Tisdag,18:13

Träden knoppar sig utanför vår balkong. Alla går med ryggsäckar, alla lämnar landet. Byn alltså. För första gången på fem år har jag inte en egen, eller delad lägenhet att återvända till och det känns tomt, rotlöst, men jag har åtminstone det här huset.

Det händer att jag vaknar på natten och panikar över hur fort det går. Blir skräckslagen över att det som stod där och var min tillflyktsort nu inte finns kvar. Tänker att jag kanske ska åka in till stan, till Brynäs, och kika runt lite, men vet att det aldrig blir samma sak. Inget finns där längre som binder mig dit.

Vi är bara två nu, som är kvar i det här stora huset. Det är en märklig känsla. Jag är ju aldrig här när det är tomt. Den här platsen är förknippad med människor, rörelse. Mycket att göra. Det kommer att ändras nu.

Håkan är räddningen

Och jag svär att jag hörde lastbilar
från e4:an dundra förbi
där utanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här
adjö

Sista kvällen

Hur ska man summera den här tiden då? Den som just tar slut men som tog sin början för nästan två år, för flera romanser sen och ett halvt liv senare.
Jag minns inte längre hur det började. Det var nånting med en dröm om det här huset, om hur jag skulle gå över innergården och upptäcka att det håller på att bli höst.

I dag upptäckte jag att det håller på att bli vår. Sommar. En överväldigande känsla av att jag först inte alls visste vilken månad eller årstid det var. Som om det varit januari jämt. Jag gick utmed parken och plötsligt trängde kyrkklockor in i hörlurarna. Kyrkklockor, värme, tussilago i järnvägsspåret. Och så med ens insåg jag att det är snart sommar, folk slutar skolan nu snart, folk tar studenten.
Det uppstod nån sorts förvirring där. För var det inte sommar nyss? Var det inte väldigt nyligen jag gick här när det var sådär varmt, på väg hem från bad eller från en restaurang med den där älskaren jag hade?

Vad som är ännu underligare är dock att jag kommer inte att få uppleva en enda sekund av den där kommande sommaren. Jag kommer att lämna det precis när det blivit varmt och komma tillbaka när det är som mörkast. Undrar just vad det kommer göra med den där lilla årstidsklockan som sitter inuti. Kommer den att stanna nu?

Det är sista kvällen, hur som helst. Sista natten för alltid på sjätte tvärgatan. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det.

Trädgård,tankar

En dags trädgårdsarbete kan verkligen suga musten ur kroppen. Liksom ilskan.

För i dag är en sån dag då jag är obegripligt arg för sånt jag inte borde vara det för.
I dag är en dag när jag går ut och tar med mig tusen negativa tankar på promenad. När jag går med spänd blick och smäller åt alla hundra flugorna på sågspånstigen.

När jag tänker ologiskt
omoget
irrationellt

När jag vill spontansvära och spontanspy och spontansäga fitta på ett mycket negativt sätt.

När man har gått hela vägen och tänkt alla negativa tankar varvet runt måste man komma på ett sätt att vända det. Sluta tänk det som är dåligt för dig själv! Tänk det fantastiska, det fina, det som får dig att somna på kvällarna. Tänk allt det där, utan att ta hjälp av nån annan. Jag börjar trots allt bli bättre på just det.

Måndag, 22:01

Nu efter vila och middag och promenader känns läget en aning bättre. Det är inte som att jag egentligen tvivlar på om jag ska resa, det är bara små slängar av tveksamhet som kommer. Som det jämt gör. Men Stockholm i förra veckan var välbehövligt. Och byn känns en aning liten då och då.

En aning oro

Att komma tillbaka till byn har inte känts helt optimalt just i dag. Trots att det är vår känns det som om mycket av min energi sögs ur mig när jag återvände. Det är vackert här, det är inte det. Det är otroligt stilla och lugnt, men samtidigt rörelse i husen kring skolan. Människorna är härliga och det ligger en mängd spännande uppgifter framför oss. Ändå kan jag inte komma ifrån känslan av instängdhet.

Jag vill resa nu. Jag orkar inte förbereda mer eller ha fler möten. Samtidigt kommer små gnistor av tvivel. Ska jag verkligen resa? Känslan av att sju månader är långt, så långt har dykt upp igen. En massa rädslor. Kan jag verkligen tillföra nåt? Är jag tillräckligt kunnig? Kommer jag att trivas?

Jag antar att det är omöjligt att undvika det här helt. Att det säkert måste komma förr eller senare, och särskilt till mig, som är av det oroande slaget. Jag gör mitt bästa för att slå bort oron, för att inte låta mig själv ha tid för den, men ändå. Det kommer tillfällen och dagar när den stannar kvar lite längre.

En annan lördag

Det är en lördagsmorgon i Råcksta. Himlen skiner vagt genom moln och genom fönstret, det är nån sorts vår nu i de västra förorterna. Att fågelkonserter hördes och det började ljusna när vi återvände hit tyder kanske främst på en lyckad utekväll, men också på att jag kommer få uppleva lite svensk försiktig blomstring innan jag lämnar landet i maj.

Annars kan man inte annat än betrakta fredagen som framgångsrik. Jag är i ett gitter av olika människor som vill ha min uppmärksamhet. Jag blir given drinkar och stora starkar till höger och vänster och dj:n spelar från Håkans nya skiva och världen ler. Blir lite gemytligare för en stund. Och vi dansar med fransmän och jag studsar visst till Bruce Springsteen(hur gick det till?) och nån från Värmland kommer fram och försöker kommunicera på alla språk han kan utom svenska.

Veckan börjar redan ta slut. Alldeles för många morgnar har jag suttit på tunnelbanan med för mycket sömn i ögonen och för lite i kroppen. Vi har tömt klädcontainrar, byggt skyltfönster, sorterat knappar, flugit från söder till norr – från Bandhagen och Rågsved till Sockenplan till Götgatan till Lidingö. Snart fortsätter livet i byn igen.

La vida en la capital

Våren hade kommit till huvudstaden en liten stund i dag. Jag har dock befunnit mig på ett lager mest hela dagen och praktiserat fysiskt arbete, a.k.a sorterat kläder. En sån underlig känsla; att göra saker med händerna och på rutin istället för på ett kreativt sätt med hjärnan. Ovant, men stimulerande.

Vid fem slutade jobbet och solen sken över Midsommarkransen när vi störtade ut tillsammans med alla andra arbetare. Och jag måste ändå säga att det är briljant att för en gångs skull få vara ledig efter att man slutat. Liksom det är briljant att det finns så mycket människor att spana på här i storstan. Att det liksom aldrig tar slut. Det är först nu man förstår hur svår abstinensen har varit efter alla veckor på landet.

Götgatan!

Nästa vecka blir att återvända till civilisationen. Fem dagars (nästan) praktik på Götgatan. Arbetsuppgifterna blir kanske inte de mest omvälvande, men ändå. Götgatan, indiekläder, snett regn, sol över fjärdarna. Människor!

Så lite människor man ser ute i lilla byn. Rättare sagt, man ser samma människor hela tiden. Samma gata samma kiosk. Sen snön kom tillbaka och veckorna blev späckade med måste-händelser har små deprimerande sting dykt upp allt oftare. Ingen tid att reflektera, inga promenader. Jag har inte ens hunnit gå till gymet. Det är sorgesamt och det känns en aning underligt, men nåt får mig att tro att en vecka i Stockholm kommer bli som vila. Trots tusen intryck och tunnelbanevagnar. Stressen sitter ofta på insidan, som sagt.

Tanta nieve

Våra nicaraguanska gäster är lyckliga för snön. På workshopen pratar om vi om vilka sexställningar som är mest riskabla när det gäller överförandet av HIV. De andra grupperna ser oss som ”gammeltackorna” och fnissar och hånglar och visar erogena kroppsdelar för glatta livet. Dagarna går.

I morgon åker vi och tre dagars ledighet börjar. Jag tänker: för en gångs skull få andas. Vara för sig själv. Det är vad jag vill allra mest dessa dagar.

Och så språket...

Okej, i dag har vi haft workshop om HIV/Aids. Ett ämne som är synnerligen intressant, men som säkerligen hade varit ännu intressantare om vi hade varit en mindre grupp och alla hade fått mer tid att prata. Problematiskt var också att hela tillställningen var på engelska – Namibiaengelska. Samt att våra spansktalande gäster var med. Detta gjorde att vi blev några stycken som skulle turas om att tolka från engelska till spanska, och göra detta snabbt och bra. Vilket inte fungerade helt bra för min del.

Jag vet inte, men min simultankapacitet verkar inte vara den bästa. Att på en gång försöka förstå förklaringar om blodkroppar och immunförsvar på engelska och samtidigt försöka tänka ut vad som ska sägas på spanska är helt enkelt nåt jag inte är en hejare på. Min hjärna fick kortslutning. Tankarna for åt alla andra håll. Av ren stress började jag vifta med händer, famla i mörkret efter ord för att förklara mig, vilket mest resulterade i att jag såg störd ut.

Det känns alltså sådär med språket inför resan. Jag kan klara mig, kan föra enklare konversationer men jag har fortfarande lång väg kvar tills min spanska är flytande.

Stress ute och inne

Stress är ett vanligt ord när det har gått ännu en vecka i byn. Människor vill härifrån, åker in till stan för att koppla av, eller drar sig undan. Jag har fått min dos av ensamhet och det är underligt hur den alltid känns för kort.

Jag är dock inte lika stressad inuti som jag var för tre månader sen. Nu följer jag bara med dagarna, de är alltid uppfyllda av nåt men det är ok, för på insidan är det lugnare.
Stress kan te sig väldigt olika, med andra ord. Det kan vara att alltid vara överbelamrad med åtaganden och aktiviteter, men den kan likväl och kanske ännu hellre vara av den andra sorten – den där man aldrig somnar på kvällarna, där framtiden alltid tränger sig på och där man aldrig får vara ifred från den ständiga pressen på att vara nån. Att vara nån och helst att vara som andra. Inte vara utanför allt.

Inget av det där finns nu. Det finns ett och ett halvt år framåt där ramarna är så gott som klara, men som jag egentligen inte kan säga nånting om. Det är otydligt, vagt och kanske även riskfyllt, men ändå ligger det ett lugn framför mig som aldrig fanns där tidigare. Framtiden innan går inte att jämföra med framtiden nu.

Fredag, 23:08

Veckan har varit späckad minst sagt. Aldrig tid att tänka, aldrig tid att stanna upp. Skolan är fylld med gäster denna vecka, varje kväll en middag, varje dag föreberedelser, planering, socialt ansvar. Kvällen igår blev längre än lång, kvällen i dag nästan lika.

Förhoppningsvis kan jag återkomma under helgen med mer detaljerade rapporter.