Enkät, snodd av Camilla - om sommaren

Hur länge ska du vara ledig?
Ingen vet. Eventuellt mycket, eventuellt inte alls.

Kommer du vara singel eller ej i sommar?
Singel, ser det ut som ja. Har inte ens en dejt numera, men eventuellt några kaffepartners.

Hur många nyktra dagar blir det?
En del. Men jag hoppas på några onyktra rosédagar också.

Brukar du kolla in andra tjejers kroppar på stranden?
Ja. Men mest kollar jag nog på min egen.

Om man vill bada i Sthlm: var gör man det?
Baksidan på Långholmen verkar fin om man vill ha det lite privatare. Om man vill spana – framsidan på Långholmen. Annars: Skärgårn, Reimersholme, Fredhäll, Vinterviken kanske….ska även testa Långsjön i sommar.

Kan du tända en grill?
Ja! Var längesen jag gjorde det, dock.

Vilka solglasögon kör du?
Gillar ej solglasögon. Dessutom har jag ju vanliga brillor numera, de måste följa med överallt.

Går du osminkad om dagarna?
Ja. Ibland. Eller rätt ofta tror jag. Har blivit lite slö med sminkandet på äldre dar.

Är du cornetto eller piggelin-tjej?
Daimstrut.

Vad är sommarens soundtrack?
Allting med Robyn och Oskar Linnros. Och CEO – Come with me.

Vart åker du på semester?
Till Schlätten. Skulle gärna åka till Gotland också, men tveksamt om det blir så.

Andra sommarplaner?
Skriva mycket, se till saker blir klara. Odla. Läsa. Cykla. Gå på lite konserter kanske. Allt väldigt obestämt just nu, men det brukar bli bra i slutänden.

Sommarens outfit? (En för soligt och varmt väder, en för rusk)
Sol: Kjol och linne/klänning. Rusk: Kjol och strumpbyxor, kofta, alternativt tajts och tunika + mycket halsdukar och scarfs.

Hur håller du formen?
Måste nog stämma in med flera föregående talare i den här enkäten…form, liksom? Hålla formen känns som nåt man gör i Lätta-reklamen, inte i verkligheten. Men äsch, ja, jag har tänkt köra lite indiegympa och lite promenader. Men jag kommer nog inte att hålla så mycket form för det.

SPF – ett måste eller bara ruff o båg?
Nä. Jag kör utan så ofta det går. Använder det mest under långa dagar på stranden och mest på rygg/axlar och i ansiktet. Läget är dock lite annorlunda utomlands.

Sommarens drink?
Rosé. Eller cava. Eller Tranans sommardrink. Synd att de har stängt nu bara.

Vad kör du för bikini?
Tror den gula får vara med en säsong till.

Gå ut i Stockholm – hit eller bara turister?
Gå ut, men på ställen dit inte för mycket turister har hittat. Vilket kan vara klurigt.

Hur sminkar du dig i sommar?
Till vardags – typ inget. Fest – mascara, rouge, läppglans. Och ja, sen gillar jag målade tånaglar också.
Sommarens maträtt?
Lax och färskpotatis. Och nån räkmacka…evigheter sen jag åt en bra räkmacka nu.

Nu.

Jag flyter. Det är svävande drömskt och med midsommarhelgen försvann kontakten med det som måste göras, det som existerar och jag tittar på datorn på ett stumt sätt, som att den inte finns. Och jag planterar om ännu en blomma det är som en drog man vill bara se det växa och mitt kök är nästan fulländat nu, allt det rosa som från början sågs hopplöst omodernt och tantig är nu en fuktig sommardröm. Och från avloppet eller nånstans ifrån vrider sig rören, ett gurglande ljud hörs och jag glider in i sömnen med detta ljud, fast sömnen är svår, och allt för fuktig. Jag tar med ännu en bok ut på gräsmattan och vissa dagar är den helt död, som tömd på sitt levande innanmäte och dessa dagar spelar inga pensionärer boule, inga barn samlar blommor utanför dagisstaketet, inget par dricker heller sitt kaffe på hopfällbart bord vid en liten klippa. Dessa dagar går jag ändå ut, jag ligger på ett gammalt påslakan, jag bläddrar bland sidorna, tidningarna fladdrar och vill flyga iväg, solen har så många nyanser och en rygg blir mycket snabbt fuktig. Och jag vänder mig på sidan, jag reser mig upp, försöker samla håret som sliter sig och jag tänker att jag borde ha en ny älskare. Men sen – så tänker jag visst alltid såhär års, för det finns inget medvetande om vad som är, bara gator och tomma torg och bleka dammiga speglar som tar emot ett snett sommarljus. Och det är just i detta som nåt behövs.

Kära dagbok,

Vid pendeltågsstationen i Årstaberg står det en kvinna och säljer nybryggt kaffe. Hon säljer frukostpåsar också, med bulle och kaffe och de kostar bara 15 kr. Det står mer folk där. En bullgubbe och en massa människor på en rad som ser som missionärer som vill dela ut sina heliga kristna reklambroschyrer. Men jag vet vad jag vill ha. Jag går direkt fram till kaffekvinnan, det är bara hennes föresäljning jag vill stötta här. Jag undrar om hon står där varje dag, året om, eller om hon liksom växte upp ur jorden nu när det blev varmt.

Jag har provjobbat nu alltså; två dagar. I långtbortistan så man måste åka med pendeln och promenera lite för att komma dit, men det är helt ok. Jag gillar pendeln på sommaren. Så har jag jobbat, suttit vid en dator och knappat och klickat lite och det är väl minsann inte fy skam men inte heller det mest stimulerande arbetet som går att hitta här i världen. Dessutom kan jag inte riktigt avgöra hur det gick. Vissa stunder har jag känt mig som den mest korkade och mest datorovana människa som går att hitta, jag har fumlat med knapparna och stavat fel på ord jag inte borde stava fel på(plötsligt känns det som att jag inte skrivit ett ord engelska sen skoltiden) och varit en allmänt dålig kontorsmänniska. Vissa stunder har det gått bättre, som tur är. Vissa stunder har jag jobbat själv och tänkt att det går ju, det här. Jag kan nog jobba här ändå.

Men vi får se. Man får alltid se. En annan person ska provjobba också och det kan hända att det i slutänden inte blir jag som får sitta där. Men jag tänker att det kanske inte är meningen då. Om jag inte får det på grund av min fumlighet kanske jag var fumlig just nu av en anledning. Att jag inte skulle få jobbet. Att jag ska få nåt annat. Att allting redan finns uttänkt och färdigprogrammerat; mitt liv skulle inte vara såhär det skulle vara annorlunda.
Jag hoppas det.

Kära dagbok,

Gick hela vägen till Årstaviken och satte mig. Älskade det. Ända vid Årstabron. Tycker det är den perfekta brytpunkten för stad – natur, människa – effektivitet. Själva stadens definition. Pendeln som ilar över varje kvart. En sol som går ner. Några båter som bryter vattnet. Och så bakom ryggen detta ständigt pågående människoliv; joggare, stavgångare, cyklar, tonåringar. Ja, ni förstår.

Jag skrev och jag skrev och sen gick jag vidare till det evigt livlösa Årstadal och tog tvärbanan tillbaka. Och idag känns allt lite lättare. Även om inget riktigt har löst sig så ändå – lättare. Jag hoppas på sömn inatt.

Kära dagbok,

Fast jag är nöjd på dagen kommer natten över mig som en ondsint hök. Och det spelar ingen roll vad jag gör, hur många fönster jag än öppnar(det finns bara två), hur mycket kläder jag än klär av eller på, det är ändå för varmt eller för kallt. På natten visar sig livets totala hopplöshet.

Ser hur allt bara passerar förbi. Hur människor där ute är så fantastiska hela tiden. Alla är typ 25 och har haft en miljard häftiga jobb, varit på utlandstjänster hit och dit, varit projektledare för det och det. Och allt bara för att de kände ett sånt engagemang! Bara för att de ”brinner för PR”, eller ”alltid har hållit på med demokratiarbete, det kom liksom naturligt!”. Eller nåt annat. I Stockholm verkar människor nämligen tänka på sin karriär redan i lågstadiet.

Och allt jag kämpat för, allt jag försökt med känns aldrig tillräckligt. För allt kom ändå för sent.

*

Sen kommer gryningen och fåglarna. Älskar det och hatar det. Det syns där, längst bort på natthimlen. Den lilla rutan där det spricker upp. När fåglarna ser den börjar de låta, helt av sig själva. De vet inget annat.

Jordgubbspaj!

Kära dagbok,

Medan studentflaken tjuter förbi utanför hänger jag på biblioteket. Det är inte så ospännande som man kan tro, för sällan händer så mycket som i det tysta, i ett bibliotek. Sällan finns sån blandning av människor som studerar, skriver, surfar, städar och är intresserade av lite allt möjligt.

Här finns till exempel han med Leonard Cohen-tröjan som smyger runt bland hyllorna och dammar förstrött, ställer nån bok på plats då och då, ser ut genom de högt uppsatta, rutiga fönstren, för att sen damma vidare. Här finns kvinnan som hela tiden häver ner böckerna på golvet. Här finns den äldre mannen som sitter i datoravdelningen och darrande antecknar i sin skrivbok.

Här finns studenterna. Bibliotekarierna. Barnfamiljerna.

Man lever ett liv här inne, biter på sina äpplen och loggar in på sina facebooksidor.

Inte konstigt det är svårt att koncentrera sig.

Kära dagbok,

Jag gillar det verkligen som det är nu. Det är början av sommaren. Jag har fått min bostad och den är sannerligen hemtrevlig. Jag har romantiska fladdrande gardiner, spetsridå i köket, små burkar med te och kaffe; ja allt jag behöver egentligen. Jag har ny dator också, med mjuka sköna tangenter. Jag har ett mobilt bredband, så om jag vill kan jag sitta på ett café och vara svår. Skriva bland kultureliten, sitta och knappa nånstans och verka upptagen. Det enda som egentligen fattas mig är det där jobbet. Men det borde komma nu. Snart. Vilken dag som helst.