Mera list-tjafs

Den här listan finns lite varstans. Jag ansåg den vara fri att stjäla.

Four jobs I’ve had in my life
Tivolivärd
Vårdbiträde
Talskrivare
Tidningsbud

Four movies I can watch over and over
Änglagård
Gilbert Grape
Allt om min mamma
Black Jack

Four places I have lived in
Gävle
Moholm
Skövde
Málaga, Costa del sol

Four TV shows I love to watch
Lost
SATC
Will & Grace
Scrubs

Four places I have been on vacation outside Sweden
Grekland
Spanien
Portugal
Marocko

Four websites I visit daily
Aftonbladet
Expressen
Susnet
AMS

Four of my favorite foods
Potatisgratäng
Veg-lasagne
Pasta med saffranssås
Allt med fetaost

Four places I would rather be right now
I Paris
På en strand
I soffan under filten(om jag hade en laptop)
På en flygplats

Pussla

Jag vet inte hur jag ska pussla ihop mig själv. Jag måste göra hundrafemtiotusen saker den här veckan. Läsa, skriva, läsa mer, skriva, fixa böcker. På torsdag och fredag har jag dessutom lovat att jobba.
Hur gör gifta, vuxna, arbetande människor? Hur klarar ni det? Schema? Koffeinpiller? Personliga assistenter? Vad vad?

Jag är en stressad gris!
Jag ska aldrig mer sova längre än till åtta på morgonen. Utom när jag jobbat natt. Och kanske på lördagar.

På torsdag kommer det pengar.

Laleh på teatern, i ett trähus

Det var regn när vi möttes utanför Gävles stadsteater. Regnig allé, nästan som höst, om man blundade för de grusiga snödrivorna.
Vi fick två biljetter och platser på en läktare. Andra raden, nästan längst till vänster.
Vi gick in och det luktade församlingshem. Längs väggarna var det massor av krokar som man skulle hänga sin jacka på och sen skulle man inte hitta den igen när man kom ut för då skulle nån ha stulit den, så vi tog med jackorna in.
På scenen stod ett trähus med en uggla i skorstenen. Vi tänkte på Hedvig och Helge - ni vet barnprogrammet, med ugglan. Bakom trähuset fanns ett piano.
Laleh kom in, och Kalle Haglund, en rätt kul estradpoetsnubbe.
Allting var akustiskt, eller i alla fall nästan. Hon körde inga kända låtar och han körde inga dikter som man hade hört, men det var ändå trevligt.
Kalle Haglund pratade på estradpoesidialekten och liksom rörde sig på estradpoesimanér, som de brukar göra, estradpoeterna.
Laleh sjöng på svenska och sista låten var bäst.
Sen gick vi i regnet och satte oss vid ett bord på ett café och drack en kopp värme.

Nittiotalsbord=nittiotalsbård

Nej, vi har alltså inte bord på väggarna som jag hade skrivit i förra inlägget, utan en bård. Ni vet en sån där mönstrad liten tapetremsa som kan sitta högst upp vid taket, eller i mitten, eller lite varstans på väggen.
Var bara tvungen att klargöra att jag faktiskt vet hur det stavas och vad det är.

Positiva noteringar under förmiddagen:
*Har blivit beviljad nytt studiemedel från pappa CSN.
*Har fått ett trevligt mail med bra kritik från uppsatshandledare M.

Nu måste jag rusa.

Ny utmaning

Kommer från Eline.

Grab the book nearest to you, turn to page 18, and find line 4.
”Någonting liknande var det också hon kände nu, fastän stämningen...”
(Fru Marianne av Victoria Benedictsson)

2. What is the last thing you watched on TV?
Öh...lite nerladdat Seinfeld. Annars var det nog, hrm hrm... Bingolotto.

3. With the exception of the computer, what can you hear?
Borrande från närköpet under oss, som de renoverar nu.

4. What are you wearing?
Randiga pyjamasbyxor, linne, morgonrock.

5. When did you last laugh?
I går kväll, vad jag minns, när vi skulle gå och lägga oss. Det var väl nåt vi pratade om, eller om det var nån som blev kittlad(typ jag).

6. What is on the walls of the room you are in?
Havsaktiga, ljusblåa tapeter med nittiotalsbård.

7. Seen anything weird lately?
Frälsningsarmémänniskorna tvärs över gatan som äter frukost, ha ha.

8. What is the last film you saw?
Storm. I lördags, på bio. Jag gillade den.

9. If you became a multi-millionaire overnight, what would you buy?
Resor. Hoppas också att jag skulle ha vett att ge bort en del.

10. Tell me something about you that I don't know.
Jag kan inte sitta framför tv:n utan att äta eller dricka.

11. Do you like to dance?
Jadå.

12. George Bush?
Ehm va? Ja, jo...jag tycker han ser ganska...ehm… snäll ut ibland.

13. Imagine your first child is a girl, what would you call her?
Maja.

14. Imagine your first child is a boy, what would you call him?
Jonathan.

15. Would you consider living abroad?
Jodå. Har ju redan provat på det.

16. What would you want God to say to you when you reach the pearly gates?
Har inte tänkts så långt...är rätt tveksam till den där porten. Men jag antar att ett ”välkommen” vore på sin plats?

Alla som vill får svara.

Babbel om bh-reklam

”Efter min bröstoperation vill jag att min bh ska vara vacker och kvinnlig.” tycker de på sidan 401 i La Redoute-katalogen.
De gör reklam för en spets-bh som är specialdesignad för kvinnor med bröstprotes.

Jaha? Trevligt. Jag menar; tanken känns fin när man först läser det. En kvinna som har förlorat sitt ena bröst köper satin och spetsar. Kanske inte för att laga sig och driva undan smärtan över förlusten, men för att på nåt sätt börja om. Nya bh:ar till den friska kroppen, nu är jag inte längre en enda stor sjukdom.

Problemet är inte själva bh-köpet i sig. Problemet är inte att man tycker att spets-bh:ar är vackra. Problemet är vad det lilla ordet kvinnlig insinuerar.
Det ger, åtminstone mig, känslan av att kvinnor förväntas välja en viss sorts bh för att den är "kvinnlig". Den är "kvinnligare", dvs. bättre än andra bh:ar.
Som om det fanns bh:ar som inte var kvinnliga. Som om man vore mindre kvinna i en Sloggi sport-bh än i en nätt spetssak.

Jag kan föreställa mig hur det skulle kunna kännas för en bröstopererad kvinna att höra att hon nu, med bara ett bröst, är mindre kvinnlig än innan. Hur hon tänker att hon liksom borde köpa spetsarna för kanske kanske kan tomrummet efter det förlorade bröstet fyllas då.

Jag vet inte om jag överdriver. Jag gillar egentligen La Redoute-katalogen. Men just den där meningen ger mig känslor av obehag.

I övrigt ser klänningarna på sidan tre himla fina ut på de små bilderna, man blir sugen på nästan alla, men när man bläddrar fram till de stora bilderna upptäcker man att de mest verkar sladdriga och allmänt misfit-aktiga. Varför är det så?

Segdag

Har befunnit mig i soffan under filten hela dagen. Försjunken i 1800-talets borgerlighet och Fru Mariannes stundtals angenäma, stundtals instängda öde; lyx blandat med andnöd och samtal om äktenskapets plågor och njutningar.
Har cirka hundra sidor kvar att läsa tills i morgon, och det känns av nån anledning inte alls stressande.

Nu ska vi laga purjorisotto.

Fem egenheter/ovanor

Jaha, jag provar väl då.

Jag blev utmanad av Rödluvan

Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i ditt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.

1) Jag tycker om att slicka på fingrarna när jag lagar mat. Jag stoppar ner dem överallt, i såser, smeter osv. och ”glömmer” ibland att tvätta händerna innan jag fortsätter med maten.

2) Jag är extremt frusen! När det är riktigt kallt på vintern sover jag med pyjamasbyxor, kofta, tjocka sockor och dubbla täcken. När jag sitter framför datorn måste jag ofta ha en filt om axlarna och på kvällen tänder jag massor av värmeljus, sätter på ugnen och öppnar den för att hålla mig varm.

3) Ibland när jag är själv hemma och lyssnar på musik brukar jag skutta omkring och dansa. En gång skuttade jag så mycket att jag stukade foten.

4) Det händer att jag viftar med händerna när jag är glad över nåt.

5) Jag har fobi för matlådor, uppvärmd mat och överblivna maträtter som stått i kylskåpet sen dagen innan. Framför allt matlådorna kan få mig att vilja spy.

Dessa vill jag utmana:

Galatea

Carra

Painsu

Annah Conda

Sanna

Nytt hopp

Min kurator är himla snäll. Hon ska fixa grejer åt mig.

Vi tar det från början. I augusti förra året fick jag en remiss till en expert som skulle hjälpa mig med mina svamp- och underlivsproblem.
Äntligen skulle jag få bort det. Bort med kliet, svidandet, sprickorna. Det onda. Bort med allt som får mig att må dåligt.
Den där remissen gav mig en massa hopp. Jag skulle äntligen få bli som vanligt igen. Vi skulle bli som vanligt. För det vore att ljuga att säga att det här inte har påverkat förhållandet. Det vore också att ljuga att säga att det inte har påverkat vårt sexliv.
Jag fick i alla fall en remiss, jag skulle få komma till experten nån gång under hösten, ganska snart alltså, med sjukvårdens mått mätt.
Samtidigt fick jag också remiss till kurator. Saker var ljusare än på länge.

Jag väntade hela augusti och hela september. Det blev oktober. En mystisk höst, då jag hade allt för mycket tid att tänka. Vi började undra om jag inte skulle få en kallelse snart, så jag kunde få komma dit.
I november ringde jag Könspol och frågade hur läget var. Du får nog en tid i december, vi har långa köer här förstår du, löd svaret.
Okej, tänkte jag, jag kan vänta till december. December är inte långt bort.
Återigen kändes allt lite gladare. Snart, snart skulle allt bli som det var innan.

Det blev veckorna före jul. Jag spanade ofta efter ett brunt kuvert när posten dunsade ner i hallen. Jag tänkte jag får väl en tid precis innan julafton eller kanske i mellandagarna men det får jag väl leva med.
Men det kom aldrig nån kallelse. Det blev jul och nyår och vi kom hem med nävarna fulla av julklappar, satte nyckeln i låset, såg högen med post på mattan och det måste måste bara ligga ett brev från landstinget i den där högen.
Fast nej.

Nu är det slutet av januari. Det har känts rätt hopplöst ibland, sådär som jag vant mig vid att det kan göra.
I dag var vi hos kuratorn igen. Hon frågade hur saker kändes och jag sa som det var, att det periodvis känns…tomt. Jag berättade hur länge jag väntat, hur jag hade ringt.
Hon sa att hon förstod. Hon skulle snacka med läkarna. Göra vad hon kunde för att jag ska få en tid så snart som möjligt.
Och jag blev glad. Vi blev glada.
Nu finns det nåt där igen.
Nytt hopp.

Snabbt!

Postade en grej nyss som jag var tvungen att ta bort, för jag hade varit lite för snabb såg jag. Som vanligt.
Ska dra och handla nyttig GI-mat nu strax.
Äter det för att råda bot på mina svampinfektioner. Det går rätt bra allt som allt, jag har gått ner lite i vikt också fast det inte alls var meningen.
MEN. Jag är fruktansvärt extremt överdjävligt sugen på choklad. Vilken choklad som helst går bra. Varje gång jag befinner mig i köket måste jag motstå en längtan att öppna skåpet, ta fram paktetet med kakao, blanda med en flaska baksirap och sleva i mig det som soppa.
Det är tur att jag är för mesig för att kräkas upp saker, annars hade jag troligen varit bulimiker vid det här laget!

Nu ska jag cykla till Prix.
Hör ni förresten nåt i Stenebergsparkens mörker som låter som en skadskjuten fågel, så är det troligen min cykel. Den är rätt gnällig.

Snabbhaiku

Frost i näsborrar
Ännu en januari
hoppas på vila

Bokförfrågan

Nån i Gävle med omnejd som har en samlingsbok där Henrik Ibsens Et Dukkehjem ingår, i sin bokhylla? Och kanske vill sälja den?
Helst på norska, men den svenska översättningen går också bra.
Hör av er omgående i så fall, om ni läser detta.

Tack på förhand!

Tusen böcker senare, del II

Edit till förra inlägget:
Anledningen till att folk gömmer referensexemplaren(alltså de böcker som alltid ska finnas på bibblan och ej går att låna) på högskolebibblan är, naturligtvis, också att de ska kunna lägga beslag på dem själva under föreläsningsfria studiedagar. Så att de ska kunna säga: Ah men, du kunde ju ha läst ref-exet? Jag kom hit åtta i går och satt och läste i ref-exet heeela dagen, när man själv beklagar sig över att boken var svår att få tag på.

Jo. Det är väldigt troligt att jag skulle pallra mig upp klockan sju, gå i snålblåst och flåsa in bland bokhyllorna vid åttatiden bara för att upptäcka att:
a) ref-exet är spårlöst försvunnet(vilket det ofta är när jag ska ha det)
b)ref-exet är upptaget av tio andra studenter som står och masskopierar det
c) det finns inget ref-ex av just den boken

Får jag ändå tag på ref-exet klarar jag inte av att sitta och läsa det i mer än högst en timma.
Sen blir jag hungrig eller kissnödig, men vågar inte lämna boken i biblioteket eftersom nån annan troligen kommer sno den då.
Jag vågar inte heller gömma den, för då kan det komma nån läskig bibliotekarie och upptäcka mig.
Så jag sitter där med kurrande mage och korsade ben och ser nervös ut. Kan inte koncentrera mig. Blir allmänt störd på alla människor och deras mobiler, på byggnadsarbetare som bullrar utanför, på att jag inte får stryka över meningar i boken med neonpenna. Kan inte läsa.

Så det slutar ändå oftast med att jag köper kursboken, läser den en halv gång, stryker under lite och sen ställer den hemma i bokhyllan för framtida behov. Där vet jag åtminstone att ingen kommer sno den.

Tusen böcker senare...

Jag fick med mig halva bibblan hem förut. Ändå har jag inte fått tag på alla böcker som ska läsas de närmaste veckorna. Hur förutseende måste man vara egentligen?
Hade glömt bort att det är ett krig som utkämpas här.
På varje humaniorakurs finns nämligen ett gäng välplanerade människor som alltid fixar alla böcker gratis.
Svettiga hänger de på stadsbibblans lås klockan tio för att lägga beslag på de få böcker som finns där. De gömmer referensexemplaren som finns på högskolebiblioteket nånstans bland ekonomböckerna för att ingen annan på kursen ska hitta dem. Lånar böcker i flera månader - lämnar aldrig tillbaka.
Allt för att kunna stå där och i triumf meddela att jag har då LÅNAT alla böckerna på bibblan så jag har inte betalt en spänn!
Medan man själv (som såklart inte har tänkt lika långt) måste lomma bort till studiebokhandeln och tänka jag får väl betala för den här boken OCKSÅ då. Bara för att upptäcka att den inte finns i bokhandeln heller, eftersom de bara har beställt fem exemplar. Fast det går trettio människor på kursen.

Baske mig om jag inte ska satsa på att bli en i gänget av förutseende människor den här terminen.

Omslaget!

Psst! Här står det om boken som vi gjorde omslag till för Polstiernan förlag. Till höger om huset på bokframsidan ligger en viss mörkhårig person som kanske kan verka bekant...

Kung Oidipus...

Kung Oidipus...
Jag kommer snart. Hoppas ingen har hunnit låna dig än bara.

*Tar fram sparken och åker till bibblan*

(En grej: Inte visste jag att "alla" bloggmänniskor var så bra på att göra magasin/tidningsomslag. Sällan är ens kunskaper unika.)

Bibliotekarie

Jag vet!
Jag ska inte skriva långa, spontana inlägg direkt i blogger, det blir ju bara skit. Använd word för fasen.

Funderar på ett nattdopp i badkaret. Sen sömn.

Do you believe if I say it's magic?

Ny kurs i dag på högskolan. Kanske min sista nånsin.
Nu är det slut på sötebrödsdagarna. Nu kommer jag vara tvungen att faktiskt läsa kurslitteraturen. Litteraturvetenskap är inte media- och kommunikationsvetenskap. Litteraturvetenskap är inte semester; man läser och man har tentor. En riktig vetenskap.
Det är lite svårt att ställa in sig på det när man har pluggat kurser där det diskuterats Foucault i tre år, och ändå inte är säker på att man har begripit vad en diskurs är. När man endast har skrivit kaffefläckade hemtentor under tre flummiga terminer.
Likafullt misstänker jag att jag skulle ha varit smartare om jag hade valt litteraturvetenskap från början.

Alla på kursen är ungefär nitton och vill bli bibliotekarie. Alla har fixat och förberett och skaffat samtliga böcker redan.
Åh, denna avund kring personer som vet vad de vill så tidigt i livet. Som kan vara seriösa och plugga ordentligt direkt efter gymnasiet.
Beundransvärda människor!
Och nej, jag menar inte att jag är mycket äldre och mognare är dem. Jag är tjugofyra, det är inte så stor skillnad, jag vet jag vet...
Jag menar bara att jag inte visste vad jag ville när jag var nitton och fortfarande inte vet, helt säkert, nu, fem år senare. Jag menar att det tar tid att figurera ut.
Man börjar plugga och man tror allt ska lösa sig på vägen, man tror man ska börja fatta, börja mogna, kanske halka på nåt bananskal nånstans och sen när man kommer ut sitta där med sitt fasta heltidsjobb som man bara råkat få, för man har ett sånt stort intresse för...nåt.
Men det gör man inte. Oftast.
Man kommer ut och man vet inte så mycket mer än när man hoppade in. Det enda man möjligen vet är att man inte "råkar" in i jobb. Speciell inte om man är kvinna och velig och har läst nåt med humaniora. Speciellt inte om man inte har några som helst kontakter inom området man har spanat in för sitt framtida jobbande.
Då vet man att det alltid kommer handla om slit. Alltid har.
Att man måste sprätta upp det där bananskalet med kniv och använda massor av glidmedel för att ens kunna få till en liten halkning.

Med andra ord är det bra att veta vilket bananskal man har tänkt halka på, tidigt.

Ursäkta de slitna metaforerna.
I morgon ska jag upp i ottan och bryta mig in på stadsbibblan.

What a life!

"Meh kommer morgontidningen redan? Fan vad tidigt fy fan vilket jävla liv asså, gå upp sådär jävla tidigt fy fan..."

Det är januarivinter 2006, vid tresnåret. Söndagsnatt och mörkt. Ambulanser nånstans långt bort, och taxibilar som rusar. Människor börjar ramla hem från krogarna i Gävle, efter ett par omvägar i områdena kring Dalagrillen eller McDonalds hamnar de rökande och skrikande i portarna. Du lääär ju göra det, fan, men gör det dålå, nu har vi efterfest, fan vad schysst....
Jag försöker, försöker ignorera allt, vara nån annanstans, bara sätta på tidningsväskorna på cykeln, bara göra det jag ska, snabbt, utan att bry mig om alla ljuden.
Men man är ingen människa när man är tidningsbud. Man är bara tidningsbud. Man är den där som har "ett jävla liv"och som är "stackars stackars". Man sover inte på nätterna och troligen inte heller på dagarna, man finns till bara för att stoppa ner tidningar i inkast till folk som ligger i trygga sängar. Det spelar ingen roll om man hör syndtyckandet; fy fan för att vara tidningsbud. Eller de spydiga kommentarerna; jag vet inte var det finns sprit... men du kan ju alltid fråga TIDNIGSBUDET, hö hö.
För att inte tala om miffo-utropen och frågorna; men titta nu kommer TIDNINGEN! eller Heeeeej, delar du ut TIDNINGAR?
Man behöver liksom inte visa nån social respekt mot ett tidningsbud, det är ok att skrika rakt ut och ställa hur korkade frågor som helst. Åtminstone om man är mellan 18 och 35 i Gävle, lite småpåverkad med stripsflottig mun, har slut på cigg och är jävligt efterfestsugen.

Nej, jag delar inte ut tidningar, jag bara går runt i de här sunkiga kläderna mitt i natten för att det är kul. Det är inte tidningar i min väska det är bara papper med trycksvärta på.

Ändå klandrar jag ingen. Jag skulle inte heller inte ha tänkt på vad jag sagt, för jag tänker inte när jag är full, det gör man inte, inte på samma sätt åtminstone.
Så jag försöker sluta öronen, tänka mig bort, om ett år vid den här tiden är jag förhoppningsvis inte här.Då har jag inte ett "jävla liv" längre.
Det funkar, för det mesta.

Handlandet

Det andra nödvändiga. Den tillfälliga lyckan. Shoppingen. Så som vi gör för att döva, för att täcka över, kanske piffa upp.

Förutom dagboken blev det:
*Skjorta, en styck, mjuk och randigt rosagul, på rea 49 kr, Gina Tricot.
*Tunika, en styck, silkig och lila, lite paljettig och hippiaktig, på rea 49 kr, samma affär.
*Top, en styck, lila och vanlig, v-ringad, på rea 49 kr, samma affär igen.
*Bh och trosa i blå spets, i samrådan med pojken, kanske 150 kr, billighetsunderkläder från HM.
*Mat, ca 200 kr.

Nu snart gå ut i kylan för att handla mera mat. Henrik är sur på bilen som inte startar.
Jag är inte ensam om att hata vintern, tror jag.

Hjärtebok

Jag har gjort det nödvändiga. Jag har köpt mig en dagbok. En riktig dagbok med hjärta på utsidan, att vara helt ärlig mot mig själv i. Kanske är det vad som behövs.

Läser i min gamla dagbok från 2000. Hösten efter studenten. En 18-årings dagbok. Hormonfylld, sprängd av känslor och oro.
"Jag är rädd för hängbröst..."
"Jag var rätt full, som vanligt..."
"Jag vet inte vad jag känner..."
"Jag vet inte vad jag gör..."
"Jag tycker att jag rätt snygg, egentligen..."


Inser att man var nån annan då. Inser att man hade saker som man inte har nu. Inser att man inte hade saker då, som man har nu. Inser att man förändras. Jag har inget minne av att jag tyckte var så snygg på den tiden. Jag minns inte hur allt kändes, utom när jag läser de gamla anteckningarna.

Därför är en ny dagbok nödvändig. Nödvändig för att minnas vem jag var 2006. Senare.

That' 70s blog

Eh. Jag ska ordna till allt här inne. Nån gång. Bara inte just nu.
Sov gott alla!

Good times on the rise...

The Embassy känns som januarivärme för nästan alla nu, eller?
Mycket pling pling plong som jag gillar.

Det här är ingen effektiv vecka.
Sova till halv elva, aldrig komma igång med nåt plugg, nåt jobb, nåt ifyllande av blanketter. Eller hushållsgrejande.
Mest produktiva sakerna som har blivit gjorda:
*Tvätt - måndag
*Plocka ner julgrejer - måndag och tisdag
*Skriva på uppsats - tisdag och onsdag
*Handla massa nyttig mat och hämta pluggböcker - tisdag
*Fixa böcker på stadsbibblan - onsdag
*Skriva uppsats och maila - torsdag (förhoppningsvis)
*Fixa in blanketter till CSN - torsdag( måste!)

Jag vill väldigt gärna sitta i nya skolbibblan, precis i mitten av rundeln och läsa litteraturvetenskapsböcker. Allt känns arkitektiskt och stort och ljust, som en helt annan skola, nästan universitet.
Jag verkligen vill sitta där. I morgon kanske.

Funderar förresten på blommor till bloggen. Ungefär nån riktigt ful sjuttiotalstapet. Eller tussilago.

Det stora dilemmat

Så åkte bilden bort. En plötsligt längtan efter att vara mer anonym, sprungen i alla dessa diskussioner som handlar om bloggarnas dilemman. Det vill säga de tre A:na; anonymiteten, ansiktet, andra.
Ska jag vara anonym frågar man sig? Hur anonym är jag? Ska jag visa mitt ansikte och vilket ansikte ska jag visa? Vad ska andra tycka om det jag skriver?

Jag har förstås aldrig haft som ambition att vara helt anonym. Jag har hela tiden haft en vision om att jag, på grund av min utbildning och den tanke jag haft med den, nån gång kommer att skriva saker i nåt slags offentligt/öppet sammanhang. Mer eller mindre. Vare sig det blir som informatör, journalist, reklamare eller annat som det är tänkt att man ska/ kan bli efter kultur- och kommunikationsprogrammet.

Men ändå. Känslan av att inte längre behöva se sitt ansikte bredvid de texter som jag producerar här är befriande. Det här är ingen tidning, ingen reklampelare, ingen informationsbroschyr.
Det här är ett ställe där jag inte alltid(eller oftast inte) lägger ner särskilt mycket energi på att granska det jag har skrivit. Där fingrarna oftast är snabbare än hjärnan. Där det kryllar av stavfel, spontana åsikter och ibland även pinsamheter.
Jag är inte helt säker på att jag vill att alla i mitt verkliga liv ska kunna hitta mig och se det. I alla fall inte än.

Bort med flingorna

Nej. Nu ryker den här snön och det här ögat snart. Vill ha ny logga och vårig design här inne om jag inte ska dö av tråkning. Ni vet, vikten av snyggheten. Bokstäverna som flyter.
Men vilka färger?

Januariont i håret

Jag har inte dåliga hårdagar, jag har dåliga hårmånader. Januari är en sån månad. Kanske februari också. Och mars. Inte förrän knopparna spricker börjar mitt hår bli sitt gamla vanliga jag igen.
Men nu är det akut, och det inte enbart av estetiska själ. Topparna skulle troligen klara av att ladda min mobil om man stack upp laddaren i dem. De sprakar så fort man rör vid dem. Spretar som nakna trädgrenar mot himlen, fast neråt.
Och värst av allt: de klistrar sig fast vid kinderna. Att ha nåt klet(läs:läppglans) på munnen är bara att glömma, om man inte vill se vindigt skivomslagscool ut, á la Madonna på Frozen-omslaget.













Madonna med vind i håret. Bild härifrån.

Bitter old tidningsbud

Happ! Där sumpade man chansen till ett riktigt hyfsat extrajobb som kompostinformatör, allt på grund av en nervös anställningsintervju. Vad var det jag sa.
Det var inte som att jag ville ville ville ha jobbet. Men jag ville. I alla fall någorlunda mycket. Men de har nog rätt. Jag är intresserad, men inte brinnande intresserad. Sånt lyser igenom.

Jag kommer sluta som ett bittert gammalt tidningsbud som sitter uppe hela nätterna och bloggar om min misär.

What a feeling...

Det finns verkligen skäl att hata januari. Inte nog med att snön numera är gatubrun, elljusstakarna undanstoppade och pengarna snart slut. Tristessen härjar fritt i medvetandet, liksom i tv-tablån. När börjar alla serier? Lost? Desperate Housewives? Och hallå, L-word, när börjar L-word?
Kom på mig själv med att i hemlighet sakna den pirrande nyfikenheten jag har inför det programmet. Hettan. Januari behöver en sån serie. Nu, snart.

Nyfiket pirrande förresten. Finns det nåt pirrande som är jämförbart med det?
Jag pratar inte om pirr i magen, inga kärlekspirrande fjärilar, inget kåtpirr.
Snarare ett pirr av förväntan som startar nånstans i ryggslutet och pendlar fram och tillbaka utmed ryggraden och stannar ungefär i nacken. Sådär så att man nästan fryser lite.
Det kommer oftast, åtminstone för min del, i samband med att jag läser, hör, eller ser nåt. Kanske en text som ord för ord frammanar känslan av att nu nu NU kommer det nåt. Det pirrar. Nu förvrids allt, nu fastnar jag. Just i den här raden. Det pirrar.
Sen landar man, efter stegringen, och antingen har man tappat allt, antingen kom aldrig just det där oförklarliga väntande. Eller så kom det, och man är uppslukad.

Rottweilerfolket

En annan grej.
Människor som bor i lägenhet, som tror att de är tuffa för att de har en Rottweiler som skäller så fort man passerar närmare än tre meter från dörren. Som har tuffa skyltar där det står Om du hör ett skall nu betyder det att min Rottweiler tycker att du är för nära.
Som verkar ha det mest för att jävlas, mest för att tidningsbud som kommer mitt i natten och ska stoppa i en tidning i deras inkast, ska hoppa till och nästan få hjärtattack.
Såna människor. Jag måste säga att jag har rätt svårt för dem.

En burk med anka och en lukt av nåt annat

Nere vid stationen finns en ny, trevlig thai-butik i en källare. Det allra trevligaste med den är att öppettiderna verkar vara oberoende av övriga kommersen. Ett besök halv sju en lördagskväll är ingen omöjlighet.
Det näst trevligaste är att tre thailändska(?) kvinnor använder butiken som sitt matrum och lagar till goddoftande soppor och woker som de sen sätter sig och äter av mitt i butiken. En typ av exotism och trolig fascinationsföreteelse för många svenskar, nästan intimt och privat; våra egna hemlagade middagar som allt för ofta göms i plastsnuskiga lunchlådor i fikarum på jobbet.
Med detta inte sagt att alla, utom många av oss svenskar, faktiskt föredrar att sitta bland en massa kunder och äta, men i det här fallet verkade valet vara självklart.

Affären är översållad med chop sue-sauce, satay, räkchips och ris i lösvikt. Doften som ligger över allt är en blandning citrongräs och djuraffär. På en hylla hittar vi aloe vera-dryck och rostad kokosnötsjuice på burk. Som små läskburkar.
Jag plockar åt mig en påse torkat soyakött från en hylla.
”Det där är vegetariskt” säger butiksägaren. Han berättar att de ska få mer vegetariska produkter och att han ska fixa en hel hylla med bara vegomat. Sen visar han mig den vegetariska ankan. Det är blå minikonservburkar med texten Vegetarian mock duck. På framsidan en bild av knottriga anklår.
Jag köper en burk, vill prova, funderar på hur jag ska anrätta det. Vi betalar, säger hejdå, klampar upp från för trappan med soppfläkten i näsborrarna.
Ljudet från musikövningarna i Sjömanskyrkan dundrar emot oss när vi kommer ut. Det är kallt, men ändå – fasiken, är det här januari i Gävle?
Från påsen i handen kommer en lukt av nåt annat.

Den trettonde; fredagen

En hel dag med uppsatsen i nya bibblan igen. Skolan har verkligen fått ett lyft; det är en ny värld där inne i runda huset. Alla hänger ju där nu, för fasen.

Det är en underlig känsla som kommer med tanken på att jag snart ska börja plugga igen. Den där känslan av att allt börjar om. Att sitta i bibblan med böckerna, att vara full av förväntan, men ändå inte.
För samtidigt som det börjar om är det ändå samma gamla skola, samma matsal att äta lunch i, med de orangea väggarna och föreningsflaggorna, samma korridorer att springa i med det gråa ljuset ute och andan i halsen till föreläsningarna.
Det är inte det där exalterade som fanns när jag kom hit för tre år sedan. Tanken på att allt var möjligt och alla människor som skolan inrymde så fantastiska. Dagar i ljuset bland böcker och snabbmakaroner, nätter i en förväntansfull berusning, bland hångel och rekorderlig päroncider.

Och nu, dagar med uppsatsen. Långa, med blandade känslor av fascination över sitt eget tänkande, samtidigt en massa ilska.
Så klart blir jag arg när jag läser om vestibulit. Så klart är det känsligt för mig, eftersom mina egna problem liknar det så mycket.
Jag trodde aldrig att lite svamp kunde orsaka så mycket besvär, men nu vet jag bättre.
Ändå vill jag hålla på med det här. Jag valde att skriva om det, fast jag visste att det kunde bli jobbigt. Eller, jag gjorde det kanske för att jag visste att jag måste.
Allt kanske hade varit ännu svårare annars?

Språket fröken, språket!

Avdelning: ursäkter och insikter.

Jag måste korrigera mig. Angående inlägget nedan om vestibulit.
Det är inte okej att använda ordet kvinnosjukdomar så som jag gjorde, som om mannen vore normen för all medicinering och sjukdomslära. Det förminskar egentligen bara kvinnors besvär och gör det till nåt av mindre betydelse, eftersom det mellan raderna låter som att det "bara" är en sån där "kvinnosjukdom" och nästan inte en riktig sjukdom. Inga sjukdomar kallas för "manssjukdomar", så varför ska vi då klumpa ihop vissa typer av sjukdomar till kvinnosjukdomar?

Mitt talade språk är inte särskilt genomtänkt.

Känslan

Slitningar mellan det vuxna ansvaret och ungomens själfullt själlösa, så kroppsliga, glam och intensitet.
Slitningar mellan ett fastklistrat armbandsur och en klockradios dån över havet, strax innan den slängs och krossas.

Snö fucking snö

Jaha. Den här intervjun kan ha gått precis hur som helst. Helt åt helvete, eller halvbra eller kanske anställningsdugligt bra.
Men alla andra är säkert bättre. Alla andra var säkert mindre nervösa och mer framåt, som vanligt.
Fast jag tyckte att jag var rätt lugn. Lugn, men en aning osäkert nervös.
Och uppsatsen. Uppsatsen, uppsatsen, varför skulle de fråga om den? Säger man att man skriver om vestibulit så fattar människor oftast inget.
Eller så fattar de precis. Svårt att veta.
Folk i allmänhet vet inget om vestibulit. De vet inte att hundratusentals kvinnor i Sverige har ont i underlivet och att de inte kan ha samlag, att det kan göra ont när de sitter, cyklar eller går på toa. De vet inte att läkarna fortfarande inte är överens om vad som orsakar smärtan.
Det är så litet, så smalt, en sån liten smula av all information som sprids att de flesta förmodligen har missat det.
Så hur skulle jag kunna förklara?
Jag bara: eh...ja, vi analyserar tidningsartiklar...(jaha, brukar de flesta säga då, och sen sluta fråga)
Vadå för tidningsartiklar?
Ja, eh...det är svårt att förklara, men det handlar om så kallade kvinnosjukdomar.
Jaha, vadå för kvinnosjukdomar?
Jo...eh, underlivssjukdomar.
Jaha, vilket udda ämne...hur analyserar ni det då?
(Men snälla!)
Ja, egentligen är det mest en sjukdom, det finns en kvinnosjukdom som heter vestibulit och vi analyserar hur den framställs i de olika tidningarna...
Jaha, hur då?

Osv.

Försökte styra upp det hela på slutet genom att ställa ett par frågor om jobbet, men vem vet. Allt kan ha varit för sent då.

På hemvägen snöade det.

Blödigt

Sånt här tycker folk är äckligt att skriva om, men jag gör det ändå; jag har förblödit mina jeans.
Min bästa jeans är nermensade och i morgon ska jag på anställningsintervju. Helvetes skit satan!

Egentligen skulle jag skriva nåt seriöst nu, nåt om orden som jag ogillar och om bra saker som jag har läst i andra bloggar om varför t.ex naturligt är ett hemskt ord, men det blir inte så.

Jag har fikat massor av te och pratat med Sara om hur olika typer av städer är inlemmade i olika sociala mönster, hur man lägger sig till med sin ursprungsdialekt så fort man kommer hem till sin uppväxtstad och hur man sen släpper den så fort man kommer tillbaka till sin nuvarande hemstad.
Ständigt återkommande ämnen när vi fikar är för övrigt:
1)Hur lika våra respektive uppväxtstäder(Mariestad och Skellefteå) är och hur mycket de skiljer sig från Gävle och varför de gör det.
3)Hur det är att ha växt upp i en mindre stad och hur det präglar en som människa.
4)Hur människor i Gävle är; hur de beter sig och hur de pratar och vad de pratar om.
3)Hur småbröder är och hur de aldrig tycks vilja umgås med sina storasystrar, åtminstone inte före en viss ålder.
4)Hur många kassörskor på mataffären X i Gävle som har planer på att fixa silikon.
5)Hur svårt det är att få jobb efter vår utbildning och att ens föräldrar inte riktigt verkar vilja förstå det.

Fett!

Henrik säger: Du kommer skriva i bloggen att vi gjorde bearnaisesås för du vill skryta lite...
Jag säger: Nej!
Henrik säger: Jo, det kommer du.
Jag säger: Vi får väl se!
Henrik säger: Det kan jag satsa nåt på att du kommer.


Och ja okej okej. Vi gjorde bernaisesås i går till vår lördagsmiddag och det gick inte alls dåligt. Varför säger alla att det är så svårt?
Nästan 200 gram smör i såsen. Och hasselbackspotatis. Kolatårta. Grädde.
Men i morgon börjar jag en ny nyttighetsdiet som ska döda all svamp och då kommer jag behöva det där fettet.

Mannen med vagnen

Det var förresten ett nytt tidningsbud på mitt granndistrikt( a.k.a loftgångsdistriktet) när jag extrajobbade i natt.

Vid tjugo i fyra- tiden har han med den skraltiga bilen som brukar köra 1015 ännu inte dykt upp.
Jag raltar runt på femte tvärgatans övre del med min tidningscykel, går försiktigt för att inte välta och råka få alla tidningar över mig. (Mycket troligt att det skulle hända, men som tur är bor man i en stad som är van vid snö och där det grusas.) Plötsligt får jag syn på en långhårig kille som dyker upp från ingestans. Han går mot hämtplatsen i hörnan vid blomsternhanden, där granndistriktets buntar forfararande ligger kvar. Och han skjuter nånting framför sig. Det är lite mörkt så jag ser inte riktigt.
Vad är det vad är det? Men! Är inte inte...jo, det är...en barnvagn! Vad fasen ska han göra med den?

Killen smusslar sen fram en röd TAB-väska ur vagnen och börjar sprätta buntarna.
Han ska alltså bära tidningarna runt i barnvagn! Smart!
Vagnmannen. Undrar om han är släkt med Burkmannen? (Gävles näst kändaste kändis efter Bocken och DiLeva.)

Febrigt

Darrig och matt. Så konstig kropp. Klarar fortfarande inte av dagar då det skymmer när man vaknar. Nästan som en feber i kroppen.
Jag behöver vila, bearnaisesås och sex på ett normalt vanligt sätt.
Normalt kvalar förresten in på min lista över enormt otäcka ord som jag ogillar.
Andra exempel:

Genuint
Naturligt
Korrekt
Ytligt

Bara adverb, som synes, och nån gång ska jag förklara varför jag är rädd för dem.

*

Släktträffen gick bra. Det var mycket potatisgratäng och en typ av väldigt goda snacks; parmesangratinerade tunnbröd. Måste prövas!
Vi lekte en lek som gick ut på att gissa i vilket sammanhang ett viss grupp med tal hörde hemma. Vårt lag vann överlägset.

Dagens gåta blir därför: vad är följande tal exempel på?

1) 30, 40, 60, 90

2) 70, 75, 80, 85, 90

Obs! Att de hör hemma i vardagliga livet. De har inget med matte att göra.

Den som gissar rätt vinner en skål med bearnaisesås.

Frukostsnabbis

Det märks att det är helg, allt är tommare och tystare än det brukar. Grannen har festat halva natten och själv vaknar man med halvhuvudvärk och ännu mörkare ringar under ögonen än vanligt.
Det gick aldrig att sova och jag vet inte om det var surrandet i väggarna eller de sporadiska svettningarna.
Försöka sova med öronproppar. För man orkar ju inte ta reda på vilken granne som festar och även om man orkade skulle man aldrig få för sig att gå dit och ringa på. Men jag fattar inte hur folk gör som sover med öronproppar, det går ju inte att andas och allt blir liksom bara ännu värre eftersom man stängs inne med ljuden som ekar i huvudet.

Det har visat sig att min grafiska kurs bara är på en termin och att den officiellt slutar i dag och jag fattar inget. Jag som var säker på att den skulle pågå ett år. Har till och med fått förtryckta blanketter från CSN som gällde för två terminer, men nej.
Nu är det slut, en sista uppgift är inlämnad. Jag har lärt mig saker, men frågan är om det är tillräckligt?

I dag: Släktkalas hos Henriks föräldrar i Hudiksvall. En ganska läskig tillställning, det tycker till och med Henrik, därför har han bett mig komma till undsättning. Jag misstänker floder av vad gör du nu då? vad vill du jobba med då?- frågor.
Trots det ser jag ser ändå lite fram emot dagen; det ska bjudas på poatisgratäng och släktingar är sällan så läskiga som de först verkar.

Snart är det sommar

Ta bort den här vintern, nu!

Jag är redan trött. Jag önskar mig ingen mer snö och inga jävla sexton minus.
Jag orkar inte januari. Jag orkar inte styra upp i det tomma efter helgerna, plocka ner ljus och tomtar, ställa glöggen längst in i skafferiet. Jag orkar inte ha på mig jackluvan så fort jag går ut för att slippa förfrysa öronen.
Framför allt orkar jag inte gå omkring och känna mig äcklig i tre månader till.

Man tvättar håret för man ska till bibblan. Man tänker att det egentligen är skit samma när man bara ska dit, men ändå, man kanske vill känna sig fräsch och man kanske drar en sväng på stan också.
När håret är torrt kammar man det med gles kam för man vill inte att det ska bli för elektriskt och man sprayar dit massa spray, men inget hjälper. Topparna sprakar och luggen flyger.
Sen försöker man täcka över prickarna och ringarna under ögonen men allting fastnar och flagar och smular sig och huden är bara grå och varje por är så jävla stor och synlig. Man måste ta på sig LÄPPSTIFT för att det ska gå att gå ut.


Man går på stan.
Man går in i sminkaffären med de skarpa skarpa speglarna och expediten med blanka naglar.
Vill du ha hjälp med nåt? säger hon och man mumlar tack det är bra och går och studerar foundation på nån Lancome-hylla.
Ser sig själv i en spegel och det skarpa skarpa ljuset lyser genom huden som är genomskinlig och på läpparna hänger det flagor.
Man vill prova ett läppstift men det får man inte för man kan ha herpes.
Hur skulle det gå om alla ville prova läppstiftet på munnen? skulle expedittanten säga då, tänk vilka smittor som kan spridas den vägen.
Och man skulle vilja svara att nästan alla har ju ändå herpes så det är ju skit samma, men man skulle inte våga.
Sen tittar man ner på sitt avskavda nagellack och händerna som är torra och känner sig ful, så man köper inget läppstift.
Man köper inget alls, man bara tänker att man borde sola solarium och man borde gå på en ansiktsbehandling, men det gör man inte.
Man går hem och gömmer sig, och allt är den jävla vinterns fel.

Blod

Jag har varit på blodgivning, därför orkar jag inte tänka.
Eller så är det bara januari.

Gick upp tiiidigt tiiidigt, för att äntligen ta tag i det här med blodgivningen. Det är en sån där samvetsgrej som Henrik övertalade mig att göra i början av vårt förhållande, men som jag nu har undvikit i typ ett år.

Jag blir alltid så ompysslad på blodcentralen. Det har med första gången jag gav blod att göra.
Då var jag nervös, men förväntade mig ändå nånstans att allt skulle gå bra.
Det gjorde det inte.
En späd flicka på en brits hade sovit alldeles för lite och samma späda flicka reste sig alldeles för snabbt efter tappningen. Sen var det blandspritsbaksmälla och genomskinliga kinder; döden döden jag måste sitta ner, ge mig vatten! nej förresten jag måste lägga mig åh fan jag spyyyyyr…

Jag mindes detta när jag gick dit i dag. Jag undvek att titta på jättenålen. Jag undvek att tänka på att blod pumpades ut ur min arm, genom en slang till en plastpåse.
Jag låg och blundade lite smått. Blundade mer, tills nålen var borta.
”Hur är det med dig?” hörde jag blodcentralstanten säga, ”Du ser rätt blek ut…”
Jag öppnade ögonen. ”Det är ok…jag är lite yr tror jag.”
”Ja, vi vill ju inte att du ska svimma.” sa blodcentralstanten. Hon insisterade på att jag skulle ligga kvar och bli servad med juice och vatten ur sugrör, varsamt behandlad som om jag vore ett sjukt barn.
Så jag låg där ett tag, nickade bara blekt då och då att jo det är lite bättre, och nej det är nog bäst att jag inte går upp än.
Slutligen fick jag resa mig, under noggrann bevakning. Sitta ner vid borden med en paprika – och ostmacka och juice, du får dricka juice så du får i dig lite socker.
Jag drack juice och åt macka. Darrade lite på handen. Nickade blekt igen och intygade att jag var ok när hela blodcentralsteamet ställde sig och stirrade på mig och mumlade högt hur är det med den där tjejen svimmar hon snart eller? borde hon inte komma och lägga sig igen?

Kanske såg det verkligen ut som om jag snart skulle landa på golvet med ett gäng stjärnor runt huvudet, eller så är det ett rutingrepp de kör med varje gång det kommer en klen liten tjej, men det spelar ingen roll. Så länge man blir såhär omhuldad känns allt ok.

En annan återkomst

Tyst snö. Tysta ord. Nytt tangentbord med bokstäver så mjuka.
Nu är jag här igen, i Gävle, och allt är tyst, utom mina fingrar. Eller, för nån sekund sen ljöd Common People med Pulp genom rummet, för några minuter sen ljöd röster i hallen. Våra röster; min och Henriks.
Nu har han åkt. Jag är ensam i ett hem för första gången på två veckor. Mitt hem.

Ett annat hem var det sorgligt att lämna.
Nån sort vemod, packa, lämna, åka i snö, ta hand om er, gott nytt år vänner, vi ses väl till påsk om inte annat, det gör vi väl? lämna julen - det som är en saga när man kommer men verklighet när man åker.

Ett samhälle att bo i. En stad att åka till med vänner i. Vänner som det ibland känns som att man träffar allt mer sällan och vet allt mindre om.
Vänner som man har levt ett liv med, som vet jag har gjort och hur full jag har varit, hur det var när jag förlorade oskulden och som var med när jag tog studenten. Vänner som har varit jävligt förbannade på mig och som jag har varit jävligt förbannad på tillbaka, men älskar.

Jag önskar jag kunde säga att jag aldrig längtar tillbaka till det som var då. Att det var så mycket som var svart och sorgligt, för det var det.
Men nånstans gillar jag det. Nån sorts nostalgi finns där och nåt slags påminnelse om att då fungerade kroppen och då fanns det så mycket tid. Då fanns det inga underlivsproblem som det finns nu, och då fanns det inte heller nån känsla av att allt försvinner jag hinner inte jag får aldrig börja leva jag kommer fastna här, framför datorn.

Men inte. Nostalgi är att skena. Kanske skena mot nåt som till slut inte finns.
När man kommer hem och ser allt, när man står i en knôkfull pizzeria i Mariestad och nån ropar öh Flossan köp en kebabtallrik te mäj då tänker man nä.
Man tänker att man har glömt allt. Man tänker att man har glömt det som man tröttnade på och hur man alltid alltid kände sig sorgsen och ensam att man aldrig fick dansa tvåtryckaren med den man ville, eller så fick man det fast sen var han mycket fulare än han såg ut att vara från början.

Sen tänker man att nu bor man ju i en stad där man kan fika på söndagar och gå på poesifestivaler och konstutställningar och på vintern kan man gå och bränna en bock om man vill och nästan bli rikskändis och sen tänker man att man har ju ändå en underbar pojkvän och det går nog att få ett jobb, trots allt, nån gång, och saker och ting är inte så hemska. Ändå.

En återkomst

(Ord från innan jul.)

Åker bakåt
till en saga
Snöbäddade perronger hus
i vila
Ögonlängtan
i minnesglas

bilderna som
dunkar läppar
i hagelregn
och inget
landar längre rätt
här

Senare senare
din hand en morgon
bland tryggtapeterna
värmer mig tillbaka