Förlåt, jag kommer snart igen.

Förlåt. Det var bara det.

Ibland när jag skriver saker i den här bloggen tänker jag på hur instängt, bortskämt, navelskådande det kan vara. Men jag tänker också att om det gör nåt för nån, om nån lyssnar, om så bara en enda lyssnar och känner igen sig och funderar, eller inte funderar, kanske bara släcker ner och går direkt vidare, men minns nåt som den läst här långt senare, så räcker det.

Det var det.

Det är blöt snö ute.

December

När jag tänker på om den här hösten och vintern varit nåt bra. När jag tänker på det, så vet jag inte. Sånt vet man först efteråt.

Idag stod vi i en varm hall hos det lilla bokförlaget, vi hade kommit in från stormen, mötet med hallen och glöggdoften var bedövande, vi till och med hörde människor prata om doften och vad den gör, om doftsinnet. Idag stod vi alltså där och plötsligt var det människor från vad som kändes som ett annat universum. Människor vi träffat på bokmässan.

Och jag har så svårt att förstå att det där var i år, bara några månader sen. Känslan från bokmässan. Att den hör ihop med mig och mitt liv. Hur jag var helt bortdomnad, förkyld, överarbetad, trött men ändå så varm i kroppen. Hade den där känslan av framtid i bakhuvudet. Känslan av liv, att saker händer.

En vecka senare satt jag på ett tunnelbanetåg och höll på och spricka. Låg i en säng och hjärtat höll på och spricka för att allt var så stort och så ljust och det fanns så mycket framtid och när jag satt på det där tåget skulle vi ju träffas och jag visste att det skulle hända och det hände men sen hände det inte mer.

Har så svårt att förstå att den känslan hör ihop med mig och mitt liv också.

Men nu är det december och jag vet inte vad jag har att förvänta mig. Det är december och meningen att allt ska sammanfattas. Men jag kan inte.

Tack till fina Emm som har gett mig ett bloggpris, trots att jag bloggar allt för sällan numera.

Tyvärr läser jag ganska få bloggar nu, men alla som finns i min lista till höger förtjänar ett pris på sitt sätt. Trots att en del inte skriver så mycket nuförtiden.

Och ja, man ska svara på lite frågor också.

Varför började du blogga?
Jag har haft den här bloggen i evigheter nu, känns det som. Jag började 2005 som var året då ”alla” bloggade. För att skriva av mig, för att det var en plats att experimentera på och för att jag tycker väldigt mycket om att läsa om andras (privat)liv.

Vilka bloggar följer du?
Se listan till höger. Förr följde jag jättemånga. Inte så många nu.

Favoritfilm?
Såg ”Biutiful” för ett tag sen. Det är inte min favoritfilm, men den är fin.

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Ett antal större städer skulle vara fint att åka till. New York, Rom, Paris – ja, jag har fortfarande inte varit där. Såklart skulle det också vara fint att åka tillbaka till Latinamerika. Och olika länder i Asien.

När det flyter

Det blev en barrunda med delvis helt nya människor och jag blev nöjd. Som mitt hjärta och min kropp behöver dessa avbrott, allt detta nya. Vi gick till barer vi annars inte går till. Gjorde saker vi annars inte gör. Bara för att. När mönster plötsligt bryts bryter man också ofta sitt beteende.

Så vi går längs Götgatan och jag har virat den randiga halsduken med blomman flera varv runt och halsen för nu smyger vintern nånstans här i närheten. Det kommer kall rök ur munnen och plötsligt går vi in på ett ställe och där står människor liksom i ringar och värmen har fastnat mot rutorna därinne. Och vi går vidare och människor röker och plötsligt står i vi en kö med människor jag verkligen aldrig skulle stå med annars, men likväl står vi där och jag gillar det. Ombytet. Och vi åker en hel miljard massa våningar rakt upp i luften och tittar ut genom glasrutan och se, nånstans där borta lyser Globen. Helt grön.

Och plötsligt finner jag mig pratande med en Ralf. Ralf är 49 och från Norrköping och verkligen inte nån som jag skulle prata med annars, men nu gör jag det för nu är vi över och runtom oss själva.

Sen bär det vidare ut till en rutig ölhall och världen snurrar nog lite, ja det gör den, magen är varm och rummet är stort och samtidigt litet och människor är överallt. Och jag tycker att jag pratar och pratar med alla dessa personen som jag aldrig annars pratar med och plötsligt trycker någon sina läppar mot mina och jag vet inte hur det gick till och jag vet inte om jag vet någonting alls om honom egentligen. Jag vet att vi är i en ölhall, och det är ett skägg och en hand och en stor stark och att ljuset är starkt, obarmhärtigt stark så som den annars aldrig är på barer. Men nu är vi inte på en bar utan i en ölhall och det är ljust och rutigt och nånstans i bakhuvudet är det som jag ser mig i en annan dimension, en parallellvärd där jag känner den här platsen mycket väl och där allting redan har hänt.

Men allt tar snabbt slut, vi köper mat, jag tappar bort alla och jag går längs en gata som jag tror är Götgatan för att hitta min buss men ingenstans ser jag busshållplatsen. Och plötsligt från ingenstans kommer det en kille och säger jag följer dig och jag säger det behövs inte, men han följer i alla fall. Och han påbörjar nåt slags förhör om varför så många svenska tjejer är singlar. Varför har vi inga pojkvänner och varför blir vi inte kära, det kan han inte förstå.

Och titta där är ju busshållplatsen, puh, nu kan ha väl gå, men han stannar kvar och fortsätter förhöra. Och då kommer det en tjej och frågar besvärar han dig, den där killen? Jag säger det är lugnt men hon ber honom ändå att dra. Och han drar och kvar står vi, två för varandra främmande kvinnor och pratar som om vi alltid känt varann. Sen blir det tyst och taxibilarna susar fram längs Götgagtan och tjejen drar upp sin huva och tänder en cigg. Och där, borta hörnet kommer bussen och vi kliver på bland alla sover och jag sätter mig ner, slår på musiken och det är då och först då som den här kvällen inte längre flyter. Det är då den är slut.

November är ok

Jag tycker alltid att november är ok, men blir deppad i januari. Jag njuter av att vi ännu inte har så värst mycket minusgrader dessa dagar. Tycker gärna det kan vänta. Längtar inte snöblandat regn, halka.

Tänker plötsligt på förra vintern då jag halkade och stukade foten utanför Tranan i mörkaste december och var tvungen att stanna inne hela nyår. Att det var snöstorm på nyårsafton och att jag och S ändå tänkte gå ut en sväng och kolla raketer och att jag haltade genom snöstormen.

Tänker på att jag jobbade på företaget vid Zinken. På snålblåsten varje morgon när jag kom upp från tunnelbanan, hur det aldrig slutade vara mörkt. Eller kallt. På hur cyklister forsade fram längs hornsgatan trots att det var halt och inte sandat överallt och hur trafiken var livsfarlig.

Tänker nej. Vänta gärna lite till.

Jag försöker underhålla mig varje vecka. Går på litteraturevents, bio, mer litteraturevents, hänger på Tranan. Jobbar mycket, ska börja jobba mer från och med december. Skriver, men har bestämt mig för att inte göra klart skrivkursen jag började i augusti eftersom den bara stressar mig. Ska istället göra klart manuset och skriva recensioner. Vill börja nån sorts kurs med mer fysiska träffar så vi ska kanske börja med improteater.

Är ändå inte riktigt nöjd. Längtar mer människor, sammanhang, nya platser. Trots det skulle jag ändå inte vilja vara nån annanstans än här just nu. Det är märkligt.

Så, nu

Så nu är det bara rädslan som ska bort.

Samtidigt.

Det går inte längre att vara rädd.

Det finns inte tid.

Jag tänker att jag snart inte är rädd för nånting alls längre. Att jag tänjer gränser och hela tiden gör saker som jag vet kan gå åt helvete. Att jag säger saker på mitt jobb, att ord plötsligt bara kommer ur min mun och att det ibland händer att människor blir tysta och inte säger nånting alls, men att jag sen bara skiter i det. För att jag inte längre har tid att bry mig. För att det inte kommer hjälpa mig i någonting alls att fundera på, eller ångra att jag sa det ena eller det andra.

Människor säger saker hela tiden. Människor blir bortglömda. Eller förlåtna. Eller omtyckta ändå.

Sen är det storm

Och utanför Bio Rio hänger den röda skylten snett, blåser nästan sönder. Storm, mitt paraply vänder sig ut och in hela tiden, men jag gillar att gå här, gillar den här stormen, gillar oktober när det händer saker. Sånt som distraherar mig.

Och när jag får gå förbi Bio Rio och in på det röda lilla caféet med tavlan med en jättestor tydlig bröstvårta på väggen då är jag trygg. Jag glömmer lätt att den här platsen är en annan i ljuset, det här är platsen där jag satt med honom för bara lite mer än en månad sen, men jag förtränger det nu. På kvällen är det här min plats, den är min och då stänger den allt annat ute.

Det blir ett samtal om litteratur och om livet och det stänger så mycket ute nu. Det är imma på fönstren och de som stannar till vid dörren kommer inte in och när jag sitter där glömmer jag att tänka på honom och hela min besvikelse. Jag tänker mig honom som tråkig. Han är tråkig och han är inte för mig och han ska inte få ta mina platser. Framför allt inte den här.

Liksom han inte ska få ta vägen från t-banestationen där jag en gång bodde, och fram till Lokalen. Han ska inte få ta Lokalen. Lokalen är en plats som egentligen inte har med honom
att göra, den har bara med oss att göra och med mig. Och trots att jag en gång släppte in honom där, till min värld, trots att han nu har förstört den i kanterna, ska det inte få bli en plats som gör ont.

Jag ska ha mina platser ifred.

Promenaderna

Det finns så många stråk, många promenadvägar som jag älskar i den här stan. Ställen jag brukar älska att gå på. De brukar lyfta upp mig.

Så idag åker jag till Hornstull, går utmed det soliga Hornstulls strand och ut på Långholmen. Långholmen hör till de där platserna jag bara besöker på sommaren. Resten av året är den glömd, inbäddad i avlägsna soliga minnen, orörd. Nästan som om den inte fanns.

Så nu går jag här igen, bland prassliga höstlöv, men den här gången blir jag inte upplyft. Det är nåt som snörper i bröstet och när jag ser alla andra - de hånglande paren i solljuset, familjerna med cyklande småttingar på trehjuling – då får jag bara ont. Sätter mig på en bänk dold av trädkronor, vill gömma mig, kanske simma över vattnet och åka hem på en gång igen. Bara inte vara här bland alla dessa lyckliga söndagsmänniskor.

Tänker på alla gånger jag gått här, alla människor jag gått med. Hur jag har gått med vännerna för att bada. Hur jag gått med T för att sitta och prata på stranden i sommarkvällen. Hur jag gått med J för att sitta på en brygga och prata om jobb och titta på vattnet.

Hur jag gått här ganska många gånger själv och önskat att jag gått med nån annan. Kanske med O. Eller med nån som han. Ja, ska jag vara helt ärlig har det nog varit en hel massa gånger jag gått här och önskat jag gick med nån jag var kär i. Och varje gång har det gjort ont.

Jag tänker på att för fem år sen var jag en människa som var sambo med nån. Jag bodde i en vanlig trea i en vanlig stad med en vanlig kille och hade väldigt svårt att tänka mig att livet inte alltid skulle vara så.

Hur ofantligt avlägset det känns just nu.

Jag tänker på hur jag mådde innan allt med O hände. Innan jag släppte taget och blev kär och innan han bestämde att jag inte fick vara kär längre. Det är inte så längesen tidsmässigt, men i kroppen och hjärtat är det så långt bort.

Jag tänker att jag mådde bra då. Läser bloggen och förstår att i början av september var jag upprymd, glad. Nöjd med livet och hur det artat sig.

Att saker kan ändras så snabbt.

Hälsandet

Så vi var på samma fest. Det kändes: helt ok. Inte gråtjobbigt. Mitt hjärta dunkade och dunkade. Rummet krympte lite när han närmade sig, men det gick bra. Jag var bra. Jag var den bästa fanimej. För jag hälsade och var snäll och sa att jag ville att han skulle ha det bra.

Hade jag inte hälsat hade vi kanske inte pratat alls, dock. Det irriterar mig. Ska man vara i samma rum som nån man legat med, som nån man skrattat med, strukit över läpparna och kysst utmed sidorna, då kan man faktiskt hälsa. Det är det minsta jag begär.

Dock; några positiva saker i allt det här

• Jag har efter en lång tids ickekännande börjat känna saker igen.
• Jag har vågat bli KÄR!
• Jag har vågat ta initiativ till att träffa nån jag var intresserad av.
• Jag har vågat kasta mig utför stupet och faktiskt visa vad jag känner, gett komplimanger etc.
• Det är, trots allt, bättre att bli kär och sårad än att gå runt och vara totalt likgiltig till allt och alla, som jag länge var.
• Tänker: den som vågar ge kärlek kommer aldrig att vara förlorare.

Jag blev ledsen igen

Det blev en måndag kväll och plötsligt tappade jag orken till allt igen.

Söndagen som var så fin! Hur jag orkade städa hela lägenheten och svabba golvet flera gånger. Hur jag cyklade i kylan och lyssnade på Jonathan Johansson och vinden ilade ner i jackan men det var ok, för det var höst. Hur jag lagade middag till mig själv och sen satt och pillade med manuset.

Men idag brast nåt igen. Jag vet inte, men det är den här känslan av att det är nåt han inte berättat. Att det är nåt annat än den usla förklaringen att det bara inte funkade. Ni vet, stadiet där man hittar på sin egen förklaring och håller fast vid den. För att det känns bättre så. För att det är vad man orkar.

Ingenting blir heller bättre av att han hela tiden tycks vara där jag är. Att han på nåt märkligt sätt verkar bry sig. Att han kommenterar på FB och att han nu, tydligen, ska på samma releasefest som jag till veckan.

Jag funderade på om jag skulle orka. Om jag skulle skita i alltihop och bara vara hemma, men varför skulle jag låta bli att göra nåt som verkligen intresserar mig bara för att han ska vara där?

Att gömma sig, stoppa ner sig under filtar, ligga i sängen och snora hjälper mig inte i längden.

OSV OSV.

Det kan ju tyckas, kanske ni tänker, att det här bara är en vanlig hjärtekross som kommer gå över närsomhelst. Inget att oroa sig för. Och kanske är det sant. Det är bara det att det här har bott i mig så länge. Idén om att vi kanske passar ihop. Den att vi kanske är totalt lika. Det tar tid att bygga bort den tanken ur hjärnan.

En vecka

Det är lördag och jag sitter själv. Det är första gången på veckor, eller kanske månader som jag sitter själv på en lördag. Fredagar är alltid ok att vara själv. Då finns tröttheten, jobbveckan sitter kvar i kroppen. Kanske lite rödvin, kanske lite skriva, kanske en bok. Helt ok. Men lördagar, det är nåt annat.

Det har gått en vecka nu sen jag var tvungen att åka hem från den där restaurangen. En vecka sen jag lämnade vännerna mitt i måltiden för att åka hem, gråta och gråta och gråta, frysa och försöka spy för att göra mig kvitt känslan av det som just hänt. Att jag blivit dumpad utan rimlig förklaring. Hur han kunde påstå att personkemin mellan oss inte funkade övergick verkligen mitt förstånd. Jag mindes ju den där kvällen på parkeringshusets tak. Hur jag tyckte att nåt hände då. Att allt bara stämde.

Men han förklarade inte mer, sa att inte fanns mycket att förklara. Jag irrade runt vid Fridhemsplan. Det lyste julgranar, lampor, värme ur alla fönster, men jag gick i ett töcken och hittade knappt tunnelbanan.

Var det där verkligen bara en vecka sen? I mitt huvud: ett år. En evighet. Men fattar ändå inte helt.

Lördag natt: jag vaknade varannan timme, gick upp och vandrade runt i lägenheten. Grät lite, frös. Försökte läsa, försökte sova. När gryningen kom förstod jag att det inte skulle gå.

Söndag natt: somnade, men vaknade vid fyra och grät. Snorade. Grät. Somnade kanske om lite. Sov oroligt. På morgonen gick jag halvdöd till jobbet.

Måndag: grät på eftermiddagen efter jobbet. Orkade inte laga mat. Somnade, men sov oroligt.

Tisdag: same, same. Grät på eftermiddagen. Åt glass, åt bullar. Ingen mat. Somnade.

Onsdag: orkade inte gå till extrajobbet på kvällen. Låg hemma i sängen, grät, läste och spelade wordfeud.

Torsdag: NU HÄNDE NÅT. Jobbade jättemycket. Hade långt möte. Blev löjligt glad åt nobelpriset och Tranströmer. Orkade åka till extrajobbet. Grät inte på hela dagen eller natten.

Fredag: fick tårta på jobbet. Var glad med trött. Åkte hem och skrev. Hann inte vara ledsen. Drog iväg och drack vin, var ganska glad. Somnade nöjd.

Och nu. Lördagen har varit helt ok, men när kvällen och ensamheten och soffmysuppdateringarna på FB kommer vill jag bara krypa ner under en filt och skrika att nån ska hålla om mig.

Igen

Jag hade nästan glömt bort hur det var att känna såhär. Efter fredagen, och än mer efter torsdagen när vi skrattade i hans säng kändes det sådär: som att hjärtat höll på att gå sönder.
Då av nån sorts längtan och lycka. Nu: av besvikelse och kanske mest av trötthet. Som om jag har ett trött hjärta nu.

Jag trodde att det var nu det skulle hända. Att han kände samma. Ja, jag var till och med rätt säker på det. Men så blev det lördagskväll och han ringde och berättade att nånting inte stämde. Och från det är allt bara ont.

Ont för att han sa saker som gjorde mig besviken. Ont för att alla förhoppningar raserats. Ont för honom. Men allra mest ont för mig själv och mitt eget trötta hjärta som måste bygga upp sig själv igen. För att det var så förbaskat längesen jag var kär. För att det tar sån tid.

...

”Jag skrattar så jag börjar gråta” säger jag och torkar en tår. Borrar in huvudet i kudden och sen i hans skägg.

Det är ganska klyschigt, men ändå. Älskar att skratta så jag börjar gråta.

Imorgon ska vi ses

Pirr pirr.

Post-bokmässekänslan

Det har varit en väldigt fin bokmässa på många sätt. Min allra första, och därför har jag varit lite orutinerad. Planerade inte så mycket, tänkte att jag fick känna efter när jag väl var där vilka seminarier och uppläsningar jag skulle gå på. Till nästa år ska jag bli mer noggrann med att se till att jag verkligen går på det jag gillar och inte slarvar bort tiden med att vela mellan montrar.

Sena kvällar, tidiga morgnar, förkylning, alkohol och mycket minglande har fått mig totalt utmattad. I lördags eftermiddag när vi skulle på bokbloggarmingel var jag så trött i huvudet att jag knappt kunde prata. Var tvungen att dra mig tillbaka och sätta mig på en soffa utanför presscentret och bara sitta. Jag hann sitta tio minuter, sen var det dags att dra ner på mässgolvet igen för nästa uppläsning.

Men det har såklart varit värt det. Bokmässan är ett mycket speciellt evenemang, ja det enda i sitt slag där känslor av allt möjligt blandas. Och – Göteborg har varit fantastiskt. Det har visat sig från sin bästa sida med spårvagnsromantik, höstsol och trevliga ansikten. Det tackar vi för.

Då

Fortfarande helt fast i den där fredagen. Hur märkligt allt kan vara.

Hur vi står på taket till ett parkeringshus och solen har just gått ner och det är alldeles varmt. Vi dricker ljummen öl och jag står där, som om jag alltid stått.

När vi går nerför trappan och du tittar på mig på ett visst sätt, men sen skojar jag bort det och säger ska vi gå nu? Och hur vi kliver in på Landet och sätter oss och hur rummet flyter bort. Hur det är varmt och hur nutid och dåtid och allt däremellan bara flyter ihop. Att någonting händer just då.

Tamejfan att fredagen var den bästa dagen på länge.

Och att jag knappt vågar prata om det.

Alltså igår

Det var en av de underligaste kvällarna på länge.

Det här med att dejta nån, eller typ

Det är fanimej lika läskigt varje gång. Första tiden är det som om man håller andan och liksom håller den lite för länge och glömmer släppa ut luften. För att man är underligt nervös. Lever på den där konstiga energin som blir. Orkar massor vissa stunder, andra vill man mest stänga in sig med tankarna. Inte störas av arbetsuppgifter, människor, tunnelbanor.

11

Det har varit helg och jag har mycket att vara nöjd över. Utöver en bra helg alltså.

Mest nöjd, för att inte säga tacksam och glad, är jag för det där provsvaret jag fick från sjukhuset. Det som berättade att det där lilla jag hade förut som möjligtvis kunde utvecklas till cancer, inte längre var nåt. Att det hade försvunnit. Det beskedet, det lilla brevet, gör mig nog gladast och ibland kan jag ta fram och titta på det bara för att kunna tänka: jag är frisk.

Helgen har varit uppbokad nästan varje sekund och jag var nöjd med det också. Håkankonsert på fredagen, dejt och kräftskiva på lördagen och bokmässemöte idag.
Bara nu har jag tid att andas lite.

Och dejten då, om det nu var en dejt? Ja den var bra. Lite nervös, lite blyg, men definitivt bra, ja.

Och när vi skulle skiljas och jag gjorde en ansats till en kram, men den liksom kom av sig för att han frågade om nästa helg. Om vi skulle ses. Det kändes också bra. Ja, faktiskt hoppfullt.

Tisdag, höst

Det börjar bli höst. Jag är nervös. Inte för hösten alltså. För hösten är jag upprymd och peppad och känner att nu nu nu kan allt bli nytt. Jag tänker gula röda löv, mosade äpplen, går redan ute och känner lukten av kylan. Ser par som hånglar överallt. Vid vattnet, på broar. Tänker hångelhöst.

Snart bokmässa. Eventuellt två releasefester och en typ kräftskiva inplanerade den här veckan. Nu händer det.

Sen är jag nervös för att på lördag ska vi ses. Nu är det bestämt. Och sen det här med att vi kanske inte har så mycket att prata om som vi trodde. Det kanske inte blir nåt, det kanske inte känns nåt, det kanske bara blir framstupa fall.

Men det är väl alltid en risk man måste ta.

När det är höst händer det saker, jag vet det.

Får jag

I helgen såg vi Säkert! Det var sommar i helgen, festival och ja – det var så jäklarns vackert. Sånt där gult ljus ni vet?

Och nu är det som i Säkerts sång. Jag har frågat om vi ska ses för jag orkar inte gå runt det. Man kan inte alltid vänta och hoppas nåt bra. Ibland måste man chansa och hoppas på nåt, eller bara pröva lite. Se hur det går.

Jag kundes väntat förstås. Men mellan första gången och andra gången vi sågs gick det ett år. Sen sågs vi fler gånger, men man vet aldrig hur länge det dröjer till nästa.

Vi sågs på en fest. Sen på en klubb. Sen ett kort ögonblick på drottninggatan.

Men man vet ju inte. Därför har jag frågat och jag vet inte alls vad du tänker om det.

Men ändå. Nu är det precis så.

En hemlighet som jag inte berättat för dig

Du har glömt din tändare här. Den gula som du brukar tända cigariller med. Nu använder jag den till mina värmeljus. Det betyder inget särskilt.

Precis som för Bodil...

Det är fortfarande ingen ordning på mina papper.

2.

att när förlamningen släppt. att när livet inte längre är insvept i ett mörkt hölje –börjar vi då prata som vanligt igen? eller hörs en liten nyansskillnad i våra röster?

1.

dock, att vissa saker kanske inte går att förstå?

Söndag

Jag är gravt rastlös och uttråkad. Borde jag inte vara men jag är. Ändå att jag gör saker, att det händer mig saker utan att jag ber om det. Idag till exempel satt jag på Mosebacke med en vän till en vän som bjudit ut mig på fika.

Oklart om det var en dejt-fika eller fika-fika, men alltså troligast det första.

Han är snäll men tråkig. Eller han är kanske inte tråkig, men han är inte min typ. Han är stel. Han studerar fläckarna på sina armar medan vi pratar. Under tiden dricker danska femtonåriga pojkar öl med sina föräldrar vid bordet bredvid.

Han frågar saker. Han är artig.

Han frågar mig vilken musik jag gillar.

Jag säger att jag inte vet. Det är för svårt att säga en sort.

Himlen är vit.

Men jag. Är mest ett stort frågetecken. Mest förvånad att han frågat mig.

Känner tyvärr ingen attraktion. Om det nu är meningen jag ska känna det.

Jag tittar på den vita himlen. Tänker att stan verkar helt genomskinlig. Tänker att det kan han nog inte se.

!

Vill ha mera teater i mitt liv.

älskar att på sommaren sitta med öppet fönster när det är lite halvkallt, och så haft man kofta på. Och en kopp persikote.

Högsommar nu

Syrsor.

Måsar.


Inga småfåglar på kvällarna längre.

Vet inte var sommaren tar vägen. Helt plötsligt sitter jag och går sönder inuti, lyssnar på samma skiva som alltid och så är det redan höst. Redan mörkt.

Det är fortfarande ljust på himlen. Fortfarande alla dessa ljud utifrån. Men jag behöver lugn, jag behöver mörker för att kunna avsluta det jag håller på med.

Loggar in på min högskole-sida. Loggar in och ser att jag har fått ett obegripligt högt betyg. Men högt betyg hjälper inte om jag inte blir klar.

Jag ska köpa en skrivare. När det kommer pengar ska jag köpa en skrivare. Ska åka till Skärgården också. Och gå på festivaler i augusti. Och precis när det blivit höst ska jag gå över Mariatorget i ny kappa och titta in i det lilla antikvariatet med poesiböckerna i fönstret. Jag ska gå förbi Rival och se det röda sammetsljuset och sen ska jag gå iväg och ta en kaffe.

Det är inte som att jag inte vill ha sommar. Egentligen. Det är bara det att när det är höst finns rörelse. Finns en helt annan framåtanda. Finns händelser och kurser och mässor releasefester och människor som återvänder med energi. Jag gillar det.

Tystnad och susande träd i all ära men ibland är det bara skönt att återvända till rörelsen. Till båtarna och broarna och byggnadsarbetarna och pågåendet. Till att man vet att nästa dag när man sätter sig på tåget kommer människor att vara där med sina knän och ansikten och de kommer ha sina samtal och vara i sina sammanhang och de kommer inte tystna. Det kommer gå en tunnelbana och en till, det kommer höras ett ambulanstjut och ett till. Det kommer röra sig och mitt i all denna rörelse finns möjligheter. Tryggheten i det.

Klockan är snart nio och jag är så trött att inte ens kaffe skulle kunna hjälpa mig. Jag äter små franska biskvier från Bageri Baronen. Ingen vet var Bageri Baronen ligger, men deras bakverk säljs på Hemköp.

Märklig höstkänsla de senaste dagarna. Jag och S hamnade i Tranans restaurangdel med tända ljus och rutiga dukar. Där åt vi mat som simmade i smör och utanför gick regnet till solsken och allt blev en väldig kontrast till insidans tända ljus och väggar med borstat stål. Tranan är ett gammalt ölcafé. Tranan är höst och vinter och därför stänger källardelen under högsommaren och därför var vi där för en hejdå-sommarfest igår.

Jag väntar på att den riktiga sommaren ska börja. Det är vad jag alltid väntar på. Ibland väntar jag så länge att sommaren hinner försvinna.

Jag har köpt en ny pelargon och borde vara gladare än jag är. Det är som jag glömmer bort att vara glad. Jag har fått ett utmärkt betyg på mitt skrivprojekt, mycket bättre än jag nånsin hade väntat mig, mycket finare kommentarer än jag nånsin hade trott, men ändå glömmer jag bort att vara glad. Snart kommer den där 30-årskrisen tror jag.

Tillbaka i stan

Efter en helg på spa är nästan hela hjärnan på semester. Det är varmt, igen. Jag är nästan pank,igen. Väntar på mitt stipendium som ska komma vilken dag som helst.

Linnet klibbar mot huden och hela tiden sjunger det studenter. Jag promenerar varje dag utmed Skeppsbron. Vill passa på att se det gamla Slussen innan det är försent. Snart rivs det, piffas till, Debaser försvinner gudvetvart och nog för att det behöver förnyas men frågan är om det är på det sättet, det piffiga.

Kvällar på broarna

Det är fredag och jag tar ett glas vin och skriver inte på slutuppgiften. Jag har faktiskt jobbat hela(nåja, halva) dan tänker jag. Orka plugga då. När jag kom hem började jag direkt att tvätta – tvätt är också ett slags arbete. Alltså har jag jobbat hela dan.

Det pratas om att min tjänst ska utökas helt plötsligt. Jag ska kanske bli ansvarig för diariet. Ska jag nu alltså bli en sån som är ansvarig för en massa saker, tänker jag då? Men tydligen. Jag är hittills ansvarig för posten, mailen ,webbsidan, nämndmötena, nyhetsbreven etc. etc. Inte för att det i praktiken är så stora ansvar, men ändå. Det låter på pappret som mycket.

Vuxet.

Solen smyger sig på och gör en regnig eftermiddag till ljus kväll. Stockholm gör sig bra såna kvällar. Häromkvällen gick jag plötsligt över en massa broar och hamnade i Tantolunden och jag tänkte att jag älskar såna kvällar. Såna när man får stå på bron, alldeles bredvid tåget som dundrar alldeles intill och på ena sidan ser man solen gå ner bakom Liljholmsbron, Långholmen och Kungsholmen längre bort. På andra sidan Årstaviken i all sin fulsnygghet.

Fick en blomma!

Så det blev nästan som skolavslutning på riktigt.

Syrener är sommarlov

En gammal älskare hör av sig och frågar hur det är med mig. En gammal klasskamrat skriver ett inlägg och tycker vi ska ses.

Ja, det här är tiden då människor plötsligt hör av sig. Sen att det kanske aldrig blir nåt av det där att ”ses” eller ”vi måste ta en fika nån dag” är en annan sak. Det är bara så det är nu. Läge att höra av sig.

Samtidigt märks det att människor är upptagna. Middagar, födelsedagkalas, sommarfest med jobbet – mitt i allt det där blir jag rädd att sommaren ska bli tom och innehållslös. Människor glömmer lätt varandra i sin upptagenhet och så sitter man där, på en bänk vid Årstaviken och sommaren är inte alls sådär fylld som man skulle vilja.

Jag ska jobba, förstås. Kan inte ta massa ledigt det första jag gör, även jag tydligen har rätt till semester. Dock, att jag började det nya jobbet och de verkar ta för givet att jag vill ha ledigt i sommar. Alla är vuxna med barn och barnbarn och lantställen. Tänker att självklart ska man ha ledigt, tid för familjen.

Men jag skulle nöja mig med några dagar faktiskt. Är inte van vid sommarledighet. Förutom förra sommaren, men då var ledigheten snarare en enda stress över ekonomin. En sån ledighet är ingen bra ledighet.

Det är 20-nånting grader i Stockholm(tror jag?) och himlen ligger vitblå ovanpå allt som nu är extremt blommande. Björkar, körsbärsblom.

Jag är näst intill pank, men det känns ok. Väntar på besked om stipendium som ska komma när som helst. Hoppas på pengar, förstås. Och vilken dag som helst, väntar jag ett samtal från mitt nya bemanningsföretag. De ska ringa och tala om när jag ska komma och skriva kontrakt för ett nytt jobb.

Det nya jobbet är på deltid visserligen, men jag tror det blir bra. Mindre pengar än med heltidsjobb, men å andra sidan mer tid till annat. Skrivande, studier. Eventuella extrajobb. Att ha så mycket öppen tid är inte det sämsta, intalar jag mig.

Hej, hur mår ni?

Jag är på landet med ett glas vin och har så varit hela veckan. Minus vinet då, för det har bara existerat idag och lite i lördags.

Man förstår inte riktigt att det är påsk nu, eller gör man? Inte jag i alla fall. Tror typ det är sommar eller nån annan konstig semester. Det är så tyst här. Tyst på natten, nästan tyst på dagen. Ingen skjuter smällare.

Längtar lite till Stockholm utan att kunna definiera exakt vad det är jag längtar till. Känslan av att allt här inte längre är mitt, det är bara tillfälligt. Känslan av att komma allt längre bort från det jag kom från. Ja, jag vet inte.

Alltså oj. Det är redan april nu och jag hade nästan glömt att jag hade en blogg. Det var ju inte meningen.

Men att så mycket och så lite händer på en gång, är svårt att förklara. Men alltså. Jag har haft fullt upp helt enkelt. Trots att jag inte ens är en heltidsarbetande människa.

Jag har blivit twitterifierad. Det hände bara helt plötsligt. Så nu är det ännu ett ställe att hänga och hänga med på. Tar ju också en massa(ibland onödig) tid kan jag säga.

Sen då? Har varit på en massa kvällsaktiviteter nästan varje dag känns det som. Eftersom jag även till viss del jobbar på kvällarna gör det att åtminstone vissa dagar känns helt fullspäckade. Medan andra, som idag, är lite mer tomma. Jag har skrivit recension och fixat och pillat med text och sida och bilder och så vidare. Kollat lite, fixat lite här hemma och så vips hade dagen gått. Så är det ibland.

Och så har vi hängt hos förlag. Igår morse på en frukost och förra veckan på en bokcirkel, där jag och A frågade ut och blev tjenis med en av förlagsnissara. Och så har vi fått presenter! Igår en fin tygpåse med tre(!) böcker i. Förra veckan en papperspåse med massor av prylar i. T.ex ett ännu ej utgivet manus, två fina skrivböcker, en sjal, ett paket knäckebröd, en påse te osv osv.

Hjärnan är i sån ständig förvirring. Jag kan inte sova nuförtiden. Vaknar för tidigt, är alldeles stissig och går runt i lägenheten mer än vanligt, vill ut ut ut, vill ha rörelse och liv.

Försöker skriva text till boksajten men kommer inte fram till den fokus som behövs för att jag ska få ur mig nåt vettigt. Försöker söka jobb, men avbryter hela tiden sökandet för annat. Försöker jobba med privatpedagogjobbet med det är bara munnen som rabblar spanska verb och inte jag.

Tvättar tvätt för första gången på evigheter. Dammsuger. Sätter upp nya gardiner. De nya gardinerna luktar hund(!) och jag vädrar vädrar och vädrar för att få bort (orkar inte tvätta dem nu).

Och ja. Så är vi ju där vid ännu en helg där jag absolut inte klarar av att sitta hemma med skrivande och vin så som jag gjort under vintern. Ljuset är förrädiskt.

I lördags åkte jag till Gävle och fikade och igår låg jag med en jazzmusiker.

Eller vi börjar om.

Såhär.

I lördags åkte jag tåg. I lördags var jag trött. I lördags halkade jag i en trappa i Rågsved och fick blåmärken på knät och igår åt jag en bit fransk chokladtårta. Och låg med en jazzmusiker.

Eller igen.

I lördags läste jag ett kapitel av en roman och köpte kaffe på pressbyrån och gick på en dubbeldejt med en till i min skrivarkurs och våra två lärare. Och igår skulle jag lyssna på en Proustläsning. Och ligga med en jazzmusiker med jazz i bakgrunden.

Eller nej.

I lördags gick jag upp strax före sex. I lördags blev jag bjuden på whisky och pratade om hippa strumpor på en fest. I söndags hade jag huvudvärk. Och hängde i Vasastan. Och..eh…låg med en jazzmusiker.

Man kan ju undra alltså, vad som bäst beskriver min helg.

Ja, jag är en ond människa

Jag ignorerar människor på facebookchatten.

Förlåt, gud.

Det är alltså redan torsdag. Hur gick det till? På veckan som varit en av de underligaste. Det är som att jag alltid vaknar till just på torsdagar. Det är då jag upptäcker att tiden gått, utan att jag märkt.

Utanför rasar världen hela tiden men i Stockholm börjar människorna bry sig om vår. Det märks. Gruset och ljuset. Det här att vi stannar, kanske ibland vågar röra blicken från raktframmet i tunnelbanan och titta. Ut. På varandra.

Det som jag tänker på varje år.

Jag har varit på två dejter den senaste veckan. Det har varit vin på Södran och mat i Hornstull och jag har gillat. Och veckan har slukat mig, jag har levt i det här konstiga töcknet som kallas våren. Gått från extrajobb till extrajobb till dejt. Från jobb till möte. Från möte till litteraturevent och hem.

Och det är så det kan komma sig att det alltså redan är torsdag. Igen.

Jag försöker leta upp några bloggar som jag läste nån gång kring 2006 men nu tappat bort. Jag kan sakna dom där bloggarna. Sakna känslan av.

Letar bland mina gamla mejl och hittar såna från en av de där människorna jag skrev med. Den här killen, jag vet vad han heter, och fram till för bara ett kort tag sen hade jag helt glömt att han fanns. Fram till en dag då hans namn och hans bilder plötsligt dök upp för mig. Då visste jag vem han var. Han finns nära. Just i utkanten av min bekantskapskrets och på gränsen in till nån annans, är han.

Jag bläddrar vidare och hittar andra bloggar. Sådana jag för längesen slutat skicka mina tankar till. Inte för att de på något sätt blivit ointressant, utan kanske mest för det är så det blir. Ibland slutar någons liv helt enkelt att sammanfalla med ens eget.

Och jag tänker, och jag vet. Att det är många vars liv jag följt och förundrats över, såna jag ibland mejlat och kommenterat med, många av dem som försvunnit ur mitt medvetande men som nog fortfarande rör sig här alldeles i närheten. Kanske går dom på vid samma tunnelbaneperrong som jag, sitter på samma tåg, går på samma gator eller står i samma bar.

Så underligt det är tänker jag. Att man kan försvinna, men ändå allra troligast vara just bredvid.

Inatt började jag tydligen på ännu en inledning till vad jag tänkte skulle bli en roman. Dock slutade jag tydligen efter bara några meningar eftersom jag då (tydligen, igen) tyckte att jag hade det hela klart för mig och visste varåt det skulle bära av. Det vet jag inte nu kan jag säga.

Nu gungar golvet och mitt huvud och jag försöker få det att bli rakt och stilla igen med hjälp av kaffe och en gammal munk som jag hittade i kylskåpet.

Igår var första riktiga vårdagen. Jag gick med vårkappan ute. Jag köpte nya hörlurar till musiken på mina kommande vårpromenader. Jag var sen hos J och såg melodifestival och drack(uppenbarligen) orimliga mängder vin. Orimliga för endast en kväll hos en vän och en lång natts tunnelbanefärd, vill säga.

Idag skulle jag på releasefest men vet inte riktigt om jag orkar och då blir det andra gången den här veckan jag tackar nej till litteraturevenemang. Men, tänker jag, var sak har sin tid och plats. Idag är nog inte tiden för ännu ett glas vin.

Rastlös just nu. Är det våren? Kan inte sitta lugn hemma och skriva, måste ut och iväg för att när jag väl är ute känna att jag kanske borde vara hemma istället.

Och imorgon är det romanprisgala!

Sen tänker jag. Om jag kunde skriva en sån här prosa som i bloggen. Otvungen och utan prestation.

Men jag skriver poesi i stället.

Och en dag går jag Skånegatan fram som om jag aldrig gjort annat och tänker att laddningen kring detta område nog försvann för längesen. Det nya och spännande och stora. Det att längta till och gömma sig utanför. Så längesen det fanns just här. Laddning är inte ett område. Laddning är ögonblick och minnen och känslor sammanblandat.

Nu är snömodden bred på gatorna och bakom mig springer barn. Jag knuffas ut på gatan och morrar lite. Går och köper mig en klänning.

Och det är en sån klänning. Jag vet bara att den ska sitta bra så jag provar inte. Bara stryker runt i affären men klänningen under armen och kollar väskor, kollar stövlar. Går fram till disken och expedittanten: ”den satt bra på va?” och jag: ”va?” hon ”den satt bra på va?” jag: ”jaa!” och hon: ”jag förstår det.”

Som om hon visste att jag inte prövat.

Men jag har inte fel. När jag kommer hem sitter den perfekt. Och jag tänker ja: kanske. Och nån gång. Och kanske. Med den här klänningen. Och jag vet att jag är fånig nu. Men ibland måste man.

Och framåt morgonen vaknar jag och tror att allt är en dröm, men det är det inte. Jag drömmer om att snusa i nacke, pilla lite i skägg, känna på alla kroppens konturer, räkna fräknar. Jag tänker att snart ska jag göra det, måste bara fråga honom om när. Och mitt hjärta och min hjärna, som inte har längtar så särkskilt mycket alls på länge, får plötsligt nåt att längta efter. Nåt att skena iväg till. Jag ser hur vi vaknar i en solig lägenhet och kanske ligger bredvid varandra och läser DN och det är vår, det är vår och allt har liksom upplösts, allt i den här ondgjorda gudsförgätna vintern är borta. Vi promenerar i solen längs Bergsunds Strand, sitter vid vattnet på Reimersholme och…

Pang.
Sen blev det visst inte så.

Lika snabbt som den här uppblåsta historien återuppväcktes, likna snabbt dog den igen.

Men jag tänker att jag har åtminstone vågat. Jag har tagit tag i ett sen länge runtglidande spöke. Jag har gått fram till nån som jag länge tänkt att jag borde pratat med. Jag har gjort det man aldrig gör och för det, för det ska jag åtminstone ha min lyckliga promenad mitt i natten längs Götgatan. Jag ska ha min lyckade söndag. Det kan inga spruckna drömmar ta ifrån mig.

och när jag kommer hem har morgontidningen redan trillat in genom dörren.

Men ikväll.

Ikväll har jag känt hans bröstkorg.
Vidrört hans skägg med mina läppar.


Det räcker.

Kära dagbok,

Jag skrev en uppsats om mitt skrivande och fick en massa filosofiska kommentarer tillbaka och nånstans tänker jag att det känns ju rätt synd om man skriver en uppsats om sitt skrivande utan att det blir nåt av det. Så jag försöker, det gör jag faktiskt. Och tamigfan att jag faktiskt har rätt långa dokument att jobba med just nu. Det blir nåt, om än inte bra, så i alla fall en mängd.

Hej,

Jag ska uppdatera mina länkar nån dag.

Och bloggen i stort, oj oj.

En lista

SKOR: Just nu svarta vinterkängor med ordentlig sula, dag ut och dag in. Vågar inte ta på mig nåt annat så länge den här fucking vintern håller på.
SNEAKERS: Öh, nä?
JEANS: Ligger längst in i garderoben och åker väldigt sällan på.
T-SHIRT: HM.
UNDERKLÄDER: Har extremt mycket trosor i olika utformningar. Gillar dock de enkla, bomullsgrejerna bäst. Gärna svarta.
VÄSKA: Mina väskor går alltid sönder eftersom jag stoppar i alldeles för mycket grejer i dem. Den senaste, en brun axelremsväska, gick också sönder nyligen. Nu blir det tygpåse tills jag köpt en ny.
PLÅNBOK: Blå i tyg och med…eh, karborrestängning.
SOLGLASÖGON: Gillar inte solglasögon.
KLOCKA: Mobilen.
SMYCKEN: Ett tjockt guldhjärta. Diverse vintage-halsband med mycket färg och pärlor.
TV: En som fanns i lägenheten när jag flyttade in. Typ 28 tum och gammal. Bryr mig inte nämnvärt om vad jag har för tv.
MOBILTELEFON: En samsung, gammal modell. Lägger inte mycket pengar på teknikprylar.
DATOR: Acer, svart.
LOTION: Gärna nån godluktande från BodyShop.
DEODORANT: typ nån Nature Olive, eller nåt?
TANDKRÄM: Nån billighetstandkräm från Willys.
SCHAMPO/BALSAM:Lite blandat. Just nu Dove Balsam och Wella schampoo.
TVÅL: till händerna nån sorts hallontvål. Till kroppen – BodyShop.
PARFYM: Dolce&Gabanna Light Blue.
MINERALVATTEN: Nåt med citron.
VIN: Gärna torrt, vitt italienskt. Rött. Eller cava.
DRINK: Dricker sällan drinkar. Men kanske mojito.
BRÖD: Allt egentligen. Gillar bröd med grejer i – som nötter och frukt.
MAT: Vegetarisk, fisk och skaldjur. Just nu: fisksoppa, risotto, varma och fina saker.
GLASS: Häagen Dazs.
GODIS: Mörk choklad. Kakor, semlor osv osv.
SÄNG: En bred bäddsoffa.
LAKAN: Hemtex, eller snodda hemifrån föräldrarna.
FRISÖRSALONG: Nåt billigt och snabbt.
DAGSTIDNING: På helgerna DN. Annars inget.
MAGASIN: Har inget hemma men läser litteraturgrejer på bibblan. Och DN bostad, om det nu räknas?

Jag tänker att man alltid borde gå en kurs. Alltså inte som i livets hårda skola men som i att man faktiskt alltid borde ha en kurs, även i framtiden. Utan min skrivarkurs kommer jag känna mig så tom att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Innan skrivarkursen gick jag ingen kurs på flera månader och då var allt helt vilset. Slutsats: jag måste gå en kurs.

Kanske teater eller drejning.

Ja.

Dessa dagar tänker jag på viktiga saker: som varför jag egentligen vill arbeta, som hur man gör den bästa fisksoppan, som vart jag vill och behöver resa.

Som att, jag är ju ingen karriärmänniska. Drivs inte av att tjäna mycket pengar. Bara rimligt mycket pengar. Brinner inte för att göra karriär. Brinner bara för skrivandet och litteraturen, och för att människor ska ha det bra. För att få göra något för människor. För att få känna mig lite lugn ibland.

Medan det mörknar sitter jag och försöker skriva en uppsats. Jag kan aldrig skriva nånting vettigt medan det är ljust.

Kära dagbok,

Jag har köpt mig ett hopprep. Ja, det blev inget träningskort den här månaden heller. Det föll helt ur planeringen. Men ett hopprep blev det alltså, med minnet färskt av när jag bodde i kollektivet ute i skogen och brukade hoppa hopprep på byns enda gym. Man blir sjukligt svettig efter bara några minuter så jag intalar mig att det är bra.

Jag har också köpt mig en hårfärg, en klippning, två-tre nya plagg, en jäklarns massa glas vin och lite skönhetsprodukter. Och hoppas det ska hjälpa mig till piggheten. Allt utom vinet.

Helgen nu: den ensamma fredagen som först planerades till lugn och skön blev till slut deppma och trötthet. Lördagen blev bakelse, lite melodifestival och vin, röda naglar mot en bardisk och gubbrock i stimmigt rum. Söndagen blev brunch och vår, mest vår.

Kära dagbok,

Gud, man kan ju undra vad som hände med det där som kallas fysisk närhet, när hände egentligen det senast? När hände det att jag blev såhär bekväm att jag frivilligt började välja att köpa hem vin och laga mat till mig själv?(Framför allting annat).

Och ändå: förra veckan kunde jag ha hånglat och så vidare, men jag valde att tacka nej och gå hem och ägna mig åt mig själv och min sömn. Är det vintermånaderna kanske? Är det de som gör min olust, eller bara trötthet, över allt? Allt utom den där webbkillen och lite till. När kommer pigghet? När kommer ljus?

Kära dagbok,

Så blir det fredagar på Tranan, del 153. Det är näst sista dagen på jobbet och mörkret liksom sluter sig om Krukmakargatan. För det är där jag har varit, men där jag inte kommer att vara länge till.

Fredag eftermiddag och det ringer sällan på växeln, jag går och snyter mig var tredje minut och det är minuter som är långsamma. I det inglasade mötesrummet sitter Webbkillen. Han förbereder nåt, jag vet inte vad, ibland går han och hämtar kaffe och då fångar jag upp honom i ögonvrån. Det är en kort sekund eller två där det allra yttersta av hans vänstra ögonvrå svischar förbi mig. En oförställd sekund, magnetisk. Den tar slut väldigt fort och sen går han in i mötesrummet igen och av naturliga skäl kan han inte vrida på huvudet nu. För sån är naturen på kontor. Att blickar och magnetism inte kan ta för stor plats. För här är vi professionella, här tar vi inte plats. Så mörkret slukar oss ännu mer och vi önskar trevlig helg men möter egentligen inte alls några blickar.

Det blir alltså fredag på Tranan. Jag promenerar Hornsgatan, Slussplan, broarna och hela vägen till Centralen. Det blir mat i baren, sittande på barstolarna och det blir stammisvin och ett glas bubbel. Och nu vanligtvis brukar det inte hända så mycket mer, men nu händer det att S kommer indundrande och vill ta en massa kontakt med alla möjligt så då blir det så.
Sen händer det också att S vill gå vidare och då blir det så, också.

Det är en underlig kväll. Ett avslut och uppbrott och kanske en början. Vi går över Plattan och i mörkret på en av de gator man egentligen inte borde gå på står ett gäng guljackade. S vill prata med de guljackade, hon säger dom är såna som tar hand om prostituerade, sen pratar hon med dem och de visar vägen, vill kanske ta hand om, vi vet inte men vi går. Bort från den här gatan vi egentligen inte borde vara på.

Så går vi till Kåken, för S säger att vi måste pröva och jag säger vi kan pröva, så vi prövar. Och på Kåken ligger alla jackorna i en hög och det är tjockt med människor och det infravärme och uteplats och utedans, mitt i vintern. Vi valsar runt och går och tittar och känner in stämningen. Sen äter vi rödbetschips och sitter i en soffa och plötsligt kommer människor från tidigare på kvällen. Plötsligt är man mitt i nåt, inkastad i en diskussion. Vi pratar om genus och kanske nåt mer och det är en filosof(säger han) som vill nånting, för alltid är det nån som vill.

Det är diskussionen och den är kanske flera timmar eller tio minuter. Ingen vet. Det spelar ingen roll.

En kväll som denna tar bara slut. Den tar slut för snabbt, men behöver egentligen inte fortsätta, för när jag har gått över plattan och åkt hem och sovit och vaknat är klockan halv två på dagen. Och då har det redan blivit nåt nytt, på väg mot nåt annat.

Kära dagbok,

För första gången på länge har jag varit på en arbetsplats som jag inte får ångest av att gå till.
Nu måste jag sluta och det kan inte kännas annat än tungt. Inte för att det här egentligen har varit optimalt eller perfekt, bara för att det faktiskt, för en gångs skull, varit ok.

Kära dagbok,

Nu har jag orkat genom nästan hela januari. Den där sjukt långa månaden. Förra januari var också sjukt lång, jag jobbade över 180 timmar och såg inte nåt slut på räckan arbetsdagar.
Den här januari: lite liknande. Inga 180 timmar, men jag har jobbat och jobbat och varit förkyld och varje kväll tyckt att allt bara går runt och önskat mig vila och kanske lite frisk luft. Och dagsljus.

Efter denna långa januari ska jag äntligen få lön för jobbet jag gjorde i december, ska äntligen köpa träningskort och bli en stabil, sund och pigg människa. En som inte måste sova på eftermiddagarna och en som äter ordentlig lunch och…

Önskningarna är många.

Jag vill bli en människa som har ordentlig mat hemma – typ grovt bröd med keso och paprika och ett glas apelsinjuice till. Och som äter nyttiga mellanmål. Och nyttig middag.
Det är oerhört mycket svårare att vara nyttig när man inte har mycket pengar. Nyttig mat kostar. Träningskort kostar.

Igår for jag till Gävle för näst sista träffen med skrivarkursen. Nu alldeles snart är det slut, den med. Allt tar slut och snart är det maj och då ska jag vara klar med skrivprojektet och sen vore det bra med ett fast jobb till dess också. Som om det nu skulle kunna hända. Som om. Det går alltid att önska.

Kära dagbok,


Igår slog kyrkklockan fyra vid Odenplan och jag halkade fram på ispuckliga gator och försökte att inte återigen trampa snett så att foten skulle bli stukad. Men man har en annan sorts spärr i nyktert tillstånd, nånstans i luften stannar man och hinner tänka nu halkar jag…inte. Och så reser man sig. Upp med kroppen och huvudet, ställ foten rakt.

På Odengatan var det lite halvtomt och ett gäng Stockholmsbesökare med resväskor letade efter restaurang Tennstopet. Klockan slog. Jag gick förbi en av alla dessa antikaffärer som finns i den delen av stan, ni vet, den sortens affär som är helt fullproppad av saker och som alltid verkar vara stängd för att innehavaren alltid har bättre saker för sig än att jobba. Eller den kan också vara folktom sånär som på en ensam man(nästan alltid i glasögon) som sitter bakom en disk och putsar en klocka. En sån gick jag förbi, tänkte att det vore skönt att jobba på ett sånt ställe. Liksom helt utan prestationsångest.

Jag gick Karlbergsvägen fram och in till S i hennes butik och köpte en semla. När jag kom hem var jag plötsligt och helt utan förvarning förkyld.

Underligt sånt där.

Alltså är det bara jag som brukar gömma mig för folk på min fb-lista?

Alltså typ tänka neeej, inte han, igen, jag orkar inte prata!

Tycker liksom det inte är helt socialt korrekt att hela tiden börja prata med folk som man inte har nåt att säga till. Faktiskt.

Idag blev en kund irriterad över att jag inte presenterade mig med namn i telefon, fast jag fått order om att inte göra så.

Ja. Det var det.

I helgen drack jag champagne.

Och åt den kanske mest perfekt bakelsen på jorden.

2010

Tror jag fyllde i en sån här lista förra året också. Och kanske året innan det. Men det känns som ett bra sätt att upptäcka vad man faktiskt gjort. Så, here goes.

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Förmodligen. Det har varit ett långt år: jag har flyttat två gånger, bytt jobb, blivit arbetslös, skaffat nya vänner och så vidare. En del av det kan nog räknas som nytt.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Minns inte om jag hade några. Brukar inte hålla mig med officiella nyårslöften, bara önska saker lite sådär i smyg.

3. Fick någon du känner barn?
Ja.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej.

5. Vilka länder besökte du?
Sverige. Och enbart Sverige. Jag hoppas det ska ändras till 2011.

6. Är det något du saknade 2010 som du vill ha 2011?
Resorna. Herregud, att inte resa utom gränserna på ett helt år är lite olikt mig, men ekonomin har helt enkelt inte tillåtit.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Jag minns nog inga speciella datum från 2010, mest stunder, känslor.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Dels att jag vågade bestämma mig för att inte fortsätta på ett jobb jag inte trivdes på och dels att jag sedan fick ett(eller flera) nya som lyfte upp mig en aning ur arbetssökandedeppet. Att jag lärt känna flera nya människor och engagerad mig mycket ideellt är också bra saker.

9. Vilket var ditt största misstag?
Inget, tror jag.

10. Vilket var ditt bästa inköp?
Vinterkängorna. En radda böcker. Den gröna kappan.

11. Vad spenderade du mest pengar på?
Depositioner till lägenheter. Mat, böcker, second hand-prylar.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?
Se ovan: nya möjligheter och nya jobb. Nya människor. Ny musik.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Haha. Ja. Se tidigare inlägg om den stukade foten. Åkte även på en ganska hemskt tandinfektion under hösten. I gengäld har jag ganska sällan varit förkyld.

14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?
Robyn – Dancing on my own, JJ- Let go, Oskar Linnros – Från och med du och Håkan Hellström – Dom där jag kommer från.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2010 än vad du gjort tidigare år?
Det har varit ett ganska kämpigt år, så jag skulle nog säga att jag mådde lite sämre än t.ex. 2009, men de senaste månaderna har varit bättre än året överlag.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Skrivandet, as usual. Även om jag faktiskt har skrivit och läst ganska så jäkla mycket.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Facebook.

18. Hur var din julafton?
Fin och lugn. Jag åkte buss halva julafton, vilket jag gillade. Tror jag ska göra nästa år igen. Annars lugnt hemma med familjen.

19. Blev du kär?
Njä. Det har varit ett ganska okärt år, även om jag ju haft ett par romanser. Men kär? Det har jag nog inte riktigt varit.

20. Vilket program har varit det bästa på tv?
Babel.

21. Hatar du någon som du inte hatade förut?
Nä.

22. Vilken var den bästa boken du läst under året?
Vänner för livet och Darling River.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Upptäckt? Hm, jag har lyssnat rätt mycket på band jag redan kände till egentligen.

24. Önskade du dig något som du fick?
Ja.

25. Önskade du dig något som du inte fick?
Ja.

26. Vilken var årets bästa film?
Öhum. Har inte gått så mycket på bio egentligen, så jag är frestad att säga Hämnden, fast jag nog inte skulle tycka det om jag sett mer. Men 2010 var ju böckernas år.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?
Dagen innan födelsedagen åt jag middag med pappa på en trevlig restaurang. Sen hade jag ett litet kalas en vecka senare.

28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
Träffade nya människor här och var som jag hoppas hålla kontakten med och lära känna mer. Bland annat genom boksidan och skrivarkursen.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?
Önskar att jag haft lite mer stil över huvud taget 2010. Annars: lite tantigare och mer praktiskt än förut – till ingen nytta – eftersom jag både halkade och frös.

30. Vad fick dig att må bra?
Musiken, böckerna,poesin, människorna…zzzhm…varför känns det som jag skrivit detta förut?

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Vet inte?

32. Vem saknade du?
Alla, och ingen.

33. Vilken var din bästa månad?
December.

34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?
Ja. Jag skulle väl kanske vågat lite mer. Trott lite mer på mig själv, men det är svårt.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Jag hoppas det blir ett år då jag får behålla livsglädjen och fortsätter känna mig öppen för saker och människor. Och blir öppnare. Hoppas jag lär mig att njuta mer när jag är ledig och koncentrera mig mer på det jag vill göra när jag gör det.