För mörkret

Sen natt på Liljholmsterminalen, tidig morgon på Västerbron, blanka rutorna som susar är det enda som händer mig just nu.

Jag kliver av en buss i mörkret, i ett vägskäl i en förort så nära min egen, det är femtiotalshus, gula julstjärnor, en blinkande pizzeria. Jag passerar E4:an, för E4:an är den enda gränsen mellan det som mitt och mitt eget och detta okända, så nära mitt men ändå fullständigt tomma fönster. Vi är så många som går, vi går under viadukter över snövallar genom korsningar. Vi andas sällan på varandra.

Men vad mer är vi just nu än detta ständigt pågående mörker. Vi glider. Vid gamla motorvägen är busshållplatsen tom när jag kommer på morgonen, som om det aldrig funnits nåt där. Och jag sätter mig, vi sitter i glipan, just där bussen går ihop och är som ett dragspel. Där i mellanrummet silar luften in, det är som ett skynke, ett mellanrum mot mörkret.

Jag sitter där, i denna glipa, alla ögon runtomkring mig är stängda (det är en annan sorts människor på bussarna än på tunnelbanan), ingen ser mig jag ser ingen. Men vad mer är jag just nu än det här, en ständigt passerande buss. Det vore fel att lyfta bort och ut. Jag måste avsluta det här först.

Det slutar aldrig snöa

Idag är dagen då jag stannar inne för att det aldrig slutar snöa och det tar emot för mycket bara att gå till tunnelbanan en gång till. Igår däremot var dagen när:

> Jag fick önska hur och när jag ska jobba över jul och nyår, såhär en vecka i förväg.
> Jag fick mitt arbetsschema för tre månader framöver. Jag kommer att jobba ungefär varannan helg. Hej glädje!
> Jag var på tidernas kanske mest nervösa intervju för ett av de där braiga utlandsjobben jag har sökt.
> Jag fortfarande inte kunde bestämma mig för om jag verkligen vill åka om jag får jobbet.
> Min hyresvärd ringde och meddelade att jag bara får bo kvar här till sista februari.
> Jag fick en stammispåse och blev därmed bjuden på julfest när vi hängde i baren på Tranan.

En olycka kommer sällan ensam, saker tenderar att alltid hända ovanpå varandra, eller hur var det nu?

En vilja att vilja

Vi möts en av de där dagarna när allt bara är för mycket. Med snöstorm och arbete och vara hemifrån sju till elva och knappt hinna landa. En dag när jag tar mitt första samtal på nya jobbet och kroppen hickar i nervositet hela eftermiddagen och jag måste gå och dricka av det blaskiga automatkaffet varje kvart. En när jag tar t-banan ner genom den blåa underjorden (fraggelberget) och kliver av vid Odenplan och plötsligt minns det som ett annat universum.
Men det andra universumet är kvar. Där är 7-11, Stadsbiblioteket, Falafelkungen, teatrarna, kulturmänniskorna.

Jag går in på McDonalds, i detta andra universum. Sitter vid fönstret och äter snabbt. Det är jag och de medelålders männen här. Kulturtanterna äter sin hastiga innan-mötet-middag nån annanstans. Jag går ut och iväg och in genom porten och över gården och upp en trappa. In på redaktionen där allt är bekant, men ändå tomt och främmande. Vi ska bära lådor säger hon; lådor och några kassar och massor av blommor. Hon ringer en taxi och så plötsligt möts vi.

Du kommer upp för att hjälpa till att bära. Jag känner igen dig förstås. Vi har setts förut, bara inte personligen. Så vi hamnar där i trappuppgången med den skramliga hissen, med rosorna, med högar av kartonger. Och så står vi där och hon säger nåt, du frågar mig nåt, och fråga mig inte hur men jag vet redan här att det här är nåt. Att vi kommer att ses igen.

Sen under kvällen. Vi sitter bredvid varandra på varsin barstol och du väntar på din mat. Våra ögon fästa mot bardisken, inte mot varandra. Min hand med det skvalpiga vinglaset.
Och är det inte så – eller är det kanske bara inbillning – att allt stannar upp lite, att bar och gamla stolar och speglar och julmatslukt försvinner lite nu? Visst är det så, det är nog inte bara påhitt?

Och senare går jag förbi dig när du sitter i biljettkassan och du ler och hälsar mig välkommer som om jag vore en vanlig gäst och du skojar och visar mig till jackorna och jag tänker att jaaa, kanske. Men att det lika gärna kanske bara är inbillning, Kanske bara en vilja att få vilja lite för mycket.

Det att få känna det jag så sällan känner just nu, i mitt nuvarande universum.

Ja kanske.

Början

Första dagen på nya jobbet. Det där som inte är mitt drömjobb, men ändå ett jobb – som ska ge mig lite mer frihet(och inkomst). Vi har utbildning och pluggar kartor, tider, tabeller, ser ett litet bildspel, dricker många koppar kaffe och har det allmänt mysigt. Bra människor som verkar trevliga och vettiga och har pluggat lite liknande saker som jag själv.

Så sitter jag i matsalen och lunchar med två av mina nya arbetskamrater. Vi diskuterar vilka tider vi helst vill jobba. Inget konstigt i det. Men. Så kommer vi in på det här med att anpassa sina arbetstider efter sin eventuella partners tider. Den ena av arbetskamraterna menar att när man har pojkvän har man ju nåt att rätta sig efter, men när man är singel kan man ju jobba lite när som helst. Varpå den andra arbetskamraten utbrister: Ja när man är singel har man ju ändå inget att leva för!

Och jag: eh, ursäkta?

Menar du då att du lever enbart för din pojkvän? Vad fan gör du om det tar slut? Vad gjorde du innan ni blev ihop? Självständighet, nån?

Sådär tänker jag. Men jag säger det inte. För det är första dagen på jobbet och jag vill inte, genast, efter tre sekunder, bli den där konstiga som ifrågasätter. I stället säger jag nåt diplomatiskt om att man ju kan leva för sina vänner och sin familj och att även jag som singel gärna vill vara ledig när alla andra är det.

Jag vet inte riktigt om de köper det, men de börjar genast be om ursäkt och hålla med mig och så har vi tagit oss ur den jobbiga situationen. Och naturligtvis menar de inget illa med det de sa. Antagligen är de också både självständiga och aktiva och det är visst inget fel med att anpassa sina tider efter sin pojkväns tider. Jag fattar ju att man vill träffas och att man saknar varandra och så vidare. Men det hindrar inte att jag tycker att det var okänsligt att kläcka ur sig en sån mening. Och att det gör mig lite ledsen en stund.

Nå. I morgon är en ny arbetsdag. I morgon är det utflykt och lek hela dagen. Det kan bara bli bättre.

Innanför utanför

Det händer. Jag håller på att låsa upp dörren, är andfådd, får nästan inte upp mobilen när hon ringer. Men jo - jag fick jobbet. Jag fick ett jobb. Ett positivt besked. Det var så längesen det hände att jag inte längre minns, nästan har trott att det var bortom min värld. Så länge har jag gått och sneglat på de där människorna som åker med tunnelbanan varje dag, de som sitter med sina tidningar, mobiler, portföljer. De som får ett lönebesked varje månad. Jag har liksom inte riktigt tänkt mig att jag skulle kunna vara en av dem.

Nu är jag det, eller snart i alla fall. Och ja. Och nej. Det är inget fantastiskt superjobb, det är inte inom mitt område, men det är inte det som är viktigt just nu. Det viktiga var att få en inkomst och en sysselsättning som ger mig lite lugn och ro en stund. Så att jag kan syssla med allt det kreativa på fritiden.

Och naturligtvis. Samma dag som jag får det positiva beskedet får jag också ett mail från ett av de braiga jobben som jag har sökt. Ett utlandsjobb, som visserligen inte är ett jobb med riktig lön, men som ändå skulle vara fantastiskt att göra. De vill att jag ska skicka textprover för att de eventuellt vill kalla mig på intervju. Och jag funderar och funderar, jag skickar väl proverna, ja, men möjligen är det ändå så att det är en chans som försvinner nu.

Jag vet inte riktigt. Jag vet inte mycket just nu. Men jag vet att jag för första gången på mycket länge kommer vara en av alla de där människorna som befinner sig på insidan av det såkallade utanförskapet. Jag tänkte prova den känslan en stund nu.

Solljus en söndag

Solen har hittat fram mellan höghusen. Och jag påminns om att det här nog är första gången som jag i bilder visar er nåt av min omgivning här. Fram till nu har den här platsen endast varit ord och vitt utrymme. Kameran har mest legat gömd i sin väska och all bildmässig dokumentation av de senaste månaderna har varit glömd och åsidosatt.

Å andra sidan har solen gått ner klockan tre på eftermiddagen de senaste månaderna. Jag har väggarna fulla av bilder med ljus, ett ljus som verkar så avlägset att det syns som hämtat från en annan tideräkning. Vilket är mer eller mindre sant; varje gång vi byter år, årstid, stad, stadsdel,(land, världsdel) börjar det på nytt inne i huvudet. Men att fota mörkret har helt enkelt inte lockat. Därför blir det, om jag flyttar, som att jag nästan aldrig bott här, som att den här tiden inte existerat. Och jo, såklart finns den i mitt huvud, men människor, tider, platser har en tendens att grumla sig där inne och bli otydliga.

Nu finns bilderna åtminstone i datorn. Inte odödliga men ändå där, ett tag. Väggen med det röda tygskynket, växterna, ljusen, de finska vinterstövlarna. Små saker som har betytt nåt den här hösten. För att inte glömmas.

Det skulle varit du

Sen natt i okänd soffa, lagom vinfylld och varmsömnigt tom, näst intill klar i huvudet, en hand som rör vid min arm och Broder Daniel i bakgrunden kunde ju naturligtvis ha varit fantastiskt. Ja kanske till och med magiskt? Med en annan person.

Nu blev det inte så. Var inte. Det var bara ljummet. Han var IT-chef med bostadsrätt och en miljard slipsar slängda i ett hörn. Kostymer, skjortor. Häftiga leksaksbilen parkerad utanför. Expressomaskin på köksbänken.

_


Och jag kliver och kliver och går runt bland alla slipsarna och passar inte in. Nånstans. Jag gör mig inte på den här platsen i det här minimalistiska hemmet men sånt kan man ju aldrig veta innan. Eller kanske att man kan, men verkligheten är varken Facebook eller spraydate. Verkligheten är en tatuerad arm med fåglar och verkligheten är ett samtal om Suede där allting stämmer, eller ett sätt att svara och fråga som inte går att lämna därhän och som överskriver detaljer.

_


Men verkligheten är naturligtvis också som bäst ju då, i ögonblicket. Nästa ögonblick är den förbi. Och ibland, eller förmodligen ganska ofta, överträffas verkligheten av drömmen om nånting annat, med nån helt annan.

Brott,uppbrott

Uppe på en höjd i närheten har nån smällt upp ett jättelikt torn som är beklätt med ljus. Blå glittrande ljusslingor hänger där och det syns, syns på meters och kilometers avstånd.
Säkert nån idé från den där konstskolan, säger en man vid E4-baren.
Mm. Säkert en grej som de där konstfackeleverna har hittat på, tänker jag.
Eller inte.

Det slutar aldrig regna nu. Slutar aldrig vara mörkt eller mörkna klockan tre på eftermiddagarna. Vi virar oss i våra halsdukar igen. Jag går aldrig ut utan mössa. Varje gång jag går förbi hörnet vid skolan känner jag en svag doft av saffran och jag vet inte var den kommer ifrån. Från skolköket, eller från inuti mitt huvud?

Jag går runt i mina kvarter, som inte riktigt hunnit bli mina på riktigt. Går förbi fotbollsplanen, skarpt belyst av stålkastare, löparbanan i en orange dimma på kvällen. T-banan, torget, till Matbutiken Matbiten. Och jag tänker att det skär lite i mig att eventuellt behöva bryta upp. Jag har inte bott här tillräckligt länge, har inte ens hunnit göra det till mitt, men framtiden är osäker, den vilar på en tyngd av massarbetslöshet och andrahandskontrakt.

Och jag måste gå igenom alternativen i huvudet igen. De är inte extremt många.

Jag har ju sökt mig utomlands också. Till landet med vulkanerna och den fuktiga luften. Det är en tjänst jag både vill ha och inte vill ha. Både tror att jag kan få och inte. Ett fantastiskt jobb, men med okänd konkurrens kring. Och naturligtvis- ännu ett uppbrott.

Det smärtar mest. Det att alltid behöva bryta upp och skapa nytt. Särskilt som det alltid sker just när man börjat trivas.

Rösta!

Dagensbok.com är nominerade till Stora Kulturbloggpriset i kategorin bokbloggar. Rösta här.

Letandet, sökandet, perioder

Så just när jag var beredd att lägga när det här med spraydate, just när jag trodde att det bara fanns Svennebanan och Kalle-snickare kvar, dyker det upp en fotograf. Och en till! Och fotograf nummer två kan nog vara det snyggaste som har visats på bild. Ja. Sannerligen.Det finns hopp!

I dag har jag en ledig dag. Ledig= ta igen veckor och åter veckor av förlorat studerande som har försummats till förmån för arbetet med en viss festival. Det ska även sökas jobb. Som vanligt.

Det har nu gått så långt att jag har accepterat det här. Att efter en period måste man åter sätta sig ner och klicka sig in på den där deprimerande blekgula webbsidan som kallas ams. Man vet att man troligen inte kommer att hitta nåt. Att om man hittar, kommer det vara tusentals andra som också har hittat det, men vad göra? Annat än söka och vara glad att det faktiskt finns nåt att söka och tänka att nån gång, nån gång. Till dess är livet uppdelat i perioder.

Långsamt=dåligt?

Jag tror ja.

Jag tror också att det här med dejtingsajter kanske ändå inte är min grej. Det gör mig för kräsen.
Det gör mig lite less.

Jag har träffat den här konstkillen tre gånger nu men inte en enda gång har vi hånglat och jag vet inte ens om jag har lust med det. Det är ytterst dåligt. Han är bra och har bra intressen och bra åsikter, men jag tror inte jag vet inte, nä...uh,ah...nä. När jag tänker efter kommer det nog inte att bli nånting.

Diverse

Jag har varit aktiv på annat håll, därför hörs jag inte så mycket här. Lördagsmorgonen började med bitter huvudvärk efter något glas vin för mycket igår. Med kroppen vinglande och matt smög jag upp, förbi det gråa(mörkt som vore det sena eftermiddagen) fönstret och letade fram en Iprén. Sen har jag kurerat mig med så mycket vatten, juice, te och kaffe att jag misstänker att blåsan kommer skrika att den är full så fort jag kliver utanför dörren. Om jag ens går ut.

Nå, det är åtminstone lördag. Två dagar kvar på helgen. Oslagbart att veta det. Bakfyllan kan städas bort.

Veckan har som sagt gått i aktivitetens tecken. I tisdags med arbete på Dramaten, blommig klänning och serviceleendet på. Vandra runt bland kulturtanterna och gubbarna, lägga på ljuva rösten och le, bara le. Av föreställningen såg jag inte mycket. Av artisterna såg jag inte mycket heller, men ryktet säger att en viss känd författare/dramatiker/skådis drabbades av raseriutbrott bakom scen.

Torsdag. Jag står i regnet utanför en inte allt för okänd bar på Söder. Väntar på en ny vän. Bekant kanske? Jag vet inte. När går gränsen mellan att vara vän, bekant och bara ”en jag känner”? Hur som helst så är hon sen och jag står och fryser och bestämmer mig för att gå in och kika istället. Men sällan känner man sig så ensam och utsatt som när man kliver in fullt påklädd, med mössa och halsduk upp neddragna och uppvirade, och möter människor som sitter och står där i sina grupper, sin redan hopsvetsade värme. Jag går ut igen.

Fredag. Jag ska fredagshänga med samma bekant som dagen innan, samt med en annan, också ny, bekant. Fredagshäng är bra och vi går till den där baren alla alltid snygg, konstnärliga och glada på samma gång, och där man kan sitta vid bardisken och käka rårakor med löjrom samtidigt som helgen långsamt glider in i kroppen. Fint. Det blir några samtal, några nya händer att hälsa på, en söt kille som hävdar att han ska hem och sova och en annan kille som inte kan säga en mening utan att nämna sitt skivbolag. Hm. Nåja. Vi drar vidare, dansar lite, pratar med en skåning, spanar ut över lokalen bakom glasögonen, och så plötsligt vid tvåsnåret har nästan alla droppat av. Och det här är kanske fredagarnas kärna? Fredagen = dagen då man helst av allt vill hem och sova, men ändå i desperation orkar hänga kvar till två. Jag gör som alla andra - vinkar adjö till min vän som är upptagen med en ung man i en soffa och går sen mot garderoben.

Festivalen är förbi

Den där festivalen som vi jobbat med i flera månader är över.
Nu finns det bara bitter verklighet kvar.

Söka jobb, göra webbprojekt, gå i snöblandat regn.

Och lite poesi.

Döden

Om mitt jobb. Jag skriver inte mycket om mitt jobb här, men i allla fall. Nu i veckan skrev vi dikter om döden med en massa barn. Sen skickade vi diktern med vinden i hundratals ballonger som färgade himlen. Jag hade gjort små lappar med ord som skulle inspirera och sen drog man en lapp och skrev små korta dikter av det. Såhär:

Glöm inte hjärthalvorna
glöm inte att limma dom
till små askar i paradiset


Höstögon, trötta
torra och med naglar
fastborrade i varje utsikt


Längs med varje vägg
i tunnelbanan, i varje
borglömt kisshörn
finns en ton som väcker döda

Att gå, att träffas

Jag tror det är bäst du går nu. Säger jag. Och så går han. Vi hörs. Dörren går igen och jag hör hur han känner på handtaget. Jag ligger kvar några sekunder. Stirrar på röda lampan i fönstret, går ut i köket, naken, fryser, spolar vatten i en gratängform. Går till sängen igen och genom gardinerna lyser alla fönster från huset uppe på berget som vanligt.

Han gick. Och nu har jag ingen älskare längre. För vi har haft varann för länge nu. Att ha älskare har alltid ett bäst före datum. Till slut kommer den, konfrontationen. Den när han säger att han träffat nån som han kanske känner nåt för. Och jag vet, fast jag inte är kär, att nu är det dags att klippa av det här en stund.

För han kanske är kär i nån annan. Och nån annan kanske är kär i mig. Och jag vet inte om jag är kär i nån alls fast ibland blir jag lite ledsen i magen av alltihop och så går världen runt.
Och jag undrar hur fan människor gör när de träffar rätt?

Fast. En parentes. I dag träffade jag faktiskt nån. En från den där dejtingsajten ni vet. Och nånting var tamigfan annorlunda. Som att det fanns nåt där, kanske. Inte som med pirr i magen men som i små ögonblick då vi båda ler och förstår.

Och vi sitter på ett kafé som ligger i en trappa som egentligen är ett galleri och vi tittar på tavlorna och snackar med konstnären och han skrattar när jag vill känna på tavlorna och allt känns plötsligt väldigt mycket Sex and the city.

Och jag tänker att det är bra. Det är tamigfan nåt bra.

Det urbana

Tänk så oerhört urban man kan känna sig när man efter jobbet bara glider in i ett hål i väggen och köper med sig en sushi hem. När man på morgonen glider in på Pressbyrån och köper med sig en mugg pissäckligt kaffe och står och slåss med halva förorten om mjölken. Och nu har jag blivit en sån där människa som på riktigt föredrar sushi framför pizza på fredagarna och alltid planerar mina resor in till stan in i minsta detalj för att få minsta möjliga väntetid.
Vad är nu nästa steg? Att jag slutar laga mat hemma? Jag hoppas inte. Vill inte.

Än så länge finns dock vissa spår kvar av den där människan som är som alla andra utanför Stockholm. Jag lagar min mat i kokvrån, jag steker pannkakor och gör potatismos, trots att det ibland hinner både sen och senare på kvällen innan jag är klar. Jag går lugnt till tunnelbanan så ofta jag har möjlighet. Jag springer inte för att till varje pris hinna med den där proppfulla tunnelbanevagnen när det är rusning. Jag väntar hellre två minuter än klämmer in mig bland tusen influensabakterier och arga armbågar. Ja. Något litet finns det kvar.

Om jobbet. Jobbet går bra, men jag är lite trött nu. Eller mycket. I morgon syns jag förresten förmodligen i ett bakom produktionen-reportage i en morgontidning nära dig. Gissa vilken!

Det där med...eh, dejting

Jag har börjat med SprayDate. Snart kommer jag kanske sluta med det också, jag vet inte.
Det känns sådär tröttsamt och killarna är antingen för svenniga, för tröga, för sportiga eller bara allmänt tråkiga. När man väl hittar nån som man kanske kan tänka sig att träffa (och jag träffar inte vem som helst) visar det sig att han dejtar tre andra samtidigt, varav en ”det eventuellt kan tänkas bli seriöst med” men han ” återkommer gärna” om så inte skulle vara fallet.

Right. Tack, men nej tack. Så stort behov har jag inte av att dejta att jag sitter och väntar på att nån ska se om det ”eventuellt utvecklas till nåt seriöst” med nån annan. Jag vet ärligen inte ens om jag är redo för att träffa nån, på riktigt. Jag gillar bara tanken på att det finns nån därute som liksom skulle passa mig. Som skulle kunna vara nåt. Som är sådär lagom konstnärlig, ödmjuk, oordnad, öppen, spontan och…nånting. Frågan är dock om SprayDate är rätt forum för att hitta den där personen. Jag tror inte.

Övrigt. Jag har haft en älskare sen augusti nu. Det är en stund.

Påminnelse

Jag läser en Nica-bok som är skriven av en man från en organisation som jag varit på besök hos och som jag då och då jobbat mycket nära. Jag funderar på om jag träffat honom.
Boken är en påminnelse om det som var, som forfarande är, fast långt bort från mig.

Jag tänker verklighetsfly lite nu i badkaret.

Måndagsfylla kring Odenplan

Meh. Jaha. Störd dag.

Vaknade i sötman av frånvaron av en älskare. Hårstrån på kudden, en grop i lakanet. Han var här just innan jag somnade.

Jag minns inte.

Det här var en måndagsfylletext men den försvann tyvärr när jag skulle publicera.
Satans skit.

Måndagsfyllan gick ut på att det var en störd dag när chefen bjöd på lunch och vi blev fulla på gratisvin på möte och sen gick till Tranan. Men texten försvann. Synd.

Saker att gilla

Jag satt på bussen med en plötslig känsla av poesi i kroppen. Inte ofta den kommer nuförtiden, inte ofta jag låter den komma.

Jag letade i väskan och hittade en skrynklig papperslapp och en penna. Skrev ner det jag tänkte. Satt sen där med en oändlig nöjdhet i kroppen. Bra att definiera det som är. Det som känns. Sen åkte jag hem med min lilla påse sushi. Lite soja hade runnit ut i botten.

Nu har jag bott här en och en halv månad. En och en halv evighet. Ibland en känsla av en väldigt lång tid. Stockholm är inte längre en besöksstad, den är vardag. Jag var så säker på innan, just när jag kom hit, att spänningen kunde finnas i varje hörn. Kärleken i varje Seven Eleven-butik. Magi överallt. Så känner jag inte längre.

Men det finns fortfarande nåt vackert. En liten bit tunnelbaka mellan Slussen och gamla stan som jag ser varje dag. En känsla på Sveavägen på eftermiddagen efter jobbet. Midsommarkransens Kuriosa. Telefonplans sushi. Industriområden, grönt, cykelvägar och Götgatan, Hornstull, Kulturhuset, Östermalmshallarna - allt i en enda blandning. Det gillar jag.

Det känns som hösten/vintern 2006/2007

Det klistrar sig löv mot rutan och under skon. Jag promenerar med stor halsduk och överallt finns lukten av nåt multnat. Tallskog runtomkring. Jag dricker mycket te, Kent har släppt en ny singel, en älskare ringer mig ibland på kvällarna och på morgonen andas jag kallt luft på en busshållsplats.

Tänk.

Om natten

Han kom hit och sov bara. Han pratade i sömnen och vaknade med nervösa ryck och frågade vad klockan var. sen gick han i gryningen igen.

Tvättenheten

”Var god städa efter dig när du är färdig i tvättstugan. Mvh Tvättenheten” står det på en skylt i min tvättstuga. Så det är så – jag har en tvättenhet. När man bokat en tid i tvättstugan blir man anvisad en grupp maskiner som man får använda. Sen står maskinerna därinne – tio, tjugotals – på rad. Människor rusar in, lassar ut och in sin tvätt, viker och manglar, tyst och metodiskt. Det är som ett jäkla amerikanskt tvätteri. Så storskaligt.

Jag till älskaren: ”Det är så stort, så mycket liksom…så amerikanskt. Är det såhär överallt i Stockholm?”
Han: ”Eh…ja?”

Där ser man. Minsann.

Sysselsättning

Helgen rann iväg på grund av en massa häng med min nye(inte så ny längre) älskare. Vi har dock inte älskat, men väl sovit, badat, ätit lång frukost, varit på Ikea, ätit godis, sett på film och somnat, sovit, ätit lång frukost igen, ätit tårta och varit på loppisturné. Det sistnämnda blev väldigt lyckat och jag fyndade en prickig femtiotalsklänning för endast tio kronor. Han: en hög serietidningar och ett par glasögon.

Och det fungerar ju det också, menar jag.

Plats

För första gången i den här lägenheten: hemma och krasslig. Eller ja, skum mage tidigare på morgonen som verkar helt okej nu. Så okej att den klarar kaffe. Litet underligt sting av dåligt samvete för detta. Å andra sidan jobbar jag gratis. Ett kontorsjobb, heltid. Jag har redan varit engagerad på helger och kvällar och mer kommer det att bli. Det är ett fint jobb, fin grej att jobba för, men jag kan ändå ibland sakna det där som…eh…ja, ni vet; att ha en lön. Om än en liten.

Plus att jag bedriver så kallade heltidsstudier. Hittills har jag gjort mina studier med högerhanden. Lite disträ sådär. Jag gör klart mina uppgifter på kvällar och helger, jag åker tunnelbana, jag jobbar till fem - halv sex, jag läser, jag skriver recensioner, jag åker lite tunnelbana igen och så plötsligt är det kväll. Och inte mycket tid finns kvar efter det.

Därför i dag. Underligt tom tid i lägenheten. Jag har aldrig varit här på dagtid en vardag. Varit här, såhär utanför allt. Jag menar hittills har jag gillat att vara en av alla tunnelbaneåkande med Metro under armen, kaffe i handen, på väg, bara att följa med. Med musiken i hörlurarna jämt. Och det stannar aldrig. Det pågår jämt och nu är jag här; gubbarna hänger utanför tvättstugan som alltid, löven prasslar på berget utanför, åh löven i alla färger, höstljus in genom gardinerna, och hur allt lyser på husfasader genom hela femtiotalsförorten. Jag är här, på förbjuden plats.

Och vindarna, och människorna och alla tusentals bakterier och tankar

Det börjar bli höst och jag fattar inte att jag är där jag är. Jag rörde på mig. Det hände, allting, i smyg.

Det börjar bli höst och jag åker tunnelbana varje dag med han med skägget och tusen andra. De tar aldrig slut här. Människorna. Varje dag: jag har aldrig bott i en stad med såhär många människor i. Varje dag: de andas på mig, luktar på mig, håller i samma stång som jag. Vi lever så nära, tills vi skiljs åt och låser dörren till våra bruna lägenheter.

Det börjar bli höst och jag har en ny älskare. Han bor fem minuter bort med buss. Alla åker buss i den här stan. Buss till jobbet, till tunnelbanan, till McDonalds 400 meter bort.

Det börjar bli höst och när jag ligger i sängen kan jag se trädkronorna vaja utanför fönstret. Därute ligger två höghus på ett berg där trädkronorna också vajar. Ur fönstren lyser människornas lampor, som små ögon i mörkret, strålar, vakar över mig. Det här är min enda tillflyktsort i den här stan, bland alla de här människorna.

Min granne är sunkig...

...och röker så det kommer in till mig. Och lukten sprider sig. Det är inte uppskattat.

Jag är i bostaden nu och surfar på grannens osäkra bredband. Mitt eget har tyvärr inte kommit igång än, därav min frånvaro härifrån. Pappa kom hit häromdagen med min viktigaste prylar = köksbord och två stolar, femtiotalslampan, kaffebryggaren, höstkapporna och några stövlar. Vi har handlat skafferiet fullt, fyllt garderoben med toapapper och...tja, installerat allt lite bättre. Nu ser här snart bebott ut.


Övrigt ) I går ordnade vi stor fest på en liten bar på Söder med kända författare och en känd politiker. Jag var ansvarig för logen och stannade kvar och städade den efter att alla andra gått. Jag var inte pigg och glad när jag äntligen, klockan 00:35, stegade mot tunnelbanan. Därför krävde jag en ledig dag av min handledade i dag och hon beviljade det hela. Således har detta varit stora vilofredagen. Välbehövligt.

Och där fick jag en bostad...

14 minuter från T-centralen och 10 från Slussen. That´s me. Det är inte helt billigt, men ändå en normal hyra för att vara Stockholm, gissar jag. Men jag har lite (fula) möbler och en kokvrå, en pytteliten spis och ett badkar. Det här känns rätt...stört. Ja.

Vilse i bostadsdjungeln

Och det går…ganska trögt. Det finns bra lägenheter, men det finns också en miljard människor som säker dem. Jag som studerade är tyvärr inte alltid så prioriterad. Nå, vi får väl se. På söndag ska jag eventuellt titta på en liten, liten, liten etta som ligger lååångt ut i nånstans. Vi får väl se, som sagt.

Upp som en sol...kanske, ungefär?

Så jag fick en praktikplats till slut. Hela hösten ska jag nu jobba med…eh, ja det är lite oklart exakt vad jag ska göra än men det kommer att vara kulturevents och poesifestivaler och bokklubbar och annat trevligt. Det troligaste är nog att jag kommer hålla på med marknadsföring och research och ganska mycket plock och fix och trix. Och jag får vara i en kreativ miljö!

Jag tror det blir bra, men ändå kan jag inte låta bli att vara lite orolig för vad som kommer hända efter det. För förmodligen är det inget som kommer att leda till en anställning. Det blir en spännande höst, en kreativ höst och nåt ganska fint att skriva in i CV:t. Gott så. Men jag hoppas, jag kan liksom inte hjälpa att…ja, nä. Det var inget. Dags att vara nöjd med det som faktiskt är.

Förra veckan var för övrigt helt sjuk när det kommer till jobb/intervjumöjligheter. På onsdagen hade jag alltså en telefonintervju med ovannämnda praktikplats. På torsdagen ringde en kvinna som vi kan kalla Kerstin från rekryteringsföretaget X. Kerstin började ställa ett antal frågor till mig, typ: och stressen…hur har du det med stressvanan, hehe? Och så plötsligt befann jag mig mitt i en till telefonintervju för ett helt okej jobb. Det hela gick bra, och Kerstin skulle rekommendera mig till sin kund som eventuellt skulle ringa upp mig nu under veckan. Men dagen efter fick jag ett mail där de meddelade att tjänsten i fråga var inställd. Jag orkade inte ens bli besviken.

Sen lite senare, när jag trodde att jag hade fyllt min jöbbmöjlighetskvot för veckan, fick jag ett mail från en väldigt trevlig organisation som sökte en informatörspraktikant nu under hösten. Ville jag möjligen komma på intervju hos dem snart? Nu blev jag dock tvungen att tacka nej eftersom jag blev erbjuden den andra praktiken häromdagen, men det är ändå förbluffande hur chanserna ibland bara trillar in efter varandra.

Nu: söka bostad, söka bostad, söka bostad. Och plugga. För ja, jag ska plugga och jobba samtidigt. Det får gå som det går - helst bra.

Orkeslösheten

Det är som att all energi sugits ut ur mig och inte lämnat nån ork kvar att göra nånting produktivt alls, denna söndag. Varje gång jag försöker, varje gång jag börjar, bolmar en sorts bitter trötthet upp i mig. Som att jag nu har försökt för mycket. Det enda jag vill och orkar är att ligga på sängen under en filt och läsa den där boken som jag ska recensera nästa månad.

Och det tär naturligtvis att försöka. Att orka. Orka är det jobbiga. Skicka in ansökan efter ansökan, ibland gå på intervjuer, få en liten förhoppning för att sen få avslag. Och orka bygga upp den där självtilliten varje gång därefter.

Jag tycker ändå att jag har lyckats hålla det på en bra nivå nu. Jag tar hand om mig själv, tror på mig själv, har ändå en sorts stabil grund att stå på som jag förmodligen aldrig haft tidigare. Jag vet inte var den kommer ifrån men plötsligt klarar jag av att slå ifrån mig misslyckande, jag hakar inte längre upp mig på dumma saker jag har sagt och jag klarar av att styra bort ilska som dyker upp efter saker som har hänt eller saker människor har gjort mot mig.

Men ändå. Det hindrar inte att jag då och då hatar, hatar, hatar att det är såhär, som det är. Och så är det i dag.

Options

Om man är i Stockholm i kväll kan man till exempel gå och se Joel Alme på Pet Sounds bar. Men det är nu inte jag. Jag väljer därför det mer hälsosamma(?) alternativet: kaffe, äppelkaka och eventuell läsning av Hypnotisören.

Fortfarande

Och det är fortfarande varmt i Västra Sverige. Så varmt att jag kan sätta mig på balkongen med först en kaffe, sen ett glas saft, sätta mig med skrivboken, den där som jag alltid bär med mig men som jag inte alltid skriver vettiga saker i. Jag kan sätta mig och märka att det är så helt stilla. Att man för en gångs skull hör syrsor,(och då betyder det att det ännu är varmt), att inga gräsklippare är vakna, att en del fönster är öppna runt omkring, att solen går ner snabbare nu, att man bara behöver titta ner så är den borta, men att den fortfarande är uppe såhär vid åttasnåret – och det är ett bra tecken.

Spår

Flyga

Det är så lätt att låta hjärtat skena iväg bara för att man får ett mail som skulle kunna betyda en möjlighet. Så lätt att tankarna…så lätt att allt…. Men fortfarande, vad vore vi utan den skenande fantasin?

Nu kör vi!

Jomen nu skickar jag en ansökan om praktik till Sveriges, förmodligen, bästa arbetsplats. Chanserna är väl inte jättestora att det ska gå vägen, men hey, nothing to lose! Just nu provar jag med allt.

Schlätten och ljuset

Det fina med augusti är ljuset. Ni vet det som gör att så fort man går ut ser världen ut som hämtad ur en Zorn-tavla, eller Paris om hösten eller engelsk 1800-talsroman fast i bildformat(men med lite ändringar i miljö och rekvisita, naturligtvis).

Det är fint och det njuter jag av nu, fast jag känner av rastlösheten, den där längtan om att få gå vidare och kanske framför allt leva mitt eget liv. Jag har fått nog av det här föräldrahemsboendet nu, helt ärligt. Min känsla av desperation och att nåt måste hända nu, nu blir alltmer trängande. På måndag byter jag åtminstone status rent officiellt. Då blir jag nämligen distansstuderande i stället för arbetssökande. Alltid nåt. Men inget som ger mig mer självständighet tyvärr.

Köpenhamn – Stockholm – Schlätten – Slutet av sommaren?

Min vecka förra veckan har gått från en frukost i x2000:s förstaklass via Malmö, Ströget, Köpenhamn och Tivoli med min mor till x2000 igen och Stockholm(sommaren!) en svettig jobbintervju, vin i Observatorielunden med Den Adliga Sossen och besök på Trädgården under bron, Debasers uteservering, bad och fika i en park. Sen hem igen. Det gick fort, men jag hoppas, hoppas att det fortfarande finns lite kvar att mjölka ut av sommaren.

För såhär:

1) Sverige genom SJ:s fönster. Dimmigt och mystiskt, som om det nästan inte vore Sverige. Kullar, hus, mer kullar, himlen som delar dig. Göteborgs centralstation i morgonrusning. De gamla portarna. Tjejer med strumpbyxor, killar med hatt. Män med Göteborgsposten under armen.
2) Malmös centralstation som endast syns genom ett fönster. Malmö är på riktigt en annan värld, tänker jag. Alla har rastaflätor, stora ryggsäckar och äter falafel hela dagarna. Visst?
3) Köpenhamn! Golvet är rutigt. Människor är så fantastiskt oplanerat bohemiska. Människor sitter på bänkar och läser bok. Överallt cyklar folk. Kvinnorna har leggings och gladiatorsandaler, stora skjortor.
4) Tivoli om kvällen. Stora prunkande blommor, vattenfall, sjö, restauranger. Vi äter italienskt med magarna nästan tomma av hunger. Rödvin mot tryffelkräm, fin kombination. Alla människor, alla män med rödlätta nackar.
5) Jag är själv på centralstationen i Köpenhamn, solen ligger på och vi är ett gäng människor som väntar på att de ska öppna dörrarna till Stockholmståget. Jag står på den yttersta perrongen, man ser långt över de vindlande spåren, solen gassar. Som den sista utposten mot Sverige.
6) Fönstret ut mot Sverige. Skåne är så sjukt platt, så exotiskt underligt med sina vita tegelhus och miljoner vindkraftverk på rad. I Småland regnar det, som vanligt. Det är mer kuperat nu, mer skog, sten, röda stugor – nu är vi i Sverige så som jag känner det. Och så kommer vi fram till en stad, en med domkyrka. Här underliga fabriker, 70-tals höghus, vilken stad är det? Och vi rullar in och skylten säger Linköping och nu är vi redan i Östergötland.
7) Stockholms central. Och nu märks det att vi är i Sverige. Det vi(jag?) är vana vid som Sverige. Kyla, vind, välklädda kvinnor, kvinnor med bruna lår, kvinnor som visar benen. Män som inte visar benen. Män i glasögon.
8) Den svettiga intervjun. Jag är torr i halsen när jag kommer upp på kontoret. Jag får vatten och spiller det på mig själv. Lyckas ändå hälsa. Fint.
9) Eftermiddag på Hornsgatan. Jag blir nästan påprackad ett par blå pumps. Jag köper inte.
10) Kväll med Den Adliga Sossen i Observatorielunden. Vi dricker vin ur pappmuggar och Stockholms hustak lyser orangea när solen går ner. Människor hånglar runtomkring oss. Han tittar på mig och våra glasögon slår i varandra.
11) Fredagskväll på Trädgården. Mängder av lampor, dansbanekänsla mixat med fritidsgård och festival. Det känns som hela världen är där.
12) Lördag och spansk middag med sangría och paella. Vi blir påverkade snabbt, så snabbt.
13) Kväll på Debasers uteservering. Jag tar på mig glasögonen och ser världens som den är. Det är fascinerande.
14) Söndag kväll på tunnelbanan. Allt är ödsligt, alla är trötta. Ingen lyssnar på nån annan.
15) Måndag morgon. Med en räkmacka och en kaffe på SJ igen. Dags att återvända till Schlätten.

Bord

Ett litet stringbord från en liten second hand-affär i en liten stad. Mycket fint och fyndigt!

Det är lördag och jag lyssnar på jazz

Hör här. Bra grejer. Jag har fyndat bord också, och kofta och linne och top. Kanske kommer nån bild på det snart.

Konstigaste känslan

Den konstigaste känslan uppstår när jag märker att man har ringt mig från andra sidan jorden mitt i natten. Du har ett nytt meddelande i mobilsvar, står det. Utlandssamtal. Och där strömmar den ut, en röst jag försökt undvika, som jag försökte undvika redan då, men som tydligen inte vill låta mig vara fast jag är här. I en annan tideräkning.

Han säger dom hälsar, och vi hoppas du kom fram oskadd. Och jag: va? Det var mer än ett halvår sen jag åkte hem. Jag kom fram. Jag har nästan inte ens lämnat landet från början.

Det finns inte mycket här som viskar om att jag varit där. Bland regnskogarna - bland fuktiga hinnor, tupptjut, madonnaprocessioner och parasiterna i magen. Inte mycket alls.

På väggen, på en träkrok hänger en läderväska, klädd i alla regnbågens färger och som stängs med två spännen. På ena remmen har någon färst en fjäril. Någon satte den där som ett minne, en present till min födelsedag. De hänger där, fjärilen och väskan. Just precis här är de det enda som påminner mig om att jag faktiskt varit där. Annars: det syns inte, märks inte. Som en osynlig sjukdom. Eller en del av mig att upptäcka.

Dagens Göteborg, plus regn och färskhet

Jag lyssnar på Pinto och det regnar. Fin skiva till regnet. Har ätit färsk potatis, fisk och färska örter, färska morötter, färsk sallad och färsk avokado. Känner mig väldigt...färsk just nu.

Myggmat

Jag har myggbett på ryggen, i svanken, på axeln, på armen, på kinden och mellan ögonen.
Ja, jag har varit i skogen. Ja, jag har plockat blåbär. Men jäklarns vilken terapi det är. Och jäklarns att man nästan blir lite besatt. Bara: gå, spana in bästa blåbärsdungen, huka sig, plocka, gå, huka sig, plocka… Plötsligt står man där med röda händer och har plockat tre liter och flera timmar har gått och man har gått igenom hela sin livssituation i huvudet och man känner sig ren och klar. Och sen skiner solen när man går hem och att man är halvt uppäten, det får man leva med.

Och alla rummen

Idag har jag en text om läsning i offentliga rum. Klicka på den första krönikan!

Dagens Göteborg och dagens 90-tal

Portrait Painters - Forgive/forget och Soul Asylum - Runaway Train

Det var det. Nu ska jag klä på mig och lyssna på de här låtarna och sen luncha på fiskrestaurang. Sånt händer också ibland på Schlätten.

Peace.

Fredagen

Livet är bra, solen sipprar in genom rutorna. Jag har gjort blåbärsmuffins. Det finns inga jobb att söka så jag har lite semester. Jag ska göra grafiska grejer till dagensbok. Jag läser om metaforer i haikudikter och ser över gammal material = bra, för då är känslan lite produktiv. Jag läser Näckrosbarnen också, jag vet inte vad jag tycker om den. Jag hånglade för en vecka sen och vaknade upp i ett hus i Älvsjö. Jag trivs med glasögon. Jag har färgat mina vita hårstrån rödblonda. Jag ska snart till Köpenhamn. Den bästa musiken nu är elektrosommarpop, gammal NRJ-90-tal och lite euforipop, kanske nån singer-songwriter på det också. Jag säljer grejer, oj vad jag säljer.

Sommarvikten

Och sen jag flyttade till Schlätten har jag tydligen gått upp nästan två kilo, upptäcker jag plötsligt. Det är inte ok. Det var det som var fördelen med att bo i kollektivet: maten var inte alltid så god och man åt inte alltid så mycket och det bjöds oftast bara knäckebröd som fika. Här är det glass och kakor varje dag. Flera gånger om dagen. Och jag som trodde jag hade bra ämnesomsättning. Det har jag inte. Jag är inte odödlig. Jag kan gå upp i vikt. Nu måste jag cykla. Och promenera ännu mer.

Sweet weekend

Jag var i Stockholm och det var ljummet, soldis och mitten av juli. Turister överallt, 40 nummers kö vid SL-center och jag hade svett i svanken. Turister på tunnelbanan också, en flirtig man på Pressbyrån och solande pensionärspar på ett kommunalt utomhusbad. Vattnet var lätt kring kroppen, knappt märkbart svalt, torkade snabbt på handduken och solen gömde sig bakom en vit slöja. Sen gick vi över gärdet och folk flög med drakar, joggade i gräset och spelade brännboll.

Det var som vanligt rosé, jordgubbar, chilichoklad och en lätt åskskur framåt kvällen. Inte världens bästa häng på Debaser Medis; det saknades stämning och dj:n spelade Michael Jackson-remixer i oändlighet. Vi beundrade toalettkaklet med rosenknoppar, styrde upp, styrde ner och sen hängde jag med en man som var adlig men samtidigt sosse. Så kan det också hända.

Noteringar

Jag förlikar mig med glasögonen. De är numera en del av mig och ibland när jag tar av mig dem är det som att jag känner mig lite, lite naken. Som att en del människor när de tar av sina glasögon nästan ser ut att ha tagit av ögonfransarna, och sen när man tittar är de liksom vita därunder.

Jag går på stan på Schlätten med mina glasögon och kommer fram till att flickor med röda bågar och blommig skjorta nog inte är idealet här. Alla har tighta jeansshorts och spraytannade lår och ingen ingen ingen har glasögon. Eller jo, bibliotekarien på stadsbibblan har det. Hon hjälper mig och ler och ber om ursäkt när det blir fel och jag kommer fram till att bibliotekarier nog är det mest sympatiska människoslag jag vet. Så jag håller mig på bibblan och sitter i en timme eller mer och glor i höstens katalog och nu har jag bestämt mer än tio olika böcker som jag vill recensera, som ska skickas hem till mig. Det är lite julafton ändå.

Jag har även fyndat på rea. Två linnen, en fin kofta och en…hrm, snygg blus. Och mitt i detta fyndande ser jag tecken på att jag börjar bli tant redan nu;

1) Jag handlar ”en snygg blus”. Och tänker på det som just, en snygg blus, vilket låter som nåt som min farmor skulle kunna tänka.
2) Jag tänker ”vad fint att ungdomarna har nåt att göra” när jag ser affischer för arrangemang av typen konstverkstad för unga eller nyanlagda basketplaner i förorten. Och jag blir liksom lite varm i bröstet av det.

Jag vill minnas att jag sett och skrivit om tanttecken förut, och vet inte riktigt vad som driver mig fram till att se detta just nu. Kanske är det sommaren, kanske arbetstorkan, kanske torkan på alla områden.

Bittersött

I dag får jag ångest av svensexor/möhippor. Och blir störd på att män som tidigare nobbat/ignorerat mig när jag var intresserad plötsligt visar intresse och tycker det vore lämpligt om jag kom över en stund. Det är story of my life just nu kan man säga. Men inte hånglar jag mer för det, nej. Det är bara det att vill man ha mig får man ta chansen när man har den. Inte tusen år efter.

Nu, nåt av det bästa från Brittpopens värld; Bittersweet symphony.

Lördagen

Följande har avverkats:

Jag har vaknat till regnet, stängt av larmet på väckarklockan, blivit överraskad av dörrklockan, åkt bil med barn, fikat med vänner, läst, surfat nätet, skrivit tre ord på en ansökan, pratat med gammal älskare, ätit lunch med föräldrar, letat upp gamla skor, promenerat tre meter tills det började regna, blivit sur på min mor, cyklat i regnet för att köpa ris, fotograferat skor, ätit middag, lagt ut annonser på Tradera, ätit popcorn, spisat musik, ätit mera popcorn, surfat mer på nätet, läst lite igen.

Och ändå känns det som en ganska seg dag.

Jag; en glasögonperson

Nu är jag med glasögon igen, efter ungefär ett års väntetid. Det känns skumt och jag identifierar mig inte riktigt som en glasögonmänniska och jag vet inte än om jag pallar att ha dem jämt, men ja, nu har jag dem i alla fall. Bra att åtminstone ha med sig varje gång jag drabbas av en sån där pinsam det-går-nån-där-framme-som-jag-kanske-känner-borde-jag-hälsa-situation. Det är ett par röda och ett par typ retro-brun-svarta. Fina grejer.

Annars: jag har lite olika (jobb)projekt på gång som kanske inte leder nånstans. Men jag kan åtminstone låtsas att jag är produktiv.

Festivaaalen

Jag var ju på festival i helgen. Jomenvisst. En sån där mitt-ute-på-landet-festival som alla lokala människor åker till och som ingen känner till utanför regionen. En sån som händer med oregelbundna mellanrum, kanske vart sjätte år eller sådär. Och det var fint och så och Sahara Hotnights spelade och Beach Boys var där. Beach Boys alltså. Märkligt, stört, sådär mitt ute på åkern och det var lite som att glo på film, sån distans mellan publik och scen men ändå inte. Underligt men coolt.

Och människoblandningen på den här typen av festivaler är också alltid lika märklig. Liksom ett åldersspann på 15 till 22 och ett annat på 40 till 75 och ingenting däremellan. Och mängder av öl och karuseller(Axels tivoli?) och killar med tuppkam som håller handen med vätesuperoxidblonderade blondiner och alltid nån konstig full snubbe utan tröja och tatueringar på magen som börjar prata med en. But still, det är inte var dag man går på landsortsfestival, inte alla helger man möter en mix av föräldrars bekanta och gamla högstadieklassisar i varierat fylletillstånd. Varje gång är en upplevelse i sig.

It’ s no good

”När åker du tillbaka?”, frågar du, mest bara i förbifarten men jag undrar. Finns det nåt bakomliggande här. En gång till på ganska kort tid antyder du nåt som skulle kunna tolkas som att du skulle vilja. Se mig igen.

Och du säger de bygger om huset, I have to send you pics, det blir så fint, alldeles divino! Och plötsligt finner jag mig själv pratande med dig på nån sorts konstigt blandning mellan din underliga amerikanska och spanska, så som vi gjorde, som vi alltid har gjort. Jag är fullständigt förvirrad, bakfull, orkar inte så jag stänger ner dig och skär bort dig från mitt liv för jag tänker nej…

Jag har inte tänkt återvända nu. Speciellt inte dit och till dig. Det är allt för skört, jag hör fortfarande den varma blåsten kring huset, hör syrsorna och geckoödlorna, kan fortfarande se din rygg i mörkret när du sitter där i sängen natten när stormen var och hur du bara sitter och ser på dörren som slår in mot rummet och jag frågar varför du inte sover och du säger att det är för stormen, men jag vet att du ljuger.

…för du kan inte berätta. Har förmodligen aldrig kunnat och det var ett under att du ens visade mig nåt av dig då, de där tre dagarna, för sen visade du det aldrig mer.
För nej. Jag tänker inte. Inte nu, men kanske kommer jag tillbaka nån annan gång. När allt är ordnat och tillräckligt lagat. Jag vill inte ha en människa som inte kan visa mig sina känslor. Nu stannar jag här.

Som här, som borta

I dag är söndag som i Nicaragua. Med regn på himlen, grånande på fönsterrutan. Konstig mage, lätt huvudvärk och när jag bara vill vara i det här rummet.

När det tar på krafterna
bara att skriva de här orden

jag kan få drömma om bostäder,
stänga in mig med bästa 90-talsmusiken

samla ihop mig till att våga hoppas på nåt.

Benen är alltid svårast

Jag fick inte jobbet som jag var på intervju för förra veckan. Tanken var att jag skulle skriva om min eftermiddag i solen(därav rubriken), men den överskuggas naturligtvis av att jag inte fick jobbet – den här gången heller.

Men det var förstås för bra för att vara sant. Att få fast jobb på en informationsavdelning, på ett schyst ställe med schysta förmåner mitt under pågående finanskris; så mycket tur verkar det inte som att jag ska få ha. Inte nu i alla fall.

Inte nu, men när? Tvåtusenfuckingelva kanske, när 40-talisterna går i pension. Vad hjälper det att man har tur och hittar ett jobb som bara nio andra har sökt? Och vad hjälper det att man har tur och råkar vara en av två som får komma på intervju medan sju andra är bortvalda, när man ändå inte får jobbet för att den andra personen hade mer erfarenhet?

Jag blir så trött på detta ständiga krav på erfarenhet. Orkar inte ens dra en lång harang om det igen, så trött är jag. Därför lämnar jag härmed en tom rad för osynligt gnäll.

Så.

Till det positiva i situationen:
- Jag gör ändå ganska bra ifrån mig i mitt recensions-/krönikeskrivande.
- Har kommit in på en webbproducentkurs som börjar i augusti och får därmed pengar från kära pappa CSN om inget vettigare händer.
- I början av augusti har jag en intervju inbokad för en praktikplats på ett företag som eventuellt kan tänka sig att anställa mig efter praktiken, om jag får den vill säga.

Prova inte detta hemma

- Att tappa bort den där viktiga blanketten som du ska skicka tillbaka till den där som du var på jobbintervju hos och sa att du var ordentlig till.
- Att sedan gå igenom halva soptunnan och allt gammalt pappersskräp, plus illaluktande mystiska pappersbollar och godispapper för att hitta den satans blanketten.

Prova däremot:
- Att hålla ordning på dina viktiga papper, stoppa dem i en viktig mapp där de kan ligga tillsammans med andra viktiga papper.

Om böcker

Jag skriver krönika på dagensbok.com i dag. Klicka i spalten till vänster.

Här

Jag är tillbaka på Schlätten och inget har förändrats. Det är så jag måste tänka nu. För jag vågar inte hoppas, inte på nånting, måste förbereda mig på att tänka alternativ. Skicka uppföljningsmail till jobb och söka nytt, alltid nytt.

Och helgen som var så strålande med årets första dopp och en alldeles lagom vinfylla med tilhörande dansgolv. Och jag pratade halva kvällen med en man som såg ut som Harry Potter, han var typ litteraturdocent, han kanske inte var så het men det var ändå helt ok. Vissa kvällar är det fint så, med bara samtal.

Nu är jag här igen alltså, tog tåget från Stockholm i morses, har skrivit krönika halva dan, och myggorna kommer in i mitt flickrum och Schlätten är vacker och sommaren har nog börjat ändå, på riktigt.

Solen dansar även i Stockholm

Och i dag har jag en recension på dagensbok.com, kika gärna in där. Njut av solen! Det ska jag göra. Efter förmiddagens möte känns det som jag förtjänar en ledig eftermiddag.

Nånting tog mig iväg...

...till sommaren. Så jag går nu: buss, tåg,tunnelbana, gå igen.

Återvänder snart.

It was the start of a summer, the start of forever

Det faktum att jag inte fått ligga på en halv evighet börjar göra sig påmint. (Fått ligga? Låter ganska passiviserande för den eventuella andra parten, som att be om tillstånd att göra nåt den andre egentligen inte vill…)

Nå, detta faktum yttrar sig på följande sätt: total frustration, irritation och tankar på att allt är sexigt. Jag menar, skägg? Ja tack. Snickarbyxor? Ja varför inte. Män med mörka glasögonbågar? Ja, kanske inte skulle vara så dumt just nu. Och så vidare.

Dagarna trampar på och den bistra sanningen är att jag ju bor i mitt föräldrahem för tillfället. Mitt ute på landet. Utom all vettig kommunikation och möjlighet till privatliv. Tillfällen att skaffa ny älskare = inte så himla många. Och sommaren bara flyter, det är redan efter midsommar, och det är klara nätter och himlen skär sig i olika nyanser och klockan fem väcks man av ljuset och fåglarna. Och idén om att skaffa sig den där älskaren försvinner inte direkt.

Så jag vill att den här sommaren ska börja på riktigt. Vill att ljuset och värmen ska ta mig med. Föra mig till nånstans till där sommarromanserna spirar, där männen har mörka glasögonbågar och där de klara kvällarna blandas med passion, rosévin och sköra förhoppningar, så att det kan bli the start of a summer, starten på för alltid. Gärna redan i kväll.

Dagens brittpop

Mitt i söndagskaffet kom jag att tänka på Ash och Oh Yeah, som jag älskade sönder under några korta sommareftermiddagar när P3:s Tracks spelade den, nån gång på 90-talet sådär.




Uppdatering:

Oh Yeah she was taking me over

Oh Yeah it was the start of the summer

It felt just like it was the start of forever

! Åh så poppigt och fint! Nu ska det bakas bröd.

! Och sen ser jag hos HD att Ash ska släppa en massa singlar i oktober. Minsann.

Glad midsommardag

I dag är jag med och har lite sommarlästips här. Ni får själva lista ut vem som är jag och så vidare. Pinsamt faktum är dock att jag inte hunnit läsa särskilt mycket nytt den här våren. Nåväl, jag skyller på kollektivet; allt är kollektivets fel.

Vackert

Det störigaste är att bara för att jag inte har fast jobb just nu(eh, som att jag nånsin haft det?) finns det jättebra lägenheter att söka. Jag menar sjuuukt bra.

Och jag hittar Den där lägenheten som på pappret ser ut att bara vara menad för mig, men det jag inte fattar är varför ingen tar den. Vad är felet? Varför försvinner den inte bara från jordens yta så jag slipper se den. Och gräma mig.

Fel och brister

Så när paniken hänger över mig och inget vettigt händer i inboxen söker jag praktik också. I brist på jobb, i längtan efter att ta mig framåt. Och i brist på jobb är konkurrensen stor, även om en enkel praktikplats.

Därför hade jag en telefonintervju i dag, med en av dessa praktikplatser jag sökt. Och allt verkade väl bra, det är en cool organisation med coola arbetsuppgifter; en trevlig merit att ha på CV:t och sådär. Det är bara det att man inte vet vart det leder. Att de troligen inte kan lova anställning efteråt. Om jag ens får platsen.

Och då är arbetslösheten i varje hörn och snokar. Då är den, den berömda våta filten över oss, när allt är bara kanske och när massor av människor ändå anstränger sig för att nå detta kanske.

Okej. Jag är inte överdrivet positiv nu. Men jag ler i alla fall lite av tillförsikt. För jag hoppas ändå, och jag tänker att det nånstans är fint. För till den där praktikplatsen hade jag skickat ett sånt där CV med korrfel på. Och väljer nån ut mig, trots korrfel, när de kan välja bland en hög med andra måste det ju betyda att jag ändå är lite bra.

Glad sommarsöndag

(Det här är mest för att jag kände så mycket för en blommig bild här. Men ändå, glad sommarsöndag; juni och allt. Jag ska eventuellt på fotoexpedition. Igår gjordes ett försök till samma fotoexpedition, döda grävlingar och hästhuvuden skulle fotas, när minneskortet plötsligt säckade ihop. Jag är sämst på att radera.)

...och jag inser nu, att det verkar regna rätt rejält i Stockholm, Gävle med flera ställen. Vill bara meddela att så är inte fallet här. Här är strålande söndag. Rabarberpaj. Ja.

Och internetkonsumtionen

Jag beställer böcker för 600 spänn. Däribland Roberto Bolaño på spanska. Min lista med ”önskeböcker” hos Adlibris blir bara längre och längre. Jag bevakar auktioner på Tradera och får hjärtklappning i slutspurten. Jag myspacear allt för länge; sida till sida, band för band, det tar aldrig slut.

Det är kanske såhär det blir när man bor på landet? I nån sorts fåfäng tro att man konsumerar mindre när Konsum är den enda fysiskt existerande butik som erbjuds, sitter man där vid internetet och gör det man annars skulle gjort vid skyltfönster bland barnfamiljer nånstans på nån gågata. Eller?

Jag bör kanske ta mig till en stad snart helt enkelt. Inte för shoppingens skull, men för känslans.

Dagarna går lite för långsamt nu

Fast tid är nåt jag borde använda mig av.

Och jag går ut varje dag, på välkända vägar. Med det som är kameran i mina ögon. Och det är lupiner och järnvägsspår och ihjälkörda grävlingar och svarta sniglar och det luktar genom luften och jag kan inte låta bli att tänka att allt står stilla. Mycket stilla.

När ska det röra på sig?

Snällheten

Livet väljer att ändå vara lite snällt mot mig just i dag. För ner i brevlådan trillar det ett besked om att jag ska få stipendium på sjutton lakan, och det är kanske just vad jag behöver. Just i dag. Och det är som en liten påminnelse om att ibland lönar det sig att försöka och det lönar sig att lägga ner en massa tid på gratis arbete för ibland när man har tur kommer det belöning. Och jag får ändå lite betalt för allt det jag gjort hela våren, alla kvällar jag stupat i säng, alla timmar jag ägnat åt att skriva analys, hjälpa till med datorer, planera studiebesök. Det är fint.

Och män slutar aldrig förvåna med sina plötsliga infall

För jag förvånas av hur du plötsligt väljer att prata med mig. Såhär efter flera månader(ett halvår? Ja det är nog det nu). Att du visar nån sorts omtanke. Att du väljer att kalla mig ”din”.

Sen när då? Tänker jag. Tänker att du bara låtsas som att du inte minns. All min ilska och mina tårar. Att jag försökte och försökte få till nån sorts samtal. Att det blev en av de längsta helgerna nånsin. Och att du till sist, den där sista solglittrande morgonen när jag hade vaknat till vågorna och strukit alla försök till smeksamheter ur min mun och bestämt mig för att dra, att du då valde att svara med det smått ironiska: Good for you

Jag tänker att det syns, i det nervösa mellan dina ord, dina val och dina rader på skärmen. Du minns, och du tänker fortfarande på det ibland.

I min bokhylla - olästa

Agneta Pleijel - Drottningens chirurg

Hélène Berr - Ingen kommer att tro mig

Tourist

Att välja

Så jag väljer finanskrisen. Den som man säger åt mig att inte välja. Men om det känns så i magen då, vad gör man då?

Jag har visserligen inte tackat nej till den där Chile-kursen än, men det lutar nog ditåt. Även om jag hade älskat det. Även om jag kanske kommer få ångra. Sen när jag sitter här och hösten kommer över mig och inga arbetsgivare vill veta av mig, ångrar jag mig inte då?

Jo kanske. Det är en chansning. Det var en chansning att dra till Nicaragua för mer än ett år sen också, och det gick bra. Att åka är ofta det som framställs som utmaningen. Det är chansen man måste ta. Men ibland är utmaningen att stanna också.

Borde vara.

Men tack ändå för att ni stöttade mig.

Chile finns kvar, tror jag.

Urk!

Det är när man inser att man har flera tramsiga korrfel i det där CV:t som man skickat ut till ett antal arbetsgivare, som man bara helst vill…ja? Dränka sig? Gömma sig under täcket med en bok? Emigrera?

Välj själva.

Men hur kan ni veta…

…att ni inte vill ha mig, redan dagen efter jag skickat in en ansökan?

Det övergår mitt förstånd. Eller det gör det väl egentligen inte, men jag var faktiskt inte olämplig. Inte alls.

Men sen, mitt i solfrossandet, känns det så underligt långt borta att nån skulle ringa och kalla mig till ett jobb. Som att det inte kan ske under vissa väderförhållanden. Jag ligger i en trästol med grön dyna och läser noveller, tittar upp ibland, mot solen eller flygplansstreck på himlen och tänker: hur länge kommer det att vara såhär?

Sen mitt i rastlösheten har det kommit ett besked till mig i brevlådan. Jag har kommit in på den där kursen i Chile som jag sökte för ett tag sen. Den som bara tar in åtta av gudvethurmånga sökanden. Den som troligen en hel hög unga journalistwannabies vill gå. Och jag måste bestämma mig snart. Om jag ska klippa av den möjligheten, eller åka. Jag kan inte vänta ett tag och säga kanske. Det känns lite jobbigt.

Det blommar

Dagens London-nostalgi

Och tunnelbanan ser ungefär exakt likadan ut nu.

Towern

Men London är en stad som sover

London; strax innan midnatt.
Tåget rullar ut från London Liverpool station.
Heltäckningsmatta på golvet, vagnarna dunkar. Allt är gammalt.

London; i mörkret.
En klocka på en station. Romerska tunna siffror. Pelare. Snirklar på husen.
En kvinna i slöja med sina barn på perrongen. Gäspar.

Centrala London; strax efter midnatt.
En tobaksaffär är öppen.
Man bakom disken med sina papper, pengar. Tittar inte upp.
Nattbussen kommer, lämnar.
Vi förvirras.
Männen vid en bar ser oss. Sen stoppar vi en taxi.
How much is it?
Och taxichauffören: depending on the meter darling

London; Earls Court nån gång på natten.
En pub vid namn Prince of Teck.
Taxin lämnar.
Täta hus, mörka fönster, fördragna gardiner.
Svarta sopsäckar på trottoaren. Gatan svart.
London sover.

London; åtta på morgonen lokal tid.
Lukten av rostat bröd. Fötterna mot heltäckningsmattan.
En bakgård, sopor, en skorsten.
Tutningar. Ambulansen.
Det dunkar i väggen.
London har vaknat.

London; blir en grå smältande massa mitt på dagen.
London från en buss. Klassiska London.
Blir till en film, en bild ur en engelskabok från skolan.
Towern, kanske i duggregn.
Jag är inte där. Är i en dröm.
Kliver av bussen i sovande tillstånd.

London; och en klubb som är ett hål i väggen.
Ett band med en sångare som ser ut som Dregen.
Argentinaren som tittar mig i ögonen.
I fell in love with the guitarist, säger han.
But I won´t let you take him.

London; I en helt ny stadsdel med helt ny stämning.
Och färgerna flockas på gatan.
Lukterna i luften.
En man sitter med rödvin och en bok.
En kvinna med sin cigarett och sina Dr. Martens.
London i solen är alldeles vaken och lugn.

London; och vi kysser marken i Soho med fötterna.
Som i en dimma av all intensitet.
Och väggarna är täckta av kroppar och hemliga ord.
Och alla är ute.

London; en morgon i Notting Hill.
När gatan inte sover. När husen och skyltarna skramlar om kommers, fast på ett lugnt sätt.
När alla är trevliga i lagom dos. Till och med så att en svensk kan gilla det.

London; en sista kväll.
När gråten kommer över mig, mitt bland tusentals röster.
Och det inte går att stoppa. När det kommer det som finns bakom, som kanske väntar framför.
Och en gatlykta utanför som lyser upp det tomma.

London; när natten aldrig tar slut.
Vi sover på bussar, vi sover på tåg.
Och London fortsätter sova när planet lyfter från Stansted och molnen rör sig från solen.

Tillbaka

Lagom schleten, från ett solsprudlande London. En dag på en buss, en annan på en marknad och en märklig lång natt utan sömn eller mat på resande fot.

Det var en fin resa.

Bilder kommer. Men nu är det söndag med Camera Obscura, och dagens finaste låt heter James.

Camera Obscura på myspace.

I väntan på...London!

Om sidådär fyra timmar sitter vi och käkar flottig middag på Skavstas skabbiga flygplats. Om sex till sju timmar sitter vi på Ryan Airs trånga flyg till London. Tidernas kanske mest oplanerade resa börjar i kväll, slutar på lördag. Sen återkommer jag med dimmiga bilder och minnen från Camden och Notting Hill arts club. Möjligen.

Helgen var Stockholm. Var 30-årsfest, mat mat och vin, kaffe och bailys på det, och musikgissartävling till långt in på natten. Sen var jag på mitt livs första bakfulla dejt.Den pågick en hel eftermiddag och förflyttade oss långsamt från centralen till gamla stan till solen till söder, till öl. Sen slutade allt i Hjorthagen i en soffa med en kanna te. Fin eftermiddag, fin kille. Solsken ,teater, frågor, resor, kärlek, allt behandlade vi.

Trots det är jag tveksam till en eventuell fortsättning. Han har åkt söderut till sitt, men mina känslor fladdrar på och rör sig mest på gatorna i Stockholm. Det finns nåt ouppklarat där, precis nånstans mellan kanelkaffe på Götgatan, trappan till Debaser Medis och överallt i en tunnelbanevagn. Och det ouppklarade måste klaras ut, right?

Men nu snarast: kaffe, söka ett jobb, omstrukturera väskan, centralen, Skavsta - London!

I väntan på...något

Eftersom det där nya extrajobbet jag fick för ett tag sen innebär att recensera böcker sitter jag just i detta nu och väntar på att det första recensionsexet ska dimpa ner i brevlådan. För ungefär en månad sen satt vi på en bokhandel i Stockholm och kryssade i önskade böcker. Jag kryssade och gladde mig och hittade trevliga debutanter att plöja och nu börjar jag känna mig otålig. Men den som väntar på nåt gott...

Under tiden finkammar jag nätet på jakt efter Roberto Bolaños 2666, på spanska. Den verkar helt fantastisk, och eftersom och den inte finns på svenska jag nu råkar inneha förmågan att läsa den på originalspråk tänker jag: varför inte. Återstår sen att se om jag har tagit mig vatten över huvudet.

Finanskris?

Vet inte om jag bör skrämmas av den.
Nu är jag ju liksom oficiellt arbetslös, om än inte anmäld till arbetsförmedlingen. Jag tänkte mig att jag hellre skulle lägga till på jobbansökningar än på att trassla med myndigheter.

Vad kan arbetsförmedlingen göra för mig liksom? Lära mig skriva CV? Skulle inte tro det.

Så jag ger mig ut på alla tänkbara sajter, kända som okända. Och visst finns det fortfarande jobb att söka. Ungefär lika mycket som innan. Det jag inte har i mitt medvetande är däremot hur många jag konkurrerar med. Det har jag ingen aning om.

Jag söker ändå med en lite större tillförsikt än innan, lite hoppfullare, lite nöjdare med det jag har. Nånstans med tanken om att den erfarenhet jag fått det senaste året, i kombination med vad jag kunde innan, det är möjligen något som sticker ut. Och för mig är hela Nica-grejen det absolut bästa jag gjort. Fått.

Resten av ditt liv

Om resten av livet vet jag inte mycket, än så länge.

Det har bara gått tre dagar sen vi packade bilen, torkade av de sista smulorna knäckebröd från köksbordet, låste och åkte ifrån det beige-röda huset i byn. För sista gången.

Nu står det där tomt. En overklig känsla. Jag var den sista ut och nu finns det inget där längre. Inga nicaraguaner som babblar framför brasan i vardagsrummet, inga svenskar på sina rum på övervåningen, ingen som röker på trappen, inga odiskade grötkastruller i köket. Inget.

Det är så svårt att tänka sig att det inte ska pågå för alltid. Att allt inte bara finns där om jag åker tillbaka.

Det tar en stund att smälta det här.

Fredag sista eftermiddagen

Huset melankoliskt tomt.
Bara tre tysta själar kvar som sitter i sina rum med väskorna packade och väntar på att lämna.

Huvudet i en gegga av trötthet, allergitablett-smet och kaffe-avsaknad.

I Stockholm börjar after work-timmen nu. Det är inte här.

En helg nån gång i början av våren

Helgen: turbulent och solig. Och livet är så omtumlande som det kan bli.

Valborg blir den kallaste ever. Jag är inte helt utvilad men ändå vid gott mod när vi sätter oss på gröna linjen och byter till den röda och sen kommer fram till J:s nya fina lägenhet. Det är en underlig kväll på många sätt. Vi pratar sånt som blivit jobbigt, nåt som har krockat mellan oss, och sen sitter vi bara där, hastar i oss vin och är egentligen lite för trötta för vårt eget bästa. Ändå drar vi till uteseveringspremiären, rör på munnarna och jag beställer rosé på det där stockholmska sättet och gör några försök att vara pepp och pigg men till slut går det inte. Allt slutar lite hastigt vid den grekiska fastfooden på Medis och sen blir valborgsnatten varken varm eller magisk som den brukar kunna bli. Bara vuxen och lite utmattat tidig.

Fredag och lördag är vackra. Inför-våren-känsla i hela Stockholm och på söder den bakfulla fredagen sitter människor radade utmed husväggarna och äter pizza. Jag och S köper en lyxig, men liten ruccolabeklädd sak och gör dem sällskap. Bland fimpar och gamla glassbägare sitter vi sen där och glor medan solen bränner på mina svarta strumpbyxben. Vi glor på alla söderpapporna som springer runt med sina söderungar i lilla parken, vi glor på 50-talsmänniskor och indiekids och på han på pizzerian som är lite lik den där som S hånglade med en gång.

Lördag kväll: ett nytt försök till dans. Och som det blir dans. Vi drar till där alla popmänniskorna hänger(naturligtvis) och vi är kanske inte yngst på stället, men vad gör väl det när alla är söta och musiken strömmar. Jag fladdrar mest runt och dansar lite här, pratar lite där och till slut står vi där igen, vid baren och de runda borden, som så ofta på sistone. Och livet är enkelt mot mig nu, så jag fladdrar fram till en 20-someting guy med halvlång frisyr och allting bara funkar för han ler och jag säger: dig har jag letat efter och allting är så lätt som det bara kan bli just när våren nästan har brutit ut.

Och nu: den sista veckan i byn. Frusna fötter i sängen och tusen jobb jag borde söka. Saker jag borde skriva, saker jag borde översätta. Bara ett litet tag tills allt tar slut, igen.

Valborgsmorgon i Stockholm

Och jag sitter i Vällingby och spotifyar Depeche Mode, har vaknat klockan 6.20 av ett utlandssamtal på min mobil, har redan gått en runda i Råckstas villakvarter och solen skiiiner. Och jag är ledig. Övertrött, men ledig. Och det är Valborg. Var tredje svensk tonåring kommer att supa sig full i kväll och Björn Ranelid ska prata in våren på Skansen. Och jag ska promenera på Götgatan.

Jaha-upplevelsen...

Så var det med det alltså. Det var ungefär som jag kände på mig, vilket inte är helt positivt. Känner hur blä-känslan stiger i magen och som alltid när man får veta nåt man helst inte vill veta: lätt hunger, fysisk trötthet.

Det största just nu är dock: att de åker. Gråten i mellangärdet. Det sista av Nicaragua som lämnar mina fingrar, ögon och försvinner bort. Kanske för alltid. Jag vet inte. Hoppas inte.

Alltså...

...jag har jobbat hela dan, trots att det är en ledig dag. Jag har skrivit analys, jag har översatt, jag har planerat en middag och handlat mat, jag har gjort en fotopresentation. Som om det inte vore nog måste jag nu även fylla i en satans utvärdering på hundra sidor. Borde jag inte få rast nu eller?

Fortsättning

Det gick framåt och det gick åt helvete. Jag hade en intervju säkrad till ett jobb som verkade nästan perfekt. Det var inte för svårt, men ändå inte för tråkigt, och utmärkt för mig vad det verkade.Man skulle växa sig in i de kreativa uppgifterna, skriva och webbuppdatera och allt tycktes mycket lovande.

Sen ställdes hela skiten in! ”Tjästen indragen”, som det så fint heter. Ingen intervju, inget jobb, ingen solig framtid i Stockholm. Åtminstone inte på ett tag. Inte förrän jag börjat om från början med jobb, ansökningar, kurser.

Och annars? Ja. Våra nicaraguaner åker på onsdag.Nu går de runt här hemma och skramlar med sina pengar, vill väga sina väskor och är nervösa. Tre månader har gått sen den där gången när de kom mitt i natten från Arlanda. Stelfrusna, livrädda,nyfikna. Och vi som kramade och tog på dem, som att de inte var riktiga, som i helt fel miljö, och jag som tassade runt i pyjamasen och sa nu ska vi tända alla husets eldar åt er.

Sen nu: ni åker snart, hur känns det? Frågar vi.

De älskar det, längtar sitt land och sin mat och alla sina familias.

Själv vet jag inte. Är för inriktad på allt annat. På att det ska ta slut i kollektivet, att skaffa mig en tillvaro, att läsa. Och göra allt det där som vi fyller dagarna med här: arbetet, tidningsanalysen.

Sista veckan har för övrigt varit vigd åt det stora skoldiscos. Dag och natt har vi jobbat ihjäl oss för att anordna ett socialt rättvisedisco i gammal herderlig skol-anda med mat och popcorn, chokladbollar och eurodisco och allt. Plus fotoutställningar. Plus modevisning.

Och så håller livet på.

Nu precis: sömn och reparerande av hjärnceller.

En lördag, på en måndag

Och från lördagen. Lite försent.

Det som var en sån strålande lördag. Trots kylan.

För kallt var det, då när jag snubblade fram i Stockholm mot kulturhuset för att ha möte med det där extrajobbet som jag snart ska börja. Jag förbannade mig att jag bara hade vårjackan, inga vantar och endast kalla strumpbyxor på benen. Och blåsten blåste så mycket att det regnade vatten från den stora fontänen utanför, och när jag kom fram var kulturhuset inte öppet, men jag mötte de okända människorna från extrajobbet utanför och vi gick till ett varmt fik i närheten och då var det ändå en strålande lördag. Och söta var de, sådär lite blygsamma fast intresserade, en bibliotekarie var det och en del andra. Det var fint i största allmänhet.

På den strålande lördagen sprang jag sen runt på drottninggatan och gjorde mina ärenden, och trots att det var stressigt gick allt så bra. Jag framkallade mina foton, jag köpte telefonkort och fast jag nästan åkte fel med tunnelbanan när jag skulle tillbaka och ta tåget var det en strålande lördag. Jag såg framtiden, mina nya sammanhang, söndagar i solen på söder, ännu mera häng med läkarstudenter; allt det braiga. Allt var bara utmärkt…tills jag missade det förbaskade tåget tillbaka.

Och ett missat tåg i Stockholm när man bor i en by på landet betyder att man inte kan ta sig hem hela vägen på en lördag. Det betyder att man måste bli hämtad nånstans med bil. Att man måste vänta flera timmar i Stockholm, äta på max för sina sista pengar, åka tåget till Gävle, och vänta ännu flera timmar. Promenera i Boulognern och på stortorget och stirra på människor som fryser i filtar på Brända bockens uteservering, spendera den sista timman med alkisarna på stationen innan bussen mot skogen äntligen går.

Det som var en strålande lördag kändes inte längre så strålande. Men ändå, det var också en lördag.

Good times

Äntligen kom den förbannade mensen. Och jag kunde pusta ut. Inte gravid på fel plats vid fel tillfälle och med fel person(?). Bra där. Inte för att risken var övervägande stor, men ändå.

Och jag åker till Sthlm på nån sorts jobbmöte. Och tillbaka. Och sen ska vi till Arlanda. Och möjligen på intervju. Och London, kanske London också.

Den fina påsken

Skärtorsdag

Med underlig bröstvärk, solsken, jobbpepp. Kanske skriva poesi. Klassisk nica-frukost. Kanelte.

Och koma stavas inte "kåma" jag vet. Det var en tillfällig störning. Sorry. Inte för att jag skriver allt annat korrekt heller. Inte för att det spelar nån roll.

Pollenallergikoma

Och jag funderar starkt på att gå och lägga mig här och nu, påsklovet till trots. Koman beror såklart mer på tabletterna som inhandlades i dag än på själva allergin i sig. De senaste dagarna har jag tvärtom varit sjukt pigg och pepp på allt. Speciellt på att söka jobb. Ja! Pepp, pepp, pepp. Det har ungefär aldrig hänt tidigare i världshistorien.

Saker som har hänt:

• Jag har införskaffat vårjacka på rea – sailorstil. (Vet ej om det är inne längre i Sverige…förmodligen inte va? Nå, jag skyller fortfarande på min långa utlandsvistelse.)

• Har även införskaffat solglasögon. Detta har också hänt väldigt få gånger i världshistorien. Jag är ingen solglasögonmänniska.

• Har skaffat ett roligt extrajobb som inte genererar så mycket pengar, men väl gratis böcker.

• Och på raggningsfronten går det…inte dåligt, det är synd att säga. Varje gång jag lämnat byn för stan på sista tiden har det nappat. Och det har varit trevliga unga män alla gångerna. Yngre män, of course. Å andra sidan har det inte gått så värst mycket framåt med nån av dem och jag vet ärligen inte vad jag vill och behöver. Jag pendlar mellan halvförälskelse och frustration över att jag känner att jag vill ha nåt mer, nåt annat. Men vad?

Nån sorts pollen i närbild

Påsklov

Det var längesen jag hade påsklov i traditionell mening, men nu verkar det äntligen ske.
Det finns dock (nästan) inget påskpynt i hela huset, eftersom föräldrarna är bortresta till solig ö och firar 60-årsdag. Det här finns: sol, snöfria vägar, lugn och ro, mycket mat i kylen.
Ser bra ut för en veckas uppvilning och framtidsplanerande.
Tyvärr kan jag inte visa er bilder på påsken eftersom jag glömt min usb-sladd uppe i byn. Därför får ni stå ut med en lånad bild på påskliljor.

Nu ska jag gå och laga nån sorts maträtt med kräftstjärtar...