Hälsandet

Så vi var på samma fest. Det kändes: helt ok. Inte gråtjobbigt. Mitt hjärta dunkade och dunkade. Rummet krympte lite när han närmade sig, men det gick bra. Jag var bra. Jag var den bästa fanimej. För jag hälsade och var snäll och sa att jag ville att han skulle ha det bra.

Hade jag inte hälsat hade vi kanske inte pratat alls, dock. Det irriterar mig. Ska man vara i samma rum som nån man legat med, som nån man skrattat med, strukit över läpparna och kysst utmed sidorna, då kan man faktiskt hälsa. Det är det minsta jag begär.