She knows latinos, she knows mexicans...och avsaknaden av sol fram till mars

God nyårsafton!

Jag började dagen med att undra när solen skulle gå upp. Sen kom jag på att fuck, vi är ju faktiskt i Sverige, jag kanske får vänta till mars på den där solen. Efter det har jag ätit ostsmörgåsar och te och ägnat mig åt morgon-tv och botaniserat bland gamla 90-talskivor och Brett Anderson sjunger så fint för mig.

Och nu följer en kort rapport om läget med mina latin lovers…

Latin lover 1
Jag hade en gång en älskare som jag raggade upp vid en vulkansjö, som ni kanske minns. I går snackade vi för första gången sen den där ödesdigra förmiddagen i början av december när jag flydde iväg med en kuban. Och jag vet inte vad han egentligen vill mig, älskaren alltså. Vi pratar inte om vad vi egentligen borde prata om, vi är egentligen inte särskilt trevliga mot varandra, ändå envisas han med att ska ha ”kontakt” eftersom vi tydligen ska vara ”vänner”. Just don´t get it.

Latin lover 2
Är en förtjusande trevlig smart snygg och allmänt bra person som raggade upp mig på en bar i staden M en trött onsdagskväll när inget roligt hände. Han är inte alls särskilt svår att ha att göra med, betydligt lättare än latin lover 1, han är kommunikativ, ärlig(?) och ger naturligtvis en hel massa latin lovers-komplimanger. Han skriver till mig, skickar söta kort på sig själv och talar om hur mycket han saknar mig. Det finns väl egentligen bara ett problem; jag känner inget speciellt.

Och där är vi. Det klassiska dilemmat med flickan som hellre vill ha den svåra snubben än den enkla. Eller vill ha är förstås en överdrift. Det är bara det att jag råkar ha hakat upp mig lite mer på det alternativ som ger mig mest motstånd. Som alltid, som alla. Som de allra flesta liksom gör.

Hursom. Realistiskt sett är det nu inte läge att satsa på nån av dessa två eftersom båda bor allt för långt bort för att över huvud taget kunna tillfredställa mina behov. Därför:bäst att vända på klacken och fortsätta promenera exakt där jag är. Här.

Det gamla vanliga

Det är svårt att riktigt landa. Allt gick så fort, jag var helt tom i huvudet hela vägen hem till Sverige. Det där när vi lämnade staden M redan innan gryningen och det regnade ihåligt mot rutan, känns redan som det aldrig har hänt. Det att vi åkte mot Managua för sista gången och solen gick upp i en båge långt borta och bergen låg där som en kuliss, har det nånsin varit?

Alla grät på flygplatsen. Det var inte vad jag tänkt att jag skulle göra, huvudet var tomt, men att se alla andras tårar framkallade nåt; det rann och kinderna stramade. Sen passerade vi passkontrollen utan ord, suckade oss genom bagagechecken och flög till Miami med tysta ansikten.

Och USA är förstås ett sjukt land. Inget annat än flygplatsen i Miami kan få människor att känna sig så hopplösa, uttråkade, instängda och ryggvärkande.

Utanför flygplatsen i Miami finns det en ”park”, där man kan sätta sig och slappna av en stund om man vill. I parken finns ett par bänkar, ett par betongklumpar och en och annan palm. Parken är omringad av skyskrapor och flygplans täta dånande och det känns som man är instängd i en obehaglig science fiction-scen. Där, instängda i framtiden, satt vi i alla fall och kände våra sista strålar sol mot huden. Jag tyckte det var kyligt så jag tog på mig en kofta. Det var säkert 25 grader.

Sen halvsov jag nästan hela vägen över Atlanten. Kunde inte sova utan musik, så jag valde från British Airways skivor och slumrade till Marvin Gay i timmar. När jag vaknade till syntes solen och vi var nästan i London.

Och London är det stora och stela. Alltid. När man kommer till London förstår man att man är i Europa. För det stört omöjligt att hitta pizza hut, mc donalds, pressbyrån eller ens en vanlig enkel kiosk. I London radar sig de stora stela butikerna på rad och människor går i stövlar och rockar av lammull. Chockerade för vilken latinmamerikan som helst, tro mig.

Efter London var det inte så mycket mer. Stockholm tornade upp sig mot oss i mörket med alla sina ljus och vi såg vår huvudstad helt upplyst när vi landade.

Jag sov nästan 12 timmar sen. Ville sova mer. Vaknade till julafton och förstod inte att jag varit borta och det är ungefär där jag är nu.

Jag lyssnar på alla låtarna, och ibland kommer det nån känsla, nån vind mot nacken, och jag läser mail, man skriver till mig på spanska, men för det mesta är allt precis som vanligt. Fast bara extra kallt.

Årets-listan

1.Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Drog till Nicaragua och stannade i sju månader. Bodde i kollektiv. Började gilla latino-musik med fåniga texter. Besteg en vulkan. Publicerade frilans-reportage.
2. Höll du några av dina nyårslöften? Ger sällan nyårslöften.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja.
4. Dog någon som stod dig nära?Nej.
5. Vilka länder besökte du?Nicaragua(och England och USA för korta mellanspel.)
6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?Ett schyst jobb.
7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?Den 16 maj, när jag kom till Nica.
8. Vad var din största framgång 2008?Hela praktiken, artiklarna, personliga insikter…
9. Största misstaget?Jag ångrar inget…
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?Diverse magsjukor, uringvägsinfektion…hm…inget allvarligt antar jag.
11. Bästa köpet?Den nya kameran!
12. Vad spenderade du mest pengar på? Normalt sett är det nog böcker, men på sistone kanske kläder, resor och mat.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?Ja.
14. Vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2008?
Från första halvan;Tro och tvivel med Håkan. Sen; Te amo med Macano, Obsesión med Aventura och ett gäng andra reggaeton och bachata-grejer.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?Gladare…eller åtminstone lugnare.
16. Vad önskar du att du gjort mer?Trott mer på mig själv.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?Låtit bli att gräva mer mig för sånt som ändå inte går att ändra.
18. Hur tillbringade du julen?Hemma hos mina föräldrar, samma ställe som jag alltid varit på de senaste 27 åren.
19. Blev du kär i år?Nja…nje. Jag fick känslor, men inte kär.
20. Hur många one night stands?Egentligen inget eftersom mina one nights har en tendens att alltid utveckla sig till två nätter eller mer.
21. Favoritprogram på TV?Har knappt sett på tv…men LOST kanske, fortfarande.
22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?Daniel Ortega…haha. Fast det känns rätt jobbigt att hata så jag avstår nog.
23. Bästa boken du läste i år?Har mest läst gamla böcker eftersom jag varit utomlands. Men jag får nog säga Den högsta kasten.
24. Största musikaliska upptäckten?Gissa!
25. Något du önskade dig och fick?Njae…fin fina presenter, men det var inget jag önskat mig i förväg.
26. Något du önskade dig men inte fick?
Nej.
27. Årets bästa film?Vet inte…jag har inte haft koll, har ju liksom varit utomlands…hallå!
28. Vad gjorde du på din födelsedag 2008?Var på möte med Sverige-klassen nästan hela dagen. Köpte tårta och käkade. Hade snabb födelsedagsmiddag. Gick ut och drack juice.
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?Säkerligen…
30. Hur skulle du beskriva din stil år 2008?Indie-latino-style.
31. Vad fick dig att må bra?Bussresor, sol, sex, natur,rytmer,egagemang,skrivande.
32. Vilken kändis var du mest sugen på?Enrique Iglesias, siempre.
33. Vem saknade du?Alla i Sverige.
34. De bästa nya människorna du träffade?Nica-människorna, svennarna.
35. Betyg för 2008?Absolut högt…9/10.

Mi corazoncito

Jag är i Sverige, det är dimmigt och frostigt, jag förstår ingenting. Jag håller mig inomhus mest hela tiden förutom tidigare i dag när jag gick tre meter ut till garaget för att leta efter nätverkskabel. Jag surfar på ett nät som hör till nåt hushåll på andra sidan kvarteret.

Dygnet är fucked up. I går natt sov jag elva timmar.

Jag måste smälta det här.

Puss och kram och god jul och allt sånt!

Aventura

Och medan tonerna från Aventuras Obsesión ljuder genom rummet försöker jag göra väskan. Det är lika svårt som man kan tänka sig. Jag måste lämna nästan hälften.
Det är att lämna ett liv efter sig, mer eller mindre.

Ge mig mer utrymme, nån?

Först kommer kalkonen, sen kommer hönan

Hos familjen där jag bor installerade man för ett tag sen en kalkon på bakgården. Den ska stå där, bunden vid ett träd och kraxa, för att sen bli slaktad till julafton. Ibland blir kalkonen depressiv och virar sig runt ett träd och kraxar extra mycket. Då skär det i hjärtat på mig.

Så när jag för ett par dagar sen skulle kliva in genom ytterdörren såg jag till min förvåning en lastbil utanför på gatan. På flaket till lastbilen satt ett gäng hönor och en tupp med lagom glada miner. Numera befinner sig både hönorna och tuppen på bakgården. Lika bundna och kraxande som kalkonen.

Ibland är det plågsamt att vara i det här landet.

Me, myself and I

Två arbetsdagar kvar. Fyra sammanlagt i landet.

Jag googlar ”urinvägsinfektion” samtidigt som jag sitter och förbannar mig själv igen. Funderar på om jag trots allt var för mycket dramaqueen de där dagarna vid vulkansjön, om det var därför allt gick åt helvete.

Jag borde verkligen inte. Borde inte ta på mig skulden, och borde framför allt inte ha känslor av att bli förbisedd, känslor av svartsjuka, av att ingen lyssnar eller ser mig, när jag så väl vet att människor gör det. Min unge älskare må ha betett sig svinigt, men han hade sina ljusa stunder. Han talade om för mig att jag borde vara stolt över vad jag åstadkommit det senaste halvåret, att jag inte borde gråta utan snarare hylla det som varit.

Och det är kanske det finaste jag lärt mig här. Att gång på gång möta situationer där man är minst i världen,att leva sig igenom dem och ta sig upp. Själv. Att alltid tänka att det är ingen idé att ångra. Gör det bättre i framtiden i stället. Allt det där klyschiga som aldrig kunnat vara verklighet för mig börjar bli det nu.

För visst grät jag när jag hörde honom där i mörket på trappen. Där, på en av de kanske vackraste platserna jag vet och allt plötsligt blev bara sorg och illamående.

Jag sov knappt på natten, tassade upp i gryningen och såg solglittret i vattnet och början på en fantastisk dag. Ville spy. Men tänkte ändå att det andra inte fixar åt en måste man fixa själv.

Jag läkte mig snabbt, och jag läker mig fortfarande. Det är det som är det viktiga. Jag klarar det själv nu.

Resultat

Och för en kort stund sen fick jag provsvaret från mitt urinprov leverat direkt till dörren. Fem minuter senare hade jag ett antibiotikarecept i handen.

Sån tur att man har två kirurger och en laboratorieassistent i samma hus som fixar saker, snabbt! Detta hade bergis tagit flera dagar i Sverige, speciellt om jag hade gått och testat mig när jag kommer hem, dagen före jul.

Galenskaperna tar inte slut

Grej ett:

Jag har drabbats av mitt livs första urinvägsinfektion. Det är så det går när man håller sig med unga älskare. För jag tror inte ett dugg på att detta har med vatten eller våta baddräkter att göra.

Nu blir det antibiotikakur, ett jäkla kissande och förmodligen en alkoholfri jul. Men hell yeah, det var det värt.

Grej två:

Min envise beundrare har nått en kulmen av efterhängsenhet som jag aldrig sett maken till. Han hade nämligen gett sig fan på att han skulle köpa mig en födelsedagspresent, trots att jag sagt att jag verkligen inte vill ha nåt, trots att jag inte bjöd honom på min födelsedagsmiddag. I alla fall mottog jag pressenten i går. I en blommig presentpåse låg det; en chokladask och en röd liten sammetsask med…ja just det….en guldring(!) i.

Precis. En fucking guldring. Som bara råkade passa perfekt på min ringfinger. Jag menar: vad ÄR detta? Jag har aldrig velat nåt med människan, knappt ens varit trevlig mot honom, ändå försöker han näst intill köpa mig. Det är inte normalt. Undrar om han tror att vi är förlovade nu på nåt sätt?

Grej tre:

Jag har ångest och får ont i hjärtat varje gång jag tittar på bilder av havet,bergen, eller nästan vad som helst från Nicaragua. Och jag har inte ens lämnat landet än.

Ljusa upp

Och nånstans i bakhjärtat svider det till när jag ser det där ansiktet på facebook. Jag förbannar mig själv; för varför deppa för nån som beter sig illa, som inte ens motsvarar mina ideal?

Men det var ju det, tänker jag. Att han ger mig det rätta motståndet. Han är inte enkel, han har ett mystiskt förflutet, hans röst bär på en underton som ibland menar nånting helt annat när han pratar med mig. Och vi talade med blickar på ett sätt som det var längsen jag upplevde.

Motståndet. Den där strålningen genom huden. Den behöver jag, därför var det synd och därför tappar jag andan en stund när jag ser allt det där mystiska; mörka solglasögon, marijuana, mörka ögonfransar som vilar mot huden, hans katolska kors tatuerat på ryggen bara att följa med fingarna…

Men ändå. Låt bli. Spola tillbaka tiden och försök låt det stanna där. Jag behöver bara de ljusa minnena från det här landet.

27

Jag fyller 27 i morgon, visste ni det?

”Men 27…jag skulle inte säga att du ser ut att vara en dag över 22”, säger Kubanen när vi sitter på hans kompis lyxiga bungalow-ställe vid vulkansjön. Och en liten julgran vajar i vinden vid sidan om restaurangborden, och jag ler och slukar komplimangen.
”Nej, inte med det ansiktet…det är ett dockansikte”, säger Kubanens 44-årige spanske kompis som är sjukt rolig och helt galen och verkligen urtypen för den spanske äldre älskaren. Läkare är han visst också.

Och jag harklar mig och tar en slurk av det lyxiga kaffet och kan inte riktigt ta honom på allvar. De kan sina grejer när det gäller smörande, de där latin-lover- typerna. Lite för bra ibland.
”Vi har croissanter också, och pain-au chocolat”, säger spanjoren och ler och visslar lite och hans hår fladdrar och jag undrar hur jag kunde komma så långt bort, så snabbt, och ändå vara kvar vid samma vulkansjö? För en halvtimme sen var jag i backpackerland och mådde dåligt och försökte undvika min unge älskare medan jag kryssade mellan urdruckna ölflaksor.
___

Hur som helst.

Jag fyller alltså 27 i morgon. Det är tre år kvar till 30 men jag har sällan känt mig så ung. Jag har en helt schysst solbränna, har knappt gått upp i vikt under sju månader, jag reser runt till fantastiska platser och sällan har jag varit så omsvärmad av olika män…hrm…och pojkar.

Och det här låter ju helt galet skrytigt förstås. Men jag försöker bara inpränta detta i minnet, att vid min 27:e födelsedag var jag inte ett dugg bitter, utan ung och frisk och rätt nöjd. Det tropiska klimatet gör fantastiska saker med människor. Jag bör inte gnälla.

Inför den stora omställningen

En sorts tomhet fyller mig nu när jag tänker på att om lite mindre än två veckor är jag i Sverige. Jag har ägnat timmar och dagar åt att längta och sakna sånt jag inte kunde förklara i ord. Och nu – jag vet inte – jag kommer att sakna saker här, helt klart.

Mycket känns mig helt främmande i Sverige just nu. Som att sitta på en buss utan hög discomusik i högtalarna och höra svenska människor tala. Hur känns det? Jag minns inte.

Och kylan. Att känna kylan mot kinden och dra ner mössan över öronen för att de fryser så det värker, det känns så fruktansvärt långt bort. Att inte känna ljumma vindar, inte svettas mellan brösten när man promenerar.

Att kommunicera med svenska människor känns också helt skumt. Jag tänker på svenska nya människor som man ska småprata med och lära känna. Framför allt män. Svenska män känns helt främmande. Hur ska man vänja sig vid att inte få en komplimang var tredje sekund, att inte ständigt bli behandlad som en princessa? Inte för att det är vad jag vill egentligen. Jag vill ha ärlighet, inte tomma ord. Till en början spydde jag därför mest över allt smörande, men efter hand blev jag tillräckligt indoktrinerad för att tänka det är ju helt normalt att han kallar mig mi amor hela tiden.

Och svenk musik, människor! Vad lyssnar ni på där bort nuförtiden? Jag förstår ingenting. Min kropp är beroende av latinska rytmer minst en gång om dan, annars känns nåt fel. Hur ska det gå liksom?

Ok. Nu ett dokusåpainlägg av det värre slaget.

Följande har hänt:
Jag åkte till kusten för att träffa min nye unge älskare. Ung = fem år yngre än mig. En riktig slyngelålder med andra ord.

Nå, jag är nu inte den som är den, ålderskillnader betyder inte alltid problem. Jag åkte alltså dit. Spenderade tre dagar med den unge mannen som behandlade mig som drottningen av England, minst sagt. Varma kyssar på morgonen, solnedgångar och kommetarer som ”jag skulle kunna bo på stranden jämt utan mat och bara leva av dig”.
Vi fick en fin kontakt. Allt var gräsligt gulligt och hålla handen och när jag skulle åka såg han minst sagt förstörd ut, visste inte hur han skulle klara sig tills nästa gång vi sågs.

Så till nutid:
Vi möts igen, vid vulkansjön. Han har bjudit in mig för att spendera tid med mig, för att han saknar mig.Jag kommer dit med en tanke om att det ska bli som de där dagarna på stranden, fint och lite gulligt, fast kanske ännu mer.

Jag anländer, han säger att han har väntat på mig. Vi håller handen i hängmattan, dricker öl och fnissar och allt är utmärkt. Ända tills – tada- det anländer tre snygga brudar från Iran och Skottland.(Det hör nu till saken att stället vi brukar hänga på vid vulkansjön är ett backpackerhostal. Där är med andra ord ett rätt stort omlopp av människor och utbyte av kroppsvätskor. )

I alla fall. Då är det som om nåt nästan osynligt ändrar hela luften. Han slutar röra vid mig. Ställer sig och hänger borta vid grillen och hänger där mest hela tiden, tittar knappt åt mig när jag kommer förbi och kollar hur det går. Under tiden dricker skotskorna och iranskorna rom, blinkar med ögonfransarna och ser allmänt perfekta ut. Min unge älskare närmar sig dem. Alkoholfrekvensen stiger i hela byggnaden. Det grillas och fnissas och pratas i vilda toner.

Jag försöker vara normal. Har väl lärt mig nåt under åren, att inte göra höna av en fjäder och så vidare, men det funkar inte. Känns nåt fel måste jag helt enkelt ta upp det.

Och det är väl ungefär här nånstans allt börjar gå åt helvete. När jag tar upp problemet börjar han svamla om att vi bara är vänner och att anledningen till att han väntat på mig som en galen i två dagar var för att han saknade mig som vän.
"Jaha", säger jag.

Sekunden efter heter det att ”it´s not like we are going out or someting”.
Och det här är viktigt: den här snubben är nämligen latinamerikan men har bott de senaste tio åren i USA. Därav den oerhört slitna amerkanska frasen som i en svensk kontext inte riktigt har nån betydelse.

Sen kommer detta: ”I can not fall in love with someone who had sex the first night”.

Öh. Jaha. Allvarligt?

Sen gör jag vad jag gör lättast i såna situationer. Gråter. Och går och lägger mig. Själv.

Resten av helgen är egentligen mest ett spel i vem av oss som kan undvika den andra mest genom att vara social med omvärlden. Jag gråter inombords och förbannar mig själv för att jag gick på alla fina ord som nu inte längre betyder nåt, samtidigt som jag ler.
Vi ligger i solen vid vattnet hela söndagen. Alla är där; snygg-iranskorna, argentinarna som säljer smycken, de tyska doktoranderna, och så jag och min unge älskare. Som inte längre pratar med varandra.

På kvällen är det fest igen. Vi åker i en camioneta upp i bergen och snygg-iranskorna och min unge älskare sitter på flaket och skrålar Madonna-låtar. Jag sitter själv i baksätet.
Festen är en klassisk ute på landet i Nicaragua-fest. Mycket latinska rytmer, mycket nicaraguanska män som bara glor. Jag och min unge älskare fortsätter undvika varandra. Iranskorna och skotskan kan inte dansa och jag ler lite inombords. Jag börjar hänga med en dansgudarnas dansgud när det kommer till latinamerkanska danser, nämligen en kuban. Han är sjukt glad och sjunger med i varje låt. Vi dansar reggaeton och cumbia och kubansk salsa och jag får beröm för mina höftrörelser. Ibland ser jag i ögonvrån hur min unge älskare tittar,men när jag tittar på honom vänder han alltid bort blicken.

Sen åker vi tillbaka till vulkansjön och dansar hela kvällen. Kubanen vill bjuda över mig till sitt ”ställe” och kanske ta med mig ut en sväng med sin båt. Jag går och lägger mig, lite nöjdare nu. Min unge älskare kommer efter en stund. Vi rör inte vid varandra på hela natten.

På morgonen kan jag äntligen dra. Jag sticker till kubanens ställe. Det är lyxigt och han tar mig till en romantisk plats och slänger en massa latin-lover-floskler ur sig men jag känner inget.Vill egentligen bara hem.

Så, sju timmar senare är jag hemma. Vulkansjön är nu en förhäxad plats, fylld av dåliga minnen och smärta, men samtidigt oundvikligt vacker.

Månen som sällskap

Det är tredagarshelg och en av Nicaraguas största högtider ska firas. La Purísima är Maria, är ett helgon som tydligen förtjänar att bli buren genom alla stadens gator, och sjungen till för sin renhets skull.

Själv åker jag - en gång till. Till den där vulkansjön där månen är så extremt stor och rund på kvällen. Där vattnet alltid är varmt och där bara lugn kan infinna sig. En av mina topp fem vackraste platser jag någonsin sett, helt klart.

Och nu får ni en sån där skrytig naturbild igen. Förlåt.

Plötsligt

Så är jag mitt i det igen. Utan att det egentligen var meningen är jag bland små kyssar, mystiska blickar och en mjuk varm hand som håller min när vi åker i solen i bilen nerför berget. Och känslan är som en molande värk som gräver sig fram i mellangärdet. Det finns nån att sakna, nån som tittar mig i ögonen och säger jag hoppas jag får se dig igen.

Och jag säger, det hoppas jag med.

På bussen hem blundar jag och tänker på sanden på hans kind och hur jag aldrig slutade skratta, på vinden som blåste rakt igenom hans sovrum under strömavbrottet och skapade fladdrande skuggor i stearinljuset, och på hur han steg upp varje morgon och gjorde mig en kopp kaffe.

Och tänk så snabbt vi skapar oss minnen.

Det var ju aldrig planerat att bli såhär. Jag tänkte bara be om lite sällskap en varm natt vid en vulkansjö. Inget annat.

Lite semester, del II

Kanske har ni redan sett er mätta på sprakande solnedgångar och natur, men ändå. Jag vill fortfarande att ni ska se hur mycket som är vackert, rent och näst intill orört i det här landet.

Min tredagarssemester är slut. Den har varit en fröjd av vyer, värme och faktiskt; mat.

Jag hade förmånen att få vistas i ett hus med en av de mest famtastiska utsikterna som man kan ha från ett hus. Jag har legat i en hängmatta och känt decemberbrisen dra in över terassen. Jag har ätit färsk hummer. Skrämts av vågorna och försökt övervinna rädslan med hjälp av en personlig livvakt. Jag har suttit på en klippa och smekt nån över ryggen.

Det har varit bra, att åka tillbaka var som att resa ur en konstig dröm - sorgligt och varmt på samma gång.