Och vi har vinter...

Torsdag kväll

Det är väldigt inneslutet i sig självt att vara här. Jag menar, man märker inte av omvärlden. Man sitter i möten hela tiden. Man tar på sig uppgifter. I dag satt vi halva dan och hade möte om hur våra möten ska gå till. Jag har tagit på mig att skriva ut mötesreglerna.

Dagarna går. Det känns som man varit här i evigheter. När kom vi hit? Förra veckan va? Eller förra året, ingen vet.

Snön har kommit också. Alla älskar snön. Byn blir alldeles skimmerljus och snöbollsungarna knackar på dörren till pingissalen och vill ha krig.

Det är dag nummer fyra, nu går det fortare. Nästa vecka börjar saker mer på riktigt.

Dag två

Börjar i ottan till fälten där solen går upp i rosa. En kiosk, en by som man knappt hunnit se än, på riktigt. Grötfrukost i en cirkel kring köksbordet.

Sen börjar dagen med möte. Morgonmöte, ansvarsgruppsmöte, studieplaneringsmöte, hela förmiddagen är möten och åsikter man ska ha om saker. Det är positivt, men hjärnan går på högvarv och hänger inte med hela tiden. Lunch sen: soppa och wok.

Eftermiddag: ansvarsgrupperna tar sitt ansvar. Jag är i inköpsgruppen, vi går till Ica och inventerar. Klockan tre är vi hungriga igen.

Fika med knäckemackor. Klockan fem jobbar vi lite mer. Besöker den andra kursen i deras stora hus, diskuterar saker. Mycket är det som ska diskuteras.

Middag: mat och mer diskussioner. Sen te och kaffe. Och diskussioner. Tiden går vid köksbordet. Människor droppar av. Kring bordet syns ögon, matta av intryck.

Nu snart: säng. I morgon är det min tur att göra frukost.

Hos oss i byn

Första dagen har gått. Nu är jag här, i rummet med vita buckliga väggar, trasmattor och en husfluga som surrar i lampan och störtar mot datorn och faller ner död. Kläderna instoppade i ett linneskåp med nyckel, högt och brunt.

I hallen utanför sitter två flickor och spelar backgammon, i de glansiga sammetssofforna, framför den öppna sotiga spisen. Från köket doftar bröd, ur rummen hörs röster och mumlanden.

Byn är inte stor. Byn slutar och börjar vid folkhögskolan, den är ica, den är kyrkan, den är Lasses kiosk med mopedliga utanför. Husen är gamla, och stora, och gamla, och träiga, med massa åkrar sjöar och himmelsränder som utsikt.

Vi bor i ett rött hus. Den andra kursen bor i ett grått längre uppåt vägen. Vi har ingen tv, men vi har kompost, och ett stort kök med hundra pinaler i.

Det är så det är, hos oss, just nu.

Jag återkommer.

Jag brukade citera Evert Taube, jag brukade gå bredvid dig

Det här är framtiden. Snart inte en enda sekund från nu.
Ännu en nyans som byts ut.
Vida fält där gräset brinner längre bort.

Det är branden vi dras till och ibland startar den oväntat.

Händelsen, omväxlingen, äventyret.

Jag har avslutat det mesta nu. Sagt upp lägenheten, promenerat in på arbetsförmedlingen och berättat som det är, de höjde inte på ögonbrynet, det var mindre skönt än jag trott, men ändå. Aldrig mer ska jag kliva in genom de där dörrarna och sucka.

Det som en gång var på väg att kallas kärlek slutar också. Här, och abrupt. Vi bestämde det bara, jag orkade inte kämpa emot. Gråten kröp fram såklart. Snorloskor långt nere i halsen stockade sig, rösten ströp sig själv i magen. Mina ständiga ord:

Men är det inte sorgligt att

Det är sorgligt det som aldrig blev av. Det som låg i luften och vi förväntade skulle komma, men som aldrig tordes blomma ut.

Fel tidpunkt kanske. Fel personer, fel känsla, fel liv att försöka klistra ihop just nu. Ja.


Fast jag älskade Östersund. Nu när det bara är en skir slöja över en tecknad kuliss allt det där, då älskar jag det.

Att förtjusas över det som var och det som aldrig blev. Isen som brister på Storsjön, ett skratt nånstans längs vägen, ett glitter nånstans där och kalla läppar utomhus i mars.

Jag älskar bilden av det som var.
Jag kommer att sakna det som brukade vara.

Men.

Framtiden händer alltid plötsligt.

Så nu flyttar jag. Jag hoppas ni följer med.

I stället för en text

Lite småplock från min dag:


Överst från vänster: Blå trevlig second hand-väska, nyttig grönsakspizza(sjukt god), ekologiska tomater(!),basilika i fönstret, gråa födelsedagspresentljus

TJ

Jamen tjäle stavas naturligtvis med tj och inte med k som jag hade gjort längre ner. Har stirrat på ordet nu ett tag och känt att nåt var fel utan att komma på vad.

Så nu vet ni det också.

Ur almanackan

Oavsett om du tror att du kan eller om du tror att du inte kan, har du helt rätt.

- Henry Ford

Äntligen händer det

När jag tar upp mobilen och slår 133-mobilsvar dunkar det i kroppen. Jag vet att det har ringt men jag har inte kunnat svara. Jag vankar fram och tillbaka. Du har ett nytt meddelande. Nu måste det bli bra. Nån gång måste det bli bra. Måste bli som jag vill.

Sen fladdrar det förbi – månader av sorg, tristess framför datorn, morgnarna med ångest i sängen när jag inte vetat om jag skulle jobba under dagen, och var jag skulle jobba. Andra morgnar när jag stapplat upp och rödsvettig sprungit till en skola för att hinna i tid, bara för att få veta att jag inte ska hålla i nån lektion förrän om en timme.

De hundra jobbansökningarna utan svar. Alla vi hade många kompetenta sökande till tjänsten. Du är dessvärre inte en av dem som vi har valt att kalla till intervju.

Allt detta som fått mig att känna mig mindre värd. Mindre riktig människa.

I ett slag är det slut. För visst går jag med frusna fingrar i vantarna på vägen hem från vikariejobbet. Men det är frusna fingrar som knappt känns och som lätt kan stickas ner i fickorna. Och jag går där för allra sista gången.

Sen när jag är hemma lyfter jag luren, ringer och tackar ja till kursen. Med en helt ny entusiasm. Klumpen i magen sprängs.


*

På söndag flyttar jag. Till orten som växer under busskylten här nedan. Det finns en ica-butik, en pizzeria, det finns trådlöst bredband. Mer behöver man inte under tre månader. Sen, nån gång när tjälen lyft från marken och dunstat bort, när det går att höra hackspettar i grenarna. Då avgår planet till Latinamerika.

Efter det vet inte jag inte mycket. Vet inget. Vet inte vad jag gör eller var jag till slut landar framåt december när jag kommer tillbaka. Men bli inte förvånade om det blir den där staden där Sverige knyts samman i en central som kallas t-centralen. Där Mälaren möter havet ni vet.

My new home

I love Bodil

Ur högen av böcker i det väldoftande paketet blev det en Bodil jag valde. Det bara blev så, det var nån rad som drog tag i mig. Har inte läst henne tidigare, mer än på bloggen, men efter ungefär halva Det är fortfarande ingen ordning på mina papper är jag fast.

Det är nånting, tänker jag. Nåt i hennes berättelser och språk som gör mig alldeles lugn. Samtidigt också nåt som får mig att utbrista: sådär skulle jag också kunna tänka. Så skulle jag också ha gjort. Det är helt enkelt fantastiska, finurliga små texter man får i den där boken. Från rena reflektioner till resbetraktelser till poesi.

Som jag älskar svensk landsbygd

För ett år sen

Det har blivit den tjugonde januari 2008 och ingenting ser ut som det gjorde för ett år sen. Det gör det oftast inte.
Inget har ju hänt, kan man tänka. Men det finns alltid den här tiden för ett år sen att jämföra med.

Den tjugonde januari för ett år sen. Dagen, kan ha varit en lördag, borde inte ha varit så speciell egentligen. Om det inte vore för att då träffades vi första gången.
Ställ om klockan i huvudet, blunda, och försök komma ihåg vad du gjorde den dagen. Troligen minns du det inte. Kanske minns du ett annat datum från 2007 mycket bättre. Eller du minns en dag, en känsla, inte datumet. Datum tenderar oftast inte att bli så mycket mer än just datum.

I alla fall. En lördag. Precis som nu solig, kanske med lite snö här och var. Jag har städat lägenheten. Hakat upp krokarna till fönstren och hällt Ajax i en hink och torkat golvet i badrummet. Det luktar blommor och nu är allt klart. Jag vet inte vad jag ska vänta mig. Blir lite sen såklart, tar på den ljusa jackan, samma jacka som nu. Möjligen en halsduk, och stövlar.

Jag springer och andas ner för backen, stenarna rullar med mig, och så känns det hur det vibrerar i väskan. Ett sms. Det är lite pirrigt nu.
Jo, det är det. Jag vet inte varför. Jag förväntar mig inget. Gör det mest på skoj.

På perrongen tittar jag efter en grön keps. Osäker på vad mer jag ska leta efter. Människor, hundar, rullväskor. Leenden, pussar i pannor och hälsningsord, omhuldningar, men hej och heeeeje och ta hand om dig nu vi ses.
Hej, säger nån mitt framför mig och det är tydligen han. Ja det är det. Han ser inte ut som på bilden, han är nån annan, en ny. Vem är det här tänker jag och sen kramas vi fast vi inte känner varandra. Eller ja, kanske lite då. Vi har ju faktiskt pratat.

Vägen tillbaka. Jag måste titta i smyg. Vem är det här?
Han säger saker om mig. Frågar. Jag svarar kort. Jag ser också annorlunda ut än han trodde. Men söt är du.
Minsann.
Vi går vägen hem och han ser inte nåt av det, åtminstone inte nåt han kommer ihåg sen, och allt som jag tänkt berätta om bara försvinner - parken och kiosken och kvarterskrogen, huset där jag bodde en gång. Jag blir tyst.
Så har det bildats en krock mellan verklighet och distans.

Mellan den första stunden av studerade ansiktsdrag, uppfångade röstnyanser; alla de nersmälta intrycken, och resten av tiden. Tiden när vi redan känner varandra.

Vi kliver in i min hall, där står den röda lilla lampan tänd och vi hänger av oss och sätter på te och bakar en kladdkaka. Jag spiller på tröjan. Han sätter sig på en stol vid köksbordet och försöker komma underfund med vem jag är.

Det är den tjugonde januari 2007 och ingenting är som det var för ett år sen.

Några böcker kom i ett paket

Doris Lessing - Martha

Bukowski - Hollywood

Bodil Malmsten - Det är fortfarande ingen ordning på mina papper

Bodil Malmsten - Nästa som rör mig

Och jag vet inte vilken jag ska börja med.

En pennsak

Fast jag är en grinig typ kan jag vara en ganska trevlig lärarvikarie ibland.
Lite väl trevlig nån gång då och då.
Mesigt trevlig när jag inte orkar bråka och helst av allt vill gå hem. Som när jag tar med egna pennor och delar ut till eleverna fast jag egentligen tycker att det är deras ansvar, eller åtminstone skolans, och att de egentligen borde lära sig veta hut som alltid slarvar bort pennorna. Jag menar: äter ungarna pennor? Stoppar kanske upp dem i rumpan? Jag undrar.

I veckan har jag hur som helst delat ut pennor för glatta livet. Inte för att, som sagt, det är mitt ansvar. Utan för att det är enklast så. Det kallas visst att vara pragmatisk. Eller bara trött.

Onsdag, 17:13

En intervju är inbokad till det där som jag är på väg till och det som jag vill. På måndag åker jag dit, och ytterligare en måndag senare börjar jag. Om allt går väl.
Men det ser ganska bra ut. Ser ut som de vill ha med mig.

Ändå fortsätter jag nog att vara kryptisk tills det är hundra procent säkert.

Nu ska det hämtas paket.

Händelser

Till och med mamma tycker det är bra det jag är på väg att kanske göra. Ja ingen har nån invändning alls.

Jag vet det finns människor. Människor, jag kommer kanske sakna, de kommer kanske försvinna.
Jag vet, det kommer hända.
Det kommer rivas upp, söndras, det som vi byggt på nu i ett år. Det händer redan bit för bit.

Ja vi har sagt det så många gånger. Det ska gå sönder och jag tror det är såhär det ska hända. Inte på ett med-hårda-ord-sätt. Inte den här tystnaden i telefonen, mumlandet, inga fler diskussioner om att du förstår inte jag menade inte men vi behöver inte vi kan faktiskt skita i det vi kan klippa av kontakten nu.

Nu ska det hända på ett vuxet sätt.
Det att växa ifrån varandra.

Det låter sorgligt.
Som att en är mognare än den andra.
Eller att man
väntar på nånting bättre.

Vi har tagit hand om varandra ett år nu. Det tror jag inte vi slutar med. Det blir bara på ett annat sätt.


*

Sen när jag ska göra saker, vara impulsiv och handla snabbt. Jag hinner få ångest gånger hundratio minst hundrafemtio gånger. Hinner sakna åh min lägenhet; min varma röda min fyrkantiga låda. Hinner sakna det att gå på torget i stan, det gråa med farbröderna med trummorna. Hinner sakna dem som alltid stryker mig över håret.

Men alltid när jag bestämt mig för att resa händer det viktiga saker just innan. Jag har på känn att det inte blir annorlunda den här gången. Om jag kommer iväg.

Kuvertet

I dag fick jag så äntligen iväg den där ansökan. Fem små papper i ett skrynkligt brunt kuvert.

Inne på bibblan satt två brats(jo vi har brats i Gävle med, importerade från huvudstan) och pratade om brudar som ”bara tar tag i den när man hånglar sådär” samtidigt som jag skrev ner viktiga uppgifter på mina papper. Kände av kontrasten mellan deras samtal och det jag skrev. Fnissade lite för mig själv.

Sen stod jag där på Nians tobak med kuvertet i handen och hörde mig själv be om frimärken och hon vägde och klistrade och lade det i ”utgående”-högen. Jag fick mina kronor tillbaka. Innan jag gick vände jag mig om och såg det ligga där, kuvertet. Det som kanske inte förändrar nånting, eller allt.

Helgen slutade misslyckat och jag är utan nycklar

Nycklarna hängde inte på sin vanliga krok när jag och mitt helgsällskap skulle gå ut. Jag har vänt upp och ner på handväskan, tömt ut en hög av smuliga nötter, kvitton, läppstift och mynt, men där var de inte. Jag har dammsugit hela hallen och rotat i garderoben. Mina vänner har som hastigast känt i sina väskor. Jag har kollat kylskåpet, badrummet och sängen. Nyckelknippan finns inte.

På grund av nyckelletandet kom jag för sent till bibblan och kunde inte skriva ut det där som jag behövde skriva ut till min ansökan som jag ska skicka till det där som jag vill söka.

Nu ska jag sura.

Any day now

"Man får inte idéer man skaffar sig idéer" säger Ingemar Unge i sin gula lilla bok som heter Skriva kåseri.

Så ena dan är den gråaste januaridag du varit med om. Det är en dag att flyta ihop med, en när du hukar dig för regnandet och alltid vänder bort ansiktet från folk på stan. Vill skyla och linda in dig och ta en paus i andningen.

Alla du möter är stenar den dan. Inte den bergfasta sorten att luta sig mot, mer den som faller över dig och inte bryr sig om att du finns. Inga leenden att besvara, inte för att du hade orkat det men ändå, ingen värmande gest från kanske damer i hattar eller busschaufförer. Bara biblioteksdörrar som smäller igen centimeter intill dig. Ungar som garvar i cafeterian. En hel eftermiddag vrider ur dig vad du har kvar.

Ingen idé. Nej för alla idéer är usla tänker du. I alla vrår där det kan finnas nån idé ligger småstenar och skaver på självförtroendet. Ändå letar du vidare.

Ändå letade jag vidare. Jag letade efter idé till krönika, skaffade mig en idé till ett fortsatt liv. Ungefär så.

Mer kan jag inte säga än. Inte mer än att Stockholm kanske inte blir Stockholm, Stockholm kanske blir Latinamerika en stund. Och nästa dag är en dag med upphetsade samtal, när du orkar torka bort dammet som blåst in genom fönstrens springor. Då det inte längre spelar roll hur grått det är utanför.

Onsdag,13:08

Inte nog med att nån röker så det kommer in lukt genom min köksfläkt. Nej, nu kommer det även genom ventilen i garderoben och fläkten i badrummet. Jag undrar vad ni gör där uppe, har ni inrättat rökruta, för jag tycker verkligen inte det är hemtrevligt med cigglukt såhär kring lunchtid eller kring nån tid alls för den delen. Funderar starkt på att röka upp indisk rökelse genom alla luckor och håligheter.

Det snöar stora lapphandskar ute som förmodligen smälter. Jag ska gå till bibblan och vet inte om jag ska ta med datorn eftersom jag nu äntligen ska göra nåt seriöst med mitt liv, ja.

Vad jag inte förstår...

...är varför det är nåt jäkla mongo i huset som står under fläkten och röker så att röklukten åker upp i rören och ner genom min fläkt och förstör min middagsmat.

Lägg av med det! Genast.

Två ansikten

Dofter

Jag vet inte mycket om parfymer egentligen. Använder sällan, äger inte många, och de få jag äger är ofta alldeles för tunga. De lägger sig som en hjälm kring huvudet och trycker, kraftiga, kanske med ros i. Sen kommer nysningarna.
Jag har några få säkra kort som funkar. Nån flaska jag fick i julklapp nåt år och en annan jag råkat köpa med på nån flygplansresa. Dels är det klassiska åttiotalsparfymen Samba, dels Dolce & Gabbana light blue som följt med och bott i mitt badrum sen några år tillbaka. Som sagt, jag vet inte mycket om parfymer.

Ändå har jag en förmåga att minnas just lukter. Att koppla ihop dem med tidpunkter, händelser och platser. Det är dofterna, och stankerna, som gör mina minnen kompletta. Utan dem minns jag inte. Det är de som gör att jag kan beskriva saker med exakter.

Olika lukter kopplas med fördel ihop med specifika, eller mindre specifika händelser. I förlängningen också med personer. Cigarettlukt blir automatiskt fest, kyla, spänning. Sambaparfym blir också fest, blir förfest, blir vänner, människor, sex, blir många år tillbaka. Stark pisslukt blir gatorna och gränderna i Málaga, tidiga morgnar, sena nätter och kackerlackor som kryper på väggarna. Blandningen av Ariel tvättmedel och källare, fukt, sötma blir den där särskilda personen, en kyss precis efter han hämtat en t-shirt från tvättstugan. En svag aning av kaffe på gasspis blir farmor, båt, sommar, öar, vatten, avlopp, död.

Och så vidare. En doft leder ju inte otippat över till en annan. Till andra människor och skeenden. Man är kanske inte precis Jean-Baptiste Grenouille i Parfymen. Har inte känselspröt, men väl känsel. Och förmåga att koppla ihop. Kan minnas efter en stunds betänketid.
För luktsinnet ljuger aldrig. Det vet vem och vad som har luktat innan du själv vet.

Omöjlighet

Natten innan vardagen blev en sån där natt när det var omöjligt att somna. Av svett, av tankar, av den smältande snön som droppade utanför.
Människor brukar säga att jag är växelvarm, vilket betyder att jag antingen fryser eller kokar som en gryta med saft under täcket. Inatt var det det senare. Upp och vrida av elementet som stod på max, riva av alla kläder, maka ut benen utanför täcket.

Och så klockan som ständigt tickar på. Som vanligt visste jag inte om jag skulle jobba, men när sängradion stod på halv fem utan att jag somnat började jag fundera på sjukskrivning. Klockan sex hade jag sovit ungefär en halvtimme, huvudet sprängde. Det var inte särskilt svårt att ta beslutet. Speciellt inte eftersom jag ändå bara ligger och väntar på en arbetsgivare som kanske aldrig ringer.

En nyttig efterrätt

Till två personer

2 st päron, skivade, med skalet kvar

3-4 msk mandelspån

2 tsk kanel

3 msk honung

2 msk smör

Smält smöret i en panna och klicka i honung så att det blandar sig till en sås.

Lägg i päronen och kanelen i pannan och stek tills det är mjukt, kanske fem minuter.

Häll över mandelspånen och stek lite till.

Gott till: keso, vaniljsås

Lördag, 16:37

Funderade på det jag skrev om längre ner. Jag hade inte för avsikt att framställa min nyårsafton som dålig, om nån tolkade det så. Den var bra, trevlig, helt ok. Har haft sämre. Så nu vet alla det. Oftast har man väl ändå en aning för höga förväntningar på den där årets sista dag?

Jag har varit på gymet för första gången i år. Undrar just hur mycket deras inkomster ökar såhär under januari när alla har lovat börja träna?

Lägesrapport

40 mil senare och norrut. Den övre vägen om Mälaren den här gången. Hallsberg, Kumla, Örebro. Köping, Västerås, Bålsta, Sundbyberg. Vi ankommer snart till Stockholms Central, som också är slutstation för det här tåget. Nästa Stockholms Central.

Byte av tåg.
Mera snö ju längre upp man kommer, mer mellan städerna. Mindre inåt stan.

Uppsalas två domkyrkotorn i solnedgången.
Uppsala är en utmärkt stad.

Och så hit. Staden jag försöker lämna.

Datorn påslagen, ljusstakarna tända. Kylskåpet fyllt igen.
Nu kan allt återgå till det vanliga, fast helst inte.

Planering

Att skriva nyårskrönika känns bara för klyschigt, sorgset och som en påminnelse av hur lite jag egentligen åstadkommit. Vissa år händer det mer än andra, det är bara så. 2007 känns som ganska händelsefattigt för mig, men desto mer händelserikt för flera av mina vänner.

Det som trots allt känns skönt att konstatera är att man aldrig är på exakt samma plats i livet som vid samma tid förra året.

Lista över saker jag vill göra:

*Flytta
*Skaffa ett seriöst jobb
*Fortsätta skriva
*Göra en resa, gärna en som inkluderar studerande eller nån form av volontärarbete
*Gå en fotokurs
*Förbättra mina kunskaper i diverse dataprogram
*Läsa massor av böcker som jag inte hann med förra året
*Gå mer på bio
*Engagera mig mer ideellt
*Träna mer

Av dessa saker är det egentligen bara tre som med största absolutaste säkerhet kommer att hända. Jag kommer att fortsätta skriva. Dels på projektet från skrivarkursen med också på det gamla poesiprojektet som jag ständigt får dåligt samvete för att jag försummar.

Jag kommer att träna. Jag är tvungen att träna. Det finns inte längre några ursäkter. Mina föräldrar har gjort det omöjligt för mig att slippa undan genom att skänka mig både träningskläder, skor och pengar till träningskort i julklapp. No way to escape!

Jag kommer också att engagera mig ideellt. Det första jag ska göra är att hjälpa en inte helt okänd frivilligorganisation med att göra informationsbroschyrer och material till projekt som de jobbar med. Det är kanske vad jag ser fram emot mest just nu.

Så, det var det sakliga tråkiga. Nu går vi vidare.

En nyårsfest

Jag for på en fest på Schlätten. Med människor jag inte känner. Det finns mycket att säga om det, men inget vore tillräckligt. Det vore lätt att säga att man plötsligt ser sitt ursprung utifrån, som man aldrig sett det förr. Men det har jag. Det är härifrån jag kommer, jag hör bara inte hemma här längre.

Vet inte vart jag hör. Vad jag trivs bäst med. Det är det här som i böcker kallas för slitningar mellan olika kulturer, rotlöshet.

Vi är inte bra på att småprata på Schlätten. Ja, jag räknar in mig i det här trots att jag inte längre bor här. Att kunna möta nya människor på fester är nåt som skolas in, som följer med uppväxten och den miljö/klass man lever i. Jag är inte bra på det. Var inte bra. Börjar kanske bli bättre. Under studietiden tvingas man nämligen in i andra strukturer. Man möter hela tiden nya människor, och kommer man från landet, från den typ av umgänge jag är van vid, möter man ofrivilligt nya mönster.

Där frågar människor vem man är. Var kommer du ifrån? Vad pluggar du? Vad vill du? Nånstans på vägen sätter sig detta i ryggmärgen. Ah, en ny människa. Fråga den nåt. Att fråga vad nån jobbar med må vara den slitnaste klyschan nånsin i festsammanhang, men är fortfarande det enklaste sättet att få igång ett samtal.

Inledningvis på festen på Schlätten är det ingen som frågar mig nånting. Alla sitter bara och babblar med dem som de redan känner. Samtal om sånt som redan hänt, historier; en resa till Sälen, en fest förra julen. Sånt. Det är svårt att ta sig in i de samtalen, svårt att kommentera. Även om vi, utbölingarna, faktiskt försöker.

Bit för bit förändras ändå situationen. Ett gäng killar flyttar in i tv-rummet och bänkar sig med fjärrkontrollen till musiken. Spriten dukas upp, okänd vätska i petflaskor, musiken höjs och sänks allteftersom. Det brölas och gnälls på låtarna. Först strax före tolvslaget är det några av killarna som tilltalar mig personligen. En av dem vill lägga armen om mig, ta med mig ut och skåla med sin Norrlandsguld i julversion, han kallar mig älskling och stapplar omkring bland stövlarna i hallen. Jag skyndar mig ut, drar på kappan och luvan.

På väg ut missar vi tolvslaget, det snöar, jag ställer mig med tjejerna och några av de minst bröliga killarna och väntar på champagnen. Killarna brölar och kastar iväg raketer. En av de jag står med börjar mumla om att det är ju just sådär man har läst att man inte ska göra. Och han växer lite i mina ögon, känns trevligare. Senare på kvällen vågar han också fråga mig några personliga frågor.

Det är nog efter tolvslaget som festen verkligen bryter ut. Alkohol har ju en tendens att fixa sånt. Det blir ett dansgolv, och även om det ibland märks lite väl tydligt att vi befinner oss bara några mil från Bert Karlssons hemstad, så är det trevligt. Jag dansar bugg med Den Trevlige och han kan, fast han säger jag är så usel på detta. Och jag måste ändå le lite.

Härifrån kommer jag, jag bor inte här längre. Men det är såhär det är här. Det blir inte annorlunda och det gör inte så mycket.

Första dagen

En av alla miljoner svenskar som är bakis i dag. Är jag.

Säng + bok + popcorn mest hela dagen.

I går: fest på Schlätten. Intressant.

Återkommer i morgon.