...

”Jag skrattar så jag börjar gråta” säger jag och torkar en tår. Borrar in huvudet i kudden och sen i hans skägg.

Det är ganska klyschigt, men ändå. Älskar att skratta så jag börjar gråta.

Imorgon ska vi ses

Pirr pirr.

Post-bokmässekänslan

Det har varit en väldigt fin bokmässa på många sätt. Min allra första, och därför har jag varit lite orutinerad. Planerade inte så mycket, tänkte att jag fick känna efter när jag väl var där vilka seminarier och uppläsningar jag skulle gå på. Till nästa år ska jag bli mer noggrann med att se till att jag verkligen går på det jag gillar och inte slarvar bort tiden med att vela mellan montrar.

Sena kvällar, tidiga morgnar, förkylning, alkohol och mycket minglande har fått mig totalt utmattad. I lördags eftermiddag när vi skulle på bokbloggarmingel var jag så trött i huvudet att jag knappt kunde prata. Var tvungen att dra mig tillbaka och sätta mig på en soffa utanför presscentret och bara sitta. Jag hann sitta tio minuter, sen var det dags att dra ner på mässgolvet igen för nästa uppläsning.

Men det har såklart varit värt det. Bokmässan är ett mycket speciellt evenemang, ja det enda i sitt slag där känslor av allt möjligt blandas. Och – Göteborg har varit fantastiskt. Det har visat sig från sin bästa sida med spårvagnsromantik, höstsol och trevliga ansikten. Det tackar vi för.

Då

Fortfarande helt fast i den där fredagen. Hur märkligt allt kan vara.

Hur vi står på taket till ett parkeringshus och solen har just gått ner och det är alldeles varmt. Vi dricker ljummen öl och jag står där, som om jag alltid stått.

När vi går nerför trappan och du tittar på mig på ett visst sätt, men sen skojar jag bort det och säger ska vi gå nu? Och hur vi kliver in på Landet och sätter oss och hur rummet flyter bort. Hur det är varmt och hur nutid och dåtid och allt däremellan bara flyter ihop. Att någonting händer just då.

Tamejfan att fredagen var den bästa dagen på länge.

Och att jag knappt vågar prata om det.

Alltså igår

Det var en av de underligaste kvällarna på länge.

Det här med att dejta nån, eller typ

Det är fanimej lika läskigt varje gång. Första tiden är det som om man håller andan och liksom håller den lite för länge och glömmer släppa ut luften. För att man är underligt nervös. Lever på den där konstiga energin som blir. Orkar massor vissa stunder, andra vill man mest stänga in sig med tankarna. Inte störas av arbetsuppgifter, människor, tunnelbanor.

11

Det har varit helg och jag har mycket att vara nöjd över. Utöver en bra helg alltså.

Mest nöjd, för att inte säga tacksam och glad, är jag för det där provsvaret jag fick från sjukhuset. Det som berättade att det där lilla jag hade förut som möjligtvis kunde utvecklas till cancer, inte längre var nåt. Att det hade försvunnit. Det beskedet, det lilla brevet, gör mig nog gladast och ibland kan jag ta fram och titta på det bara för att kunna tänka: jag är frisk.

Helgen har varit uppbokad nästan varje sekund och jag var nöjd med det också. Håkankonsert på fredagen, dejt och kräftskiva på lördagen och bokmässemöte idag.
Bara nu har jag tid att andas lite.

Och dejten då, om det nu var en dejt? Ja den var bra. Lite nervös, lite blyg, men definitivt bra, ja.

Och när vi skulle skiljas och jag gjorde en ansats till en kram, men den liksom kom av sig för att han frågade om nästa helg. Om vi skulle ses. Det kändes också bra. Ja, faktiskt hoppfullt.

Tisdag, höst

Det börjar bli höst. Jag är nervös. Inte för hösten alltså. För hösten är jag upprymd och peppad och känner att nu nu nu kan allt bli nytt. Jag tänker gula röda löv, mosade äpplen, går redan ute och känner lukten av kylan. Ser par som hånglar överallt. Vid vattnet, på broar. Tänker hångelhöst.

Snart bokmässa. Eventuellt två releasefester och en typ kräftskiva inplanerade den här veckan. Nu händer det.

Sen är jag nervös för att på lördag ska vi ses. Nu är det bestämt. Och sen det här med att vi kanske inte har så mycket att prata om som vi trodde. Det kanske inte blir nåt, det kanske inte känns nåt, det kanske bara blir framstupa fall.

Men det är väl alltid en risk man måste ta.

När det är höst händer det saker, jag vet det.