Jag fick min första refusering på diktsamlingen förra veckan. Också en milstolpe, tänker jag. På ett sätt väntat, för det händer alla. På ett annat sätt en besvikelse, naturligtvis. Men jag letar vidare. Väntar på svar från det andra stora förlaget, letar vidare efter små förlag, skriver vidare.

Är vid ett vägskäl nu. Ska skriva, men är osäker på vilken av idéerna jag ska fokusera på. Båda gäller texter som skrevs för första gången för flera år sen. Sen dess har de legat och funnits, jag har tänkt på dem ibland och jag gillar båda fortfarande. Jag tror det betyder, kanske inte att de för den sakens skull är fantastiskt bra, men att de ändå är värda något mer. Ett försök.

Men så detta att skriva roman. Det tar tid. Tar tid och är stort. Är det tid jag kommer klara av att ge mig just nu? När dagarna fortfarande mest består av mörker och slask och jag är trött redan klockan åtta? När jag vaknar 04:30 och hör tidningsbudet och inte kan somna om igen förrän 06:00 och sen absolut inte kan gå upp vid 06:45 när jag borde gå upp?

Hur ska jag få ordning på allt, tänker jag.

Jag har köpt en kalender. Skriver in jobbmötena i svart och fritidsmötena i rött. Skriver in recensionsdatum, fester och planerade skrivdagar. Skriver upp när människornas fyller år. Skriver upp när folk har sportlov och påsklov. Skriver upp saker jag borde göra, brev jag ska skicka och böcker jag ska läsa. Hoppas det ska leda nånstans.

Ni vet när dagarna bara går och man är liksom invirad i ett beigt filter, som på bilden nedan? När man mest bara går där och inte reagerar på nåt, liksom bara låter tiden gå för att man väntar och hoppas att det ska komma nåt annat snart? Eller framför allt att det ska komma en annan känsla snart.

Inte för att det är direkt dåligt, det som är, men för att man är avtrubbad. Mina dagar är inte dåliga, de är bara inte hejdundrande känslostormande just nu.

Jag tänker att det är ännu en morgon. Jag vet vilket väder det är(gyllene gryning vid Högdalen eller gråmulen gryning mot Hagsätra) redan innan jag dragit upp persiennen. Jag går upp, inte för att jag längtar efter att gå upp, utan för att jag lever med den där inneboende rösten som kallas arbetsmoral. Man måste förtjäna sitt liv, säger den, även om jag kan tänka mig ungefär hundra anledningar till att det är ett väldigt märkligt resonemang.

Så står jag på tunnelbanan. Som vanligt utan sittplats, och som vanligt irriterad på att människor lutar sig mot stolparna man ska hålla sig i. Står där och mår faktiskt lite illa av att alla verkar vilja tränga sig in just i den vagnen där jag är. Kommer på mig med att längta till jobbet. Där kommer det åtminstone vara lugnt, tänker jag.

Och jag får vara för mig själv nästan hela dagen på jobbet. Får sitta där och pilla med mina länkar och mallar och bokstäver. Ingen mer än jag är på hela kontoret för alla andra är på möte, men trots att ingen är där följer jag rutinerna. Och när jag som vanligt tar dagens tredje kopp kaffe exakt klockan 15 och snön vräker ner och jag sitter där själv och tittar ut på den, ja då är det ändå en ganska bra dag.

Två dagar, två bilder

Onsdag

Hej bloggen.

Nu ska jag skriva till dig. Det har gått så lång tid att jag inte vet var vi var sist, men ändå, nu är vi här.

Februari.
Jag smakar lite på det.

Vad gör jag då? Jag jobbar och dagarna är korta och när jag slutar jobbet promenerar jag lite längs Skeppsbron. Och jag tar några foton med frusna fingrar för att så att säga föreviga ögonblicken där i mörkret. Så att de ska bli längre än vad de egentligen är. Och få nån betydelse.

Sen åker jag hem. Är ofta pressad mot nån ruta i tåget av nån lång stor man och pressar ofta hörlurarna mot öronen för att stänga ute alla ljud. Sen lagar jag middag och matlådor och skriver lite på nån text och sen är jag trött, så trött. Sen är det fredag.

Ibland dricker jag vin i sängen, ibland på nån bar eller releasefest. Drömmer om energi och ljus och längre dagar, för mest är jag trött när jag gör de där grejerna.

Planen är egentligen att ha mer aktivitet, mer rutin. Planen ja.

Som igår. Igår började nån sorts aktivitet och rutin. Jag gick till stadsbibblan efter jobbet och satt i tidskriftsrummet och sen åt jag macka med S och efter det gick vi på kroki. Det var en märklig men bekant miljö och märkliga men på nåt sätt bekanta personer. Folkhögskola. Krokimodellen såg ut som han skådespelaren jag dejtade en gång.

Det gav energi. Jag log efteråt utan att veta varför. Jag tänker att de ska ge mig skrivinspiration och inspiration till liv. Ett nytt slags seende. Ja, jag tror en ny period började igår.