Förresten

Dessutom. Jag har ett extrajobb som ska starta snart, som ska vara på eftermiddagar – kvällar. En till två kvällar i veckan. Jag har redan tackat ja till och skrivit på kontrakt för extrajobbet, så jag måste göra det(för får jag inget heltidsjobb är ju extrajobb bättre än inget), men om jag nu får det här(heltids-) jobbet jag var på intervju för som startar på måndag – vad gör jag då?

Inte för att risken är så stor, men ändå, risken finns att jag måste hålla på och pussla för att hinna med två jobb på samma dag ibland. En annan risk är att människorna på extrajobbet blir sura över att jag plötsligt tagit ett heltidsjobb och bara kan jobba kvällar hos dem. Eftersom det eventuella heltidsjobbet bara kommer att vara 2-3 veckor vill jag inte heller säga upp mig från extrajobbet för då kanske jag nästan inte har någon inkomst alls sen.

Åh.

Jag längtar tillbaks till den tid då de flesta jobb var trygga och fina heltidsjobb med betald semester och månadslön. Då man slapp ha två eller tre extrajobb för att få det att gå ihop och då man inte kände att man skulle behöva vara tillgänglig omgående hela tiden för att ha en chans till heltidsjobb. Då det var okej med tre månaders uppsägningstid. Då det var okej att inte kunna allt på en gång, att inte ha någon erfarenhet och när det enda som egentligen var nödvändigt för anställning var arbetsvilja.

Jag har hört att det en gång fanns en sån tid. Kanske på 80-talet?

Vad som stör mig...

Förrförra veckan var jag på en intervju för ett bra jobb. Via ett bemanningsföretag, som vanligt. Enligt tjejen på bemanningsföretaget skulle jag få besked senast ”nästa vecka”, vilket alltså var förra veckan. Hon sa också att hon skulle höra av sig vare sig jag fick jobbet eller inte.

I torsdags förra veckan hade jag fortfarande inte fått besked, så jag mailade och frågade om jag kunde förvänta mig något besked snart.

Har jag fått svar?
Har jag fått besked om ifall jag fick jobbet eller inte?
Eh, nej.

Nu är jag sur-arg-irriterad, för det här är vad som alltid händer, mer eller mindre. Och ja: bemanningsföretag, jag förstår att ni har mycket att göra, men det kan väl ändå inte vara så jävla svårt att bara för en gångs skull hålla vad ni lovat?

Trött på:

• Alla fucking rekryteringsföretag som vill att man ska skriva in sina uppgifter på deras jävla sidor. Och sen funkar inte sidjäveln.
• Alla fucking företag som över huvud taget gör det svårt för människor att söka jobb. Till exempel de som vi ha en utskriven ansökan via snigelpost. Ofta man har skrivare hemma, menar jag.
• Att vänta på att rekryteringsprocesser ska avslutas när folk har kommit tillbaka från sin semester.

Gnället

Ja, idag hatar jag livet för allt vad jag är värd. Eller, ja. Eller nä. Men ni fattar. Alla människor som tilltalar mig är bara irriterande jäkla flugor. Detta gäller särskilt människor som tilltalar mig i syfte att bara vara social eller fråga om jag har semester/har badat än/ vad jag gör för kul/hur läget är i värmen etc. Sluta fråga om jag har semester! Jag har inte semester och kommer inte heller att få någon på den här sidan årsskiftet. Och nej, obetald arbetslöshet räknas inte. Det räknas inte heller att sitta hemma och vänta på att eventuellt få hoppa in och jobba, som jag gör nu.

För jo, jag fick ett litet sommarjobb på det där stället jag provjobbade på. Ett där jag blir inringd vid andra personers sjukdom. Man kan ju tycka att jag borde vara nöjd, men idag är helt enkelt inte en sån dag då jag är nöjd. Som kött på benen kommer den förbaskade mensen snart också.

Okej. Jaha. Jag hatar ju egentligen inte alls livet, eller människorna, eller det sociala, men vi vet, ibland övermannas man så av detta jag-förtjänar-egentligen-bättre-tänket. Inget går att hindra då. Det går runt och det vrider och vänder och bankar i ryggen och kliar i fingrarna och det är, jag vet inte, den allmänna känslan av att just nu är saker inte riktigt på topp, trots att allt runtomkring är förföriskt vackert och viskar om att det borde vara. Det är kanske egentligen det värsta. Att ha sprudlande svensk sommar och inte riktigt kunna njuta av den.

Benen är alltid svårast

Jag fick inte jobbet som jag var på intervju för förra veckan. Tanken var att jag skulle skriva om min eftermiddag i solen(därav rubriken), men den överskuggas naturligtvis av att jag inte fick jobbet – den här gången heller.

Men det var förstås för bra för att vara sant. Att få fast jobb på en informationsavdelning, på ett schyst ställe med schysta förmåner mitt under pågående finanskris; så mycket tur verkar det inte som att jag ska få ha. Inte nu i alla fall.

Inte nu, men när? Tvåtusenfuckingelva kanske, när 40-talisterna går i pension. Vad hjälper det att man har tur och hittar ett jobb som bara nio andra har sökt? Och vad hjälper det att man har tur och råkar vara en av två som får komma på intervju medan sju andra är bortvalda, när man ändå inte får jobbet för att den andra personen hade mer erfarenhet?

Jag blir så trött på detta ständiga krav på erfarenhet. Orkar inte ens dra en lång harang om det igen, så trött är jag. Därför lämnar jag härmed en tom rad för osynligt gnäll.

Så.

Till det positiva i situationen:
- Jag gör ändå ganska bra ifrån mig i mitt recensions-/krönikeskrivande.
- Har kommit in på en webbproducentkurs som börjar i augusti och får därmed pengar från kära pappa CSN om inget vettigare händer.
- I början av augusti har jag en intervju inbokad för en praktikplats på ett företag som eventuellt kan tänka sig att anställa mig efter praktiken, om jag får den vill säga.

Ledsnad

Jag tror ni mest kommer få höra mig gnälla nu. Jag kan inte sova på nätterna innan vardagar, för kroppen är orolig och undrar om nån kommer ringa och väcka mig. Nån som ska ge mig ett jobb som ligger jag vet inte var och som jag oftast inte har samvete att tacka nej till. Det finns nåt som kallas överlevnad, och nåt som kallas att ha några tusenlappar över, utöver den där överlevnaden, och de är beroende av mina vikarietimmar.

Jag får dåligt samvete om jag inte svarar, ont i magen i flera timmar och hjärtklappning under täcket. Svarar jag får jag också lätt ont i magen eftersom jag inte vet vad som väntar mig.

Timvikariat är inte för mig, fortfarande. Eller, timvikariat är inte för nån, åtminstone inte under nån längre tid eller med sån stor spridning på arbetsplatser som jag har. Det funkade ett tag, men nu är jag less. Precis som jag en gång i tiden ledsnade på att gå upp mitt i natten och dela ut tidningar. Jag vill bara ha lite trygghet, lite normala rutiner. Frågan är när det kommer ske.

Onsdag, 22:47

Jag annonserar om lägenhet på blocket. Etta eller tvåa plus kök. Visserligen har jag inte fått besked om jobb än, men med två intervjuer på två veckor har chanserna ändå ökat med sisådär 50%. Får jag jobb måste jag dessutom börjar tämligen omgående. Alltså; annons.
Framåt kvällen dimper det ner diverse erbjudanden från gubbar och killar som vill hyra ut RUM till mig i sina radhus och treor. Och jag frågar mig varför? Är det en slump att bara manliga personer hör av sig? Och varför försöka hyra ut rum när jag uttryckligen har bett om en lägenhet med kök? Folk kan uppenbarligen inte läsa.

En av alla avgifter

Fick häromdagen ett erbjudande om att gå med i a-kassan. Tydligen hade jag av misstag begärt att jag ville ansluta mig nån gång i september och därför skulle jag nu, fantastiskt förmånligt, få möjlighet att betala avgiften för alla månader sen dess. Retroaktivt!

Extra fantastiskt var (naturligtvis), att nu när jag arbetar lite då och då räknas jag inte längre som helt arbetslös och måste betala en högre avgift till kassan. Och man måste vara helt arbetslös för att få betala det mindre beloppet…som telefontanten mycket vänligt påpekade.

Summan av det hela är alltså att jag skulle få betala några tusen av min skrala inkomst för att även i fortsättningen ge nästan 400 spänn i månaden till nåt som eventuellt kan ge mig en riktig a-kassa nån gång i framtiden. 80% av lönen. Alltså 80% av en månadslön som jag inte ens har, och som jag inte helt säkert kan veta om jag nånsin kommer att få.

För det är såklart vad som menas. Att man alltid har en fast(hel) lön att ta av. Och är man timvikarie eller deltidsarbetande måste man ändå punga ut a-kasseavgiften varje månad, även om man så bara jobbar en dag i månaden och hela lönen är…säg…500 spänn. Är det inte fint ordnat?

Jag tackade nej, sa att jag ville vänta. Förr eller senare blir jag ändå tvungen att betala den där otäcka summan misstänker jag.

Onsdag, 15:51

Sovit för lite och varit alldeles förvirrad och ganska ofta känns det som jag ska sprängas och alfalten börja spricka under fötterna och jag filar fotsolurna hårt så att det nästan börjar blöda och ungefär varje dag blir jag less på karlar.

Uppdatering:
Jag får i alla fall högre lön än väntat. Alltid nåt.

Ibland är det hårt

Har jag sagt att jag hatar högstadieungar vissa stunder?

Dessa stunder är: när de är sådär nonchalant efterapande, när de brölar rakt ut med målbrottsrösterna över just ingenting, när de är mer svartcyniskt neggopessimistiska än den gnälligaste pensionär och när de inte vill arbeta för att det är sååå jobbigt bara att öppna övningsboken.

Vid alla andra tillfällen är de faktiskt helt ok.

Lunchtid

Skrapar ur det sista ur smörbyttan. Hittar ett kilo spaghetti längst upp i skåpet. Det här börjar lite som ett klassiskt jag-är-så-pank-det-är-så-synd-om-mig-inlägg. Överlever väl till i morgon då det ska trilla in en hygglig summa på mitt konto, betydligt större än jag brukar röra mig med. Vet dock inte hur mycket jag får behålla, om jag får behålla nåt. Om det kommer mer sen? Och om jag inte får behålla det, hur är det i så fall är tänkt att jag ska klara mig? Jag fattar inget här.

Ytterst blajigt om känslor och sånt

Helvetes kuksugning! Satan satan satan satan. Jag vet inte om det är jag som gör det jävligt för mig själv eller om det faktiskt är befogat. När man plötsligt är i hård upprördhet som ibland övergår i ren svartsjuka går det inte att se på det ordentligt. Jag menar att det inte går att vara nåt som ens liknar opartisk och förnuftig. Jag vet inte ens om man bör vara det. Vill inte heller att nån annan ska säga åt mig vad jag har rätt att känna. Finns det ens nåt sånt? Som ger riktlinjer, säger det här är okej baby det här får du vara upprörd över…men inte det där.

Jag lever med föreställningen om att i väldigt många relationer mellan två, där känslor är inblandade, finns det en sorts obalans. En maktkamp, eller kanske snarare ett vägande mellan vem som känner, vill och anstränger sig mest. Kanske inte alltid medvetet, men ändå existerande. Ena parten har då lite mer (känslomässig) kontroll över situationen, medan den andra måste lägga energi på att oroa sig och kan lacka ur, lipa och bara vara "svag". Måste jag säga att jag hatar hatar hatar känslan av att vara det sistnämnda?

Tjurig

Här masar man sig upp klockan åtta en lördagsmorgon, hackar ihop en sallad och cyklar iväg, ska på möte med skrivarkursen.

Och vad händer?

Jo: 1) Man hittar inte riktigt dit. 2) När man väl hittat dit kommer man inte in på skolan. 3) Man har inte med sig nummer till läraren så man kan inte ringa och be om att bli insläppt. 4) Man spatserar runt kring spökslottet(skolan), knackar på dörrar och kikar genom rutor i kanske 20 minuter. Då och då lossnar det istappar från taket och då rycker man till, hoppas på att det ska vara en levande människa –men icke.

Sen ger man upp. Åker till Brynästorget och köper en styck ostfralla och en toscasnäcka. Tröst! Man går hem och är lagom grinig över hela incidenten.

Och ett litet försvarstal...

Men nej. Poängen med nedanstående är inte att jag aldrig skulle söka ett städjobb. Det är inte vad det handlar om. Jag har sökt städjobb. Jag har sökt personlig assistent-jobb. Jag har sökt jobb som varuplockare. Som demonstratris. Jag har sökt en mängd arbeten som inte har ett piss att göra med min utbildning.
Jag har jobbat i vården. Jag har delat ut tidningar.

Saken är den att inget av detta tar mig närmare ett sånt jobb som jag ska syssla med. Ingen bryr sig om jag så arbetat tusen år som tidningsbud när jag söker ett jobb som, säg, kommunikatör. Dessutom. När jag söker ”enklare” jobb hör jag ändå inget, alternativt får jag negativt besked på grund av att jag har för mycket utbildning. Jag tycker det är en olöslig moment 22-situation.

Ännu mer sånt som ni borde hört nog om

Tiden står nästan stilla. Så många dagar som går där det bara är helt tomt i mailboxen och ingen, ingen vill mig nåt, förutom ett visst bemanningsföretag som har förslag på omöjliga jobb. Såna som jag antingen inte är behörig för eller ändå inte får när jag söker dem.
Tack för din ansökan men tyvärr har du inte blivit utvald för intervju denna gång… ploppar det upp nån timma efter man sökt.

Efter det, några stärkande rader.

För att öka dina chanser till arbete, prova gärna med något av följande:

*Sök städjobb.
*Sök ännu fler städjobb.
*Gå in på vår sida och förbättra din presentation.
*Sluta tro att du klarar av kvalificerade arbeten som t.ex. marknadsassistent, rikta i stället in dig på något enklare.
*Gå in på vår sida och förbättra din presentation.
*Ring en jävla massa samtal, det spelar ingen roll vad du säger bara du ringer. En jävla massa. Samtal.
*Bli moderat och gå med på att sparkas i rumpan av den sänkta a-kassan. Vem vet? Du kanske får ett underbart städjobb?

Och så vidare i all oändlighet.

Och den tomma boxen som ingen levande arbetsgivare hör av sig till, bara robotsvar. Hoppet sjunker som vanligt. Utbildningen blir allt äldre, smutsen på fönsterrutorna allt smutsigare, februariskenet genom rummet allt mer avslöjande skarpt.

För varje dag, längre ut ur dvalan.
För varje dag, längre fram mot den brytande händelsen.
Den som jag inte vet vad det är, den när jag antingen ger upp, eller den när jag tagit ännu ett mod till mig och räddas.

Tidernas gråaste fredag

Satanshelvetesjävlaförbannadeäckligaokänsligakukskalle.

Jag behövde få skriva det där. Behövde få rasa ut allt utan att bry mig. Utan att tänka på vem som läser. För det vet jag ju att ni gör och jag ser på era ip-nummer att ni är inne och kikar och är nyfikna.

Hur mycket jag än skulle vilja kan jag inte outa allt här. Säg bara att jag är förbannad. Säg att det är nödvändigt för mig att få vara det.

*

Jag har varit på jobbmässa. Jag satt inklämd mellan två blåställsnubbar med mustasch och en rakad kille som hade tatueringar på örat och stirrade helt ogenerat på mina strumpbyxor. Världen är så bisarr.

Torsdagen från helvetet

Först. Möte på AF. Inte så illa, jag som aldrig får några möten inbokade. Och så af-snubben som säger: Du har inte funderat på att jobba i vården? Dom behöver ju folk. Och jag tänker och jag säger och jag hummar: jag har redan gjort det.
Ändå - jag gillar den här af-snubben, han är seriös. Han förminskar inte.

Sen. Hem till en stor fet jävla kuklögn som plötsligt tornar upp sig bland vänner och människor. Gud så fint. Jag bara älskar när folk är oärliga mot mig. Eh.

Mer om myndigheter

Alfakassan måste vara bland de ondaste av myndigheter. Eller, de måste vara bland de mest segdumma och byråkratiskt oorganiserade som finns. Ursäkta om jag har fel.

Jag vet inte hur många gånger jag har sökt ersättning därifrån nu. Inte heller hur många gånger jag har fått avslag. Sen september har jag hållit på med intyg som har behövt kopieras, vidimeras och kompletteras. Enbart för att gång på gång få avslag och brev på hallgolvet om att de vill ha in ytterligare papper.

Det värsta – man får inte reda på vilka papper de vill ha på en gång. I stället sänder de ut sina kuvert med blå logga lite på måfå.

Din ansökan behöver kompletteras med pappret X och pappret Y.

Man skickar dessa.

Nån månad senare kommer ett brev: Var vänlig komplettera med pappren Z och Å och dessutom måste du ordna ett vidimerat intyg från högskolan/arbetsförmedlingen/sommarjobbet/valfritt jobbigt ställe att ta kontakt med.

Blir man inte trött, så säg? Jag vet inte hur mycket energi man ska vara tvungen att lägga ner på att försöka få en summa pengar som ändå inte är en riktig lön, och som i slutändan kan visa sig vara lägre än en månads ekonomiskt bistånd från soc.