Jag investerade i både ny dator och kompaktkamera på en gång, och kom relativt billigt undan!
En kamera behövs för att jag ska kunna arbeta med och lära mig mer om de program som jag förväntas ha bra koll på om jag ska få jobb. Förmodligen kommer jag att få mersmak och satsa på nåt mer avancerat längre fram.
Snart ser ni mer bilder här, alltså.
Allt tack vare en oväntad extrainkomst.
Eftersom det snackas så mycket om äppelpaj nu i dagarna på alla bloggar har jag gjort slag i saken och fixat en egen. Den står i ugnen nu, men extra mycket smörig deg ovanpå och snart kommer doften att sprida sig…Tyvärr har jag fortfarande ingen duglig kamera att föreviga den med, men ni kan ju tänka. Tillbehör blir vaniljsås och apelsin- och saffranste. Och Idol förstås.
Det händer att jag läser så kallade ”singelbloggar”. Jag gör det för att jag känner igen mig, för att det finns en gemensam faktor. Det är den ständiga ouppnåeligheten.
Så länge jag kan minnas har jag haft föreställningar om olika saker som jag sett som mer eller mindre omöjliga att uppnå. När jag var fjorton, svartsminkad och världsfrånvänd var jag till exempel fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle få hångla. Jag var en tonårig Linda Skugge i Men mest av allt vill jag hångla med nån, upphöjd till tusen. Jag satt vid fönstret i stjärnmörket och lipade och ville dö ungefär jämt. Sen gick det nåt år och plötsligt, som ur ingenstans, fick jag hångla gånger hundra.
När jag var sexton skaffade mina vänner pojkvänner på löpande band och berättade om det stora ouppnåeliga att bli av med oskulden. Jag visste förstås att det aldrig skulle hända mig. Det var komplicerat, oskulden var nåt man skulle bli av med, samtidigt som den var nåt att ge bort till nån man prompt skulle vara kär i, annars var man fel. Annars var det ett sämre sätt att bli av med den på. Men jag blev naturligtvis av med den. Det hände, och sen fortsatte allt i en löpande ketchupeffekt.
Men det tog naturligtvis inte slut, för efter detta kom andra ouppnåeligheter. Jag skulle aldrig kunna flytta hemifrån. Jag skulle aldrig komma in på nån utbildning jag gillade. Och jag skulle aldrig nånsin i universum komma att ha ett seriöst förhållande med nån jag älskar.
Det är väl i den där sista detaljen jag känner igen mig i singelbloggarna. Jag känner det starkt; man är felaktigast i världen, man är längst ner vid en bönstjälk som alla andra kan klättra upp för men inte man själv. Jag har sagt det förut: när man är där nere är man så långt ner, så skygglappad att man inte ser slutet på bönstjälken. Man ser bara moln som skyddar världen som alla andra befinner sig i.
Jag flyttade ju hemifrån, kom in på både en och två utbildningar och jo, jag skaffade förhållanden som både varade och tog slut. Men just nu är min bönstjälk, som ni nog har fattat, nåt annat. Den är att få ett riktigt jobb, och den är fortfarande lång och svårklättrad. Just därför är det rätt skönt att läsa singelbloggar ibland. Man vet att andra har det lika jävligt, fast på ett annat sätt.
I går var det Den Stora Bölardagen. Allt gick åt helvete, fast ändå inte. AF förbjuder mig att gå på det där utbildnings/praktikforumet därför att jag inte är tillräckligt utsatt, eller för att de inte anser att jag är tillräckligt mycket looser för att få den möjligheten. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Men i går grät jag i alla fall. Grät för all förlorad tid och för allt arbete som hittills inte har lett mig nånstans och för alla hundratals tusenlappar som CSN vill ha. Jag bölade i sängen mot kudden och jag ringde Herr Madison och bölade i luren tills hans tålamod höll på att ta slut.
I dag…i dag är det fortfarande tungt, men ändå lättare. Alla färger utifrån lyser in och lättar upp. Min största rädsla just nu är att hösten för ett år sen ska upprepa sig. Att jag ska sitta här och komma ingenstans och förgäves söka arbeten och praktikplatser. Tiden går och jag blir inte mindre stressad med tiden.
Det regnar varje kväll numera. Aldrig på dan. Dagarna är grymt vackra med lila himlar som skär ut sprakande trädkronor och varje dag är fylld av promenader längs en landsväg där löven ligger blöta.
Jag har spanskalektioner med högstadieklassen from hell, köper lunch på en Schellmack och stoppar fickorna fulla med nötter. Pressar ihop läpparna, går genom korridoren, undviker matsalen och smiter in i arbetsrummet. Där har jag ett skrivbord som är min fristad, där sitter jag och försöker lösa problem som jag inte är ämnad att lösa. Trippar runt med bandspelaren under armen, biter ihop lite till. Överlever dagen och tar bussen in till stan igen.
I morgon är det kräftskiva och jag har laddat upp med rökta räkor och jag smakar lite, bara några, det är sjukligt gott med sälta och röksmak i ett. Kan inte annat än rekommenderas för smakens skull, fastän skalandet och det döda besvärar mig lite.
Så det är räkor, pärondricka och tiramisuglass och regn mot rutorna. Vanlig trött fredag, själv men med människor på en armlängds avstånd på skärmen vid datorn.
Livet kanske tar lite andra, långsammare vägar än jag hade tänkt mig. Jag vill fortfarande ha jobb och jag vill fortfarande bort härifrån, men för att komma härifrån kanske jag måste stanna en stund till först. En månad eller två, eller så.
Som av en slump har jag hittat ett ställe där man får utbildning/praktik inom trycksaksproduktion, där de arbetar med just de programmen som jag behöver mer kunskap i. Kanske är det en väg för mig. En pusselbit att pussla in nånstans så att jag inte snubblar på mållinjen nästa gång jag kommer på anställningsintervju. Nu ska jag bara övertyga arbetsförmedlingen om detsamma.
Det gick inte vägen för mig den här gången heller. Stopp precis intill den stora muren. Jobbet blev inte mitt. Samtidigt har jag nog aldrig fått så mycket beröm av en rekryterare. Chefen som tog sig tid och ringde på kvällen, efter arbetet. Som tyckte jag stack ut ur mängden och som lovordade mig på alla möjliga sätt. Vilket förstås inte hjälper mig just nu.
Jag tror ni mest kommer få höra mig gnälla nu. Jag kan inte sova på nätterna innan vardagar, för kroppen är orolig och undrar om nån kommer ringa och väcka mig. Nån som ska ge mig ett jobb som ligger jag vet inte var och som jag oftast inte har samvete att tacka nej till. Det finns nåt som kallas överlevnad, och nåt som kallas att ha några tusenlappar över, utöver den där överlevnaden, och de är beroende av mina vikarietimmar.
Sent omsider har jag kommit igång med bokprojektet igen. Skrivarkursen har börjat för terminen, och i kväll är första tillfället att lämna in text för respons. Vilket jag naturligtvis måste göra. Att ha deadlines är ett sätt för mig att få fart på produktionen. Den där produktionen som jag drar mig för, räds för att jag tror att det inte ska komma nåt, eller för att det som kommer ska vara uselt.
Men nästan alltid är det mer än väntat som hamnar på pappret. Nästan alltid finns det åtminstone nån detalj som är bra. Eller som skulle kunna bli. Detaljer är ändå det viktiga. De är små byggstenar i det stora ihoppusslandet som kanske inte blir klart på den här sidan 30-årsstrecket. Men jag har ju tid på mig.
Jag ser framför mig hur allt måste börja på noll igen. Hur man tvingas rasa från upphöjda förväntningar. Förhoppning om förändring upphöjt till två. Ena dagen milsvidder från ett någorlunda fast jobb, att luncha på regelbundna tider, ha samma arbetskamraters ansikten att möta varje dag. Andra dagen utvald, nästan där, man åker tunnelbana och luktar nästan på det som finns bortom milsvidderna. Man står i kappa på perrong och kan för ett ögonblick känna sig som en i hjulet, men man vet att man inte är det, fastän det är det enda man vill i världen. Just i den sköra stunden.
Sen hasar ena foten neråt, hasar och skrapar i grus på vägen och man förlorar utsikten. Gruset är löst under fötterna och på nervägen fastnar man kanske i taggiga buskar som skrapar självförtroendet. Man är halvvägs nere, men man klamrar sig fast för en glimt av toppen går fortfarande att få. Det sista man slutar förneka är hur löst gruset är och hur man faktiskt kan trilla.
För varje dag som går sjunker mitt mod allt mer. Nu är det en vecka sen jag var på den senaste anställningsintervjun och de har ännu inte hört av sig. Tyder det på att de inte vill ha mig, eller vad?
Jag är återigen en av tre som har intervjuats, alltså 33,3% chans. De har gillat mig, har ”blivit väldigt intresserade” av min ansökan. De var väldigt förtjusta i mina arbetsprover. Ändå känns det som att jag kommer snubbla på mållinjen igen.
Hur länge ska man behöva vänta?
Oh my, okej. Vickveckan började inte precis optimalt. Efter, som vanligt, för lite sömn vaknade jag alldeles för sent. Satte på datorn för att figurera ut vart det egentligen var jag skulle.
Hade räknat med en ganska kort bussfärd på 5-10 minuter, eftersom vikariepoolmannen hade sagt att det ligger i Bomhus. Till Bomhus går det bussar varje kvart, ungefär runt husknuten. Great! tänkte jag och räknade alltså inte med några större problem. Vilket senare skulle visa sig vara helt fel tänkt av mig.
Av nån anledning, ska det visa sig, ligger den fördömda skolan inte i Bomhus, utan snarare utanför. Snarare i en avkrok ett par kilometer längre bort. Naturligtvis så perfekt placerad att jag skulle vara tvungen att ta en buss in till stan(som ligger åt helt fel håll), och sen byta där och åka tillbaka, delvis samma väg. En resa som egentligen borde ta ungefär en kvart skulle därmed ta 37 minuter.
Jag bestämde mig för att ta den enkla bussen, hoppa av i tidigare nämnda förort och promenera resten. Kollade lite snabbt på en karta hur man skulle gå. Jag såg att skolan skulle ligga vid en kyrka. Klev sen av bussen och började promenera på lite random vägar i tron att det kan ju inte vara särskilt svårt att hitta det är ju bara att leta efter ett kyrktorn.
Trodde jag.
Promenerade sålunda i höstljus längs med en alldeles förträffligt fin herrgårdsallé som hade varit fantastisk att gå och fota vid en fin septembersöndag. Kom fram till en kyrka. Tänkte gött jag är framme! Gick förbi kyrkan och noterade fält och idel fält och en kyrkogård. Men ingen skola. Tänkte: jag är INTE framme.
Gick och gick, fick panik. Ringde herr Madison för konsultation med hjälp av enirokarta. Gick och gick ännu mer. Kom fram till att jag gått ungefär en kilometer åt precis fel håll.
Naturligtvis kom jag inte i tid. Skämdes livet ur mig när jag kom fram. Hann knappt torka bort svetten mellan tuttarna innan jag skulle ställa mig och förklara vad vokaler var för nåt för ett antal lekstinna åttaåringar.
En dag att glömma.
Jag tänker på skolmat. Förmodligen ska jag lärarvicka i en tvåa hela kommande veckan och då måste man äta med kidsen, därför tänker jag på skolmat. Liksom rårivna morötter, vitkål och knäckebröd. Mjölkautomater, Lätt och lagom-paket och potatis med mycket skinn som läggs på hög i tallrikens ytterkant.
Jag tänker: jag får mest ångest av den där maten. Svårt att gilla den, hur välment tillagad och uttänkt den än är. Jag hör stolar som skrapar mot golv, ser orangea golvplattor, tegelväggar, stora glasrutor med asfalt som ett demonstrativt uttråkningsmoment utanför. Ungar skrattar, nej, de garvar, hånfullt högt och världen går runt för en stund. I sekunder eller minuter korsar tiden sig själv och jag vet inte var jag är eller när jag är. Jag vet inte vad de skrattar åt. Jag vet inte vem det är som skrapar med stolen och närmar sig, om det är en kollega eller min klassföreståndande från lågstadiet som ska tvinga mig smaka på kåldolmarna.
Jag vet inte om jag är där för att jobba eller om det är jag som sitter där med isfruset vått hår och gympapåsen över stolsryggen och häller grillkrydda på knäckemackan.
Jag vet inte, och det kan pågå länge. Matsalen är en kappsäck fylld av obehagliga flashbacks.
1-2 tomater
1-2 svenska höstäpplen
grön sallad av nåt slag
1-2 salladslökar
en bit gurka
en bit inlagd saltgurka
en bit Kvibille ädel special
citronolja
balsamvinäger
Hacka och blanda. Häll vinägern och oljan över. Färdigt!
På min dator fungerar ljudet igen. Det höjer livskvalitén rejält. Ur högtalarna sjunger Tough Alliance att any day is a new chance och det är kanske det finaste jag kan höra just nu.
Any day is a new chance
a new romance
Där a new romance naturligtvis kan tolkas hur som helst, men som för mig står självklart förbundet med Dagen. Det här är inte en dag att resa sig ur misslyckanden, men any day - vilken dag som helst - efter det går bra. I dag regnar det och jag har huvudvärk. Tre löv i trädet på parkeringen har blivit orangea.
10:17 på fredagen ringer mobilen och i samma stund som det ringer vet jag vad de kommer att säga. De har valt nån annan. Jobb nummer ett gick åt pipsvängen.
De intervjuade tre stycken(!) och jag var en av dem, men tyvärr tyvärr finns det nån annan med mer erfarenhet. Same, same. Samma som jämt.
Det jobbigaste är känslan av att ha gjort allt rätt, men samtidigt inte. Jag har skrivit en ansökan som tar mig till intervju, åker till intervjun och pratar för mig och tycker det går bra men når ändå inte hela vägen. Vad gör man?
Erfarenhet går inte direkt att gräva fram ur en undandstoppad kakburk.
Jag far till ön, Lidingön. Det är där intervju nummer två ska hållas.
Jag börjar bli van nu. Åker utan att blinka, sitter vant på bussen och ser lagom uttråkad ut. Ler mot tanter som frågar vart bussen går, grimaserar åt tonåringar som tränger sig med skateboardbrädor. När kvinnor(tjejer?) i 30-årsåldern med barnvagnar kommer, håller jag mig däremot undan. Kvinnor med barnvagnar(no offense) ger alltid intryck av att behöva väldigt mycket plats.
Jag kliver av vid en hållplats nånstans mitt i allt. Mitt i och i ingenstans. Allt är tomt och lugnt. Jag hittar snabbt stället jag ska till och inser att jag är där en halvtimme för tidigt. Jag går mot båtarna, de ligger där kav lugna och guppande. Viken är blank, den krusar sig inte ens. Jag går förbi en gubbe som sitter med hakan lutad i händerna och tittar ut mot vattnet. Lukten som ligger i luften är just också vatten. Vatten, som från nåt bekant, och jag försöker känna efter om det här är en plats att bo på. Sitter på en bänk och glor på vassen, på ankorna, på lila molnen ovanför båtmasterna. Men jag vet inte. Nya platser är så svåra i molnighet. Lättare när solen lockar, lättare att luras då.
Intervjun går snabbt och bra, jag är knappt nervös. Det är som ett samtal, inte en utfrågning. Jag hoppas det är ett gott tecken. Jag gillar människorna. Alla är snälla. Det finns fördelar och nackdelar. Svårt att avgöra vilket som är bäst för mig, detta eller det första jobbet. Men jag tar naturligtvis vad jag får.
Inne i stan senare skiner solen på Hötorget. Jag vimsar runt, tror jag vet var allting är, går ner i undergångar och upp för rulltrappor men jag äger ingen orienteringsförmåga just nu. Går in på en bakgata som är fullständigt tom blöt och kall. Inser att även Stockholm luktar piss ibland.
Jag annonserar om lägenhet på blocket. Etta eller tvåa plus kök. Visserligen har jag inte fått besked om jobb än, men med två intervjuer på två veckor har chanserna ändå ökat med sisådär 50%. Får jag jobb måste jag dessutom börjar tämligen omgående. Alltså; annons.
Framåt kvällen dimper det ner diverse erbjudanden från gubbar och killar som vill hyra ut RUM till mig i sina radhus och treor. Och jag frågar mig varför? Är det en slump att bara manliga personer hör av sig? Och varför försöka hyra ut rum när jag uttryckligen har bett om en lägenhet med kök? Folk kan uppenbarligen inte läsa.
Det slår mig att jag förmodligen har botat mitt popcornberoende. Jag är sällan sugen längre och häromdagen när jag poppade kändes det bara torrt och tråkigt.
I stället: naturgodis.
För snart ett år sen var jag på två arbetsintervjuer inom loppet av två veckor. Jag fick inget av jobben och efter det skulle det dröja månader och halvår innan nån hörde av sig igen.
Nu ter det sig så konstigt att nästan exakt samma sak händer igen. Plötsligt ringer de från Stockholm och vill att jag ska komma på en till intervju nu i veckan. Även denna gång inom kyrkan. Fast på annat ställe. Den här tjänsten är visserligen bara på 75% och rent ekonomiskt vore det bättre om jag fick det första jobbet, som jag intervjuades för i onsdags. Men det är en extra chans! Det är med största sannolikhet också ett väldigt nyttigt jobb för mig. Oh yeah!
Den här hösten ska saker gå bättre. Måste.
Man drömmer om de glömda. Om dem man tror man redan avverkat. En natt klockan fem dundrar sopbilen fram på gatan utanför, men man hör den bara vagt. I drömmer dundrar en undanstoppad människa fram. Man kanske svettas. Närvaron är stark, känslan av att vara tillbaka, du borde gå tillbaka, plötslig ångest – borde nåt har varit annorlunda?
En sån känsla av att nåt är oavslutat ligger över dig när du vaknar. Du vaknar kanske i regnet. Du går kanske upp och sätter på te, kollar kökstermometern, hasar in på toan och slår upp toalettlocket. Fortfarande med drömmen närvarande. Som med andedräkten mot din hals, människans ögon i din nacke. Han står ju där i dörröppningen och ler mot dig. Bara snabbt förstås, sen tittar han bort, sen är han borta.
Det är inte så att man inte är nöjd med det man fick i stället, eller att man vill ha nåt annat. Man älskar nog varje sekund av det som är också. Man bara undrar över nåt som kanske kunde ha varit.
Politisk betänksamhet.
Maud Olofsson skriver häromdagen i Aftonbladet att hon vill initiera en stor debatt om jämställdhet och ”kvinnors frihet att välja sina egna liv.” Hon förklarar att hon är feminist.
Låter förstås alldeles utmärkt bra. Kan inte direkt ses som ett dåligt initiativ.
Sen kan man såklart spekulera i hur Mauds feminism kommer att te sig i praktiken, men det är en helt annan fråga.
Vad jag däremot undrar är varför det måste vara just Maud som lyfter upp Alliansens jämställdshetspolitik?
Varför inte nån annan? Varför inte en man? Är Maud Olofsson alltså den enda av högerns partiledare som på allvar bryr sig om de här frågorna? Har man suttit och funderat och tänkt att ja, Maud, det där får du ta hand om, du är ju kvinna?
Eller hur tänkte man?
Jag tänker att det hade varit roligt om det lite oftare var en manlig partiledare som reste sig för jämställdhetens skull(Lite fler än t.ex. Peter Eriksson i Expressen i går). Den är ju faktiskt inte enbart kvinnornas grej.
Vad hände med det gamla fina mottot att mötas på mitten?
Har vi helt glömt det?
Jag hoppas inte.
Hösten smög sig på och nu är det inte på lek längre. Rättare sagt, hösten smög sig inte på – den överrumplade. Men man hann inte tänka på det. Grader som sjunker, ljuset som slutar vara disigt vitt. Vi hann inte tänka på det.
Och plötsligt är allt besvärligt igen.
Går inte längre att stuva undan framtiden, går inte att bortse från att världen kräver att man tar tag i saker. Att det är meningen att man ska vilja nånstans. Ta sig nånstans. Att världen frågar: hur går det? Kommer ni nånstans? Kommer du nånstans?
Världen kräver hela tiden att man ska känna efter. Man ska leta efter känslor som känns fel, som ligger som molande värkar över de andra, bekymmerslösa känslorna.
Man ska undra vart man är på väg nånstans.
Det har världen bestämt.
Man ska tänka på framtiden och fundera över ekonomin, biologin och hur många nummer man egentligen har i telefonboken som man aldrig ringer till.
Vi har bestämt det.
Det får inte vara bara sorglöst fnittrande och små pussar bakom öronen hur många dagar som helst.
Då protesterar världen: kom tillbaka till verkligheten.
Nu är det nån annans tur att drömma.
...gnäller på SJ och är nästan lite rolig mitt i allt med sina Stephen King-associationer. Men jag kan inte annat än hålla med.
