Livet som pågår, nån annanstans

Och nej. Det bästa är naturligtvis inte att ignorera kriget.
Det bästa är nog att erkänna att man är maktlös, men att maktlöshet såklart aldrig är en anledning att förhålla sig passiv.

Livet som pågår

Jo. Jag har ju varit på bröllop och det var fint. Lite hastigt, men fint. Ingen gjorde sin röst hörd och hejdade det.
Det var inte helt som på film, men lite. Bröllopsmarsch, bukett, vitt släp som alla trampade på. Vackert.
Men mycket kyrkosnack, mycket opersonligt och underförstått normsättande talande,(”…mannen och kvinnan som är skapade för varandra” ”…det eviga arbetet”.) som jag personligen har svårt att ta till mig.

Jag respekterar att människor behöver en tro, att de behöver kristendomen. Jag kan till och med erkänna att jag inte alls tycker det är nåt fel i att vara religiös, att jag själv ofta välkomnar tanken på att det skulle finnas nåt slags gud/gudar. Men jag får verkligen obehagskänslor när man talar om äktenskapet som ”livet största möjlighet” och ”den enda vägen att gå”.

För övrigt äter jag som en dräktig kossa här på landet men verkar ändå mest gå ner i vikt. Jag vet inte hur det går ihop.
I kväll: paj med svarta vinbär och gräddfilsfyllning, vaniljsås, nästan en hel pizza, sallad
Tidigare i dag: yoghurt och müsli, ägg, te, nektariner, risnudlar, quorn med fetaost och grädde från ugnen
I går: mackor, te, ris, hallonpaj med romgrädde, hemodlade sockerärtor, smör, quorn med fetaost, glass, en skål chips, glass igen
I förrgår: obeskrivliga mängder mat från bröllopsmiddagen

Jag har även badat i ån och kommit på varför det vore så fint med hus vid just en å.
I morgon ska jag skriva nåt om det här.

Mellanrum

Sommaren är en sorts mellanrum. Inget nytt i det. Saker man gör känns inte på riktigt, inte viktiga, förrän det blir höst igen.
Värme är lika med oförmåga att arbeta, tänka, gå till gymet, göra det vi brukar.På ett sätt irriterar det mig att bo i ett sånt land.
Varför måste vi vänta? Varför måste biblioteket ha sommartider?
Varför måste biograferna vara stängda småstäderna, varför måste operationer ställas in?
Gamla frågor, jag vet.
Men ändå, sommar är bara hopsparade låtsasmånader, först när kylan kommer blir allt normalt igen och det känns rätt sorgligt.

I dag är det dags för kyrkobröllop. Jag har under ett par nätter drömt om en bröllopsmiddag som utspelar sig på en äng med blåklockor, men jag misstänker att det är en ynklig fantasibild.

Syrsor, hallon, hallonsyrsor

Jag befinner mig i södra Sverige igen, hos föräldrarna. Jag lyssnar på syrsorna utanför balkongen och på samma samma samma låtar som spelas i min playlist på datorn, precis som jag brukar när jag är här.
Förresten en fråga: existerar spelande syrsor i Norrland? Eller finns det nån sorts hemlig gräns som går, låt säga, norr om Uppsala, som syrsorna aldrig överträder?
Jag kan för mitt liv inte minnas att jag nånsin hört syrsor i Gävle. Inte ens under en skogspromenad.

Dagens planerade sysslor:

*Läsa tråkböcker/sola
*Läsa nån lite roligare bok/sola
*Göra piroger
*Plocka hallon
*Eventuellt promenera en halvmil
*Eventuellt bada i ån

Paljetter och svullna smalben

Det står några surfingsnubbar på torget och gastar om gratis lightcola och alla rusar dit och tar. Skvalpar sen med burkarna genom alla butiker och ställer sig i kö till nån av femkronorstoaletterna.
Är detta månne nån form av samarbete? Cocacola och typ… Lambi toapapper?

Jag går och svettas i ballerinaskor och spanar efter billighetssandaler. Det är skorea överallt, men det finns inget bra, inte nånstans. Överallt bara överhöga kilklackar och paljettofflor.
I desperationen och svettningarna funderar jag en stund på om inte paljettvarianeten för 70 kronor vore nåt i alla fall. Paljetterna går kanske att pilla bort? De är ju ändå ganska luftiga…
Men det blir inget inköp, jag ska inte, har inte råd, har redan tillräckligt med skor hemma.
Vem behöver egentligen ett par neonrosa nätiga slip-ins?
Vem behöver paljetter på fötter över huvud taget?
Skorna har ju troligen lämnats kvar till rean av en anledning.

Medan blåsan börjar trycka går jag in på HM, Bokia, Vero Moda (min vanliga runda), ser hur alla svettas, och hur alla går i sandaler utom jag.
Plötsligt märker jag att alla tittar på mina ben. Tittar som om nåt vore fel, som om jag vore…
Jag springer ut i solen, sätter mig vid kanten av en blomrabatt som är överbelamrad med gråa läskburkar, stirrar på fötterna och smalbenen. Jo, det är verkligen nåt som är fel, det är stora röda bölder överallt, svullna missanpassade ben och solen bara lyser helt obarmhärtigt.
Först fattar jag inget. Vad ÄR det här?Det här är väl inte MINA ben?
Men det är det ju.
Det här är inte en sån där mardröm som är ett utslag av min fåfänga, det är inte inbillning, det är bara mina vanliga ben.
Ben som reagerar på vanliga myggbett.
De är arga och kliiga och svullnar alltid efter några timmar utan regelbundna insmörjningar med kortisonsalva.

På vägen hem känner jag mig som en spetälsk.
Det är tydligen inte helt social accepterat att gå i kjol om man har myggbettsvullna ben.
Speciellt inte om betten är stora som bölder.
Jag får för mig att människor väljer andra cykelbanor, eller går över på andra sidan vägen när de möter mig.
Inbillar mig saker från deras blickar.
Att de tittar anklagande(Skyl dig för helvete!).
Eller syndtyckande(Aj aj aaaj vad illa det ser ut... din stackare.).

Behöver jag säga att det nog inte blir nån tur till stranden i eftermiddag?

Juli i köket + lägenheten

Jag lagar jordgubbspaj balsampotatis limemarinad. Köket andas vitlök basilika balsamvinäger kryddigt sött salt och syrligt.
Solen skiner på inglasningen och inget händer.
Jag får tydligen lägenheten, den som jag vill ha men som jag ännu inte har tittat på. Jag ska leva och bo där, jag som aldrig trodde jag skulle bo i ett sånt hus, aldrig trodde jag skulle bo själv igen. Men det är bestämt så.

Själv, men förhoppningsvis inte ensam.

Exitment over a cider

En timma och tio minuter kvar.
Sen vet jag om jag får lägenheten.
Vet jag var jag kommer tillbringa hösten, om inget oförutsett turligt(jobb?) händer.

En timma och tio minuter.
Jag spenderar tiden med ett avsnitt L-word och en päroncider.

Solbränna och stammande präster

Solbränna har en förmåga att inte hålla särskilt länge innanför tyg och i femtongraderväxlandemolnighet.
För nu är allt som vanligt igen, normalsommaren är tillbaka det är sol ibland men för det mesta är allt som vi är vana vid.
Jag dricker grönt limete och funderar över saker jag borde göra (läsa, skriva, göra klart extrauppgifter, skicka efter examensintyg, skicka papper hit och dit) men kroppen vägrar och jag blir bara äcklad över tanken på att livet ska vara nån sorts tävling.

Jag har två olika vänner som gifter sig snart, på två olika platser med två olika människor i två olika äktenskap, på samma dag.
Jag ska bara gå på det ena, men det blir spännande nog, eftersom jag aldrig har varit på ett sånt bröllop.
Tanken på kyrkobröllop med många människor tilltalar mig, trots att jag vanligen är ganska ambivalent när det gäller äktenskap och trots att jag osäker på om jag själv ens vill gifta mig.
Men ändå. Bilden finns där. Den är förmodligen hämtat från Fyra bröllop och en begravning eller nåt liknande dramaromantiskt med inslag av realism.
Om jag ska vara ärlig är det den enda filmen jag relaterar till när jag tänker på bröllop, kanske det enda jag relaterar till över huvud taget.
Folk gifter sig helt enkelt inte i min släkt, och om de för sig att göra det sker det inte i kyrkan med tusen okända människor runtomkring.
Så jag förväntar mig med andra ord allt det där. Pinsam tystnad när alla ser ett hål i en av brudtärnornas klänningar, stammande präster, okända tanter i fula hattar, bröllopsmiddag med bordsplacering där folk så småningom blir fulla och desperata och börjar hångla.
Allt annat vore en besvikelse.

Obalans

Det tar dagar, kanske veckor innan min kropp har återhämtat sig efter en sån där kraftig baksmälla. Uppenbarligen tål jag inte sprit som har beblandats med mjölk, inte ens i små mängder. Och kanske är Bailys i små snapsglas med fot, på ett tak nära domkyrkan, just när solen går upp, alldeles för mycket och en alldeles för ovanlig sinneskombination för att min mage ska uppskatta det.
Nu är veckan ur balans, spyreflexen allt för lätt att hitta, magsäcken flera storlekar mindre.
Ett allt för långt luktande på soppåsen i kombination med några tuggor pestospaghetti för mycket framkallar snabbt känslan. Illamående-flashbacks all over again.
Och jag som inte ens räknar mig till skaran som vanligen har kraftiga baksmällor. Jag som kastar upp max två gånger om året annars, eventuella magsjukor inräknat.
Medan vissa människor ibland hittar den omtalade reflexen redan efter ett par glas vin och ofta knappt kan se åt en matbit dagen efter, brukar jag vara den som hämningslöst vräker i mig pizza, popcorn, ost, spaghetti med smör - allt vad kylskåpet erbjuder av fett fett fett och salt.
Men inte den här gången, alltså.
Jag vet inte om jag vill kalla det pinsamt eller orutinerat, men jag vet att man överlever och att det förmodligen dröjer till nästa gång. Nånstans lär man sig ändå nåt under de där bakfyllorna. För övrigt har toalettringar förmågan att framkalla tankar som man annars aldrig kanske skulle ha tänkt.

Jag vet förresten inte hur det går med lägenhetsletandet. För tillfället ser det ut som att jag skulle kunna få nån av bostäderna på Sjätte Tvärgatan, men det förutsätter att ingen som är före mig i kön tackar ja innan i morgon kväll.
Jag har bara tittat på den ena av dem, men planlösningen är ungefär densamma, och huset på utsidan är bara helt fantastiskt.
Jag menar, hur många bor i ett tegelhus från 1923, med djupa fönster och marmorgolv i trapphuset?
Alltså, ickerika, icke-bostadsrättsägande, vanliga människor?
Nej, precis.
Dessutom: helt ok innergård, gratis grill, gratis trädgårdsmöbler, gratis gym, gratis symaskin, gratis…ja, nånting mer var det säkert. Men det verkar liksom inte kunna bli bättre.

Tvådagarefterinlägg

Testar väl lite då.
Min blogg mår inte bra just nu, tydligen. Har kanske liksom jag fått en släng av för mycket sprit med mjölk i och har svårt att återhämta sig?
Inlägg försvinner och kommenter går inte att skriva och så vidare.

Annars har jag varit i Uppsala på grillfest/barrunda/dagenefteråterhämtning, men jag har uppdaterat, det är bara det att inläggen, som sagt, har försvunnit av nån anledning.

Nu till parken.

Åskmåndag

Jag äter jordgubbar med fetgrädde och tittar på åskvädret samt letar lite halvhjärtat efter jobb alternativt lärlingsplats att ha till hösten. Det verkar dock lite tjorvigt. Eller mycket. Ju mer man letar desto mer depressivt blir tillståndet.
Jag skulle verkligen behöva lite hjälp från AF i fråga om att hitta lämpliga företag/organisationer som har dugliga informationsavdelningar att vara på, men det kanske är för mycket begärt?

Spelningen i lördags var intim, allt för oengagerad och allt för kort. Det var vi och kanske tre till över 20, samt 40 stycken indiesjuttonåringar som drack rosa cider och spillde på mina skor. Först mot slutet började saker hända och folk att dansa, men två låtars energiskt skuttande var ändå för lite för att jag skulle känna nån musiktillfredställelse.

Allt bara fortsätter...

Det här sommaren är det för en gångs skull sommar på riktigt. Det blir aldrig sensommaraktigt höstkallt, inte i juli, inte nu. Inte ens när det regnar.
Jag har badat i Testeboån och i havet och fått en nästan utomlandsartad bränna.

I kväll blir det Le Sport-spelningen på Kafé Spegeln. Ska bli intressant.

Ps. Varför är det så många Gävlebor som har orangeaktik solbränna? Hur snyggt är det egentligen?

Ps 2. Varför är det så många Gävlebor som har så jämnt solbrända ben? Hur gör de egentligen?

Vänta och hoppas

Föräldrarna have left the building för flera dygn sen. Jag har hunnit vara själv ett par dagar och vant mig vid det för sen att få tillbaka min helgsambo för några dagar och vant mig vid det också.
Jag är anpassningsbar, alltså.

Annars hänger jag mest på Gavlegårdarnas sida numera och bevakar mina lägenhetsanmälningar.
Och allt såg verkligen jättebra ut länge, länge. Jag låg tvåa i kön på två finfina(?) lägenheter på Sjätte tvärgatan, och de som låg före mig i köerna såg ut att vara en och samma person. Det vill säga, det var bara en person före mig som alltså låg etta på båda lägenheterna och personen i fråga skulle bara kunna tacka ja till en av dem. Detta gjorde att det såg ut som om jag garanterat skulle få en av dem.
Ända tills i går eftermiddag. Då kom en till idiot som hade en miljon poäng och anmälde sig, så jag halkade ner till en tredjeplats på den ena lägenheten.
Så nu. Nu finns visserligen fortfarande en chans att få nån av lägenheterna, men jag riskerar också att bli helt utan och det är helt pissigt.

Ett tag trodde jag att det var klart där.
Jag hade redan börjat planera för inredandet. Jag skulle köpa Saras soffa billigt och beställa ännu billigare gardiner från Ellos. Tapeterna i den nya lägenheten(som jag ännu inte sett) skulle i mina tankar inte ha nån ful 90-talsbård utan de skulle ha nån schysst neutral färg(inte blå, som här) som tillåter förändringar.

Men i stället blir det att vänta och se. Och hoppas. Och inte planera för mycket för nåt som kanske inte blir.

Dagens rekommendation

!Tärnad nektarin tillsammans med fetaost och Willys olive alla taggiasca. Rödlök och tomat till, om man vill!

Willys oliver är underskattade, ja många av deras egna produkter är det. De har till exempel inlagd kronärtskocka och halvtorkade tomater som är grymma. Billigt är inte alltid sämst.

Nu ska jag tvätta.

Bara inte Tyskland vinner...

Bästa Gud,

Vad som helst, men inte Tyskland.
Snälla?
Och helst inte Frankrike heller.
Och inte Italien.

Inte för att jag egentligen bryr mig, och inte för att jag egentligen vet nåt om fotboll.
Men ändå.

Tack på förhand.

The sun is shining...

Jag har föräldrabesök och ägnar dagarna åt jordgubbsätande och passiv korsordslösning. Återkommer inom några dygn. (Om ni nu har saknat mig, vill säga.)

Ps. Jag har premiärbadat i nittongradigt algvatten vid Bönan med håriga ben och enormt blåmärke på vaden.