Att gå, att träffas

Jag tror det är bäst du går nu. Säger jag. Och så går han. Vi hörs. Dörren går igen och jag hör hur han känner på handtaget. Jag ligger kvar några sekunder. Stirrar på röda lampan i fönstret, går ut i köket, naken, fryser, spolar vatten i en gratängform. Går till sängen igen och genom gardinerna lyser alla fönster från huset uppe på berget som vanligt.

Han gick. Och nu har jag ingen älskare längre. För vi har haft varann för länge nu. Att ha älskare har alltid ett bäst före datum. Till slut kommer den, konfrontationen. Den när han säger att han träffat nån som han kanske känner nåt för. Och jag vet, fast jag inte är kär, att nu är det dags att klippa av det här en stund.

För han kanske är kär i nån annan. Och nån annan kanske är kär i mig. Och jag vet inte om jag är kär i nån alls fast ibland blir jag lite ledsen i magen av alltihop och så går världen runt.
Och jag undrar hur fan människor gör när de träffar rätt?

Fast. En parentes. I dag träffade jag faktiskt nån. En från den där dejtingsajten ni vet. Och nånting var tamigfan annorlunda. Som att det fanns nåt där, kanske. Inte som med pirr i magen men som i små ögonblick då vi båda ler och förstår.

Och vi sitter på ett kafé som ligger i en trappa som egentligen är ett galleri och vi tittar på tavlorna och snackar med konstnären och han skrattar när jag vill känna på tavlorna och allt känns plötsligt väldigt mycket Sex and the city.

Och jag tänker att det är bra. Det är tamigfan nåt bra.

Det urbana

Tänk så oerhört urban man kan känna sig när man efter jobbet bara glider in i ett hål i väggen och köper med sig en sushi hem. När man på morgonen glider in på Pressbyrån och köper med sig en mugg pissäckligt kaffe och står och slåss med halva förorten om mjölken. Och nu har jag blivit en sån där människa som på riktigt föredrar sushi framför pizza på fredagarna och alltid planerar mina resor in till stan in i minsta detalj för att få minsta möjliga väntetid.
Vad är nu nästa steg? Att jag slutar laga mat hemma? Jag hoppas inte. Vill inte.

Än så länge finns dock vissa spår kvar av den där människan som är som alla andra utanför Stockholm. Jag lagar min mat i kokvrån, jag steker pannkakor och gör potatismos, trots att det ibland hinner både sen och senare på kvällen innan jag är klar. Jag går lugnt till tunnelbanan så ofta jag har möjlighet. Jag springer inte för att till varje pris hinna med den där proppfulla tunnelbanevagnen när det är rusning. Jag väntar hellre två minuter än klämmer in mig bland tusen influensabakterier och arga armbågar. Ja. Något litet finns det kvar.

Om jobbet. Jobbet går bra, men jag är lite trött nu. Eller mycket. I morgon syns jag förresten förmodligen i ett bakom produktionen-reportage i en morgontidning nära dig. Gissa vilken!

Det där med...eh, dejting

Jag har börjat med SprayDate. Snart kommer jag kanske sluta med det också, jag vet inte.
Det känns sådär tröttsamt och killarna är antingen för svenniga, för tröga, för sportiga eller bara allmänt tråkiga. När man väl hittar nån som man kanske kan tänka sig att träffa (och jag träffar inte vem som helst) visar det sig att han dejtar tre andra samtidigt, varav en ”det eventuellt kan tänkas bli seriöst med” men han ” återkommer gärna” om så inte skulle vara fallet.

Right. Tack, men nej tack. Så stort behov har jag inte av att dejta att jag sitter och väntar på att nån ska se om det ”eventuellt utvecklas till nåt seriöst” med nån annan. Jag vet ärligen inte ens om jag är redo för att träffa nån, på riktigt. Jag gillar bara tanken på att det finns nån därute som liksom skulle passa mig. Som skulle kunna vara nåt. Som är sådär lagom konstnärlig, ödmjuk, oordnad, öppen, spontan och…nånting. Frågan är dock om SprayDate är rätt forum för att hitta den där personen. Jag tror inte.

Övrigt. Jag har haft en älskare sen augusti nu. Det är en stund.

Påminnelse

Jag läser en Nica-bok som är skriven av en man från en organisation som jag varit på besök hos och som jag då och då jobbat mycket nära. Jag funderar på om jag träffat honom.
Boken är en påminnelse om det som var, som forfarande är, fast långt bort från mig.

Jag tänker verklighetsfly lite nu i badkaret.

Måndagsfylla kring Odenplan

Meh. Jaha. Störd dag.

Vaknade i sötman av frånvaron av en älskare. Hårstrån på kudden, en grop i lakanet. Han var här just innan jag somnade.

Jag minns inte.

Det här var en måndagsfylletext men den försvann tyvärr när jag skulle publicera.
Satans skit.

Måndagsfyllan gick ut på att det var en störd dag när chefen bjöd på lunch och vi blev fulla på gratisvin på möte och sen gick till Tranan. Men texten försvann. Synd.

Saker att gilla

Jag satt på bussen med en plötslig känsla av poesi i kroppen. Inte ofta den kommer nuförtiden, inte ofta jag låter den komma.

Jag letade i väskan och hittade en skrynklig papperslapp och en penna. Skrev ner det jag tänkte. Satt sen där med en oändlig nöjdhet i kroppen. Bra att definiera det som är. Det som känns. Sen åkte jag hem med min lilla påse sushi. Lite soja hade runnit ut i botten.

Nu har jag bott här en och en halv månad. En och en halv evighet. Ibland en känsla av en väldigt lång tid. Stockholm är inte längre en besöksstad, den är vardag. Jag var så säker på innan, just när jag kom hit, att spänningen kunde finnas i varje hörn. Kärleken i varje Seven Eleven-butik. Magi överallt. Så känner jag inte längre.

Men det finns fortfarande nåt vackert. En liten bit tunnelbaka mellan Slussen och gamla stan som jag ser varje dag. En känsla på Sveavägen på eftermiddagen efter jobbet. Midsommarkransens Kuriosa. Telefonplans sushi. Industriområden, grönt, cykelvägar och Götgatan, Hornstull, Kulturhuset, Östermalmshallarna - allt i en enda blandning. Det gillar jag.

Det känns som hösten/vintern 2006/2007

Det klistrar sig löv mot rutan och under skon. Jag promenerar med stor halsduk och överallt finns lukten av nåt multnat. Tallskog runtomkring. Jag dricker mycket te, Kent har släppt en ny singel, en älskare ringer mig ibland på kvällarna och på morgonen andas jag kallt luft på en busshållsplats.

Tänk.

Om natten

Han kom hit och sov bara. Han pratade i sömnen och vaknade med nervösa ryck och frågade vad klockan var. sen gick han i gryningen igen.