Klättra upp i taket och rita dit ett stort kryss! Jag äter frukost vid köksbordet, när hände det senast? Läser DN om a-kassan och hur rätten till arbetslöshetsersättning varierar över landet, speciellt inom AF kultur. Dricker rabarber grädde och äter bregott med bröd och snart ska jag diska upp den gamla disken och plocka reda på alla DN:ar som skräpar på köksstolarna. Sen kommer musikerkarln och då är det meningen att han ska bli omhändertagen. Hoppas jag lyckas med det!
Fniss! Jag har jobbat hårt. Högstadiekids kan ta knäcken på vem som helst och jag förstår plötsligt varför lärare måste äta tårta på lärarrummet och gå på after work varje fredag. De orkar inte annars!
I dag är livet lite bättre för mig. När det är bättre för mig men sämre för andra som jag bryr mig om, vill jag helst åsidosätta allt mitt eget gnäll, skärpa till mig och inse att det inte är viktigt, inte just i dag.
Men i dag – som sagt - i dag är allt lugnt. Nu har det gått två nätter med bara fem timmars sömn och trötthetskänslan på kvällarna börjar förvandlas till ögonvarm sommarfylla.
Sovit för lite och varit alldeles förvirrad och ganska ofta känns det som jag ska sprängas och alfalten börja spricka under fötterna och jag filar fotsolurna hårt så att det nästan börjar blöda och ungefär varje dag blir jag less på karlar.
Uppdatering:
Jag får i alla fall högre lön än väntat. Alltid nåt.
Jag sitter och söker mitt säkert fyrtionde jobb som informatör och tänker på det som man svarar varje gång nån frågar Vad vill du göra med ditt liv då? Vad vill du jobba med?
Och jag fattar inte hur det kan komma sig att vissa yrken bara behöver läras ut i teorin med tunga böcker om diskursbegreppet och hermeneutiken och Bourdieu, och aldrig på riktigt. Att det aldrig ska behövas nån praktik, när andra utbildningar har flera månader av sånt som kallas för lärande i arbetslivet. Och att det ändå, när allt kommer om kring, oftast krävs flera års praktisk erfarenhet för att få minsta vikariat.
Måndag efter mens betyder att hormonerna börjar vända på sig och att man drabbas av underliga infall. Som till exempel:
*Låna pengar av sig själv som man inte har för att kunna baka en toscatårta
*Sätta in en oseriös annons på en sexkontaktsida bara för att se vad som händer
*Ratta in sportradion och lyssna på en fotbollsmatch
Jag skulle tro att det sista infallet är det mest otippade för min del.
Annars sprudlar det av aktivitet här på gården. Folk grillar flintastek och sitter på bänkar och jag såg till och med några spela brännboll när jag gick till närköpet. Brännboll är kanske höjden av vårhurtighet.
Fast jag ofta får känslan av att jag inte gör nåt med min tid kom insikten om att helgen varit intensiv. Det är när hjärtat känns söndrigt men bakhuvudet inte är helt medvetet om det som jag försöker hålla mig borta från tänkandet. Vilket sällan går.
Inte mindre än tre gånger har jag ringt lilla musikerkarln och låtit ynklig och beklagat mig i största allmänhet. Varje gång jag gjort det har känslan av att jag inte tycker om mig själv i det här tillståndet vällt in. Jag vet inte hur människor står ut med mig ibland.
Det har funnits stunder då jag suttit framför datorskärmen och hyperventilerat, försökt svälja ner allt längst ner i lungorna och höjt musiken. Höja musiken är en av få saker som hjälper.
*
Efter en evighetslång arbetsdag i fredags klämde jag i mig en pizza och somnade med kläderna på under en filt. När mobillarmet började vibrera steg jag inte upp. Varken första, andra eller tredje gången. Ögonlocken påminde plågsamt om att ännu en vecka med för korta nätter hade gått.
Återstoden av helgen har gått åt till filmtittande och i dag en fika med M och R och lilla växande magen. Efteråt, för att undvika hemmet och den ständigt nödvändiga disken, tog jag på mig hörlurarna och började gå i kvarter där jag aldrig annars går. Med ögonen på trävillornas tinnar och torn, tomma verandor och söndagsdöda bakgårdar. Det är så jag måste göra för att börja om.
Just att lämna en lokal med människor, att cykla hem från en vän och låsa upp till en tom, men ändå full lägenhet får mellangärdet att ömma extra i kväll. Gå ut i det lilla köket med det lilla bordet, studera de prydligt upphängda gardinerna och tända i fönstret …
För vem?
Undrar man. För grannarna? För mig? För mitt kök som det var månader sen det blev ordentligt besökt av andra?
Men det är så jävla ensamt i kväll. Jag klarar fan inte av det. Jag var inte beredd på det här när vi bestämde att vi skulle flytta isär. Jag tror korta ögonblick att jag inte är gjord för ensamboendet, jag har insjuknat i samboskapsberoende…jag tar vem som helst… nån snälla svara… var i min närhet bry dig om gardinerna i mitt kök innan jag dör!
Den här dagen har varit hård mot mig, det är därför. Det tycks rätt många dagar vara numera.
Har jag sagt att jag hatar högstadieungar vissa stunder?
Dessa stunder är: när de är sådär nonchalant efterapande, när de brölar rakt ut med målbrottsrösterna över just ingenting, när de är mer svartcyniskt neggopessimistiska än den gnälligaste pensionär och när de inte vill arbeta för att det är sååå jobbigt bara att öppna övningsboken.
Vid alla andra tillfällen är de faktiskt helt ok.
Så i natt var jag i rymden. Det var jag och lillebrorsan som var med i nån sorts rymdprojekt. Vi satt fastspända i stolar av biofåtöljskaraktär tillsammans med Jymd-Christer och massa annat folk. Inför resan blev vi matade med spaghetti ur konservburk. Man behövde tydligen kolhydrater i rymden.
Sen bar det av. I rymden svävade glitter och gamla smutsiga underkläder runt överallt och man var tvungen att hålla sig i, hårt. Alla skrek och några grät och Jymd-Christer skrek nog högst. Sen var det plötsligt en tant som ville hem för hon skulle ut med sin pudel och själv ville jag hem och byta tampong. Det kunde man tydligen inte heller göra, i rymden.
Efter det var det gryning och jag väcktes av skrattmåsar. De har invaderat hela Brynäs nu, de små skränarna.
I går kom en lista på posten över människor som jag gick i nian med. Det står var alla bor och vad man har för telefonnummer. Om man känner sig modig ska man kontakta nån inför klassfesten som ska gå av stapeln i maj.
Kollar igenom listan och konstaterar att stora delar bor kvar i den lilla ort som vi gick i skolan i, eller strax utanför. Bara jag och fyra till bor längre bort, nån annanstans. Spontant orsakar det ett litet mentalt haha.
Det gick ganska bra länge. Det blev bananer, vindruvor, potatis, soppa och fryst mango. Men vid frysdiskarna på slutet drog sig handen neråt och tog upp en burk strawberry cheesecake. Tänkte om jag gör det snabbt, köper den snabbt då…
Ja då. Då är den i frysen och ligger där och finns. Självklart kan jag inte slänga den.
Tio första
Första bästa kompis: ett gäng ungar hemma i kvarteret. Fast mest var det Sara och Marina tror jag.
Första bil: ingen, om man bortser från de röda och blåa sandlådebilarna.
Första kärlek: en Marcus som tyckte om att pussa på mig i lekis.
Första husdjur: katten Ikaros.
Första semester: Tjörn kanske?
Första jobb: sommarjobb på dagis.
Första köpta skiva: när jag var typ fyra fick jag en lp med Carola som jag inte minns vad den heter nu. Men det måste varit en av hennes första.
Första riktiga kärlek: alla kärlekar är väl riktiga?
Första piercing: öronen och naveln.
Första konsert: nåt 80-taligt på Skara Sommarland…Magnus Uggla kanske?
Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: vin i helgen.
Senaste bilfärd: en tur ut till ett naturreservat i helgen.
Senaste filmen du såg: Innan frosten, på tv.
Senaste ringda telefonsamtal: vikariepoolen.
Senaste bubbelbadet: måste ha varit innan vi flyttade, alltså i somras nån gång.
Senaste kyss: musikerkarln.
Senaste gången du grät: i går.
Senaste måltiden: åt precis en macka.
Åtta har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: nej, inte vad jag minns.
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: bara efter att de gjort slut.
Blivit kär vid första ögonkastet: nej.
Fastnat med blicken i någons urringning: jaaaa, såklart.
Fått ditt hjärta krossat: ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: nej.
Haft ett one night stand: jorå.
Busringt till någon: japp, fast det var evigheter sen.
Sju saker du har på dig just nu
1.Örhängen
2.Trosor
3.Svarta strumpor med katter på
4. Linne
5.Rutig skjorta
6.Pyjamasbyxor med hjärtan
7.Lite saggigt smink
Sex saker du gjort idag
1. Cyklat till ett jobb
2. Kramat barn
3. Målat till musik
4. Varit på Kupan
5. Köpt bröd
6. Kokat te
Fem favoritsaker utan rangordning
1. Bokhyllan och böckerna i den
2. Mp3-spelaren
3. Mat
4. Pyjamasbyxor
5. Skrammelcykeln
Fyra personer du kan berätta allt för
Mmm. Har nog svårt att tänka mig att jag berättar allt för nån, men de jag känner förtroende för får höra det mesta som är viktigt.
Tre val
Blått eller rött? Rött
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Choklad...eller chips, eller choklad. Båda kanske? Eller popcorn.
Två saker att göra innan du dör
1. Resor
2. Roman
I solen målar barnen hjärtan på mig. Och katter och blommor och grisar och jag vet inte vad. Och under klätterställningen sitter en liten kille som säger ”På fredag ska vi ha klassfest! Vad synd att du inte är här då”. Och man får kramar och händer som vill hålla i en och frågor massa frågor från ögon som vill ha ens uppmärksamhet.
Jag hade nog inte väntat mig det här när jag påbörjade den här historien. Hade nog tänkt mig att det skulle vara lättare, att jag skulle ha kontroll över situationen. Jag var rädd att jag skulle bli den som sårade. Nu blev det inte så. Nu är jag i stället vidöppen och rädd för att bli sårad.
*
Bara sån ilska hela tiden som jag inte vet var den kommer ifrån. Jag funderar fram och tillbaka undrar över vad jag borde och tänker det vore så skönt att be allt dra åt helvete. Tänker vad som vore bra för mig för det måste man. Tänker skyll dig själv föfan gör det. Sen gör det ont i bröstet.
Detta är visserligen gammalt, men ack så underskattat: nudelsoppa!
Tag en påse vanliga Mr Noodles(europshopper nudlar/icas nudlar/annat). Koka upp med vatten och kryddor.
Betydligt mer mättande än att äta bara nudlarna rakt av!
Dessutom; eftersom nudlarna är små och trasiga får man i sig mindre kolhydrater och mer varm vätska. Och som alla vet - ju varmare desto mättsammare.
Extra lyx: buljongtärning!
Jag tänker köra stenhårt på detta.
Medan vårrenovering pågår behövs färg och blomstring.
Så - här - tussilago! Nästan i alla fall.
Jag stack just hål i mitt öra. Tryckte ner en nål genom en flera år gammal igengrodd hinna. Den har inte blivit penetrerad på länge, nu kommer det börja vara, och det känns lite som att börja gräva i flera år gamla själsliga sår.
Jag har inte brytt mig om örhängen på evigheter men nån gång ska det väl vara dags för revolt. Nu ungefär.
Under sommarhalvåret är det trots allt helt ok att tvinga sig upp alldeles för tidigt. Bara känslan av att vara ute före alla andra, få känna på lite tystnad och tidig sol, är ju värt det.
Det är mycket troligt att jag kommer bli en tant som går upp klockan fem för att mata katten och vänta på tidningen och sen gnäller för att den inte kommer prick halv sex som vanligt.
Hade brukat gå upp i halvdunklet i april, när det inte var mörkt, inte riktigt ljust. Medan jag packade tidningarna och gick de första gatorna hände det nåt. Jag kom aldrig riktigt ihåg när, men med ens fanns det sparvar som parade sig och kaniner i buskarna, ja jag har säkert skrivit om allt det här förut, men jag tyckte alltid att det låg en sorts obegriplig åtrå i luften.
Alltid den förbannade kroppen.
Jag hade fått medicin igen och en ny förhoppning. Ännu en förhoppning. Men för varje medicin som provades, varje vana jag ändrade blev de där förhoppningarna lite mindre.
Jag trodde att nåt skulle ändras nån gång där, medan jag gick omkring och funderade på åtrå och skuttande kaniner. Och jag vågar skriva nu att det är rätt skönt att jag trodde det. För nu är situationen annorlunda.
Bloggen ska vara grön nu, men enligt rykten är den vit och helt uppfuckad ibland, i vissa webbläsare. Främst i Mac-datorer skulle jag tro. Jag försöker ordna detta tekniska missöde.
Påsken har gett mig ännu lite mer svullen mage, så att man skulle kunna misstänka, man skulle kunna tro att...men, nä. Det är mest bara fika. Nu ska jag leva på soppa i några dagar.
Gott självförtroende(eller för den delen god självkänsla) får inte vara det finaste vi kan ha. Det känns bara så tröstlöst då.
Kvällens sång, till den som jag tycker är speciell:
Så det är inte han eller nån annan som gör mig olycklig när jag är det. Det är mest jag själv. Jag är en lipsill ibland.
I dag ska jag packa, förhoppningsvis söka de där jobben som jag spanat in och sen dra iväg till Schlätten. Först frukost.
Jag känner mig svullen om magen(obs! ej graviditet) och vägrar klä mig i annat än luftiga klänningar. Varför pinas i jeans när man inte behöver?
Jag väntar på deklarationen.
Måste nog ta en tur runt kvarteret snart.
Känner att den här bloggen kan ge en ganska negativ bild av min lilla dejt och hur det är när vi träffas. Man kan lätt tro att det är gråt och tandagnisslan för jämnan, men så är det inte. Inte i närheten. Vi har det bra när vi träffas, och visst skulle jag kunna skriva om det, men behovet är inte speciellt stort.
Jag skulle kunna skriva ingående om hur vi fnissar och fånar oss och pratar med löjliga röster, om hur vi äter så vi nästan spricker och han tar kort på min mage för att den ser så jäkla gravid ut, eller om hur vi gnabbas om huruvida det är Marit Bergman eller nån annan som har gjort låten som spelas på radion i hans kök. Eller nåt annat. Det finns gulligheter och slisk så det räcker. Men det är tveksamt om ni vill läsa sånt. Människor har en tendens att gilla att fördjupa sig i andras konflikter.
När det är bra är det bra, liksom. Sen är det bra med det.
Jobbar inte i dag heller. Jag antar att man får skylla sig själv när man tackar nej till fyra dagars jobb, men gympalektioner är faktiskt inte min grej. Är rädd för bollar och bandyklubbor, kan inte regler. Tror det skulle bli bara knas.
Sorter som finns på tehyllan: svart apelsinte, svart orientaliskt te med kanel, rött te med papaya och lime, svart chaite och grönt citruste. Allt ska hällas i bruna engelska kannan och sen därur till en stor kopp.
”Du börjar alltid gråta så mycket när du gråter” säger han och pupillerna flyttar sig neråt i ögonen på honom, till den bekymrade punkten. Och jag håller med. Jag gör ju det. Jag håller inte tillbaka. Jag gråter fortfarande som jag grät när jag var fem. Det är samma längtan efter uppmärksamhet som fortfarande är kvar i mig.
Vet inte var det träffar mig först. Vilken del av kroppen som tar emot orden före de andra. Men det är kroppen som läser av och vänder sig om där, i sängen. Och förstår snabbt. Kroppen som bestämmer att det ska komma ett hulkande och snyftande. Jag gråter och gömmer huvudet under täcket och det är nu man önskar att det vore fem minuter tidigare, fem minuter innan nån hade flugit med munnen.
Jag snyftar och tar på mig kläderna. Rena trosor, strumpor och ren kjol. Rent för att förmildra. Ta bort det nakna utsatta. Vi värmer mat. Jag sitter rödgråten vid bordet och lassar in. Snart känns det ändå bättre. Andra tankar- spaghetti, ryggsäckar, tågbiljetter - hjälper till med förträngningen. Tidens tröst.
