag skriver på den där diktsamlingen. Det går rätt bra och den blir nog klar till våren om inte förr. Har plockat och pysslat med massa text. En del gammalt, men en del som är skrivet ganska nyligen visade det sig.

Jag har plockat fram en liten ljusstake som inköptes för ganska exakt ett år sen när jag bodde i min första stockholmslägenhet. Den lilla lägenheten med den lilla kokvrån där propparna alltid gick, där en finsk gubbe spelade tango halva nätterna, där jag aldrig riktigt kom på hur man tog sig upp till våningen ovanför. Där det bodde silverfiskar under golvplankorna. Där jag hade ett badkar som jag badade i ungefär varje dag när jag kom efter praktiken. Åh, minnen!

Jag har dessutom: handlat en fin trasmatta, en beige klänning och en blå stickad kjol på adventsmarknad. Och snön kryper närmre. Det snöar mer. Folk står och fingrar på varma lussebullar. Den fina tiden. Innan allt blir stress.

Men hjärtat.

kadunk
kadunk
kadunk.

och utanför; snön som lindar in världen. gör den tystare. som vadd. isolering.

vi isolerar oss.

men fortfarande hörs hjärtat.

Day 08 – A moment

Idag är det FN:s internationella dag mot våld mot kvinnor.

Det här skrev jag för två år sen om våldet i Nicaragua.

Och såhär skriver man idag.

Skillnaden är inte så jättestor, tyvärr.

Day 07 – Your best first friend

Long story. Eller, jag har nog ingen sån där ”best friend” som jag alltid haft och fortfarande är vän med. Jag har alltid haft vänner däremot, trots att jag ofta varit hiskeligt blyg. Vänskapen har nästan alltid bestått av två eller flera i en grupp, snarare än bara en enda.

Men. Såhär.

När jag var ungefär fem var jag den minsta ungen i kvarteret och blev vän med en tjej som hette Sara. Sara var allt jag själv inte var. Blondare, tuffare, högljuddare, otåligare, hade fler syskon, fler vinbärsbuskar i trädgården och fick gå själv till kiosken och köpa lösgodis. Sara hade ganska många idéer om vad vi skulle hitta på under långa och regniga novembereftermiddagar såväl som förföriskt ljusa sommarnätter. Hon tyckte till exempel att det var en bra idé att plocka av alla tulpanerna i grannens rabatt. Att palla en massa plommon och lägga i en ryggsäck och sen låta dessa ruttna gömda under min säng. Att klippa håret på alla barbiedockor. Att ordna ett cykelrace där målet var att cykla i minst 30 km/h. Att elda i lekstugan.

Sara flyttade när jag började skolan och nu vet jag inte alls var hon finns. Jag vet inget om hennes familj, vet inte vad hon heter i efternamn, var hon bor - inget.

Sen Sara flyttade har jag haft vänner och vänner och vänner(och ovänner), men det är alltid henne jag tänker på som min första.

Day 06 – Not my day

Lustigt att just dagens inlägg skulle bli "your day". För den här dagen, som skulle ha kunna blivit så bra, slutade helt katastrofartat och nu är jag trött, så trött.

Jag började med att stiga upp alldeles för tidigt. Är inte van vid tidiga morgnar. Stiger allt som oftast upp kring tio numera, är van vid drönartillvaro och börja arbeta när jag vill. Just idag klev jag dock upp och åkte till Solna för att extrajobba.

Vinden piskade och blåste in mellan kläderna när jag gick mellan jobbet och pendeltågsstationen. På plussidan kan räknas att pendeln var i tid, så jag anlände till jobbet cirka 08:10 = helt ok tid.

Förmiddagen flöt på bra. Inga program krånglade, vi fick mycket gjort, jag satt på min plats och knappade på datorn i rätt hyfsad takt.

Någon gång kring tio ringde de från mitt bemanningsföretag och pratade lite om ett uppdrag jag varit på intervju för, ett jobb jag gärna ville ha. De lovade att återkomma med besked om jobbet så snart som möjligt. De frågade också om jag kunde hoppa in och jobba på ett extrauppdrag nu på måndag, vilket jag tackade ja till.

På eftermiddagen: fika. Allt kändes ganska lugnt och jag tänkte jag kunde gå hem och ta helg med en ganska lugn känsla i magen, nöjd med mig själv och dagens jobbinsats.

Men när jag kom tillbaka från fikat väntade ett meddelande på min mobilsvarare. Jobbet. Jag fick det inte. Jag var inte tillräckligt framåt och säljig på intervjun…typ.

Just där och då. Ganska lugn. Jobbade klart och släckte ner. Gick ut på gatan. Där började tårarna tränga fram. Jag lirkade in fingret bakom glasögonen, torkade bort och fortsatte gå.
Kom till pendeln. Sprang ner och satte mig på tåget och hade overklighetskänslan i nacken. Framför ögonen.

Alla planer på att gå och handla mat och sen eventuellt gå iväg och dricka vin raserades där och då.

Sen tog jag mig hem. Bröt ihop.

Nu: jag har samlat mig. Ätit tacos, druckit ett glas gammalt vin. Ätit kakor. Lite mer balanserad.

Dock. Väldigt skör. Väldigt trött. På det mesta.

Imorgon ska jag åka till Gävle tidigt. Imorgon hoppas jag är en ny dag.

Day 05 – Your definition of love

Jag tänkte först skriva: ärlighet, respekt, skratt och så lite av det där berömda pirret. Och gemensamma värderingar och intressen. Så att man inte bara är varandras kärlek men också bästa vän.

Men ääää…det jag pratar om är ju egentligen hur jag vill att ett förhållande ska vara, kom jag på sen. Och det är ju inte alltid detsamma som kärlek.

Sen läste jag lite ur Johannes Anyurus senaste bok och fastnade för det här:

Sista natten och han måste kyssa henne med den tankens väldiga, violetta svetslåga fräsande ur hjärtat. Natten ljusnar, en våg. Hans livs våg. Hans livs natt. Hans panna mot hennes. Natten. Tvättar honom.

Nåt sånt?

Det är något i intensiteten tänker jag. Det när tiden koncentreras och blir så intensiv att du vet att det som händer för alltid kommer att etsas fast redan i samma ögonblick det sker.

Det, tror jag.

Day 04 – What you ate today

Cirka 10:00
Två varma mackor och en kopp chaite med mjölk.

Cirka 11:00
En kopp kaffe.

Cirka 12:30
En till kopp kaffe, varav halva dricks och resten står och blir kallt.

Cirka 14:00
Slarvig lunch. En tallrik nachos med smält ost. Ett äpple.

Cirka 16:30
En kopp mintte på ett av mina extrajobb.

Cirka 19:00
Middag hemma. Nån sorts sallad med bulgur, krabba, tonfisk, majs, tomat, persilja och lime.

Cirka 20:30
Efterrätt. Stekta äppelskivor med keso.

Ja, what to say? Lite slarvig början, men bättre slut?

Day 03 – Your parents

Mina föräldrar, ja. De läser inte här och jag vill inte heller att de ska läsa. Jag brukar inte heller avslöja så mycket om dem. Helt enkelt för att de är föräldrar och de ska få vara ifred. Det här är stället där jag avslöjar pinsamheter om mig själv.

Men några saker kan jag säga. Mina föräldrar bor ganska långt bort från mig och har så gjort de senaste kanske åtta åren. Vi träffas inte så ofta, men det är helt ok, jag reflekterar sällan över det. Ibland, när mina stockholmsvänner som har sina föräldrar närmare, bara åker över till sin mamma och pappa för att fira fars-/morsdagar, födelsedagar, grillaftnar och annat, kan det kännas lite konstigt och tomt. Som att jag är ensammast i världen och inte har någon familj. Men för det mesta är det alltså helt ok. När jag väl reser hem är jag ju där ett tag. Och då får jag dessutom ett helt barndomshem på köpet.

Min pappa ringer mig hyfsat ofta och pratar om hur mycket snö vi har fått, om i fall tv:n funkar, om datorn funkar, om cykeln funkar, om jag använder cykellyset, ifall jag har sett till grannarna nånting och så vidare. Min mamma ringer lite mer sällan men hon frågar oftast hur det går med jobb och om jag har tillräckligt med mat hemma.

Mina föräldrar har varit ihop sen min mamma tog studenten och har bott i samma hus sen början av åttiotalet, alltså strax innan jag föddes.

Kära dagbok,

Okej. Vi börjar om. Klockan är strax fyra och det är strax helt mörkt. Vi börjar om. Orkar ta tag i saker imorgon. Väntar på solen. Ställer klockan på tidigt. Den här dagen är så gott som redan slut. Min olust inför allt. Min olust inför mörkret, måndagen och sossarnas kris. Olusten kring att det känns som man missar allt. Vet som vanligt inget om framtiden.

Köpte bra fina kängor i helgen. Förnuftiga och ordentliga, så man klarar sig när slasket tränger genom. Gick på vinrunda också. Skulle bara bli nåt kort, blev lite längre. Mörkret flöt ihop med kvällen, dagen och vi gick till gamla stället och allt var som om det skulle kunna varit förra året, förra hösten. Kylan, mörkret, källaren, människorna med sina jackor i kö, sen trängseln, hetsen, kroppsvärmen. Som en utskuren bit, ett besök i en inglasad scen från en annan tidsepok som sen går att kliva ur.

Day 02 – Your first love

Att tillägna det här inlägget en person eller en kärlek, vore allt för missvisande. När jag var yngre blev jag kär lätt, mycket lättare än jag blir nu.

På mellanstadiet blev jag då och då förälskad i folk i klassen eller skolan. Folk som jag aldrig, och då menar jag aldrig, skulle ha velat avslöja min förälskelse för. Jag var livrädd för killar, kyssar och kände mig oftast ganska nöjd med att sitta längst bak i klassrummet, rita hjärtan på bänklocket och fantisera ihop olika romantiska historier om mig och den för tillfället utvalda personen. Jag var kär, men det var kortvarig kärlek och aldrig särskilt olyckligt eftersom jag var nöjd med situationen som den var.

I högstadiet blev jag kär i J. J var aldrig kär i mig, men han pratade med mig ibland och jag var övertygad om att vi var, så att säga, meant for each other. Såhär i backspegeln kan jag ju säga att jag hade ganska fel. Jag trånade efter J, min kompis trånade efter en av hans kompisar. Vi försökte alltid hänga där de hängde vare sig det var i mattekorridoren, utanför konsum eller i rökrutan. Men som sagt, det blev inget, och när J en gång för alla meddelat att han inte var kär i mig var jag olycklig i säkert ett år. Jag lyssnade på Kent, grät mot elementet i mitt rum, klädde mig i svart och målade utsidan på skolalmanackan helt i svart.

Sen blev jag kär i en annan J och i en D och i en M och så vidare. Nånstans kring tvåan i gymnasiet ändrades rätt mycket när begreppet alkohol på allvar kom in i bilden. Saker och ting började bli mer på riktigt(fysiskt), andra människor blev kära i mig men jag var inte så kär i dem.

När jag var typ 18-19 hade jag ett fyra månader långt förhållande med C och efter det ett åtta månader långt förhållande med M. Det var mina första förhållanden som varat längre än några veckor och dessa två kräver egentligen helt egna inlägg.

När jag var 22 skaffade jag mig mitt första riktigt långa förhållande som sen blev ett samboförhållande. Det varade tre och ett halvt år.

Day 01 Introduce yourself

Jag är en tant. Viktiga grejer är doften av kaffe på morgonen och att kaffet får rätt styrka så att det kan intas tillsammans med rätt mängd mjölk. Jag gillar kaffebröd till också, gillar att fika för mig själv. Tycker om alla kakor från kladdkaka till finska pinnar. Gillar blommor, men är inte så duktig på att få dem att överleva efter att jag planterat om dem. Jag har basker, kappa och tycker illa om att frysa på vintern.

Jag är en flicka. En pappas flicka. Det finns bilder på mig där jag står i skotskrutig kjol och tofsar framför pappas bil när han hämtat mig från dagmamman. Jag tycker ofta att andra människor är läskiga, speciellt stora tonårskillar och karriärkvinnor med stressade röster.

Jag är en Broder Daniel-älskande tonåring. Jag tycker om att promenera med musik och gå in i mig själv, jag kan alla Håkan Hellström-, Broder Daniel- och Kentlåtar utantill och har mer än en gång legat i ett mörkt rum och stirrat upp i taket medan jag lyssnat på dessa. Jag har blivit förälskad på distans minst tusen gånger och jag har oroat mig för att jag eventuellt aldrig ska bli av med oskulden minst lika många gånger(vilket visade sig vara obefogad oro).

Jag är en kulturtant. Jag dricker gärna vin för mig själv eller tillsammans med andra. Jag läser nästan alltid kulturdelen först om jag får tag på en DN. Jag skriver bokrecensioner och funderar över ”litteraturen” och ”konsten”. Jag tycker om poesi och tycker att Dramaten är en ganska trevlig lokal.

Jag är den eviga studenten. Pluggade åtta månader i Spanien, fyra år i den nordligt liggande staden med den stora halmbocken, ett och ett halvt år på folkhögskola(där åtta månader i Latinamerika ingick), plus några kurser hit och dit. Nu pluggar jag igen, på distans.

Jag är blyga tjejen. Har nästan alltid haft svårt för att prata i stora grupper. Jag tycker ofta att det är jobbigt att träffa människor som jag halvkänner på stan, för då kanske jag måste prata med dem. Jag tycker ofta att det är jobbigt att ringa. Trots detta har jag både jobbat som lärare, hållit workshops på spanska och arbetat med telefonen som främsta arbetsredskap.

Jag är, tydligen också, den flirtiga. Jag tittar ovanligt länge och mycket i främmande mäns ögon, fast jag inte tänker själv på att jag gör det. Jag är bra på att fälla rätt(och oväntade) kommentarer vid rätt tillfälle och är näst intill överkänslig när det gäller att känna till när någon är intresserad av någon.

Den här listan

Det finns en lista som florerar på en massa bloggar nu. Och jag har blivit sugen att prova. Det är ett inlägg/tema varje dag. Eller varje tema i tur och ordning. Såhär:


Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment.

En favoritplats

Igår alltså

Och så kommer lukten av juligt kaffe ur kaffebryggaren. Kanel och kardemumma med söt mjölk över läpparna och det faller inte en lätt snö, utan en blöt, ilsken. I eftermiddag är det avslutning på nånting. Det är äntligen dags för den där festen för boksajten som vi planerat flera månader nu. Jag tar på mig strumpbyxa efter strumpbyxa, svart klänning och parfym, röda läppar. Nånstans måste det ju synas att vi firar. Och efter ikväll, efter att vi smällt alla ballongerna och sopat upp de plastiga resterna, städat logen från alla tusentals gröna Heineken-flaskor, efter det har nånting lättat. En tyngd av planering, bara borta. Bara sådär.

Och plötsligt är jag där i nån slags tomhet. För ni vet timmarna, dagarna i huvudet, när de upptagits av nåt som bara löses upp och försvinner på en kväll, då hamnar de i en paus av förvirring. Och så måste man arkivera, samla ihop och öppna nya dokument i hjärnan. Bara för att se vad man ska göra nu, egentligen.

Kära dagbok,

Sitter på tåget med frostfält susande förbi utanför och tänker att jag nog skulle kunna trivas med att ha ett sånt där författar-/frilansliv som en del verkar ha.

Bli skjutsad till tåget av brorsan, köpa kaffe i bistron och sen skriva en sväng på den där texten som måste in snart på den medhavda macen. Sen skicka in och få betalt för skiten. Åka hem, köpa med sig hämtmat och luncha lite slappt för att sen åka iväg och göra en rolig och spännande intervju med en rolig tjej på ett litet mysigt kaffekafé på riddargatan.

Nu gjorde jag ungefär detta, fast utan betalning då.

Men alltså en dag, kanske en dag.

Lördag, landet

För första gången på länge vaknar jag i en riktig säng som är min egen. En bred säng, den är mjuk, ny, det luktar rent och tryggt, nytvättat om den. Blommigt täcke, blommigt örngott. Solen silar in genom den gula rullgardinen och ibland krävs så lite för att en ändring ska göra verkan. Som att bara ett steg tillbaka till ett barndomshem kan lösa upp onda trådar av tankar. Perspektiven vänder, jag förstår att livet alltid går att ändra. Inget är absolut och alternativ man ibland ser som omöjliga är inte det.

Kära dagbok,

Känns som jag nu har blivit den där människan som pluggar, jobbar, söker jobb vilka tider som helst. Gränserna har suddats ut. Jag jobbar lite då och då för lön, men resten av tiden – resten av tiden – där flyter allting samman.

Lördag och jag gör ett försök att slappna av, se på film, häller upp ett glas vin men inom några minuter är den där. Den där hetsen. Borde kanske kolla lite jobb, borde göra i ordning en banner som gör reklam för den där festen vi ska ha för boksajten snart. Borde kolla, borde skriva, borde söka. Borde vara bra, borde vara bättre. Slappna inte av för fan. Det är ju därför du inte ha fast jobb, för att du slappnar av för mycket!

Eller inte. Jag slappnar snarare av för lite. Jag vet det, men samtidigt går det inte att göra så mycket åt det. För det viktigaste i den här världen är att ständigt producera. Producera så du kan visa upp dig, tjäna pengar så du kan känna dig värd nåt.

Och samtidigt: att överleva. Vet man inte hur mycket pengar man har nästa månad är det oerhört svårt att slappna av. Då handlar det inte längre om nån social ego-stress, då blir oförmågan att överleva ett hårt skikt som bara lägger sig över allt det andra och trycker ner ännu mer. Överlevnads-nedtryckarrösten: eftersom du inte tjänar några pengar kan du inte räkna med att det gå bra att skriva den här texten, göra den här uppgiften, gå på den här intervjun. Såhär går det om man är för slapp!

Sen finns en annan röst. Den som säger att det inte är sant. Att allt bara är tillfälligheter, att det inte är ditt fel, aldrig nånsin, att vi har fått en sån här arbetsmarknad där det näst intill ställs högre krav på den som nu söker arbete än de som redan har ett jobb.

Och en tredje. Den tredje rösten tycker att allt är meningen. Det var såklart meningen att det skulle bli såhär, det är ödet. Det finns en väg fram till nåt, till den där dagen när du står där och bara vet att allt blev rätt. Ändå.

Jag gillar den där tredje rösten.