Nätlös

Hoh. Jag lever i en flyttkartong just nu och är utan internet ett par dagar. Återkommer till helgen tidigast.

Ps. Har fått ett häftigt samtal och ska på en till intervju i dag!!! Ännu bättre jobb! Helt sjukligt!

Samtalet

Intervjun, som var hos Adecco, var nervös, men jag tyckte ändå att jag gjorde mitt bästa. Jag tänkte på allt: ordentligt handslag, titta i ögonen, svara ordentligt, lugnt, inte nervöst, dricka lite kaffe och fundera. Vara positiv.

Men, jag vet inte. Jag fick intrycket att det var väääldigt många sökande och att jag skulle ställa in mig på att inte höra från dem. Hon påpekade flera gånger att det rörde sig om ren produktion, snarare än skapande, mer som redigering, fast jag tyckte ändå det verkade overkligt roligt. Nu är det vänta, vänta och hoppas på en telefonpling som gäller.

I dag

Schema:

11:00 Intervju! Läskigt.Vill inte!!!
12:15 Lunch med ”kursen”. Roligt!
13:30 och framåt börja flytta grejer till spöklägenheten.
18:00 Nån sorts middag.

Mellan alla löv - en torsdag

Saker sker. Det är händelsernas höst. Nånting luktar väldigt starkt om eftermiddagarna, speciellt igår, igår märkte jag det mest och igår sporrades händelsernas höst av ännu ett par chockbesked.

En vän har just avslutat ett förhållande. Hon vet inte längre vart hon ska ta vägen, var hon ska leva, vad hon ska satsa på.

Två andra vänner är gravida. Båda har velat det länge, den ena har försökt länge och den andra har blivit det förhållandevis snabbt. När den ena vännen ringde till andra för att berätta hann den andra före. Nu kommer deras barn kanske att växa samtidigt, men i olika städer, jämföras, och kanske närs ett liten önskan om en hus-bredvid-hus-uppväxt som mest är en bild hämtad från Bullerbyn.

Tre vänner har nyligen gift sig med varsin partner. Lever tillsammans tänker tillsammans och kallar(eller försöker/vill/borde i alla fall kalla?) varandra för man och fru. Två av paren planerar sina bröllopsresor just nu.

Själv ska jag precis lämna lägenheten som jag trodde jag skulle bli vuxen i. Den som jag trodde skulle bli min sambo-fast-jobb-och-parmiddagar-lägenhet. Jag skulle antagligen bli kvar här, jag skulle föda barn här och på jularna skulle vi promenera i snön och stå och glo på bocken utanför bibblan, som alla andra familjer gör i den här stan. Jag trodde rätt mycket när jag flyttade in här, uppenbarligen. Men saker ändrar sig.

På riktigt

Jag ska på en intervju, en riktig, alldeles i verkligheten. Jag vet inte, men jag tror, nåt är konstigt här. Det är inte normalt att komma på en intervju såhär snabbt, inte om det är ett seriöst jobb. Ett som faktiskt kan vara kul. Fel, det måste vara fel.
Det är helt osannolikt att jag skulle få det. Anställningsintervjuer är ju inte min starka gren.

”…men som tur är får jag ändå alltid nobben eller sparken
det är underbart hur allting bara löser sig
När nån annan sköter väljandet åt mig”

Typ.

Men man kan ju alltid drömma.

Mailstörning

Min spraymail är officiellt klassad som störd i huvudet. Använd inte den om ni av nån anledning skulle vilja kontakta mig. Min andra, och förhoppningsvis fungerande, adress finns under profile- fliken.

Slackers

Jag får inte längre nån arbetsro när jag är på kursen. Kan inte sitta still och bara knattra när folk springer fram och tillbaka, tjuter, spelar pladdriga kortspel och lyssnar på Boten Anna på ohälsosamt hög ljudnivå.
Visst, vi är alla slackers i enighet med den moderatfilosofiska teorin, men vissa är det liksom mycket mer än andra. Vissa skulle med största sannolikhet vara slackers även om deras ersättning sänktes mer eller mindre radikalt.

Så jag försöker jobba hemma. Ägnar timmar åt att slacka runt i de ekande rummen. Packar ner ett par glas i tidningspapper, springer till datorn och kollar mailen och bloggarna, slackar runt lite till och vips är det lunch. Så är det ju.
Jag hävdar att detta är ”det normala”. Människan är socialt präglad att vara arbetsam, men hon är inte mer arbetsam än hon behöver. Hon skjuter upp saker.

Fick till slut lite saker gjorda i alla fall. Gränsen för maximal onyttighet nåddes och jag skrev lite text lite mail lite ärenden, klippte och klistrade och korrigerade lite, fick ihop ett par ansökningar. Nu kan jag med gott samvete promenera ut i solen och hämta mina beställda böcker.

Nån annan gång

Och folk är gravida till höger och vänster. Inte i nån politisk mening förstås men ute i livet.
Glad för deras skull, rädd för egen del. Jag är inte värst graviditetsbenägen. Speciellt inte vad gäller själva förlossningsdelen. Ja, inte vad gäller nåt av det egentligen.
Jag är inte särskilt intresserad av barn. Förmodligen har jag nån störning.

Mamma vid 25 är inte för mig. Jag tror inte heller mycket på idén om biologiska klockor som en trigger för plötsliga behov av fortplantning. Mer på social påverkan, uppfunnen egoistisk längtan. Kvinnor med barnvagnar på stan.
Och om det ändå existerar nåt sånt som en tickande visare inuti livmodern, saknas den troligen hos mig.

Barn finns bara som ett vackert se-fram-emot-moment för mig, långt borta, inte här. Framför allt: inte nu älskling. Inte nu.

Grönröstad

En rosenkindad muf:are stod på trappen utanför vallokalen och viftade med sina lappar. Jag ignorerade honom, försökte promenera in i entrén utan att bli stoppad, men haffades i sista stund av en vänsterpartistbrud. Kan möjligen ha nåt att göra med min för dagen utstuderade röda klädsel?

Jag tog hennes sedlar i alla fall utan att säga nåt, spatserade in och plockade åt mig några andra grön-röda listor. Mest för syns skull, för att det skulle se ut som om jag också ville hymla och vara hemlig där inne bland båsen. Bestämt mig hade jag gjort redan för nån vecka sen; grönröstare is my middle name, yes!

Nu väntar vi och ser. Hoppas lite på den där andelen som ännu inte vet. Och på alla anonyma sossehjärtan som röstar på Göran i sömnen utan att tänka, som får ont i kroppen av att kryssa i moderaterna.

Annars går jag runt bland flyttlådor med grusiga fötter här hemma. Det ekar mellan väggarna, när man hostar pratar och spolar i toaletten. I går hjälpte jag till att flytta ut Henriks grejer i halvbakfylla och nu är det tomt och han är borta. Kvar är bara jag och min fjortontums-tv.

På låtsas

Den omtalade fejkintervjun blev aldrig av i går. I stället tvangs jag bli grillad nu i förmiddags. Inte underbart, men nödvändigt.
Negativiteten satt fortfarande kvar i kroppen, varje konstruktivt kritiskt andetag var en känning av vätska i undre ögonvrån. Inte för att jag inte klarar av att bli granskad, inte i vanliga fall åtminstone, men för att jag inte hade väntat mig det. För att jag trodde att jag gjorde åtminstone hyggligt ifrån mig och därför inte såg att kritiken skulle slå mig så.
En stund efteråt var jag visserligen nöjd, glad för möjligheten jag fått. Men just då, precis när jag tackade och gick ut var rösten smått skrovlig. Egentligen helt utan anledning.

Personligt, opersonligt, ojämnt

Men skrivandet är ju aldrig konstant. Det är aldrig så att man dag på dag presterar, orkar prestera och le, orkar hålla den jämna nivån.
Aldrig konstant, men lurigt. Det är ju så det är.
Mitt i all balans och självtrygghet kan skrivandet plötsligt vräka en och då är man där, inåtvänd och oemottaglig för omvärldens smicker. Och då spelar det alls ingen roll, no matter what man gör, för man är redan där i värdelösheten.

Förstörd.

Och man orkar inte gå till nån jävla kurs och låtsas på nån fejk-anställningsintervju, man orkar inte söka jobb och man orkar inte hoppas.
Man har ont i tinningarna och vill ta en Ibumetin och gå och lägga sig tidigt med en Håkan Nesser-bok.

*

Det hjälper aldrig vad man tänker. Bloggen har tappat läsare. Folk som tidigare kommenterade kommenterar inte länge, folk som tidigare länkade gör det inte längre. Och man vet att allt är ens eget jävla fel och fast man tänker att man inte ska ta det personligt, gör man det ändå.

Ta det inte personligt!

Nähä. Vad menar du att jag ska göra då?
Ta det opersonligt? När allting, när ord likväl är en del av min person som allt annat.

Allt som vi ständigt ombes att inte ta personligt är ju alltid en del av oss själva.
Är vi, är jag, en skrivande människa som gillar att skriva, är det självklart att jag tar det personligt om nån uttalar sig negativt om min text. Är jag kock är det inte ett dugg konstigt om jag blir pissed för att nån hatar min mat. Inte alls.
Vi måste ta det personligt.
Däremot kanske vi inte alltid ska ta det så hårt.

Obs!

*Sluta skriva så många fula jävla kommatecken hela tiden

*Sluta tänka på att mina föräldrar kanske googlar upp det här och läser

*Skriva mer i presens


Nu ska jag göra nåt med mina kantareller.

Anteckningar och färg

Å den plötsliga sommarens återvändo!
Himlen är läskigt perfekt varje morgon när jag cyklar till kursen nu. Den går i nära nog turkosa nyanser och med bilarna och vindarna och vägen blir det nästan en medelhavshorisont.

Jag köper kantareller på torget femtio meter från Sverigedemokraternas vagn, och det finns en vag känsla av obehag och av lust att gå förbi och stirra argt men i stället glor jag in i fontänen.
Kantareller verkar vara grejen nu förresten, mer än de brukar på höstarna. Över allt köper de kantareller, alla.

Det finns en massa färger över hela stan också. Det här är inte en färglös höst när vi tvingas bära grått och brunt till leda om vi inte vill.

Nyanser som gärna får stanna i affärerna ett tag till:
Klarrött
Discoblått(koboltblått)
Honungsgult (ej senapsgult!)
Smaragdgrönt
Mörkgrönt
Plommonlila

Nyanser som gärna kan försvinna rätt snart för min del:
Pastellviolett
80-talslila
Senapsgult
Orangerött
Ärtgrönt

I övrigt går det rätt bra för mina stövlar just nu. Jag hoppas naturligtvis att det blir slagsmål.

Inslaget

I går på arbetssökarkursen: lokal-TV ska komma på besök, alla är nyfikna. De ska göra ett inslag om ungdomsarbetslöshet till sin valsoffa, med en kurskamrat som har lite mediavana. Hon går runt med mobilen i fickan och väntar nervöst på att de ska ringa.

Vi hoppas på det bästa. Hoppas att hon inte blir ett offer. Inte för negativ, men inte heller allt för positivt naivistiskt orealistisk.

Och tänka sig. Jag tror att bilden av henne blev ganska bra.
Relativt rättvis.
Fast inte perfekt naturligtvis.

I bakgrunden av filmen syns förresten min rygg och mitt knappande på tangentbordet för några sekunder.

Siffermysteriet

Så nu är det till slut beslutat. Allt; när jag ska skriva på kontraktet, när jag ska hämta nyckeln, när jag efter allt blir själv i det gamla stora huset. Som jag för övrigt är säker på att det spökar i.
Åtminstone var jag säker i söndags morse. Då cyklade jag förbi och såg att siffrorna på gaveln, de som tidigare alltid talat om att huset är byggt 1926, plötsligt hade förvandlats.
Nu stod det 1930 där i stället.
Jag cyklade sen fram och tillbaka utmed gatan och tittade upp mot huset,gnuggade mig i ögonen, kisade mot tegelväggen. Jag måste ju se fel?
Men efter ett antal noggranna stirrningar insåg jag att jag ju hade rätt, att det faktiskt inte stod 1926 där längre.
Siffermysteriet var ett faktum.

Siffermysterium+tidig morgon i dimma=spökhus
Det vet ju alla som läst minsta lilla Kittybok.

Så siffrorna hade alltså ändrat sig. Bara sådär.
Men varför? Vem skulle få för sig att ändra på 80 år gamla siffror? Just nu. 2006????

Väl hemma googlade jag lite och kom fram till att de två husen på Mejselgården, dit jag ska flytta, var byggda i etapper mellan 1926 och 1930. Husen ser exakt likdana ut.
På ena husets gavel står byggår 1926 angivet och på den andra…ja, just det - 1930.

Jag hade alltså spanat in fel hus i morgondimman.
Spanat med för mycket fantasi i medvetandet, för många Stephen King–vibbar i bakhuvudet. För många så-uttråkad-kan inte-nåt-läskigt-hända-men-inte-för-läskigt-önskningar krypande nånstans utmed ryggraden.

Desperation

Så vad gör man inte för att skrapa ihop extraslantar?
Jag rotar och rensar i garderoben, funderar lite och stympar den. Ungefär.
Nu säljer jag till exempel de där stövletterna som jag fick. Snygga var de, men ibland får man vara realistisk och inse att man är en vinglig bambi som aldrig kommer klara att gå i dem.

Sådetså

Jag blir lite trött på den negativa attityd som ofta kommer fram när jag för min arbetssökarkurs på tal. Trött på att människor, inte bara här på bloggen, ser det som ”förnedringskurser” och ”vuxendagis” och allt möjligt.
Jag är ledsen, men det här är inte så, det här är bättre.

När jag skrev att vi inte alltid är så produktiva menade jag just inte alltid. Jag menade inte att vi oftast inte är produktiva, för det är vi.

Jag har lärt mig viktiga saker om mig själv på den där kursen. Jag har fått utmärkta tips på hur jag ska finslipa mina jobbansökningar, på hur jag ska skaffa mig fler kontakter och på vilka möjliga organisationer/företag jag skulle kunna vända mig till för att hitta den typen av jobb jag söker.

I förrgår fick vi ett helt gäng frågor som kan tänkas komma upp på en anställningsintervju. Jobbiga, pinsamma men nyttiga frågor.
För om och när jag till slut hamnar där kommer jag att veta. Jag kommer säkert flacka med blicken och inte veta hur jag ska sitta.
Säkert kommer jag dö lite varje gång jag blir utfrågad och förmodligen kommer jag inte att få jobbet vare sig första, andra eller hundrationde gången.
Men jag kommer i alla fall att ha svar på frågorna, och det har jag den här kursen att tacka för.

Dessutom är det människorna. De som har tid och ger råd och som vet själva hur det är och bryr sig. Och de som kan helt andra saker än jag, de som delar med sig och ler när man kommer och saknar en när man är borta.
Det är mest för deras skull jag känner att jag måste försvara det här.

Producera mera

Ok. Vi är inte alltid så produktiva på arbetslöshetskursen. Vi gör inte alltid vad vi borde. Det blir mycket fikande och lunchande och, för min del, passivt rökande.
I onsdags hängde vi på länsmuseet och i dag var det 1,5 timmas bowling och sen helg.
Alldeles lagom alltså. Fint och seriöst. Men bra. Jag gillar att ha nån som tar hand om mig.

Kvinnor gillar Ernst

Vanligaste enskilda person att samtala om under rasten på arbetslöshetskursen: Ernst Kirchsteiger

Vanligaste stimuli: automatkaffe

Vanligaste ämne att samtala kring: trötthet

Minst vanliga ämne att samtala kring: arbetslöshet

Blått som disco, blåsigt som på Stortorget

I dag har det blåst så jag har tvingats ha på mig den vita 60-talskappan så det måste betyda att det är höst. Jag har även börjat med strumpor i pumpsen, vilket nog är ett annat tecken på att det är kallt. Jag har inte burit strumpor sen i april vad jag kan minnas.

Nu snart: en förbättring, en led i vägen till mitt nya liv. Läggdags före 23.

Helgen i Hudik var fin. Jag har fyndat tidernas klänning för 29 kronor och spanat in Henriks nya lägenhet vid havet. Nyans på klänningen: discoblå.

Tomtar, fårgjutare, Lindor...

Andra har säkert hunnit säga det innan men - Insiders småpartidebatt i går var fantastiskt rolig. Skön blandning av galentomtar, några smartingar och ironiska kommentarer från Aschberg.

Annars är jag ovanligt trött, kanske är det höstluft, kanske nåt annat, kanske för att jag vaknar i ständiga ryck om nätterna, ungefär kring tresnåret.

Snart blir det X-tåget mot Hudik, och lite läsning, lite inlånat familjeliv, antagligen en del mat.