Backpackarnas tillhal

Nu i Managua for mote. Veckan har varit fantastisk och intensiv, med mycket saltflaktar fran havet, fisk, batidos och en och annan het nat pa dansgolvet. Om Granada var turistigt och Spanien-kolonialt var San Juan del Sur solglittrande och soft pa ett surfar-amerikanskt vis.

Managua ar bara Managua. Stort och ostrukturerat och lite laskigt. Vi befinner oss i ett av alla konstgjorda amerikanska omraden, ett sant med enorma enplansvillor och taggtrad runt tradgardarna. Pa hostalet pratar alla amerikanska, finns bara amerikaner med amerikanska vanor som ser pa amerikanska filmer och hanger lite socialt kring poolen pa amerikanskt maner. Eller, atminstone sa jag forestaller mig att amerikanskt maner ar. Det kanske inte ar sa markligt, men de har semesterdagarna har pa manga vis varit mer an narmande mot det amerikanska plastiga an nagonsin det nicaraguanska oordnade samhallet. Att resa har verkligen varit att fly.

Och nu spelar amerikanerna poker...

Vinden i haret och allt det dar

Semester smakar bra just nu. Granada ar annu en stad som beskrivs som " a beatiful colonial town" i Lonely Planet. Allt ar verkligen Spanien all over again. Hastdroskor som trampar forbi med turister, de rutiga gatorna, gagatan med sina stolpar och utecafeer, de hoga portarna, marmorpelarna, de sma narmast franska balkongerna. Det luktar till och med sangría pa sina stallen.

Inte bara stadsstrukturen utan aven vadret ar en radikal forandring mot staden M, min stad i bergen. Fran regn och morka molnrander till 30-gradig turistvarme, soldis och klarbla snuttar himmel som tittar fram pa innergarden par morgonen. Jag ar inhyst i ett ytterst trevligt, men aning slitet hostal, dar agaren ar en 70-arig nanting man med morka skuggor under ogonen och en vanligt men nagot tandtrasigt leende. I receptionen star hans sang, hans byra med bocker och hans gungstol. Pa vaggarna hanger hundratals kaffekoppar och pa innergarden tvatt, som luktar sig in till mitt rum.

Om dagarna pluggar min van spanska och jag gar i solen, langsamt, sitter vid gatubord med batidos(milkshake), soker skydd i katedralen da och da, och trampar mig nan gang nerat sjon med sina vildvaxta oar utanfor.

Det ar inte precis hogsasong for turister, anda ar allt i ett standigt pagaende cirkulerande. Vi ater pizza pa en nastan tom uteservering och ovanfor oss blir det nattblatt i ett slag. Sen strosar vi runt, hamnar sa smaningom pa en bar dar vin ar obestallbart och dar nica-mannen vill lara oss hur man dricker rom pa deras speciella vis. Sen dansar vi tretakts-tonerna bredvid alla hofter, rumpor och skrev. Samma toner som overallt i Nicaragua, samma rorelser.

Nasta morgon matas vi med frukt pa hostalet. Kaffet ar gammalt och har statt i timmar pa bryggaren och mjolken har en tunn hinna av skinn pa sig. Till det sma, sota brod. Vi tar oss ner mot sjon igen och batarna. Blir medlockade, utan nastan nat motstand, ut bland oarna. Vattnet ar grumligt, varmt och lockande och vi passerar sakta mangotrad, palmer och apor hangandes i grenar. Allt i en maklig takt, alldeles lagom for semester.

Fuck!

I hate kackerlackor!

Att farga en stad

Det ar en dovblind karlek, den som utvecklas for en stad, en instangd plats nanstans.
Den marks inte nar den den kommer. Den kryper utmed strana i nacken, fargar ogonen langsamt.

Jag tror jag kanner den forst nar jag kommer hem.

Sondag, 12:54

Ja, det har ar stort. Har sitter man pa ett internetcafe i centralaste Nicaragua och ur nans datorhogtalare strommar We dont care about the young folks med Peter Bjorn and John. Ibland ar Sverige langt borta men anda sa nara.

Revolutionsdagen

Det ar den 19 juli. En lordag med lila moln ovanfor polishuset och lukten av majskolv i Parque Morazan. Den 19 juli ar ett speciellt datum i Nicaragua. Dagen da Sandnisterna stortade diktatorn Somoza genom en hejdundrande revolution.

I staden M nanstans bland bergen marks det inte sa mycket an. M ar inte Managua. M ar inte stort och utan kontroll och rusande manniskohoper pa gator till pistolskott. En lordag i M ar mest som den brukar, fast en liten aning festligare.

I mitt hus bor som bekant en familj av mycket skiftande karaktar. Den ar livlig, den hors, den ar en familj som stannar uppe natten innan revolutionsdagen for att blasa ballonger och vika pappersblommor till minsta tjejens fodelsedagskalas. Pa morgonen gar alla upp vid sju, steker sina agg och ater sina bonor. Borjar sen att lagga pa alla prickiga dukarna, fasta ballongerna i taket och bara in den gigantiska rosa tartan genom dorren. Ordet lagom existerar inte i Nicaragua. Det som inte har farg finns inte.

I huset finns ocksa, forutom familjen, allt som oftast en och annan utlanning. Det ar jag, svenskan som ser ut som en spanjorska och ett varierande antal andra. Alltid manniskor med mycket speciella personligheter.

Under nagra tidigare veckor bodde till exempel De Kristna Tyskarna dar. De kristna tyskarna har forstas namn, men gar under fordomsprofilen De kristna tyskarna da det trots allt sager nat om dem. De Kristna tyskarna var mycket sympatiska. De Kristna tyskarna halsade alltid glatt. De Kristna tyskarna dansade bugg i koket. De kristna tyskarna gick upp klockan fem pa morgonen varje dag for att be.

Numera bor den 55 ar gamle amerikanen Will i rummet narmast ytterdorren. Will pratar mycket lite spanska, men desto mer engelska. Will ar kock slash skulptor och bor i San Fransisco. Han gillar att ga omkring med sin ryggsack, hanga med yngre backpackers och att fotografera. Han gillar ocksa att stalla manga och ibland personliga fragor, vilket jag har fatt erfara de senaste dagarna. Amerikaner ar ett speciellt folk.

Revolutionsdagen i mitt hus har gatt sin gilla gang, med barnkalas, paketoppning, whiskey och cigarett, skrik och grat. Den har varit lugn och behaglig, men inte en enda gang har den varit tyst.

Get away from it...

Fran mordare till tva veckors semester och laguner,hangmattor, blatt poolvatten och formodligen en massa backpackers aven denna gang.

Imorgon borjar min semester och jag har i princip inte gjort nat mer an losa planer for hur den ska se ut. Forsta veckan ser ut att inledas med nagra mer eller mindre ensamma dagar i Granada, och nu snackar vi Granada-Nicaragua, inte Granada-Spanien. Jag ar ute i utomordenligt dalig tid for att boka hostal och for att planera in vad jag egentligen ska gora dessa forsta semesterdagar. Allt jag vet ar att jag kommer att upskatta att resa ensam.

Tanken ar ocksa att jag sa smaningom ska mota upp lite folk fran ovriga klassen. For det ar ju sa, ag har en klass, aven om det ar latt att glomma ibland. En annan tanke ar att jag ska hanga bland vulkaner och laguner, kanske sitta ensam vid nan strand och kanske springa runt och fota lite.
An det ytterst oklart vad som hander. Jag ar ingen bra planerare.

En mördares ansike

Han var ung. Verkligen vekt byggt. Hade ansikte som ett religiöst barn och rörde inte en min när de förkunnade domen. Ibland vände han sig om och tittade pa sin publik, sag oss rakt i ögonen. Bara nitton ar.

En dag i domstolen. Andra gangen nansin jag haft mojlighet att ga pa en rattegang, och den har gángen en riktig. Med en mördare. Det var inte som den rättegangen jag var pa i Sverige, mer at den typen man ser pa amerikanska filmer, med slutpladeringar, manniskor som grater hogt och folk som trangs for att komma in i rattsalen.

En rättshistoria som behandlar ett sa kallat kvinnomord kan inte bli annat an sorglig och langdragen. Suckanden och tyngda blickar genom rummet när advokaten pa ett ytterst tveksamt sätt reser sig for att försvara sin klient. Mamman till den mördade som sitter dar vid träbänken i sin rosa dräkt. Pappan med sitt böjda huvud.

Nicaragua ma vara ett strukturernas land, ett land dar ignorans och makt gar fore liv, speciellt barns och kvinnors. Men i dag satt anda rattvisan i magen. Den fanns dar, som ett osynligt skyddsnat fran stunden da vi klev in i den där salen. Den gick genom munnen pa aklagarna, genom deras ord som hojde sig hogre an alla andras, och genom jurun nar de antligen namde det fortrollade ordet i slutdomen: Culpable. Han är skyldig.

Skyfall

Jag vaknar vid 04:30 pa natten av att himlen faller ner. Atminstone ar det sa det later. Himlen faller ofta ner i Nicaragua. Och det faller och faller och rinner och droppar ute pa terassen och alla tusen djuren ar tysta. Har gomt sig i sina halor.

Det ar sondag och jag har passat pa att ga ut medan det annu ar torrt. Varmen stiger snabbt nar det inte regnar och nu flaktar det ljummet fran floden. Med regnet kommer ocksa diverse problem, inte bara oversvamningar, utan aven stromavbrott och vattenbrist i kranarna.
Det senare hande i mitt hus nu under morgonen. Jag klev upp for att ata frukost vid nio, och konstraterade att det fanns vatten i duschen. Planen var sedan att duscha och ga ut efter frukost, ty mitt har var en flottfabrik och jag kunde omojligen ga ut utan att duscha. (Ja, jag ar en aning snuskig. Jag drar mig for att duscha har eftersom kallvattnet inte precis ar lockande och varmvatten ar en ickeexisterande lyxprodukt.)

Na. Efter frukosten hade vattnet emellertid forsvunnit och kranarna var torrare an torrast. Det blev till att vaska sig i den beromda vattentunnan.

Nu ar jag alltsa tunntvattad och torr. Ren for en stund. Resten av sondagen blir vilande, kanske i gungstolen pa verandan.

Helg, vid lunchtid

President Ortega var i stan i gar och manniskor flockades utanfor katedralen. Sandinistflaggornas roda och svarta vajade i en alldeles sarskild kontrast mot de vita tornen och kuporna. Jag valde att ga hem.

Senare ljod fyrverkerier mellan bergen, och mamma J tog med smaflickorna ut pa gatan for att titta. Den mista rusade fram och tillbaka med handerna for oronen och skrev "Oiiii oiii" alltsa, lyssna, lyssna! De ar verkligen fortjusande, de sma flickorna jag bor med. Var och en pa sitt satt.

Det regnar pa, och pa jobbet forebereder en festival ska vara nasta vecka. Festivalen Kvinnor i revolutionen och revolutionen i kvinnorna, typ. Det blir fint.

Jag ar annars lite socialt trott. Det ar knepigt att skapa vanskapsband nar man inte riktigt beharskar spraket, nar man dessutom inte alltid orkar. Vi umgas i en liten grupp av manniskor och alla ar forstas trevliga, men kanslan av att vilja komma bort en stund ar overhangande ibland. Kanslan av att inte riktigt ha hittat sin plats finns fortfarande delvis kvar. Den kommer nog ta en stund att bli av med.

Mina dagar...

Det blir vardag aven i Nicaragua. Det blir sana dar morgnar nar man inte riktigt orkar kliva upp ur sangen och nar man inte alltid vet om man har lust. Inte for att man mar daligt, utan mest for att det ar just vardag. Arbete.

Vi jobbar vidare pa organisationen. Det ar inte helt latt att hitta sin plats i ett arbetssystem som egentligen redan ar fulltaligt, som inte har nan vakant plats att fylla ut. Jag och S, min praktikpartner, har lite olika onskningar, olika omraden som vi forsoker sla oss fram inom. Jag for min del vill jobba mer med informationsdelen, kampanjerna och kanske hemsidan. Det var ju delvis darfor jag bestamde mig for att gora den har praktiken fran borjan. Nu blir emellertid saker inte alltid som man tankt sig. Atminstone inte pa en gang. De som jobbar med hemsidan har mojligen fatt upp ogonen for mig och forstatt att jag vill, om inte hjalpa till sa atminstone lara.
I ett land dar saker allt som oftast gar i ultrarapid och dar man maste visa framfotterna mer an en gang, ar det bara att forsoka se till att det hander. Innan de sju manaderna har gatt.

I dag var det exakt tva mander sen vi akte fran Arlanda. Sen da, nar jag satt pa taget genom Malardalen och forsokte ta ett mentalt adjo av Sverige, av manniskorna. Jag forstod inte riktigt vad som holl pa att handa. Att jag faktiskt skulle aka.

Det gor jag nastan inte nu heller. Jag vet vad jag gor om dagarna, jag gar till jobbet och arbetar med att forbereda tidningsanalysen vi ska gora, men jag reflekterar oftast inte over var jag ar, i varlden och i livet. Jag ar har, jag kanner med kroppen. Det ar det enklaste. Kanna efter med huvudet far jag gora senare.

Tisdag, 17:49

Veckorna rinner pa relativt fort har och jag har inte riktigt mojlighet att rapportera vad som hander varje dag. Visserligen har vi internet pa arbetet, men dar finns sallan tid for bloggande och dessutom verkar blogger-servern vara helt paj dar for tillfallet.

Jag har lite ospecificerad hemlangtan ibland, precis som jag redan skrivit. Det ar sma saker, kanslor och stamningar fran Sverige som jag saknar, men som aldrig skulle kunna fa mig att vilja aka tillbaka nu. Naturligtvis ska jag vara har de sju manderna som det ar bestamt. Det hander for mycket spannande har for att jag ska lamna landet.

Den har veckan har vi redan varit har tva manader. En halv livstid, eller en snabb flod av tid. Det kanns som ytterst nyligen vi landade pa flygplatsen i Managua och klev i den fuktiga inkapslade varmen. Det dar med tidsbegrepp ar knepigt ibland.

Nu: rusa ivag till spanskalektion.

I vagor

Ibland vill man bara att allt ska vara som vanligt. Vill tillbaka till den dar lilla lagenheten med de roda gardinerna. Sitta i koket med tanda ljud och lata regnet knacka mot rutan. Ligga i sangen och hora hur sopbilen dundrar forbi vid halvsex-tiden.

Det gar verkligen upp och ner. Regnet stortar over staden och rinner i floder ner for backarna. Strax utanfor, precis dar landsbygden borjar, maste manniskorna slutar tv-appareterna fungera under plattaken, vattnet rinner in mellan dorren och vaggen och manniskor maste bryta upp, lamna hemmen.

Vissa dagar syns solen over bergen nar jag gar ner for backen och det ar da jag kanner att jag kanske klarar det. Jag kanske kan intergrera mig. Det kanske , trots allt, gar att lara sig det har spraket.

Spraket som ar manniskorna, som ar gatan med grona lila gula husen, som ar riset och bonorna, bananerna och de rosa dryckerna som serveras varje dag hemma pa koksbordet.