Biter i det hårda äpplet. Det är jobbigt att se sån gammal text igen, men nån gång ska det vara nödvändigt.

Det är en morgon helt utan karaktär. Jag skjuter undan och skjuter undan. Tänker att det åtminstone är bättre nu än för en vecka sen. Tänker på hans ansikte. Hans skratt i olika situationer, som om jag var det absolut roligaste han visste.

Tänker på det som inte blev. På min bild av honom före. Hur jag låg uppe hela nätter med honom i mitt huvud redan innan vi hade träffats. Redan då med rädslan runt huden.

Och jag gråter då och då för det finns inget annat att göra. Gråter över alla ögonblick, över dofterna rörelserna och orden. Och jag vet inte alls hur länge det ska kännas såhär eller om något någonsin kommer att ändras.  Jag vet bara att det måste bli bra, det måste det, och sen ska jag hala fram hjärtat igen ur sitt skyddshölje, det ska jag, och då kommer det att vara en helt annan tid.

Det gick en sommar...

Det gick en sommar. Ni åkte till Rom, till en stuga bland cypresser och odlingar, dit man behövde gå i mörkret längs en motorväg för att komma. Det var en fuktig värme, inte en torr som man hade kunnat tänka sig och varje natt smattrade regnet mot taket så som det gör i länder av det mer tropiska slaget och som det egentligen inte borde göra här. Regnet, som ett skval ner för kinderna, som om någon duschade mycket kraftigt och länge mitt i natten. Regnet blandade sig med hundar som skällde ikapp och motorvägens eviga rörelse längre bort. Om dagarna; solen. Solen, solen, solen. Sol på dina axlar, på dina armar, dina ben och din mage. Ansiktet som du gömde under stråhatten, ditt enda skydd mot detta öppna, eviga hot. Hot och samtidigt honung.

Eviga tågresor, promenader, monument, kolonner och kolosser. Kvällar i svalka, pizzor, pastor, glas vin, efterätter. Gnocchi med musslor!

Dessa nätter lade du dig lugnt, med en svag längtan i kroppen men ändå lugnt. Under en liten lampa en bok, huvud som ekade av samtal och intryck. Väggar och golv av plast. Du vaknade några gånger under natten av hundarna och regnet, men annars inget. Inget av oro.

 Han sa att du saknades i Stockholm. Följde dig på avstånd. Du var lugn.

 

Du kom hem, ni möttes, ni kysstes. Du tänkte att nu, nu är det nog lugnt.

Sen nästa kväll vid klipporna. När ni satt och pratade om just ingenting och han på något vis verkade försvinna från dig. Inte märkbart mycket. Bara så att du kände att något förändrats i luften. Hur han drog upp benen och satt händerna kring sina egna knäskålar i stället för att röra vid dig. Det var där och då som du borde ha förstått.

Och så tog det slut

Helvete.