På Willys springer det livsfarliga ungar som försöker mörda folk med kundvagnar. Det är läskigt att handla där.
Fredagsmat; rotsakspytt med kantareller.
kantareller
en bit purjolök
3 potatisar
2 morötter
1 palsternacka
en bit rotselleri
lite vatten
lite buljongpulver
salt och peppar
Tärna och stek ihop tills det blir mjukt.
Inte så fredagslyxigt, men gott till ägg och örtcrème.
Sen blir det spaning i kyrkan. Kanske vin.
Bra hyrfilm i går: Eternal sunshine of the spotless mind. Jim Carey var en allvarlig mystyp som kallade flickor för "trevliga". Kate Winslet hade blått/rött/grönt hår, hon såg ut som en punkare. Mysigaste sekvenserna var dem på den frysta ån, som jag inte minns namnet på.
Dagens mystiska rykte: Nordman spelar på gudstjänst i Staffanskyrkan(här på Brynäs) i kväll. Kanske. Ska definitivt kolla upp detta.
SVT sänder från bokmässans seminarier hela dagen och det låter ju lovande. Jag ska tvätta och kanske träna. Möjligen supa.
Det är änna fördjävligt att man inte är på bokmässan. Men jag får väl nöja mig med poesifestival här i Gävle i november. Kolla här; Sven Wolter och grejer. Kan bli fint.
Jag hoppas på film i kväll. Och tiokronorspopcorn från Dollar Store.
God förmiddag. Jag låg och läste om Kim Novak (med det nya pocketomslaget) till sent i går och kom inte upp förrän efter nio. Den är en Deja vu. Hade för mig att jag inte läst den innan, men det mesta verkar mystiskt bekant. Kanske var det i Spanien 2001? Men jag borde minnas det.
"En sådan roman som denna var det längesen jag läste." skriver Gefle Daglad på baksidan av omslaget. Jag vet inte om ni har tänkt på det, men GD är en sån tidning som ofta finns citerad ur på baksidan av pocketböcker. Är det en slump, eller beror det på att GD är högt upp bland andra/trejdehandsvalen när de inte hittar nåt positivt från DN/SVD/AB/Expressen/GP/Sydsvenskan e.t.c. ? Var ligger ett citat från GD på coolhetsskalan?
Jag har fått ett CSN-kort. Det är lite förvånande och förvirrade, jag har ju inte betalt nån kåravgift. Min grafiska kurs är på gymnasienivå, är det på grund av den jag har fått kortet? Hade man CSN-kort på gymnasiet? Innebär detta att SJ/SAS/ whatever kommer ta mig för en artonåring nu? Det vore lite tufft.
Necromandion 
Ungdomens källa vid floden Styx
Grekiskt regnväder
Har jag sagt att jag älskar bilderna i den här bloggen? Så fina att man kan onanerna till dem.
Tyvärr är det nåt skit med inställningarna i min dator så jag kan inte läsa texten ordentligt och jag orkar inte fixa det.
Ska göra broschyr nu, i ID. Det är riktigt grisigt krångligt, för tillfället.
Jag tror det är höstharmoni. Jag tror jag är överens med mig själv. Ibland är det dimma ute och jag längtar inte bort. Inte så mycket.
Jag gråter ibland. Mest när jag tänker mycket, och mest när det finns nån som kan trösta. Min gråt är ganska onödig.
Det är inte regn så ofta, men det händer att det är blött på asfalten och jag tycker om det. Jag tycker om att tända två ljus på hyllan i köket när jag lagar middag. Även när jag är själv hemma.
Jag funderar inte på sommaren, den har landat och jag nöjd med den. Det finns inga spräckta förhoppningar längre. Vi var i Grekland, vi var ute och tältade, jag träffade vänner, det var inte så bra väder, men jag gillade den här sommaren. Nu gillar jag hösten.
Jag äter sockerfri drottningkräm och inbillar mig att det är bra. Det är så jag vill ha det, jag vill åtminstone få tro att den är bättre än den med socker. Det blev ingen lunch i dag och sånt går inte för min kropp. Men kräm får vara gott nog.
Har fått vykort från Åsa i Paris. Triumfbågen står på framsidan och ser overklig ut. Jag vill dit, gärna.
Åkte på en grov försovning i dag, och allt är mina grannars fel.
Det går nämligen vissa trender i hur kommunikation ska utföras här i huset. Det senaste verkar vara att man ska stå i ett rum, kanske sovrummet, och försöka samtala med en person i ett annat rum, kanske det lilla rummet ut mot gården.
Personen i det lilla rummet sitter troligen instängd i en garderob, troligen har han/hon en filt över ansiktet och en massa kläder upphängda runt sig. Det verkar vara väldigt viktigt att man gör detta kring klockan sju på morgonen, alternativt halv tre på natten.
En annan kommunikationsform som verkar inne, är bubbelsignaler. Troligen går det till så att en person lägger sig i ett fyllt badkar och sänker ner ansiktet under vattnet. Han/hon börjar sen utföra rapliknande bubbelljud, ungefär som om han/hon fastnat med huvudet i toan, eller hade en groda i magen. Detta måste utföras väldigt högt, så att grannarna hör och kan besvara hans meddelanden. Gärna också på udda tider, som halv elva en tisdagskväll.
Jag blir väckt för tidigt, kan inte somna om, tassar bort till den lilla sängen. Där försöker jag sova, somnar efter nån timme och när klockan ringer är jag svintrött och stänger av den.
Men. Jag tycker att jag fick saker gjorda i går. Jag läser Stepen Kings Att skriva. Den är underbar. Man blir helt inspirerad. King tycker man ska skriva minst tusen ord om dagen, annars är man en mes, typ. Så jag satt i går kväll och skrev en novell på sexhundra ord. Om man lägger till det jag skrev i bloggen under dagen blir det nästan tusen. Jag kände mig nöjd när jag gick och la mig.
Ok, Gross och Grönt heter inte Gross och Grönt, utan Frukt och grönsaker. Men det ligger fortfarande på Norra Kungsgatan, Gävle. Jag kan rapportera att det finns mycket fetaost där, till billiga priser.
Hon flöt ihop där,
så som månader. Född på
höst, död densamma.
Slutna oktoberögon
över septemberjorden.
Jag hatar diktsamlingsomslag där förlaget försöker bestämma åt en vad man ska tycka om/ känna för innehållet.
Där det står ” dikter som berör” ”det här är starkt och vackert” ”glöder” etc. Det är åt helvete med såna omslag.
Om jag nån gång hamnar på lyrikförlag för att producera deras framsidor och baksidor ska jag aldrig göra så. Tycker det bara är fult och förstör för läsaren. Nog för att man aldrig är helt blank inför en bok, men jag vill inte ha en massa adjektiv, superlativ, positivverb upptvingade framför ögonen precis innan jag ska läsa. Nej, rent och tomt ska det vara. Inga jäkla recensionscitat.
Jo, dikterna vi gjorde av tidningsord i lördags skulle tydligen bli s.k dadaistiska. Man skulle klippa isär en artikel och lägga alla orden i en påse, sen skaka om. Efter det skulle man byta påse med nån och fiska upp orden ett efter ett. De skulle sen bilda en slumpmässig dikt.
Här kommer min:
Första middagbjudningen
kinaoskuld; ingen deckare.
Underkläder som sanningar.
Triangeldrama med Birgitta,
kock, klart.
Hi hi. Rätt kul!
Två små noteringar:
1) Nu är det söndag och höst. Nu tvättas det fönster inne hos Frälsningsarmén tvärs över gatan. Om du saknar söndagsnöje är adressen Södra Fiskargatan 10. Kvarteret Gäddan. Det kan bli spännande när de kommer till utsidan av fönstren.
2) I går shoppade jag fyra pockets igen, eftersom jag tänkt bunkra upp inför min höst under läslampan. Det var Sara Waters, Agnes Von Krusenstjerna, Penelope Evans och Lina Erkelius.
Jag hittar bara böcker av kvinnliga författare numera.
Efter det shoppade jag en plommonkofta på HM.
Kreativ miljö. Inte uttrycket, men känslan dök upp i mig i går. Jag var med Sara på poesikväll på konstcentrum här i Gävle. Som två Ferdinand-tjurar tittade vi blygt in bland ett gäng svarthåriga, estetkreativa. Såna som kallades estetare på gymnasiet och som det sällan gick att ta miste på vilken klass de gick i. Det var elever från skrivarlinjen på Västerbergs folkhögskola.
Vi smög fram till cafékassan inne på konstcentrum och efter nån minut var vi helt oplanerat införlivade i en omgång poesibingo. Det gick ut på att man skulle skriva sina favoritord på ett rutat papper och kryssa för dem när de dök upp i en dikt som lästes upp på scenen. Okej, tänkte vi, kan väl vara kul. På det där skolestetiska viset.
Och så satt man där med känslan simmande i magen. Jag är i en kreativ miljö.
Det blev dags för klippa, klistra och skapa egna dikter av urklippta tidningsord - och jag mindes bildlektioner och skrivarkurser. Jag kände alla-kan-och-alla-har-nåt-att-bidra-med-attityden.
Den är det bästa med de kreativa momenten i skolan. Andan som säger: Hej, prova att uttrycka dig, skit samma om det skiter sig, måla ett självporträtt helt i rosa, gör lite batiktryck på den här tröjan eller skriv en sugig dikt om hur många synonymer du kan på ordet penis. Allt är okej, det får bli kasst, bara du provar, du kan alltid göra bättre nästa gång... eller nästa.
Ute i Det Stora Allvaret; där ska man betala sina räkningar, diska sin disk och skriva texter fräscha och säkra och fria från skitsnack och adjektiv. Där förväntas man inte försöka och misslyckas, bara göra rätt och tjäna pengar så man kan bli den normala familjen. Där är det off med estettänkande. Vem har tid? Vi måste ju jobba för fasen.
Förutom i skolan är det är bara på Internet man får tänka casual. I bloggarna och på Lunarstorm. Här är allt ganska rosa. Man kan göra misstag, man får ändå vara med. Det är ok att skriva massa skit utan en tanke på pengar här. It's a nice piece of the world, och jag vill inte att den ska försvinna.
Nu är det skönlördag och jag sitter och tittar på uplight-lampan och myser. Igår var det grekmiddag hos Maria och en halv flaska Blouberg, sydafrikanskt vitt, som är mitt standardvin. Har fått tips om världens godaste fetaost, förresten. På Grönt och Gross - norra kungsgatan, kunde man hitta den.
Spanade bland lokaltidningarna och upptäckte att det är himlans många man känner igen(och nästan känner igen), som skriver i Arbetarbladet nu för tiden. Den här tjejen har till exempel pluggat KK-programmet. Hon började terminen innan jag.
Ångest. Alla verkar ha hunnit så långt, och alla verkar vara så läskigt framåt. Och alla, alla, alla är troligen färdiga med sina c-uppsatser vid det här laget. Bara jag sitter här, fången i min dåliga självdisciplin och tänker att kanske. Snart. Är det dags att göra nåt och då jävlar. Fram till dess ska jag fortsätta stirra på lampan.
Åh, det är inköpens dag. Äntligen, äntligen har vi köpt en dvd-spelare. Äntligen kan det bli regniga fredagar när man traskar genom allén till Videoteket och står och glor i timmar utan att bestämma sig.
Och: drömmen om en läsplats i vardagsrummet har till slut besannats. Vi ska snart åka och hämta en silverfärgad uplight-lampa på Elkedjan. Det känns helt vuxet. Jag har alltid sett läslampor som nåt som bara rikingar/ akademiker och farmödrar har.
Men snart finns det en här, vid vår soffa. Så längtansvärt.
Redan lunch. Tiden går fort även om man inte gör nåt vettigare än att diska och läsa instruktioner till en uppgift.
Pastasallad. Fullkornspenne, keso-grillad paprika, paprikabitar, stekta champinjoner, oliver med chilifyllning(från Willys:starka!) , hyvlad parmesan och liten klick crème fraiche.
Fint och snabbt att ta fram ur kylen.
I morse kom det rader om en sten till mig, som sen blev en dikt. Det var så självklart, och då är det läskigt. Man vet inte var det kommer ifrån, när det är givna ord som bara finns där. Var har jag läst dem?
I min dröm i natt blödde jag från brösten - och plötsligt hade jag fött ett barn. En son tror jag bestämt det var.
Jag vet att jag höll på och packade min väska med blöjor och barnkläder och bindor, för jag blödde visst från slidan också, det var visst naturligt. Sonen syntes inte till nånstans, men det var inget som oroade mig. Tydligen hade han skickats med tåg till pojkvännens föräldrar i Hudiksvall. Det var i alla fall vad min mamma sa när hon gjorde entré i drömmen för att hjälpa mig packa.
Jag fortsatte blöda och hade inte tid att ta på mig binda, då skulle jag komma försent till jag vet inte vart. Men mamma sa att alla skulle ju fatta att jag hade varit gravid och då var det helt ok att droppa blod på tåg och på banken och lite varstans.
Sen kom drömmens mest bisarra inslag. Jag stod och längtade efter min son och tänkte att det kanske kunde funka ändå, det här att ha fött barn innan man ens skaffat sig ett ordentligt yrke.
Ha ha ha. Det skulle aldrig hända i vaket tillstånd.
Packa väskan med bindor, ja. Blod på banken, kanske. Men att jag skulle få för mig att ploppa fram en unge innan jag fått fast jobb är en ren absurditet. Jag är alldeles för feg.
Jag tror jag vaknade sen, förresten.
fragment[-en't] - et; pl. =
brottstycke, spillra
Det är bildvecka nu och jag hittade det här->
trevliga fotot hos Arla. Hösthelg på landet vill de ha. Och så vill de att man ska laga helgmat för njutare och lådor som är allt annat än fyrkantiga med lax och rotsaker.
Landet är stället på hösten. Det är så mycket lukter av våt jord och maskätna äpplen. Det är gummistövlar och stickad polo. Lövnäsor att sätta i ansiktet. Visst vill man vara där?
En av sidorna till mitt reportageuppslag. Det blev Styxtexten med layout á la Vagabond.
Varför säger de att man drömmer om ansikten? Det gör man inte. Jag drömmer alltid om kroppar. Ansiktena är blinda, jag är blind för dem. De spelar ingen roll.
Jag känner för tåg.
Aktiv och bra helg. Men jag önskar så att jag kunde låta bli att förstöra. Jag önskar att jag kunde låta bli att bli arg. Jag önskar att jag kunde låta bli att gråta för saker jag redan gråtit för hundra gånger tidigare. Det är inget jag behöver. Jag klarar mig utan de där tårarna.
Tänkte på det nu, när jag läste om en kompis som har haft väldigt mycket tårar på sistone. Att ibland behöver man, och ibland behöver man inte. Hennes gråt var säkert nödvändig. Men jag kunde ha låtit bli.
Sist jag var och röstade antydde bilderna på röstkortet att man skulle få en varm korv i bröd när man hade gjort sin plikt i vallokalen. Det var vid EMU-valet, om ni minns, och det var mycket trevligt.
Inte för att jag ville ha nån korv, och inte för att man verkligen fick det. Utan för att jag uppskattar pedagogiska illustrationer som piggar upp en grå situation.
Nu under kyrkovalet finns inga bilder alls på röstkortet(läs: pappren som kommer med röstkortet) . Om man bortser från ett gäng pilar och kuvert som visar att: "här kommer ditt röstkort", "såhär fungerar det" och "nationell nivå- direktval till:". Ingen upphetsande matpedagogik, alltså.
Jag förstår inte mycket av kyrkovalet. I det här fallet är jag en slappis som inte har tagit reda på vem som vill vad och vilka idéer som verkar bra.
Men jag vet att jag inte vill ha Sverigedemokraterna. Jag vet att man borde rösta. Och det där med soppkök och andlig vägledning låter ju inte helt fel.
Jag ska börja träna och jag har gjort toast Skagen och rotsaksgratäng utan potatis i torsdags. Jag ska baka blåbärspaj och marinera halluomiost och jag har redigerat hälften av ett reportageuppslag. Jag har förlorat i bowling och druckit ett glas kylskåpsgammalt vin och jag ska skriva klart min c-uppsats. Jag har köpt fyra pocketböcket och en var en deckare och jag ska läsa dem ganska snart.
Britney Spears har fött barn och jag vet inte om jag orkar tycka nåt.
Det andra bokomslaget blev såhär:
Alltså inget Kittyomslag. Orkade inte riktigt uppbåda kraft att hitta en lämplig tecknad bild till huvudpersonen på ett sånt omslag. I stället blev det detta; till en fejkad diktsamling. Typsnittet på titeln är självklart Georgia.
Rutiner; inte
längre fångad. I morgon
visslar klockan sol.
(Ny grej. Snabbhaiku. Typ en kort dikt med haikumått som är skriven mycket snabbt och utan eftertanke.)
Min bakpotatis, som jag skulle äta till lunch, började BRINNA förut i micron!
Jag fick öppna balkongdörren för att släppa ut röken som låg tjock inne i lägenheten. Sen började brandvarnaren tjuta, så alla grannar fattade att jag hade bränt nåt. Potatisen dog och jag har fortfarande inte hämtat mig från chocken.
Men nu måste jag läsa vidare.
Gjorde fruktsallad till frukost på:
1 banan
2 nektariner
½ burk ananasbitar i juice
1 äpple
Sen en kopp té och ett kokt ägg. Man blir faktiskt mätt.
Blev en stor skål som man kan spara i kylen och plocka fram när man är hungrig. Göttans!
Gillar även vindruvor och passionsfrukt i.
Att man måste ta på sig kofta och strumpor direkt när man vaknar. Att håren reser sig på armarna. Att det ligger regndroppar på sovrumsrutan. Att lönnarna utanför tidningstjänst lokaler vindar ikapp. Att asfalten är gråast hittils på året. Att kajornas svarthet är så skarp att den skär mot himlen. Att det är en så mörk morgon att man vill tända fönsterlamporna, som annars bara får lysa efter åtta på kvällen. Att det inte finns ett hål i samvetet som skriker att man borde vara utomhus.
Det njuter jag av i dag.
I övrigt kliar det på händerna och jag letar desperat efter min kortisonsalva.
Jag ska bli en disciplinens människa. Nu ska det bli ordning på tösen. Från och med i dag ska jag schemalägga mina arbetsdagar här hemma. På riktigt, med raster och luncher och allt. Som på skoltiden. Aldrig mer ska jag sitta och slösurfa på Aftonbladet och läsa om Olinda eller snoka runt på Lunar för att se vad folk skriver till varandra under mina arbetspass. Aldrig mer fika på café Kanel i flera timmar mitt på dagen. Efter fyra är det som gäller. Jag ska heller aldrig skjuta upp diskningen till ”senare i kväll”, eftersom den kommer att utföras klockan 10 varje dag. Det kommer bli härligt.
Eftersom det verkar vara en nutidens uppblossande trend att lägga in sitt dagsschema i bloggen kommer här en presentation av mina göromål för i morgon:
Ons 14/9
08:30 Upp
slösurf + frukost+ läsa tidningar
10:00 diska
10:20 ev maila
10:40 läsa manus till polstiernan
12:30 lunch
13:20 läsa manus till polstiernan + skicka manus + läsa eget manus
14:20 skriva ansökan till Gästrike återvinning
15:20 fixa med cv, jobba med InDesign
17:00 posta ansökan till G Å (+ manus?)
17:10 fixa med tvätt
18:00 ev middag hos Sara
20:00 ev TV
21:00 blogga, skriva, läsa
22:30 läsa, sängen
Nu ska jag se Idol och skämmas.
(Ur skrivboken. Fråga mig inte vad jag menar.)
Hon är sydd i plast.
Rensar sällan lungorna på riktigt.
*Ta det lugnt med den älskade och njuta av närhet och en bra höstbörjan.
*Läsa under täcket.
*Skriva höstiga texter.
*Spana efter stövlar+kappa+kjolar+halsduk.
*Kantarellrecept.
*Sista grillkvällarna.
*Lost på TV.
Det blev saffranspannkaka i går. Efter hundra års receptletande fick jag blanda ihop två som verkade halvbra, samt hitta på lite själv. Det är alltid spännande när man gör så, men pannkakan blev lyckad.Tyvärr hade vi ingen salmbärssylt, som är den korrekta sylten att servera till. Det fick bli Önos lågkalorihallonsylt.
Före det: middag med quorn i mangosås och goda p-klyftor. Två glas vitt italienskt. Myskväll vid tv:n. Hade bänkat mig för att se Medium, som har gett sken av att vara hyggligt läskigt, men det visade sig bara vara hyggligt mesigt. Och mysigt.
Sen natt, trötthet och lite ångest. Men det var underbart att ha pojken hemma en stund och bara andas bredvid honom.
Annars är bokomslag nummer ett till min grafiska kurs förmodligen klart nu. Omslag nummer två är frivilligt, men jag funderar på ett i klassisk Kittystil. Det vore så fint.
Det är sol och det är höst och det blåser. Jag har jobbat med InDesign hemma hos Sara och ätit majskolvar till lunch. I kväll ska jag eventuellt tvinga min pojk att försöka laga Gottländsk saffranspannkaka med mig.
Jag vet inte hur det är med min basilika. Den slokar, trots växtnäring, men den klagar inte högt.
Grillad majs är bra grejer. Såhär års har nästan alla Icor och Konsumbutiker färska majskolvar i grönsaksdiskarna. Bara att förvälla en stund och skjutsa in i ugnen( 200-225 grader) med lite olja på. Låt dem ligga tills de får lite färg, det är då de blir som knaprigast och bäst.
En annan grej. Hugg majskolvarna i mindre bitar och lägg i en ugnsform. Pressa vitlök och smula torkad chili över. Salta och häv in i ugn. Smakar helt fint som tillbehör till vad som helst.
Här står det mer om majs.
Hur nya ens krukväxter än är, och hur häftiga krukor man än köpt, blir ens fönster aldrig lika snygga som de i Ikeakatalogen.
Har inhandlat fem krukväxter för hundra spänn. Och trevliga, randiga nittonkronorskrukor.
Det negativa med shoppingrundan var att jag var tvungen att cykla mitt i äckligt vägarbete, med svettlack i pannan, hår i hela ansiktet, och tunga blompåsar på styret.
Tur att man hade trafikdagar i skolan som liten. Jag hade aldrig trott att man skulle ha nytta av allt cyklande kring koner och olidligt balanserande med matkassar på allt för höga, skraltiga damcyklar. Nu vet jag bättre.
Ursäkta mediareferenserna i dag men -Linda Rosing har blivit erbjuden jobb som krönikor på en tidning. Vad är det för dumheter? Inte för att det inte kan bli läsvärt. Hon vill ”skriva sanningen”, säger hon. Men, men, men. Vi andra då? Alla som sitter och knackar vid datorn varje dag, i bloggar och lunardagböcker osv. Vi har också en sanning att skriva. Om framtidsångest och blyghet och underlivsproblem. Om pensionärer som sitter upp hela natten och väntar på tidningen. Om tjejer som gillar porr. Om skoldanser och sprit som göms i rabatterna.
En massa som inte handlar om utvik och BigBrother. Men utvik är viktigt, utvik är fina grejer för löpen. Pengar.
Egentligen tänkte jag bara, helt beigt, säga att jag gillar min tvättstuga i dag.
Linda Rosing är nog ganska spännande ändå. Slut på mediareferenser.
Min basilika står på balkongen och trivs.
Påminnelse: I SVD i dag. Bör läsas. Viktigt. Håll utkik efter fler, liknande.
Det är egentligen ingen utstickande artikel i ämnet, men allt uppmärksammande av vestibulit är bra.
Tillåt aldrig din granne att ha en väckarklocka som sätter igång sex på morgonen och fortsätter ringa två timmar framåt. Såvida du själv inte kliver upp klockan fem. Slut på tips.
Ryktet säger att det är varmt i dag. Ryktet säger att jag ska åka till Prix och hämta ut ett Ellos-paket. Ryktet säger att september är konsonanternas månad, stämmer det?
Har lyckats sitta en eftermiddag med övningar i InDesign. Inte dumt. Endast ett par små pauser förekom. En för allmänt slösurfande och en för att hämta lite havrekladd i köket. Ja, var ute en sväng på balkongen för att se till basilikan också, men det räknar jag som en livsnödvändighet.
Jag vet inte vad det är med mig, egentligen. Här har min pöjk erbjudit en trevlig helg med mys, gokart, alkohol och svampplockning. Och jag funderar helt seriöst på att stanna hemma. För jag måste sitta och ha ångest över saker jag borde göra. För jag måste dela ut tidningar och tjäna tre kronor. Och göra ett bokomslag. Och läsa ett manus. Och...
Sen när jag väl sitter här kommer jag ha ångest över det.
Här: ångestig och osocial. Tänka, tänka på att kanske gå och handla popcorn. Eller baka en paj. Eller ringa en vän. Eller, ja. Måste nog. Nu.
Det är rader av liv
som sköljer över asfalten.
Rader av liv
och augusti.
Kanske rader av löv
så osynliga
som av tystnad.
Och den sista droppen
alltid
en droppe av saknad.
Trevlig fullkornsspaghetti
Jag har beställt stövlar + top + klänning från Ellos. Det är sällan jag beställer nåt därifrån på grund av tant - och postorderfaktorn, men det här gången verkade allt för bra för att låta bli. I flera dagar har jag spanat på stan efter snygga, helst skinnfria, stövlar under tusenlappen. Utan resultat. Och så visar det sig att det(förhoppningsvis) perfekta paret funnits hemma i datorn hela tiden.
Man kan köpa grejer från Ellos, väl? Ingen i Gävle handlar ändå där. Ingen kommer veta var stövlarna är från.
Ho ho. Är ute på landet i den lilla byn Vattrång, utanför Hudiksvall, hos pojkens föräldrar. Det är sol överallt och rosor utanför fönstret. Åkrar och hästar. Kanske björn.
Det är nästan sommar igen.
Ryggen är bra.
Ryggen är bättre, men inte bra. Ett varmt bad i går gjorde stor nytta, misstänker jag.
Måste snart till högskolebibblan och lämna in två böcker + betala en skuld. (Har visserligen hört att man inte alls behöver betala tillbaka den där skulden om man inte vill låna flera böcker där, vilket jag egentligen inte vill men måste, så jag ska betala.)
Det kanske inte blir nån klippning i dag. Jag är sugen på stövlar.
Bussen bromsar in och vi slår upp ögonen och väntar på vattnet. Det mytomspunna, det utlovade vackra.
Inne på tavernan pryder vita dukar två långbord där lantbröd är upplagt i korgar tillsammans med pappersservetter. Människor rusar. Turister rusar mot borden för att få en plats till lunchen. Andra turister rusar mot en öppning, där en rad gröna dörrar skymtar. Där ställer de sig på rad med nåt besvärat i blicken.
Det finns bara fyra toaletter. Lunchgästerna är kanske fyrahundra.
Kyparna rusar mot köket, mot beställningsdisken och mot ytterdörren för att ta en titt på himlen. Det grekiska augustivädret är inte vad det brukar där ute. Fyrahundra turister har kommit för att låta benen domna när de vandrar i tolvgradigt vatten, men solen som ska värma dem under färden syns inte till.
I stället liknar det mest en traditionell, svensk oktobereftermiddag när vi tittar åt norr, ut genom den stora glasrutan.
Himlen är gråbeige. Asfalten ligger blöt på parkeringen och orangea lönnlöv virvlar.
Längre bort, bakom fler lönnlöv skymtar ett vatten. Ett å-liknande vatten som, om vi för ett ögonblick glömmer var vi befinner oss, skulle kunna vara Nissan. Eller Gavleån.
Det här är byn Gliki, som nog inte skulle skilja sig från andra grekiska byar om det inte vore för att den har Styx.
Styx, som finns med i bibeln. Styx, där Akilles doppades och fick sin berömda, skadliga häl. Styx, floden med historisk personlighet.
När vi kommer ut är vädret snällare. Det droppar fortfarande från träden, men vindarna har blivit grekiska igen och när jag tar en titt åt väster ser jag olivträden på berget och kommer på var vi är.
Vi går mot vattnet. Jag hör tjut när vi närmar oss och ser att en av belgarna från bussen står med ena sandalen mitt i forsandet. Han grimaserar.
Jag tittar mig omkring och allt är grått. Styx är en flod, men just nu liknar den mest den skitiga å jag badade i när jag var liten.
Bussen rullar vidare mot stigen där vår vandring ska börja. Guiden ler, pratar på perfekt engelska och frågar gång på gång om vi mår bra. Hon säger att vi inte måste följa med om vi inte vill och att det finns en taverna längre fram som man kan slå sig ner vid, medan hon och våra vänner fortsätter på den leriga stigen. Hon hoppas vi har bra skor på oss.
Vi börjar gå, och fortfarande är det inte den grekiska natur vi är vana vid som omger oss. Inga olivlundar, ingen klappersten, inget hav. Här växer i stället höga lövträd och tallar och marken är våt. Det känns lite som att vara på väg ut i skogen för att plocka svamp hemma i Sverige. Men när vi är framme minns jag återigen att detta inte är hemma.
Ögon spärras upp. Vatten sköljer över stenar. Bergsväggar sträcker sig mot varandra och ramar stillsamt in den grupp människor som nu tar sina första kliv ut i det genomskinliga våta. De sträcker på halsarna, vrider på huvudena. Vet vad det är de ser, men förstår inte. Vill inte försöka förklara för nån. Det är ju bara en flod. Men de kan, liksom jag, åtminstone säga att det inte är som hemma.
Is. Det är is en sekund i mina fötter. Det är tolv grader kallt och jag har aldrig varit den som klarar kyla särskilt bra, men det spelar ingen roll nu.
Vi vandrar in i Glikiravinen. Guiden pratar, men det är svårt att höra på. Jag försöker lyssna med ögonen. Se vad hon säger, på berget, träden och vattnet.
När hon har tystnat badar vi. Det sticker i armarna när jag simmar.
Vi fotar varandra i floden, snabbt, medan det forsar ur bergsväggarna. Sen torkar vi på en lite hög av sand utmed ravinens sida. Känseln kommer långsamt tillbaka i fingrarna. Strimmor av värme börjar leta sig fram genom träden och himlen är öppen. Den grekiska solen har kommit. Jag kommer ihåg var vi är, en gång till.
