För ett år sen

Det har blivit den tjugonde januari 2008 och ingenting ser ut som det gjorde för ett år sen. Det gör det oftast inte.
Inget har ju hänt, kan man tänka. Men det finns alltid den här tiden för ett år sen att jämföra med.

Den tjugonde januari för ett år sen. Dagen, kan ha varit en lördag, borde inte ha varit så speciell egentligen. Om det inte vore för att då träffades vi första gången.
Ställ om klockan i huvudet, blunda, och försök komma ihåg vad du gjorde den dagen. Troligen minns du det inte. Kanske minns du ett annat datum från 2007 mycket bättre. Eller du minns en dag, en känsla, inte datumet. Datum tenderar oftast inte att bli så mycket mer än just datum.

I alla fall. En lördag. Precis som nu solig, kanske med lite snö här och var. Jag har städat lägenheten. Hakat upp krokarna till fönstren och hällt Ajax i en hink och torkat golvet i badrummet. Det luktar blommor och nu är allt klart. Jag vet inte vad jag ska vänta mig. Blir lite sen såklart, tar på den ljusa jackan, samma jacka som nu. Möjligen en halsduk, och stövlar.

Jag springer och andas ner för backen, stenarna rullar med mig, och så känns det hur det vibrerar i väskan. Ett sms. Det är lite pirrigt nu.
Jo, det är det. Jag vet inte varför. Jag förväntar mig inget. Gör det mest på skoj.

På perrongen tittar jag efter en grön keps. Osäker på vad mer jag ska leta efter. Människor, hundar, rullväskor. Leenden, pussar i pannor och hälsningsord, omhuldningar, men hej och heeeeje och ta hand om dig nu vi ses.
Hej, säger nån mitt framför mig och det är tydligen han. Ja det är det. Han ser inte ut som på bilden, han är nån annan, en ny. Vem är det här tänker jag och sen kramas vi fast vi inte känner varandra. Eller ja, kanske lite då. Vi har ju faktiskt pratat.

Vägen tillbaka. Jag måste titta i smyg. Vem är det här?
Han säger saker om mig. Frågar. Jag svarar kort. Jag ser också annorlunda ut än han trodde. Men söt är du.
Minsann.
Vi går vägen hem och han ser inte nåt av det, åtminstone inte nåt han kommer ihåg sen, och allt som jag tänkt berätta om bara försvinner - parken och kiosken och kvarterskrogen, huset där jag bodde en gång. Jag blir tyst.
Så har det bildats en krock mellan verklighet och distans.

Mellan den första stunden av studerade ansiktsdrag, uppfångade röstnyanser; alla de nersmälta intrycken, och resten av tiden. Tiden när vi redan känner varandra.

Vi kliver in i min hall, där står den röda lilla lampan tänd och vi hänger av oss och sätter på te och bakar en kladdkaka. Jag spiller på tröjan. Han sätter sig på en stol vid köksbordet och försöker komma underfund med vem jag är.

Det är den tjugonde januari 2007 och ingenting är som det var för ett år sen.