Vi har varit och sett Arn. Filmen ni vet. Enklare än att försöka läsa böckerna som jag hade väldiga problem att komma in i.
Såhär i Arn-filmens näste strömmade människor in, fyllde två biosalonger och böjds på bröd på vägen ut.
Sträcker ut benen och eftertexterna börjar rulla.
Årets sista fredag. Inlåst. Föräldrarna drog iväg på middag och jag är ensam i mörkret, bredvid julgranen. Nyckel att låsa ytterdörren med saknas, upptäckte jag precis. Ingen idé att gå ut alltså. Å andra sidan finns inte mycket därute heller. Grönt gräs, gegga. Den tysta vägen och de tysta uthusen. Mörkret som klänger sig fast utmed väggarna och grannarnas ljusstakar som upplysta öar.
Man står i en kö till en klubb och trycks mot nåns rygg med armarna spända, benen i låsning och det enda man hör är röster man tycker sig ha hört tusen gånger förr. Det går bara att blunda när det är så. Blunda utan att längre veta vilket år det är. Tänka att det kanske inte spelar nån roll när det ändå är samma människor, samma krogar som de vill in på. Samma ansikten som dyker upp intill mig vid bardisken.
Det var ett litet frilansjobb jag hade sökt där arbetsgivaren skulle höra av sig med besked under mellandagarna. Under mellandagarna!
Mellandagarna som består av två arbetsdagar som är slut om ungefär två timmar. Yeah.
Broder i Indien har skickat paket inslagna i tidningspapper. Det är saris och poncho-aktiga filtar. Lena, rutiga och mjuka. Och med en speciell sötsur lukt kring sig. I mitt paket ligger en liten förpackning helande rökelse. Också invirad i papper. Luktande. Rökigt, blommigt.
Här skulle det egentligen vara en bild på vår julgran. Några kulor och så, ett blänkande hjärta. Ni får tänka er detta eftersom jag inte hittar nån usb-kabel som passar min kamera just nu.
Varför envisas SVT med att köra Hälsoresan i morgon på bästa sändningstid? Som om en gång inte vore nog.
TV4 kör Tomten är far till alla barnen på juldagen. Den hade varit en perfekt julaftonsfilm, men nu missar jag den antagligen till förmån för hemvändardag och glittercider.
Kan du vissla Johanna? Kl. 16:05 på SVT1, Julafton
August Kl. 21 på SVT1, Annandagen
Vagn 13 är nästan längst fram i det skrangliga tåget. Jag tittar på biljetten och kliver på.
Plats 60. Det är alltså här jag ska vara, tänker jag och förstår att nu har det hänt igen. SJ har placerat mig i familjevagnen.
Med armarna i kors, benen i ett myller av väskor och julklappspåsar sitter vi där. Inklämda. Öronen har vi pluggat igen med hörlurar.
Försöker blunda. Försöker stänga ute skriken.
Vi vill inte sitta här.
Jag lutar mig bakåt, höjer volymen på Pet Shop Boys och försöker andas när en ovanligt attraktiv karl går förbi. Han håller nåt i handen, nånting vitt, och jag sträcker mig ut och vänder mig om för att se vad det är.
Tidning? Spypåse?
Nej.
En blöja. En blöja med små blekta björnar på.
Mannen försvinner. En stund senare kommer han tillbaka, fortfarande med blöjan i handen. Går mot toaletten.
En trenånting-åring vill väldigt gärna hoppa ut genom fönstret till hundarna som står på perrongen.
Spädbarnen skriker.
Treåringen grinar och lyfts ner på golvet. Blöjmannen börjar hamra på toalettdörren. Nån sätter igång ett tv-spel. Blöjmannen blir inte insläppt på toaletten och går iväg mot Bistron.
Spädbarnen skriker lite till.
Jag undrar fortfarande hur det kommer sig att jag fick sittplats här. Mer malplacerad kan man knappast bli. Förlåt familjer men jag är inte redo för er.
Rättare sagt: jag är inte redo för familjevagnen.
Ungar är underbart. Men inte under tågresorna hem.
Jag ska inte göra om det. Tänka att jag ska köpa alla julklapparna på samma dag. Alla är inte ens särskilt många. Men plötsligt kommer man på att det finns ju barn nu som man kanske borde köpa nånting åt, och farmor måste ju ha mer än bara en grej och kompisarnas föräldrar och…
Och man går omkring och hetsar sig själv. Orolig att det inte ska räcka med det man hade tänkt. Det känns ju så litet, så omärkbart, jag borde kanske ha nåt mer eller?
På delikatessaffären jobbar de i tomteluva. Luvorna är tjocka med vitt ull längst ut och på mannen som ställer upp glöggflaskorna ligger det droppar i pannan. Han lassar upp flaskorna och tipsar om smaker: blåbär och lingon och vildmark. Andas tungt.
Alla står med jackorna på. Med sina påsar, sina spaghettiarmar och suckar. Framme vid kassan ler kassatjejerna och prasslar med papper. Kan jag hjälpa nästa? Leende, leende. Trötta men alltid lika leende.
Jag går till Clas Ohlson för allt finns ju alltid på Clas Ohlson, där kan man köpa till alla. Men jag hittar bara grejer till mig själv. Alla står och tränger sig i gångarna. Måste till varje pris befinna sig i mitten och humma med den där arbetskamraten de har träffat i julruschen. Vägarna är oframkomliga. Tvillingvagnar överallt. Rullatorer som står helt stilla. Man måste knäppa upp jackan. Lätta på halsduken. Människor tätt intill, vill prompt titta på samma saker som jag.
Vidare till leksaksaffären. Det är ju här det finns grejer för barn, här borde jag hitta nåt. Men allt är bara för stora barn, eller för prinsessigt eller för mycket spindelmannen eller för dyrt. Mitt i allt står en liten pojke och sjunger i mikrofon och pappan står bredvid och ler och varje gång nån går förbi tittar han upp och flinar. Som om han vill säga kolla här då kolla på min son! Och ungar går runt och pillar på tågräls och klämmer på dockor som pratar och spelar på minipianon och allting tjuter och pratar och är varmt och i huvudet börjar det snurra…
Det tar kanske tre timmar. Sen har jag hittat ungefär vad jag ska ha. Jag är inte nöjd, men jag ger upp. Inser igen att det här inte är vad det ska handla om. Man ska inte behöva stressa sig till yrsel och springa runt i sardinlådor. Det får bli som det blir.
Man kan tro att du varit där själv får jag höra. I den miljön. Man tror att det har hänt på riktigt, har det det?
Inte precis. Men nog har jag varit där, bitvis. Jag är ju där hela tiden när jag skriver.
Extra roligt är det ändå, när jag får höra från de som jobbar inom vården att min historia om gamlingarna känns verklig. Det är verkligen fint med stödet man får från människor på en skrivarkurs. Jag kommer sakna det.
Nu är vi lämnade att klara oss själva ett tag eftersom kursen inte går nästa termin. Det har varit bra att ha det såhär. Nån att luta sig mot, kasta ut frågor på. Att tänka när man skriver: jag behöver inte bekymra mig jag kan bara fråga nån på kursen om det här blir bra. Det är att åka snålskjuts framåt. För det går mycket fortare, utvecklingen händer mycket hastigare än hemma på kammaren.
Nu ska jag klara det själv. Kanske 100- 150 sidor till och sen är det…ja, kanske inte en bok men en samling sidor som man kan skicka nånstans. Jag kommer bli nöjd om jag kommer så långt.
Ibland blir jag bitter. Jag väntar och väntar på att det nån gång ska bli min tur att ha tur.
Jag har väntat för länge snart.
Ser hur andra har tur, ser hur andra lyckas och det onda kommer i magen. Ilskan som kommer jag vet inte varifrån. Tröttheten.
Man förtjänar inte tur. Vi förtjänar aldrig nånsin den plats vi är på, det vi har. Vi kan inbilla oss att det är för att vi har jobbat så hårt eller för att vi haft så mycket otur innan, men det är inte sant. Det finns ingen turkvot som delas lika mellan människor. Det vet vi ju, inners inne.
Ändå fortsätter jag tänka. När ska jag ha tur? När har jag ansträngt mig tillräckligt för att lyckas? Måste tänka, för den positiva lilla fågelns skull, att det lönar sig att kämpa.
Har jag inte kämpat tillräckligt, måste jag kämpa ännu mer, kan jag tänka. Fastän det bara är att lura sig själv. Man måste helt enkelt ha mycket tur för att ha tur. Alla har det inte.
Däremot är nog chansen till tur större så länge man fortsätter försöka.
Veckan innan jul, dagarna innan jullovet. Alltid med en speciell stämning mellan husen. Om man har tid att känna den. Nu ser solen ut som den går ner när den går upp. Står lågt hela dagen och gömmer sig bakom träden.
Ibland är livet så förvånande. Som när fler okända människor än kända kommer ihåg att gratulera på födelsedagen. Jaja...
Helg nu. Sovmorgon.Frost.
På stället där jag vickar nu arbetar en skör grå tant. Åtminstone ser hon ut så. Hon har nån form av samordnande, administrativ tjänst och hon är så inte skola som hon bara kan bli. Hon talar med rösten i ett helt annat tonläge än den vanliga trevlig-lärare-rösten. Det är, jag vet inte, Astrid Lindgren på ett kassettband om Emil fast en liten aning ljusare. Liksom spännande. Liksom med pondus.
Hon verkar vara en kyrktant. Grå hårknut, röd kofta. Som sagt bestämd i tonen, men ändå mild i ansiktet, ja faktiskt vacker skulle man kunna säga. Hon är en ljusglimt. Hon var den första som tog emot mig när jag kom i måndags, och den sista att tilltala mig när jag går. Du kommer tillbaka imorrn? säger hon. Glöm inte att vi ska skriva rapport.
En dag i fikarummet föll hon. Det var inte som det såg ut, men alla vände sig om när det hände. Alla tidningar och kaffekoppar sattes åt sidan och luften tog slut nån sekund i rummet när allas andetag stannade till. Här är vi visst inte gamla, inte så gamla så att vi faller, det är man ju inte när man jobbar, men är det nån som kan ramla så är det hon. Men det var ingen fara sa hon. Det var inget.
Sen bläddrades det blad i tidningarna igen och kaffekopparna slurkades ur. Några ord om vem som skulle åka till vilken son eller dotter över jul och vilken dag som var bäst att panikshoppa klappar. Sen en titt på klockan och rasten är slut. Inget mer.
Men hon ser ju så skör ut. Som en saga, ser hon ut.
Okej, jaha. 26 alltså. Det är inte som att man går och tänker på det hela tiden. Inte som när man var liten. När man försökte känna om det var nån skillnad.
En skillnad är bussen. Och SJ. Jag väljer ungdomsbiljett av gammal vana. Men nu är jag vuxen enligt alla skrivna regler som finns. Vad gäller de oskrivna är jag fortfarande en liten flicka som sover i pyjamas och ibland äter chips före middagen.
Men SJ. De menar att man har fast jobb nu och har råd med allt man borde ha råd med. 495 spänn Gävle – Stockholm till exempel. Det har man råd med, hamen. I realiteten är det inte så. Inte för att jag har siffror på det, men troligt är att det är ganska många som fortfarande inte fått en tillsvidaretjänst, eller nån tjänst alls för den delen, eller slutat plugga eller flänga runt, eller bestämt vad de ska göra när de blir stora. Det kommer senare nu. Har ju gjort så ett tag. Bara SJ och länstrafiken lever kvar på 80-talet.
Jag hade önskat mig snö till helgen när musikerkarln kom ner på besök. Men ån bara fortsatte flyta på lika grå som förut, och dagarna slutade liksom innan de ens börjat.
Upp och ut i dimma på fredagen, hem och baka adventsfika. Långa eftermiddagar under filten, kvällar framför tv:n, trötta rinnande ögon före tolv, ljusen tända runt sofforna, timmar vid köksbordet. Som vanligt i sällskap med ypperligt och med mycket kärlek tillagade måltider.
För vad finns kvar när årstiden helt suger musten ur dig, när pengarna och orken, framförallt orken, och benen inte räcker till att ta de där stegen ner till stan och bion? När tanken på att vistas utomhus ofta känns överflödig?
Då finns bara att stanna i köket. Slå sig ner, prata om enkla saker, som saffran. Som vad vi åt(pasta med räkor) och vart vi promenerade(i snöstormen, över bron) första gången vi sågs. Och sitta där länge.
Kidsen har spelat in Idol-Amandas version av ”Hallelujah”från tv. Med sina ipods på högsta volym ligger de på bänkarna och sjunger skriker eller nynnar och det låter…inte alltid så tillfredsställande som mina öron skulle vilja. Jag tror de kanske har en förebild där, fjortonårsflickorna. Nog för att Marie också verkar vara en tuff brud men det är Amanda som tycks fånga deras intresse. Kanske för att hon inte är så mycket äldre än de är, eller för att hon alltid verkar helt igenom stencool när hon pratar.
Det så kallade jullovet närmar sig och människor är trötta. Trötta på bussen, trötta i skolan, trötta på Willys bakom kassaapparaterna. Folk är hela tiden sjuka, jag med, men jag jobbar ändå mer än nånsin. I varje personalrum talas det om vinterkräksjukan som om kolera. Som nåt som bara slår till och sen spyr man som en kalv ja det kommer kaskader som inte går att stoppa, man hinner inte till toaletten ens. Jag tänker att lite snuva och rinnande ögon kanske är helt ok ändå.
Sen kommer jag hem och orkar inte mycket. Det är delvis för att jag, som alltid, ligger och läser till sent på nätterna, ständigt vaknar(många verkar göra det såhär års?), klockan fem och sex och sju. Sen ringer klockan igen.
Det känns alltid lika dumt när folk frågar varför jag är där jag och varför jag inte jobbar med det jag är utbildad till. Många verkar helt enkelt ha svårt att förstå det. Ännu dummare känns det att jag oftast inte har ork eller lust att söka några nya jobb just nu. Inte för att jag inte vill börja jobba ”på riktigt”, utan för tröttheten, för jag hela tiden tappar modet och hoppet om att jag har nåt att erbjuda. I stället fortsätter tiden. Jag fortsätter där jag inte vill. Fångad.
I min familj finns en sorts tradition som går ut på att sjukdomar inte är hela världen. Man överlever ändå. Man överlever cancer och hjärtoperation, man överlever narkoser och man överlever all världens allergier, bakfyllor, underlivsproblem. Man fortsätter leva. Så länge man inte dör.
Vi är aldrig stackars med varandra, snarare säger vi: det finns mycket skit som är värre.
Det var falskt alarm den här gången. Inte så farligt som vi först trodde. Pappa är hemma från sjukhuset nu, med lite medicin blir han bra igen. Och han överlever.
Jag dricker glögg med mandelspån och äter saffranskaka.
Allt kommer bli bra.
Jag måste söka jobb.
Återkommer.
Tjing.
Ps. Under november månad har jag jobbat 65 timmar. Ändå är jag inte i närheten av att få en ny arbetslöshetsersättningsperiod. Det är mycket uselt.
Hon ringer mig med den allvarliga tonen. Ja hon är ofta allvarlig på tonen men när den allvarliga tonen samtidigt låter uppgiven, som den förbereder mig på nåt, då vet jag att det inte är som vanligt.
Hon ringer mig med den allvarliga tonen och säger att hon försökt få tag på mig.
Försökt få tag på
Då behöver man verkligen få tag, man vill berätta nåt som inte kan vänta till nästa vecka eller jullovet.
Hon ringer mig med den allvarliga tonen och säger att han ligger på sjukhus.
Ligger på sjukhus
Då är man åtminstone inte död.
Hon säger det på det praktiska sättet. Skyndar sig att förklara: men det är mycket bättre nu.
Det var blekt i ansiktet och tappat minne och smärta i brösten men nu är färgen tillbaka säger hon.
Såklart ska du inte oroa dig. Det säger hon flera gånger, oroa dig inte.
Och jag oroar mig inte. Försöker att inte oroa mig. Det blir bra, såklart.
