Och det går…ganska trögt. Det finns bra lägenheter, men det finns också en miljard människor som säker dem. Jag som studerade är tyvärr inte alltid så prioriterad. Nå, vi får väl se. På söndag ska jag eventuellt titta på en liten, liten, liten etta som ligger lååångt ut i nånstans. Vi får väl se, som sagt.
Så jag fick en praktikplats till slut. Hela hösten ska jag nu jobba med…eh, ja det är lite oklart exakt vad jag ska göra än men det kommer att vara kulturevents och poesifestivaler och bokklubbar och annat trevligt. Det troligaste är nog att jag kommer hålla på med marknadsföring och research och ganska mycket plock och fix och trix. Och jag får vara i en kreativ miljö!
Jag tror det blir bra, men ändå kan jag inte låta bli att vara lite orolig för vad som kommer hända efter det. För förmodligen är det inget som kommer att leda till en anställning. Det blir en spännande höst, en kreativ höst och nåt ganska fint att skriva in i CV:t. Gott så. Men jag hoppas, jag kan liksom inte hjälpa att…ja, nä. Det var inget. Dags att vara nöjd med det som faktiskt är.
Förra veckan var för övrigt helt sjuk när det kommer till jobb/intervjumöjligheter. På onsdagen hade jag alltså en telefonintervju med ovannämnda praktikplats. På torsdagen ringde en kvinna som vi kan kalla Kerstin från rekryteringsföretaget X. Kerstin började ställa ett antal frågor till mig, typ: och stressen…hur har du det med stressvanan, hehe? Och så plötsligt befann jag mig mitt i en till telefonintervju för ett helt okej jobb. Det hela gick bra, och Kerstin skulle rekommendera mig till sin kund som eventuellt skulle ringa upp mig nu under veckan. Men dagen efter fick jag ett mail där de meddelade att tjänsten i fråga var inställd. Jag orkade inte ens bli besviken.
Sen lite senare, när jag trodde att jag hade fyllt min jöbbmöjlighetskvot för veckan, fick jag ett mail från en väldigt trevlig organisation som sökte en informatörspraktikant nu under hösten. Ville jag möjligen komma på intervju hos dem snart? Nu blev jag dock tvungen att tacka nej eftersom jag blev erbjuden den andra praktiken häromdagen, men det är ändå förbluffande hur chanserna ibland bara trillar in efter varandra.
Nu: söka bostad, söka bostad, söka bostad. Och plugga. För ja, jag ska plugga och jobba samtidigt. Det får gå som det går - helst bra.
Det är som att all energi sugits ut ur mig och inte lämnat nån ork kvar att göra nånting produktivt alls, denna söndag. Varje gång jag försöker, varje gång jag börjar, bolmar en sorts bitter trötthet upp i mig. Som att jag nu har försökt för mycket. Det enda jag vill och orkar är att ligga på sängen under en filt och läsa den där boken som jag ska recensera nästa månad.
Och det tär naturligtvis att försöka. Att orka. Orka är det jobbiga. Skicka in ansökan efter ansökan, ibland gå på intervjuer, få en liten förhoppning för att sen få avslag. Och orka bygga upp den där självtilliten varje gång därefter.
Jag tycker ändå att jag har lyckats hålla det på en bra nivå nu. Jag tar hand om mig själv, tror på mig själv, har ändå en sorts stabil grund att stå på som jag förmodligen aldrig haft tidigare. Jag vet inte var den kommer ifrån men plötsligt klarar jag av att slå ifrån mig misslyckande, jag hakar inte längre upp mig på dumma saker jag har sagt och jag klarar av att styra bort ilska som dyker upp efter saker som har hänt eller saker människor har gjort mot mig.
Men ändå. Det hindrar inte att jag då och då hatar, hatar, hatar att det är såhär, som det är. Och så är det i dag.
Och det är fortfarande varmt i Västra Sverige. Så varmt att jag kan sätta mig på balkongen med först en kaffe, sen ett glas saft, sätta mig med skrivboken, den där som jag alltid bär med mig men som jag inte alltid skriver vettiga saker i. Jag kan sätta mig och märka att det är så helt stilla. Att man för en gångs skull hör syrsor,(och då betyder det att det ännu är varmt), att inga gräsklippare är vakna, att en del fönster är öppna runt omkring, att solen går ner snabbare nu, att man bara behöver titta ner så är den borta, men att den fortfarande är uppe såhär vid åttasnåret – och det är ett bra tecken.
Det är så lätt att låta hjärtat skena iväg bara för att man får ett mail som skulle kunna betyda en möjlighet. Så lätt att tankarna…så lätt att allt…. Men fortfarande, vad vore vi utan den skenande fantasin?
Jomen nu skickar jag en ansökan om praktik till Sveriges, förmodligen, bästa arbetsplats. Chanserna är väl inte jättestora att det ska gå vägen, men hey, nothing to lose! Just nu provar jag med allt.
Min vecka förra veckan har gått från en frukost i x2000:s förstaklass via Malmö, Ströget, Köpenhamn och Tivoli med min mor till x2000 igen och Stockholm(sommaren!) en svettig jobbintervju, vin i Observatorielunden med Den Adliga Sossen och besök på Trädgården under bron, Debasers uteservering, bad och fika i en park. Sen hem igen. Det gick fort, men jag hoppas, hoppas att det fortfarande finns lite kvar att mjölka ut av sommaren.
För såhär:
1) Sverige genom SJ:s fönster. Dimmigt och mystiskt, som om det nästan inte vore Sverige. Kullar, hus, mer kullar, himlen som delar dig. Göteborgs centralstation i morgonrusning. De gamla portarna. Tjejer med strumpbyxor, killar med hatt. Män med Göteborgsposten under armen.
2) Malmös centralstation som endast syns genom ett fönster. Malmö är på riktigt en annan värld, tänker jag. Alla har rastaflätor, stora ryggsäckar och äter falafel hela dagarna. Visst?
3) Köpenhamn! Golvet är rutigt. Människor är så fantastiskt oplanerat bohemiska. Människor sitter på bänkar och läser bok. Överallt cyklar folk. Kvinnorna har leggings och gladiatorsandaler, stora skjortor.
4) Tivoli om kvällen. Stora prunkande blommor, vattenfall, sjö, restauranger. Vi äter italienskt med magarna nästan tomma av hunger. Rödvin mot tryffelkräm, fin kombination. Alla människor, alla män med rödlätta nackar.
5) Jag är själv på centralstationen i Köpenhamn, solen ligger på och vi är ett gäng människor som väntar på att de ska öppna dörrarna till Stockholmståget. Jag står på den yttersta perrongen, man ser långt över de vindlande spåren, solen gassar. Som den sista utposten mot Sverige.
6) Fönstret ut mot Sverige. Skåne är så sjukt platt, så exotiskt underligt med sina vita tegelhus och miljoner vindkraftverk på rad. I Småland regnar det, som vanligt. Det är mer kuperat nu, mer skog, sten, röda stugor – nu är vi i Sverige så som jag känner det. Och så kommer vi fram till en stad, en med domkyrka. Här underliga fabriker, 70-tals höghus, vilken stad är det? Och vi rullar in och skylten säger Linköping och nu är vi redan i Östergötland.
7) Stockholms central. Och nu märks det att vi är i Sverige. Det vi(jag?) är vana vid som Sverige. Kyla, vind, välklädda kvinnor, kvinnor med bruna lår, kvinnor som visar benen. Män som inte visar benen. Män i glasögon.
8) Den svettiga intervjun. Jag är torr i halsen när jag kommer upp på kontoret. Jag får vatten och spiller det på mig själv. Lyckas ändå hälsa. Fint.
9) Eftermiddag på Hornsgatan. Jag blir nästan påprackad ett par blå pumps. Jag köper inte.
10) Kväll med Den Adliga Sossen i Observatorielunden. Vi dricker vin ur pappmuggar och Stockholms hustak lyser orangea när solen går ner. Människor hånglar runtomkring oss. Han tittar på mig och våra glasögon slår i varandra.
11) Fredagskväll på Trädgården. Mängder av lampor, dansbanekänsla mixat med fritidsgård och festival. Det känns som hela världen är där.
12) Lördag och spansk middag med sangría och paella. Vi blir påverkade snabbt, så snabbt.
13) Kväll på Debasers uteservering. Jag tar på mig glasögonen och ser världens som den är. Det är fascinerande.
14) Söndag kväll på tunnelbanan. Allt är ödsligt, alla är trötta. Ingen lyssnar på nån annan.
15) Måndag morgon. Med en räkmacka och en kaffe på SJ igen. Dags att återvända till Schlätten.
Hör här. Bra grejer. Jag har fyndat bord också, och kofta och linne och top. Kanske kommer nån bild på det snart.
