Slut på fyradagarshelgen

Två av de fyra dagarna spenderades med resor. Buss från byn till Gävle. Jag såg Brynäskyrkan och Staffansbron i bleka vinterljuset och kändes nästan tårarna i bröstet av sån där det-det var- då-det-nostalgi. Alla gånger jag gått där på bron, och alla människor jag gått med…
Sen buss till huvudstan. Åh vita vidder, Uppsala…civilisation. Åh svenska männiksor som rör sig utanför bussfönstret, knatar in och ut ur frisersalonger, thai-ställen och nationsfik. Åh, ljuva riktiga värld.

Stockholm. En ständig hets att komma av bussen först. Att komma först nån annanstans. Jag har hörlurar och går långsamt och behöver inte komma snabbt nånstans. Det är skillnanden. Gillar att göra saker långsamt,trots att hela T-centralen morrar åt mig. Jag åker hem till S och vi handlar mat på Vällingby centrum och lagar maten, diskar inte, dricker te och äter saffransnäcka och jag somnar halvdöd vid 23.

Lördag. Bra dag. Vaknar för tidigt och är hungrig. Gör te och äter macka, läser DN och mår bra. S städar lägenheten och jag går till förortscentrat och köper telefonkort och vin. Vi äter lunch från igår, kollar på repriser av Kalla Fakta och På spåret, lördagssover och lördagsfixar.Äter middag, falafel i bröd. Jag duschar ur stekflottet och rakar flera månaders hår från benen medan S gör kladdkaka.

Sen fest. Tusen onyttiga saker som man sällan får äta i byn. Jag segar ihop men fixar till det med kaffe, alvedon och vin. Läppglans med kokossmak, lila klänning. Klar att dra till stan! Vi kliver in på utestället X på Medis. Av nån anledning kryllar stället av rullstolsburna. Sen kryllar det av män. Det spelas skum rockmusik. Det sitter gubbar på rad och diggar, typ rockjournalister. Jag dricker cider och njuter av första gången på krogen sen jag kom till Sverige-upplevelsen. En oskuld mindre att bli av med.

Vi dansar och eftersom det hör till traditionen numera hånglar jag med en 22-åring. Det är trevligt och jag pratar jättemycket om hur bra det är med yngre män. Vi dansar och dansar och det är(som alltid) kroppar och munnar, händer, mina händer som alltid rör sig, som genom nån underlighet lärt sig vara aktiva. Vi dansar och ler och gissar musiken och mina händer är det som styr, alltid.

Framåt tre börjar berusningen lägga sig och jag lämnar 22-åringen för baren. Dricker vatten och flirtar med bartendern på det här utestället X. Han är snygg och förmodligen sjukt oseriös. Men ändå. Han är nåt att återvända till.

Och så fick jag ett par nya hållpunkter även i Stockholm – i Sverige. Blickar att minnas,sånger att nostalgilängta till. Jag tror det är bra.

Ett avbrott i schemat

Äntligen ska jag lämna byn. Vi har beviljats hela fyra dagars ledighet, och som det behövs!

Hårda dagar och korta nätter. Nu vill jag slippa ut ett tag. De senaste dagarna har varit väl mycket av inåtvända diskussioner om matbudgetar och eldningscheman. Människor pratar om människor. Andra människor stör sig på att människor inte tar ansvar. Jag har diskat,burit ved, lagat storköksmat, städat efter schema och gått på morgonmöten in absurdum.

Inte nog med att man har tusen scheman att leva efter utan att man diskuterar mest är just hur dessa scheman följs och den lilla sfär av händelser som finns runt omkring dem. Tända eld, laga frukost, fixa fika, räkna på matbudgeten…uuh.

Jag lovar härmed stort och heligt att jag aldrig mer efter detta ska leva efter scheman. Allt ska härmed ske spontant, utan eftertanke och planering. Jag misstänker att detta är nån form av antireaktion på allt det här pk-präktiga ansvarstagande som vi sysslar med här. Paus, tack!

Nu lämnar jag byn för huvudstan. För första gången i år, och sen jag återkom från Nica.

Sen söndagseftermiddag

Nikkisarna har varit här enochenhalv vecka nu. Jag försöker ta till vara på den lediga tid som finns, en helg här, en eftermiddag där. Det är svårt. Som om stressen inte hunnit lägga sig förrän den väcks igen, och allt är som förut frast värre. Jag hinner inte tänka på vem jag vill vara, vad jag vill göra, vad jag vill skriva. När väl stressen lagt sig faller hjärnan tillbaka i passivitet.

Jag önskar mer sol, mer hetta, högre libido och avslappning. Mindre pressa stressa streta framåt.

Nikkisarna använder upp hela mitt skypekonto och ringer till halva släkten och alla sina kärlekar på kvällen och sen drömmer de om Nicaragua och jag förstår dem. Vem behöver inte lite passion och dammiga bussresor?

Och de är rädda. Rädda för att vara själva i stora svenska huset, rädda för att gå till ICA och rädda för att vara för smutsiga. Varje dag är det kö till tvättmasiknerna och duscharna och varmvattnet tar slut. Och jag tänker att man måste väl ställa upp. Så jag går med till ICA, visat tvättmaskinen, lånar ut min dator.

Sen finns det nästan ingen tid kvar. Allt detta ansvar som ska tas, hur mycket plats får det fylla?

Borde kanske uppdatera oftare...

...om inte annat för min egen skull. För att minnas vad jag gör. För åtmerigen flyter dagarna in i varandra och hjärtat står still och hjärnan står still och det finns nästan inte utrymme att andas för att hela livet är schemalagt.

Nu är det åtminstone snart helg. Hade egentligen tänk åka från byn, men eftersom jag knappt haft tid att andas har jag inte heller haft tid att planera ihop med med nån människa som jag kan hälsa på. Det allra troligaste är att det blir en helg med nikkisarna i på den här instängda vinterkalla frusna men ändå vackra platsen.

Det får väl gå. Jag har i alla fall köpt gymkort, vi har planerat melodifestivalsafton, det finns ett ica, det finns internet. Vi överlever.

Nej jag har inte dött...

...jag bara lever med det här barnet som tar 24 timmar av dygnet och kallas folkhögskola. Det är tungt, men nån måste göra det. Och i maj kommer jag ut. Då blir det vin och män och resor för hela slanten. Så det så.

Nu är jag helt slut efter en välkomstfest med tillhörande dans med våra vänner nicaraguanerna. Det tar på krafterna att vicka höft minsann.

Nu är de här...

Så kom de då. Tio nicaraguaner som nästan aldrig har flugit, lämnat landet eller blivit utfrågade i tullen. Som aldrig kännt varmvatten mot kroppen, 15-gradig kyla mot huden och som aldrig...ja, framför allt aldrig sett snö förut.

Gissa om de är fascinerade?

Resultatet av diverse snölekar. Komplett med könshår och allt!

Att hitta sig själv och hitta hem och allt det andra

Dagarna här är långa, som vanligt. Så långa. Och flera av oss tänker aldrig mer såhär, aldrig dessa scheman som fyller hela dagarna fram till nätterna. Nej. I fredags började dagen 7:15 med eldning, fortsatte med möten, diskussioner, tur till biståndsgruppen för att skaffa kläder till gästerna som kommer på onsdag, sen till Ikea, sen hem och laga mat till hela kollektivet, diska, fixa…. Dagens plikter slutade vid niotiden.

Det är fanstiskt såklart, allt vi har fått. Resan, allt. Ja upplevelsen vi har här, på den här skolan ute i skogen som är som ett eget universum, är inget jag skulle vilja vara utan. Det är bara det att det utmattar. Att det inte finns mycket tid kvar när dagens plikter är slut, att man så gärna vill ha de där studenderna vid datorn, testunder vid brasan och en kväll med nattmackor och snack i köket…att man så gärna vill ha den där extratiden att man hellre väljer att inte gå och lägga sig – ja det är en smäll man får ta. Ett resultat av det hela.

Och jag försöker lyfta blicken till efteråt. Det är trots allt bara tre månader vi ska vara här, det finns ett liv efter och det stör mig lite att jag inte vet hur det ser ut. För det borde vara dags nu. Att veta sånt. Ha en framtid ni vet.

Sen finns det tankar, allt för många tankar, om att smita allt igen. Om att när man en gång provat kommer suget att komma igen. Det är inte som jag trodde. Att man kan åka och bo och uppleva… att vind och buss och närgången dans och tidiga morgnar bland grågröna bergstoppar. Att blunda bredvid 22-åriga älskare i mörkret i en hängmatt på en terrass med utsikt över stilla havet när vinternvinden bara rör dig ljumt. Att fly med en kuban och låta honom kyssa dig på hans båt. Att dra, vidare. Att ha hela livet som en fucking film.

Det som jag trodde först. Att man kan sticka och sen komma tillbaka och vara helt nöjd. Det händer inte. Man kommer alltid längta efter mer nånstans i bakhjärtat.

Idolbilder och sånt...

Har spenderat två timmar av kvällen tillsammans(nåja...mer eller mindre) med den här mannen! Inte fy skam sådär på sändagskvällen i en biofåtölj. Vi var tre flickor som drog till stan. Vi åt, vi köpte popcorn, vi blev uppsvällda och kissnödiga. Kalaset gick på några hundra mer än vad en students skraliga sparkassa egentligen tål. Men det var det värt.