Jag brukade citera Evert Taube, jag brukade gå bredvid dig

Det här är framtiden. Snart inte en enda sekund från nu.
Ännu en nyans som byts ut.
Vida fält där gräset brinner längre bort.

Det är branden vi dras till och ibland startar den oväntat.

Händelsen, omväxlingen, äventyret.

Jag har avslutat det mesta nu. Sagt upp lägenheten, promenerat in på arbetsförmedlingen och berättat som det är, de höjde inte på ögonbrynet, det var mindre skönt än jag trott, men ändå. Aldrig mer ska jag kliva in genom de där dörrarna och sucka.

Det som en gång var på väg att kallas kärlek slutar också. Här, och abrupt. Vi bestämde det bara, jag orkade inte kämpa emot. Gråten kröp fram såklart. Snorloskor långt nere i halsen stockade sig, rösten ströp sig själv i magen. Mina ständiga ord:

Men är det inte sorgligt att

Det är sorgligt det som aldrig blev av. Det som låg i luften och vi förväntade skulle komma, men som aldrig tordes blomma ut.

Fel tidpunkt kanske. Fel personer, fel känsla, fel liv att försöka klistra ihop just nu. Ja.


Fast jag älskade Östersund. Nu när det bara är en skir slöja över en tecknad kuliss allt det där, då älskar jag det.

Att förtjusas över det som var och det som aldrig blev. Isen som brister på Storsjön, ett skratt nånstans längs vägen, ett glitter nånstans där och kalla läppar utomhus i mars.

Jag älskar bilden av det som var.
Jag kommer att sakna det som brukade vara.

Men.

Framtiden händer alltid plötsligt.

Så nu flyttar jag. Jag hoppas ni följer med.