Love

Kontraster

Det knakar i gungställningen och flickorna gungar högst. Sjunger med precision, rad för rad, vers och refräng: ”Vågar du så vågar jag…”

Några hittar en nyckelpiga. De studerar den noggrant och bygger ett bo av gräs till den, det blir en liten fyrkant som placeras strax intill cykelgaraget. I solen blåser skogen in över dem och förstör, men de bygger upp igen.

Ibland behövs det kontraster. Efter sorgen över systemet i går, den totalt nedgångna kvällen, hopplösa minuter framför datorn där allt, varje ord i fel riktning kan utlösa tårarna, efter det behövs nåt helande. Behöver bara en kort resa, solsken och en eftermiddag med dagisbarn. Inte precis vad jag önskat mig, men absolut rätt just då.

Och snart kommer helgen. Snart kommer den varma helgen. Den kommer och den känns fortfarande lite hemlig och tveksam, men jag måste erkänna att jag vill ha den.

Ytterst blajigt om känslor och sånt

Helvetes kuksugning! Satan satan satan satan. Jag vet inte om det är jag som gör det jävligt för mig själv eller om det faktiskt är befogat. När man plötsligt är i hård upprördhet som ibland övergår i ren svartsjuka går det inte att se på det ordentligt. Jag menar att det inte går att vara nåt som ens liknar opartisk och förnuftig. Jag vet inte ens om man bör vara det. Vill inte heller att nån annan ska säga åt mig vad jag har rätt att känna. Finns det ens nåt sånt? Som ger riktlinjer, säger det här är okej baby det här får du vara upprörd över…men inte det där.

Jag lever med föreställningen om att i väldigt många relationer mellan två, där känslor är inblandade, finns det en sorts obalans. En maktkamp, eller kanske snarare ett vägande mellan vem som känner, vill och anstränger sig mest. Kanske inte alltid medvetet, men ändå existerande. Ena parten har då lite mer (känslomässig) kontroll över situationen, medan den andra måste lägga energi på att oroa sig och kan lacka ur, lipa och bara vara "svag". Måste jag säga att jag hatar hatar hatar känslan av att vara det sistnämnda?