Schlätten och ljuset

Det fina med augusti är ljuset. Ni vet det som gör att så fort man går ut ser världen ut som hämtad ur en Zorn-tavla, eller Paris om hösten eller engelsk 1800-talsroman fast i bildformat(men med lite ändringar i miljö och rekvisita, naturligtvis).

Det är fint och det njuter jag av nu, fast jag känner av rastlösheten, den där längtan om att få gå vidare och kanske framför allt leva mitt eget liv. Jag har fått nog av det här föräldrahemsboendet nu, helt ärligt. Min känsla av desperation och att nåt måste hända nu, nu blir alltmer trängande. På måndag byter jag åtminstone status rent officiellt. Då blir jag nämligen distansstuderande i stället för arbetssökande. Alltid nåt. Men inget som ger mig mer självständighet tyvärr.