En favoritplats

Och varje dag reser du förbi Skanstull.

De gula tegelväggarna, det är korta sekunder ni stannar och varje gång tänker du att han skulle kunna stå där. Tänker: nu är det ett år sen ni stod här men det är så utanför ditt kännande. Du känner det inte ens nu, du minns inte hans röst, vad han sa, vilka rörelser, nej inget. Det är som om det aldrig över huvud taget funnits. Ändå. Ändå skulle du kunna minnas det så fort ni sågs.

Men människor svämmar över. Du passerar Skanstulls och Medis flera gånger per dag, flera tusen gånger i veckan, ni stannar några korta sekunder och du ser ansikten, de rör sig där på perrongen liksom svävar, det kan vara hon från ditt jobb, han från den där klubben. En kille har olika skor, en man har en schäfer som sover bredvid honom på bänken, men stunden efter är de borta. Staden är stor. Men inte tillräckligt stor.

Det händer att du ser såna du känner. Du går på Götgatan och plötsligt är hon där. Den där läraren du alltid blev lite nervös av. Hon med så mycket glöd och kämparanda att du nästan gick sönder, hon som du tänkte du aldrig skulle orka vara som. Eller du möter nån från ditt nuvarande jobb, precis i ett hörn går ni in i varandra, precis som om det vore den naturligaste sak i världen, precis som ni bodde i …ja, Gävle?

Eller en dag möter du nån på Drottninggatan. Du vet genast vem det är, hennes namn, hennes perfekt formade ögonfransar: hon pratar i mobil men hon ser dig, hennes ögon känner igen dig. Hon säger till personen hon pratar med att hon måste lägga på. Och så kramar hon dig. Hon kramar dig, och du säger: eh, hej? Ni hälsar och hon frågar vad du gör och hon säger att ni kan ju fika nån dag men hon har bråttom nu. Och du säger ja. Ja det kan vi. Hon går och du måste skaka det av dig. Vet att ni inte kommer ses. Inte nu, inte denna sommar, kanske inte igen förrän till vintern eller senare än det. Kanske aldrig.

För du bor i en miljonstad och här försvinner vissa människor ner i jorden. Vissa möter du hela tiden, men andra är borta från jordens yta som om de aldrig ens existerat. Som han som du en gång sa adjö till vid Skanstull.

Och du vet det. Varje gång du kliver av vid Skanstull. Varje gång skulle han kunna stå där och vänta men du vet att han inte kommer göra det. Du går på hans gator, du träffar nån som bor nästan port i port, men du ser honom aldrig och du vet att det är så det kommer förbli.



*


Tills en dag. En kväll snarare. Du går i horder av människor, du har banat din väg fram, du är lite törstig, du kollar på folket, folket som står där med sina glas, sina skjortor, sina väskor och du tänker lite på hur allt är annorlunda. Tills det glimtar. Det är något där. Röda skäggstrån kanske, eller en profil, och du viftar snabbt förbi, du gör dig inte besväret att stanna, vill helst inte veta, bara låta det vara. Som det alltid, eller åtminstone under ett års tid, har varit. Men du låter inte bli. Och när du har satt dig igen, när vinet rör sig genom strupen och du är åter i din trygga soffa är allt ändå inte som förut. För händelser är små, tankar, aningar, är små, men ingenting och ännu mera ingenting går att ta tillbaka när det väl har kommit. Så du ser honom gå förbi. Ni ser honom gå förbi, och det är ju verkligen inget särkilt, han är verkligen ingen speciell alls, ser ut som alla andra gör här, men du tänker att det kanske var just det du gillade. Och du har ju undrat. Så han går förbi och han vänder blicken åt ditt håll bara tillräckligt mycket, precis så intränat som bara de skygga gör, du känner igen det, han gör det bara precis så mycket så att han hinner se. Men sedan låtsas som inte.

Och efter det ser du honom inte igen. På hela kvällen och kanske någonsin. Men du hade ju undrat och det är väl det de är - de där människorna som bara försvinner. En enda lång undran.

Temperaturen

Jag tänker att ungefär såhär kallt och ungefär såhär mycket syrsor hörde man i Spanien. För tusen år sen, eller egentligen var det 2001 men jag minns inte. Minns bara vagt: man kom hem, det var efter nån barrunda. Började kanske på nån restaurang(allt var billigt), man gick hem efter glasen sangria några glas vatten allhanda smuttande på billiga drinkar. Man gick gatan upp(oh, det var så längesen) från den där baren som kallades Systembolaget och var svensk och mest inhyste svenskar och kokainletande spanjorer som ville prova svenska flickor. Man gick gatan upp alltså, inte långt, men hela tiden tittade man sig över axeln för att se om den där våldtäktsmannen var där. Han som följder efter utländska flickor(långa, blonda mest) till deras hem och sen senare ringde på deras dörr och sa att han var rörmokaren som hade kommit för att fixa igentäppta rör. Där gick man fram till den gröna porten, man hade sina nycklar, man stegade in, blundade en stund och hoppades det inte skulle vara nån kackerlacka i porten och se – där var den – den där kackerlackan som alltid verkade kila in mot pizzerian bredvid. Så man hoppade över kackerlackan och studsade upp för trapporna och uppe i lägenheten verkade hela golvet täckt av kackerlackor. Sen stod man i köket och rotade på sin hylla i köket och letade fram den där förpackningen med smältost som var god på det där äckliga, färgämnesaktiga sättet. Man åt sin ost och tittade samtidigt ut genom det ständigt öppna fönstret, kändes lukten av bränd pizza nerifrån. Och just då, där, var det förmodligen samma temperatur som här, nu i Sverige. Och lika många syrsor hördes.

Jag brukade citera Evert Taube, jag brukade gå bredvid dig

Det här är framtiden. Snart inte en enda sekund från nu.
Ännu en nyans som byts ut.
Vida fält där gräset brinner längre bort.

Det är branden vi dras till och ibland startar den oväntat.

Händelsen, omväxlingen, äventyret.

Jag har avslutat det mesta nu. Sagt upp lägenheten, promenerat in på arbetsförmedlingen och berättat som det är, de höjde inte på ögonbrynet, det var mindre skönt än jag trott, men ändå. Aldrig mer ska jag kliva in genom de där dörrarna och sucka.

Det som en gång var på väg att kallas kärlek slutar också. Här, och abrupt. Vi bestämde det bara, jag orkade inte kämpa emot. Gråten kröp fram såklart. Snorloskor långt nere i halsen stockade sig, rösten ströp sig själv i magen. Mina ständiga ord:

Men är det inte sorgligt att

Det är sorgligt det som aldrig blev av. Det som låg i luften och vi förväntade skulle komma, men som aldrig tordes blomma ut.

Fel tidpunkt kanske. Fel personer, fel känsla, fel liv att försöka klistra ihop just nu. Ja.


Fast jag älskade Östersund. Nu när det bara är en skir slöja över en tecknad kuliss allt det där, då älskar jag det.

Att förtjusas över det som var och det som aldrig blev. Isen som brister på Storsjön, ett skratt nånstans längs vägen, ett glitter nånstans där och kalla läppar utomhus i mars.

Jag älskar bilden av det som var.
Jag kommer att sakna det som brukade vara.

Men.

Framtiden händer alltid plötsligt.

Så nu flyttar jag. Jag hoppas ni följer med.

För ett år sen

Det har blivit den tjugonde januari 2008 och ingenting ser ut som det gjorde för ett år sen. Det gör det oftast inte.
Inget har ju hänt, kan man tänka. Men det finns alltid den här tiden för ett år sen att jämföra med.

Den tjugonde januari för ett år sen. Dagen, kan ha varit en lördag, borde inte ha varit så speciell egentligen. Om det inte vore för att då träffades vi första gången.
Ställ om klockan i huvudet, blunda, och försök komma ihåg vad du gjorde den dagen. Troligen minns du det inte. Kanske minns du ett annat datum från 2007 mycket bättre. Eller du minns en dag, en känsla, inte datumet. Datum tenderar oftast inte att bli så mycket mer än just datum.

I alla fall. En lördag. Precis som nu solig, kanske med lite snö här och var. Jag har städat lägenheten. Hakat upp krokarna till fönstren och hällt Ajax i en hink och torkat golvet i badrummet. Det luktar blommor och nu är allt klart. Jag vet inte vad jag ska vänta mig. Blir lite sen såklart, tar på den ljusa jackan, samma jacka som nu. Möjligen en halsduk, och stövlar.

Jag springer och andas ner för backen, stenarna rullar med mig, och så känns det hur det vibrerar i väskan. Ett sms. Det är lite pirrigt nu.
Jo, det är det. Jag vet inte varför. Jag förväntar mig inget. Gör det mest på skoj.

På perrongen tittar jag efter en grön keps. Osäker på vad mer jag ska leta efter. Människor, hundar, rullväskor. Leenden, pussar i pannor och hälsningsord, omhuldningar, men hej och heeeeje och ta hand om dig nu vi ses.
Hej, säger nån mitt framför mig och det är tydligen han. Ja det är det. Han ser inte ut som på bilden, han är nån annan, en ny. Vem är det här tänker jag och sen kramas vi fast vi inte känner varandra. Eller ja, kanske lite då. Vi har ju faktiskt pratat.

Vägen tillbaka. Jag måste titta i smyg. Vem är det här?
Han säger saker om mig. Frågar. Jag svarar kort. Jag ser också annorlunda ut än han trodde. Men söt är du.
Minsann.
Vi går vägen hem och han ser inte nåt av det, åtminstone inte nåt han kommer ihåg sen, och allt som jag tänkt berätta om bara försvinner - parken och kiosken och kvarterskrogen, huset där jag bodde en gång. Jag blir tyst.
Så har det bildats en krock mellan verklighet och distans.

Mellan den första stunden av studerade ansiktsdrag, uppfångade röstnyanser; alla de nersmälta intrycken, och resten av tiden. Tiden när vi redan känner varandra.

Vi kliver in i min hall, där står den röda lilla lampan tänd och vi hänger av oss och sätter på te och bakar en kladdkaka. Jag spiller på tröjan. Han sätter sig på en stol vid köksbordet och försöker komma underfund med vem jag är.

Det är den tjugonde januari 2007 och ingenting är som det var för ett år sen.

Tillbaka till samtiden

Året är 1995 och det är nog på hösten. Den tidiga hösten 1995 lyssnar jag på trackslistan en lördagseftermiddag när det plötsligt kommer en snutt av en grupp med det underliga namnet Kent. Jag får inte med hela låten, den bryts av P3:s viskande signatur och TjicketiKaj. Jag spolar tillbaka, sätter in kassetten i freestylen och lyssnar. Där är det nån som heter Jocke Berg som sjunger om att han inte vill vara rädd. Jag vill inte vara rädd, varför måste jag vara rädd? Somliga vet att dom är starkare än andra. Somliga älskar att slå sönder en vit tandrad.

Jag tror jag fattar, men ändå inte. Och jag skriver dit ”Kent” bland alla namnen på grupper som jag har klottrade på utsidan skolalmanackan. Almanackan, den svarta. Svartmålad med musik på, grupper som lyser upp mörkret. Jag går ut med freestylen. Det börjar bli mörkt och kallt, det är slutet av september och hösten kommer tidigt det här året. Jag går mellan gärden, mellan gråa grässtrån och svarta ekar och det lyser, stjärnklart. Stjärnorna ackompanjeras av en och en halv minut Kent. Ständigt tillbakaspolad. Jag vill inte vara rädd…jag tror att människor gör så av gammal vana.

Och det vill jag ju inte. Vara rädd. Jag lyssnar på Kent på kvällen innan jag somnar och på morgonen innan jag springer till skolbussen och när det dunkar i bröstet och jag sätter i ett säte inte långt från de hemskaste killarna och tänker hela tiden jag vill inte vara rädd. Jag tror att människor gör så av gammal vana.

Det är som det brukar; nånting läker, men det är inte alltid det mest storslagna kultur som gör det. Hösten 95 blev en inspelad snutt på ett kassettband märkt "blandade låtar" min tröst. Även om Kent aldrig var bland de största av mina kärlekar räddade de ändå bussresor. Fem år efter början var Kent fortfarande en tröst. Fjortonåriga kompisar till brorsan samlade skivorna på hög och stirrade i taket till Hagnesta Hill.

Nu har det gått över tio år och Tillbaka till Samtiden ska linda in alla fjortishjärtan med sorgsen sammet så de överlever vintern. Det vore fint om det funkade igen.

Det ouppnåeliga - igen

Det händer att jag läser så kallade ”singelbloggar”. Jag gör det för att jag känner igen mig, för att det finns en gemensam faktor. Det är den ständiga ouppnåeligheten.
Så länge jag kan minnas har jag haft föreställningar om olika saker som jag sett som mer eller mindre omöjliga att uppnå. När jag var fjorton, svartsminkad och världsfrånvänd var jag till exempel fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle få hångla. Jag var en tonårig Linda Skugge i Men mest av allt vill jag hångla med nån, upphöjd till tusen. Jag satt vid fönstret i stjärnmörket och lipade och ville dö ungefär jämt. Sen gick det nåt år och plötsligt, som ur ingenstans, fick jag hångla gånger hundra.

När jag var sexton skaffade mina vänner pojkvänner på löpande band och berättade om det stora ouppnåeliga att bli av med oskulden. Jag visste förstås att det aldrig skulle hända mig. Det var komplicerat, oskulden var nåt man skulle bli av med, samtidigt som den var nåt att ge bort till nån man prompt skulle vara kär i, annars var man fel. Annars var det ett sämre sätt att bli av med den på. Men jag blev naturligtvis av med den. Det hände, och sen fortsatte allt i en löpande ketchupeffekt.

Men det tog naturligtvis inte slut, för efter detta kom andra ouppnåeligheter. Jag skulle aldrig kunna flytta hemifrån. Jag skulle aldrig komma in på nån utbildning jag gillade. Och jag skulle aldrig nånsin i universum komma att ha ett seriöst förhållande med nån jag älskar.

Det är väl i den där sista detaljen jag känner igen mig i singelbloggarna. Jag känner det starkt; man är felaktigast i världen, man är längst ner vid en bönstjälk som alla andra kan klättra upp för men inte man själv. Jag har sagt det förut: när man är där nere är man så långt ner, så skygglappad att man inte ser slutet på bönstjälken. Man ser bara moln som skyddar världen som alla andra befinner sig i.

Jag flyttade ju hemifrån, kom in på både en och två utbildningar och jo, jag skaffade förhållanden som både varade och tog slut. Men just nu är min bönstjälk, som ni nog har fattat, nåt annat. Den är att få ett riktigt jobb, och den är fortfarande lång och svårklättrad. Just därför är det rätt skönt att läsa singelbloggar ibland. Man vet att andra har det lika jävligt, fast på ett annat sätt.

Matdags

Jag tänker på skolmat. Förmodligen ska jag lärarvicka i en tvåa hela kommande veckan och då måste man äta med kidsen, därför tänker jag på skolmat. Liksom rårivna morötter, vitkål och knäckebröd. Mjölkautomater, Lätt och lagom-paket och potatis med mycket skinn som läggs på hög i tallrikens ytterkant.

Jag tänker: jag får mest ångest av den där maten. Svårt att gilla den, hur välment tillagad och uttänkt den än är. Jag hör stolar som skrapar mot golv, ser orangea golvplattor, tegelväggar, stora glasrutor med asfalt som ett demonstrativt uttråkningsmoment utanför. Ungar skrattar, nej, de garvar, hånfullt högt och världen går runt för en stund. I sekunder eller minuter korsar tiden sig själv och jag vet inte var jag är eller när jag är. Jag vet inte vad de skrattar åt. Jag vet inte vem det är som skrapar med stolen och närmar sig, om det är en kollega eller min klassföreståndande från lågstadiet som ska tvinga mig smaka på kåldolmarna.
Jag vet inte om jag är där för att jobba eller om det är jag som sitter där med isfruset vått hår och gympapåsen över stolsryggen och häller grillkrydda på knäckemackan.
Jag vet inte, och det kan pågå länge. Matsalen är en kappsäck fylld av obehagliga flashbacks.

Kom tillbaka

Det händer att du säger att jag är sötast i världen. Jag minns det, men det försvinner. Det händer att du tycker jag är sötast när jag fnissar mycket. Jag hinner tänka att det är såna tillfällen när inga störningar når hjärnbarken, när den bara mjuknar. Allt är en aura av outsägligt fnissande.

Och jag fnissar och fnissar det börjar göra ont i magen, och när du säger nåt, ett ord, fnissar jag så mycket åt mina tankar kring det ordet, åt mig själv, jag fnissar åt mig själv för att jag fnissar och jag tror du vet det.

Det händer sen, att jag ligger och sover på morgonen. Det är här, det är hos dig, i Stockholm, i lite varstans, och då blundar jag och tittar men orkar inte hålla uppe ögonen. Och mot foten då, smeker lakanet, och i kombination med lakanet känner jag att du stryker över mitt ansikte, men när jag öppnar ögonen igen tar du bort handen. Jag minns, men det försvinner.

Från spinning till cystor och ömtålig rumpa

Jag gick på spinning. Sist jag gick på spinning måste ha varit 2003. Då slutade det med en cysta mellan skinkorna och en tid på operationsbordet en vecka senare.

Det värkte genom alla dagar, vi trodde hela tiden det var en sån där envis finne som hade satt sig i röven, men det var det inte. Det var en cysta och den blev bara större och större, ondare, och den hade troligtvis utlösts av spinningpasset. Allt dunkande med rumpan mot sadeln. Till slut beställde H en taxi till mig, det värkte hela tiden och jag kunde inte vända mig från ena sidan till den andra i sängen och när han stötte emot mig med sin höft tjöt jag. Högt.

Vi åkte till akuten. Ont först men sen bra, förklarade stafettläkaren på sin knappa svenska. Sen sprutade han morfin i mig. Jag älskade morfin. Från smärta i varje subtil rörelse till total bekymmersfrihet, jag kunde vandra själv genom hela sjukhuset upp till operation. Hade säkert lagt in mig och sövt ner mig själv också om jag kunnat och fått, men köerna var för långa. Jag fick vänta i en städskrubb.

Jag minns mest narkosen som skön. En evigt lång fyllesömn, ljusa drömmar i ljust rum, tills jag vaknade och spydde i samma andetag.

De hade tejpat fast mina skinkor i operationsbordet, och resten av rumpan var också i tejp, jag kände det så fort jag rörde benen om så bara ytterst lite. Jag spydde massa gånger, tålde inte narkosen, morfinet, eller kanske var det sjukhuset. På natten fick jag starkast tabletter i salen, sov inget, låg och kände blodet som kom ur rumpan. Vände mig, låg på millimeterytor för att smärtan inte skulle trycka sig upp genom mig. Tänkte ofta så det är såhär det är, hade ju aldrig spenderat en natt på sjukhus förut.

Allt blev ok såklart. Det brukar ju bli det. Ingen farlig cysta, ingen farlig operation, bara en jäkla massa blod och tvättande av ömtålig rumpa. Sen inga mer spinningpass. Förrän i dag alltså. Och den här gången verkar jag ha klarat mig.