Så, nu

Så nu är det bara rädslan som ska bort.

Samtidigt.

Det går inte längre att vara rädd.

Det finns inte tid.

Jag tänker att jag snart inte är rädd för nånting alls längre. Att jag tänjer gränser och hela tiden gör saker som jag vet kan gå åt helvete. Att jag säger saker på mitt jobb, att ord plötsligt bara kommer ur min mun och att det ibland händer att människor blir tysta och inte säger nånting alls, men att jag sen bara skiter i det. För att jag inte längre har tid att bry mig. För att det inte kommer hjälpa mig i någonting alls att fundera på, eller ångra att jag sa det ena eller det andra.

Människor säger saker hela tiden. Människor blir bortglömda. Eller förlåtna. Eller omtyckta ändå.

Sen är det storm

Och utanför Bio Rio hänger den röda skylten snett, blåser nästan sönder. Storm, mitt paraply vänder sig ut och in hela tiden, men jag gillar att gå här, gillar den här stormen, gillar oktober när det händer saker. Sånt som distraherar mig.

Och när jag får gå förbi Bio Rio och in på det röda lilla caféet med tavlan med en jättestor tydlig bröstvårta på väggen då är jag trygg. Jag glömmer lätt att den här platsen är en annan i ljuset, det här är platsen där jag satt med honom för bara lite mer än en månad sen, men jag förtränger det nu. På kvällen är det här min plats, den är min och då stänger den allt annat ute.

Det blir ett samtal om litteratur och om livet och det stänger så mycket ute nu. Det är imma på fönstren och de som stannar till vid dörren kommer inte in och när jag sitter där glömmer jag att tänka på honom och hela min besvikelse. Jag tänker mig honom som tråkig. Han är tråkig och han är inte för mig och han ska inte få ta mina platser. Framför allt inte den här.

Liksom han inte ska få ta vägen från t-banestationen där jag en gång bodde, och fram till Lokalen. Han ska inte få ta Lokalen. Lokalen är en plats som egentligen inte har med honom
att göra, den har bara med oss att göra och med mig. Och trots att jag en gång släppte in honom där, till min värld, trots att han nu har förstört den i kanterna, ska det inte få bli en plats som gör ont.

Jag ska ha mina platser ifred.

Promenaderna

Det finns så många stråk, många promenadvägar som jag älskar i den här stan. Ställen jag brukar älska att gå på. De brukar lyfta upp mig.

Så idag åker jag till Hornstull, går utmed det soliga Hornstulls strand och ut på Långholmen. Långholmen hör till de där platserna jag bara besöker på sommaren. Resten av året är den glömd, inbäddad i avlägsna soliga minnen, orörd. Nästan som om den inte fanns.

Så nu går jag här igen, bland prassliga höstlöv, men den här gången blir jag inte upplyft. Det är nåt som snörper i bröstet och när jag ser alla andra - de hånglande paren i solljuset, familjerna med cyklande småttingar på trehjuling – då får jag bara ont. Sätter mig på en bänk dold av trädkronor, vill gömma mig, kanske simma över vattnet och åka hem på en gång igen. Bara inte vara här bland alla dessa lyckliga söndagsmänniskor.

Tänker på alla gånger jag gått här, alla människor jag gått med. Hur jag har gått med vännerna för att bada. Hur jag gått med T för att sitta och prata på stranden i sommarkvällen. Hur jag gått med J för att sitta på en brygga och prata om jobb och titta på vattnet.

Hur jag gått här ganska många gånger själv och önskat att jag gått med nån annan. Kanske med O. Eller med nån som han. Ja, ska jag vara helt ärlig har det nog varit en hel massa gånger jag gått här och önskat jag gick med nån jag var kär i. Och varje gång har det gjort ont.

Jag tänker på att för fem år sen var jag en människa som var sambo med nån. Jag bodde i en vanlig trea i en vanlig stad med en vanlig kille och hade väldigt svårt att tänka mig att livet inte alltid skulle vara så.

Hur ofantligt avlägset det känns just nu.

Jag tänker på hur jag mådde innan allt med O hände. Innan jag släppte taget och blev kär och innan han bestämde att jag inte fick vara kär längre. Det är inte så längesen tidsmässigt, men i kroppen och hjärtat är det så långt bort.

Jag tänker att jag mådde bra då. Läser bloggen och förstår att i början av september var jag upprymd, glad. Nöjd med livet och hur det artat sig.

Att saker kan ändras så snabbt.

Hälsandet

Så vi var på samma fest. Det kändes: helt ok. Inte gråtjobbigt. Mitt hjärta dunkade och dunkade. Rummet krympte lite när han närmade sig, men det gick bra. Jag var bra. Jag var den bästa fanimej. För jag hälsade och var snäll och sa att jag ville att han skulle ha det bra.

Hade jag inte hälsat hade vi kanske inte pratat alls, dock. Det irriterar mig. Ska man vara i samma rum som nån man legat med, som nån man skrattat med, strukit över läpparna och kysst utmed sidorna, då kan man faktiskt hälsa. Det är det minsta jag begär.

Dock; några positiva saker i allt det här

• Jag har efter en lång tids ickekännande börjat känna saker igen.
• Jag har vågat bli KÄR!
• Jag har vågat ta initiativ till att träffa nån jag var intresserad av.
• Jag har vågat kasta mig utför stupet och faktiskt visa vad jag känner, gett komplimanger etc.
• Det är, trots allt, bättre att bli kär och sårad än att gå runt och vara totalt likgiltig till allt och alla, som jag länge var.
• Tänker: den som vågar ge kärlek kommer aldrig att vara förlorare.

Jag blev ledsen igen

Det blev en måndag kväll och plötsligt tappade jag orken till allt igen.

Söndagen som var så fin! Hur jag orkade städa hela lägenheten och svabba golvet flera gånger. Hur jag cyklade i kylan och lyssnade på Jonathan Johansson och vinden ilade ner i jackan men det var ok, för det var höst. Hur jag lagade middag till mig själv och sen satt och pillade med manuset.

Men idag brast nåt igen. Jag vet inte, men det är den här känslan av att det är nåt han inte berättat. Att det är nåt annat än den usla förklaringen att det bara inte funkade. Ni vet, stadiet där man hittar på sin egen förklaring och håller fast vid den. För att det känns bättre så. För att det är vad man orkar.

Ingenting blir heller bättre av att han hela tiden tycks vara där jag är. Att han på nåt märkligt sätt verkar bry sig. Att han kommenterar på FB och att han nu, tydligen, ska på samma releasefest som jag till veckan.

Jag funderade på om jag skulle orka. Om jag skulle skita i alltihop och bara vara hemma, men varför skulle jag låta bli att göra nåt som verkligen intresserar mig bara för att han ska vara där?

Att gömma sig, stoppa ner sig under filtar, ligga i sängen och snora hjälper mig inte i längden.

OSV OSV.

Det kan ju tyckas, kanske ni tänker, att det här bara är en vanlig hjärtekross som kommer gå över närsomhelst. Inget att oroa sig för. Och kanske är det sant. Det är bara det att det här har bott i mig så länge. Idén om att vi kanske passar ihop. Den att vi kanske är totalt lika. Det tar tid att bygga bort den tanken ur hjärnan.

En vecka

Det är lördag och jag sitter själv. Det är första gången på veckor, eller kanske månader som jag sitter själv på en lördag. Fredagar är alltid ok att vara själv. Då finns tröttheten, jobbveckan sitter kvar i kroppen. Kanske lite rödvin, kanske lite skriva, kanske en bok. Helt ok. Men lördagar, det är nåt annat.

Det har gått en vecka nu sen jag var tvungen att åka hem från den där restaurangen. En vecka sen jag lämnade vännerna mitt i måltiden för att åka hem, gråta och gråta och gråta, frysa och försöka spy för att göra mig kvitt känslan av det som just hänt. Att jag blivit dumpad utan rimlig förklaring. Hur han kunde påstå att personkemin mellan oss inte funkade övergick verkligen mitt förstånd. Jag mindes ju den där kvällen på parkeringshusets tak. Hur jag tyckte att nåt hände då. Att allt bara stämde.

Men han förklarade inte mer, sa att inte fanns mycket att förklara. Jag irrade runt vid Fridhemsplan. Det lyste julgranar, lampor, värme ur alla fönster, men jag gick i ett töcken och hittade knappt tunnelbanan.

Var det där verkligen bara en vecka sen? I mitt huvud: ett år. En evighet. Men fattar ändå inte helt.

Lördag natt: jag vaknade varannan timme, gick upp och vandrade runt i lägenheten. Grät lite, frös. Försökte läsa, försökte sova. När gryningen kom förstod jag att det inte skulle gå.

Söndag natt: somnade, men vaknade vid fyra och grät. Snorade. Grät. Somnade kanske om lite. Sov oroligt. På morgonen gick jag halvdöd till jobbet.

Måndag: grät på eftermiddagen efter jobbet. Orkade inte laga mat. Somnade, men sov oroligt.

Tisdag: same, same. Grät på eftermiddagen. Åt glass, åt bullar. Ingen mat. Somnade.

Onsdag: orkade inte gå till extrajobbet på kvällen. Låg hemma i sängen, grät, läste och spelade wordfeud.

Torsdag: NU HÄNDE NÅT. Jobbade jättemycket. Hade långt möte. Blev löjligt glad åt nobelpriset och Tranströmer. Orkade åka till extrajobbet. Grät inte på hela dagen eller natten.

Fredag: fick tårta på jobbet. Var glad med trött. Åkte hem och skrev. Hann inte vara ledsen. Drog iväg och drack vin, var ganska glad. Somnade nöjd.

Och nu. Lördagen har varit helt ok, men när kvällen och ensamheten och soffmysuppdateringarna på FB kommer vill jag bara krypa ner under en filt och skrika att nån ska hålla om mig.

Igen

Jag hade nästan glömt bort hur det var att känna såhär. Efter fredagen, och än mer efter torsdagen när vi skrattade i hans säng kändes det sådär: som att hjärtat höll på att gå sönder.
Då av nån sorts längtan och lycka. Nu: av besvikelse och kanske mest av trötthet. Som om jag har ett trött hjärta nu.

Jag trodde att det var nu det skulle hända. Att han kände samma. Ja, jag var till och med rätt säker på det. Men så blev det lördagskväll och han ringde och berättade att nånting inte stämde. Och från det är allt bara ont.

Ont för att han sa saker som gjorde mig besviken. Ont för att alla förhoppningar raserats. Ont för honom. Men allra mest ont för mig själv och mitt eget trötta hjärta som måste bygga upp sig själv igen. För att det var så förbaskat längesen jag var kär. För att det tar sån tid.