Jag häller grädde över svartvinbärssorbeten och gör den ätbar. Den ligger på ett blommigt fat och genom köksfönstret fladdrar spetsgardinen in en ljudlig söndagseftermiddag precis i slutet av april.

Den här våren är oförsiktig med mig. Den här våren täpper, stänger alla gångar och slemhinnor, fyller ögonen med klåda men öppnar upp och gör mig känslomässigt mottaglig, beredd på vad som helst. Mina handlingar och ord förvånar mig nu. De bara händer.

Jag fotar körsbär och går genom Kungsträdgården, liksom tusen andra också fotar körsbär i Kungsträdgården. Men jag är hellre en som fotar körsbär som om vore det första gången jag såg dem än en som över huvud taget inte ser detsamma. Cynismen gör mig trött. Tröttheten gör mig trött.

Jag vaknar mitt i natten igen. Vaknar, river ur täcket ur påsklakanet och slänger iväg det till fotändan av sängen. Jag vaknar 02:30, 04:30 och 05:30. Jag är vaken medan solen går upp därute, jag ser den inte men känner förändringen i rummet. Jag lägger mig på sidan, låter hudens fukt möta den svala hårda luften. Tänker allt måste ha varit ett stort skämt. Tänker jag måste ha varit allra minst sinnesförvrängd. Förstörd av allt för många bleka eftermiddagars bitterhet, rädsla och kanske allra med en outsinlig övermäktig längtan. Tänker att det nästan aldrig går att förstå förälskelser i efterhand. Tänker de verkar mycket logiska då, för att snart övergå i sorg, sen kanske nostalgi, sen ilska och sen nästan förakt men sen. Sen återstår plötsligt inget och du vet inte riktigt hur du kom dit.

!

Om båda har en förkärlek för utropstecken, kan det betyda nåt då? Jag vaknar halv sex till fåglarna och tänker på vad allt betyder. Vrider och vänder mig i svett och blod. Hör en helikopter utanför, den tystnar aldrig. Fåglarna tystnar aldrig och jag somnar aldrig om. Vrider mig bara runt tills jag utmattad hamnar på mage, känner mina egna andetag mot min arm. Önskar mig en annan nacke att andas i.

Fältet