För mörkret

Sen natt på Liljholmsterminalen, tidig morgon på Västerbron, blanka rutorna som susar är det enda som händer mig just nu.

Jag kliver av en buss i mörkret, i ett vägskäl i en förort så nära min egen, det är femtiotalshus, gula julstjärnor, en blinkande pizzeria. Jag passerar E4:an, för E4:an är den enda gränsen mellan det som mitt och mitt eget och detta okända, så nära mitt men ändå fullständigt tomma fönster. Vi är så många som går, vi går under viadukter över snövallar genom korsningar. Vi andas sällan på varandra.

Men vad mer är vi just nu än detta ständigt pågående mörker. Vi glider. Vid gamla motorvägen är busshållplatsen tom när jag kommer på morgonen, som om det aldrig funnits nåt där. Och jag sätter mig, vi sitter i glipan, just där bussen går ihop och är som ett dragspel. Där i mellanrummet silar luften in, det är som ett skynke, ett mellanrum mot mörkret.

Jag sitter där, i denna glipa, alla ögon runtomkring mig är stängda (det är en annan sorts människor på bussarna än på tunnelbanan), ingen ser mig jag ser ingen. Men vad mer är jag just nu än det här, en ständigt passerande buss. Det vore fel att lyfta bort och ut. Jag måste avsluta det här först.

Det slutar aldrig snöa

Idag är dagen då jag stannar inne för att det aldrig slutar snöa och det tar emot för mycket bara att gå till tunnelbanan en gång till. Igår däremot var dagen när:

> Jag fick önska hur och när jag ska jobba över jul och nyår, såhär en vecka i förväg.
> Jag fick mitt arbetsschema för tre månader framöver. Jag kommer att jobba ungefär varannan helg. Hej glädje!
> Jag var på tidernas kanske mest nervösa intervju för ett av de där braiga utlandsjobben jag har sökt.
> Jag fortfarande inte kunde bestämma mig för om jag verkligen vill åka om jag får jobbet.
> Min hyresvärd ringde och meddelade att jag bara får bo kvar här till sista februari.
> Jag fick en stammispåse och blev därmed bjuden på julfest när vi hängde i baren på Tranan.

En olycka kommer sällan ensam, saker tenderar att alltid hända ovanpå varandra, eller hur var det nu?

En vilja att vilja

Vi möts en av de där dagarna när allt bara är för mycket. Med snöstorm och arbete och vara hemifrån sju till elva och knappt hinna landa. En dag när jag tar mitt första samtal på nya jobbet och kroppen hickar i nervositet hela eftermiddagen och jag måste gå och dricka av det blaskiga automatkaffet varje kvart. En när jag tar t-banan ner genom den blåa underjorden (fraggelberget) och kliver av vid Odenplan och plötsligt minns det som ett annat universum.
Men det andra universumet är kvar. Där är 7-11, Stadsbiblioteket, Falafelkungen, teatrarna, kulturmänniskorna.

Jag går in på McDonalds, i detta andra universum. Sitter vid fönstret och äter snabbt. Det är jag och de medelålders männen här. Kulturtanterna äter sin hastiga innan-mötet-middag nån annanstans. Jag går ut och iväg och in genom porten och över gården och upp en trappa. In på redaktionen där allt är bekant, men ändå tomt och främmande. Vi ska bära lådor säger hon; lådor och några kassar och massor av blommor. Hon ringer en taxi och så plötsligt möts vi.

Du kommer upp för att hjälpa till att bära. Jag känner igen dig förstås. Vi har setts förut, bara inte personligen. Så vi hamnar där i trappuppgången med den skramliga hissen, med rosorna, med högar av kartonger. Och så står vi där och hon säger nåt, du frågar mig nåt, och fråga mig inte hur men jag vet redan här att det här är nåt. Att vi kommer att ses igen.

Sen under kvällen. Vi sitter bredvid varandra på varsin barstol och du väntar på din mat. Våra ögon fästa mot bardisken, inte mot varandra. Min hand med det skvalpiga vinglaset.
Och är det inte så – eller är det kanske bara inbillning – att allt stannar upp lite, att bar och gamla stolar och speglar och julmatslukt försvinner lite nu? Visst är det så, det är nog inte bara påhitt?

Och senare går jag förbi dig när du sitter i biljettkassan och du ler och hälsar mig välkommer som om jag vore en vanlig gäst och du skojar och visar mig till jackorna och jag tänker att jaaa, kanske. Men att det lika gärna kanske bara är inbillning, Kanske bara en vilja att få vilja lite för mycket.

Det att få känna det jag så sällan känner just nu, i mitt nuvarande universum.

Ja kanske.

Början

Första dagen på nya jobbet. Det där som inte är mitt drömjobb, men ändå ett jobb – som ska ge mig lite mer frihet(och inkomst). Vi har utbildning och pluggar kartor, tider, tabeller, ser ett litet bildspel, dricker många koppar kaffe och har det allmänt mysigt. Bra människor som verkar trevliga och vettiga och har pluggat lite liknande saker som jag själv.

Så sitter jag i matsalen och lunchar med två av mina nya arbetskamrater. Vi diskuterar vilka tider vi helst vill jobba. Inget konstigt i det. Men. Så kommer vi in på det här med att anpassa sina arbetstider efter sin eventuella partners tider. Den ena av arbetskamraterna menar att när man har pojkvän har man ju nåt att rätta sig efter, men när man är singel kan man ju jobba lite när som helst. Varpå den andra arbetskamraten utbrister: Ja när man är singel har man ju ändå inget att leva för!

Och jag: eh, ursäkta?

Menar du då att du lever enbart för din pojkvän? Vad fan gör du om det tar slut? Vad gjorde du innan ni blev ihop? Självständighet, nån?

Sådär tänker jag. Men jag säger det inte. För det är första dagen på jobbet och jag vill inte, genast, efter tre sekunder, bli den där konstiga som ifrågasätter. I stället säger jag nåt diplomatiskt om att man ju kan leva för sina vänner och sin familj och att även jag som singel gärna vill vara ledig när alla andra är det.

Jag vet inte riktigt om de köper det, men de börjar genast be om ursäkt och hålla med mig och så har vi tagit oss ur den jobbiga situationen. Och naturligtvis menar de inget illa med det de sa. Antagligen är de också både självständiga och aktiva och det är visst inget fel med att anpassa sina tider efter sin pojkväns tider. Jag fattar ju att man vill träffas och att man saknar varandra och så vidare. Men det hindrar inte att jag tycker att det var okänsligt att kläcka ur sig en sån mening. Och att det gör mig lite ledsen en stund.

Nå. I morgon är en ny arbetsdag. I morgon är det utflykt och lek hela dagen. Det kan bara bli bättre.

Innanför utanför

Det händer. Jag håller på att låsa upp dörren, är andfådd, får nästan inte upp mobilen när hon ringer. Men jo - jag fick jobbet. Jag fick ett jobb. Ett positivt besked. Det var så längesen det hände att jag inte längre minns, nästan har trott att det var bortom min värld. Så länge har jag gått och sneglat på de där människorna som åker med tunnelbanan varje dag, de som sitter med sina tidningar, mobiler, portföljer. De som får ett lönebesked varje månad. Jag har liksom inte riktigt tänkt mig att jag skulle kunna vara en av dem.

Nu är jag det, eller snart i alla fall. Och ja. Och nej. Det är inget fantastiskt superjobb, det är inte inom mitt område, men det är inte det som är viktigt just nu. Det viktiga var att få en inkomst och en sysselsättning som ger mig lite lugn och ro en stund. Så att jag kan syssla med allt det kreativa på fritiden.

Och naturligtvis. Samma dag som jag får det positiva beskedet får jag också ett mail från ett av de braiga jobben som jag har sökt. Ett utlandsjobb, som visserligen inte är ett jobb med riktig lön, men som ändå skulle vara fantastiskt att göra. De vill att jag ska skicka textprover för att de eventuellt vill kalla mig på intervju. Och jag funderar och funderar, jag skickar väl proverna, ja, men möjligen är det ändå så att det är en chans som försvinner nu.

Jag vet inte riktigt. Jag vet inte mycket just nu. Men jag vet att jag för första gången på mycket länge kommer vara en av alla de där människorna som befinner sig på insidan av det såkallade utanförskapet. Jag tänkte prova den känslan en stund nu.