Orkeslösheten

Det är som att all energi sugits ut ur mig och inte lämnat nån ork kvar att göra nånting produktivt alls, denna söndag. Varje gång jag försöker, varje gång jag börjar, bolmar en sorts bitter trötthet upp i mig. Som att jag nu har försökt för mycket. Det enda jag vill och orkar är att ligga på sängen under en filt och läsa den där boken som jag ska recensera nästa månad.

Och det tär naturligtvis att försöka. Att orka. Orka är det jobbiga. Skicka in ansökan efter ansökan, ibland gå på intervjuer, få en liten förhoppning för att sen få avslag. Och orka bygga upp den där självtilliten varje gång därefter.

Jag tycker ändå att jag har lyckats hålla det på en bra nivå nu. Jag tar hand om mig själv, tror på mig själv, har ändå en sorts stabil grund att stå på som jag förmodligen aldrig haft tidigare. Jag vet inte var den kommer ifrån men plötsligt klarar jag av att slå ifrån mig misslyckande, jag hakar inte längre upp mig på dumma saker jag har sagt och jag klarar av att styra bort ilska som dyker upp efter saker som har hänt eller saker människor har gjort mot mig.

Men ändå. Det hindrar inte att jag då och då hatar, hatar, hatar att det är såhär, som det är. Och så är det i dag.