Och så

Jag gick på en mystisk AW som Bemanningsföretaget ordnade och det var bara jag där från mitt jobb. Bara jag som ville dricka rosa cider och stå och se nervös ut och dippa lite nachos med totalt okända människor. Men jag tänkte att ja, varför inte? Vad gör det väl för skada? Och allt var verkligen inte så farligt som man hade kunna föreställa sig. Alla blev vi visade in och jag blev presenterad för nån från huvudkontoret som var från Övik och sen hängde vi lite. Sen blev det tipspromenad och hon från Övik fick vin på näsan och konsultchefen gav oss en kram när vi gick hem.

Och allt är verkligen inte alls så farligt som man kan tro. Jag ska inte jobba på mitt jobb mycket längre, men det är ok, det är det verkligen. Och när han som jag träffar säger: har du inte ångest för att du kanske inte kommer hitta nåt nytt jobb? säger jag bara jo, lite, men jag får mer ångest av tanken på att jobba kvar.

Då vet man att man har gjort rätt. Våren skiner. Det är snart maj. Konsultchefen ger mig en kram. Det finns pengar på kontot, jobb att söka. Och ibland är det nån som påstår att den saknar mig.

Att träffas

Efter den där kvällen som höll på att sluta i ingenting. Efter den kvällen, när han vågade ta på mig men bara försiktigt, när han i sista stund, precis när nattbussen svängde fram runt hörnan, vågade ta ett steg och bad mig följa med. När jag för en gångs skull nuförtiden inte kände ett malande motstånd utan bara tänkte att ja, man ska ju leva lite innan man dör också.

Efter den kvällen träffas vi. Och det är väl inget särskilt i det förutom att jag i ärlighetens namn egentligen inte gillar själva träffandet. Eller: jag gillar att träffa honom, men jag gillar inte det där uppstyrda i att dejta – att träffas och liksom ägna sig åt nån aktivitet. Förväntas hitta nåt som båda gillar; filmsmak, gå på den där konstutställningen det skyltas om i tunnelbanan, sitta i soffan och vänta på att det perfekta ögonblicket ska infinna sig, sitta och vänta förgäves för att sen kanske känna att nä, det var nog inte nåt det här ändå.

Jag gillart inte. Tycker kanske att man kan hångla och sen springa på en bro i natten och sen bli ihop, eller inte alls. Eller i smyg börja ligga med sin jobbarkollega. Eller plötsligt upptäcka att man är kär i den där vännen man brukar lyssna på skivor med. Eller bli dödsförälskad i han i frimärksföreningen(om det nu finns såna längre). Eller…ja.

Men detta med att träffas. Nej. Jag är tveksam.

Under ett askmoln

Förlåt! Internet fungerar bara sporadiskt nu. Förlåt! Därför är jag borta härifrån. Men jag har beställt ett mobilt bredband och ny laptop och sen, då, senare, då ska allt bli normalt igen. Åtminstone är det vad jag inbillar mig.

Sen, då, senare, har jag kanske inte längre nåt jobb. Men det gör mig inte särskilt mycket egentligen. Jag går nästan runt och hoppas på att slippa en förlängning, bara för att slippa jobbet. Sorgligt men sant. Jag vill inte längre. Vill inte arbeta dessa konstiga tider och nästan aldrig få ha fredagskänsla, vill inte behöva vrida och vända utochin på mig själv för att få ledigt ens för att kunna gå till doktorn. Men framför allt vill jag inte jobba på ett företag som mäter allt jag gör och transformerar det till statistik. Jag har blivit gammal nu. Dags för lite värdighet.

Kära dagbok.

Jag tror att våren har kommit på riktigt nu.

Jag har hånglat, och det måste ju vara ett säkert tecken.
Det hela var mycket underligt, men på alla sätt bra för mitt fortsatta leverne. Nu kan jag klara av en vecka i arbetsmisären.

Och gondoler...

Isar & tragik

Internet slutade funka och jag fick panik för en stund och nu tjyvsurfar jag på ett mystiskt öppet nätverk med kass signalstyrka. Sådant är livet när man har ett beroende. Sådant är livet när så mycket handlar om kommunikation.

Jag gick ut på påskafton och gladde mig åt våren, drack kanske en drink för mycket(men inte onormalt mycket) och sen stod jag vid baren och log ut mig själv, kom på mig med att skämmas för att jag tyckte han på mitt jobb som spelade skivor var fin. Och sen, trots att jag bara var normaldrucken, kom en vakt och tyckte att jag kanske borde gå hem. Och detta upprörde mig, ja nästan hela vägen hem tänkte jag i fyllan på hur jag ska tillintetgöra denne vakt, men ändå – livet är för kort för att ständigt fundera på hämnd.

På påskdagen var bakfyllan ett faktum, men jag gick ut, jag gick ändå ut, och Stockholm var så vackert att man kunde börja gråta. Trots huvudvärken gick jag, från Skanstull till Gamla stan och alla isarna smälte. Det var de vandrande parens dag.

Nu behöver jag mental vila. Halsen och huvudet är lite tjockt, och kanske är det pollen, kanske är det en förkylning som aldrig vill bryta ut, men jag stannar hemma för mental vila. Det är vad som behövs nu.