Fri mark

I Stockholm var det en sorts neutral spelplan för oss att mötas på. Ingen vardag som kunde tränga sig in i tankarna, inga räkningar på hög, inga tankar på jobb och framtid, inga datorer att sjunka ner vid för att kontrollera resten av världen. Jag tror det blev så bra som det blev för att vi båda levde halvt om halvt i drömmarna. Att avlägsenheten var så påtaglig.

Ljuset hittade in mellan persiennerna när vi vaknade bredvid varandra. Ljuset, varje dag, inte en enda dag av gråhet under hela veckan. Hur han vände sig om, inte alls förvånad över att jag var där, hur han ville ligga kvar så en stund sen.

Sen rörde vi på oss. För första gången fick jag en chans att försöka hitta på egen hand i Stockholm. Jag utvecklade en fascination för möjligheten att åka runt mellan olika tunnelbanestationer och bara titta.

Vi tog spårvagnen till Djurgården. Gick där längs med vattnet, småpratade och landade till slut på en äng där vi satt och slevade i oss pastasallad. Han skrattade hela tiden åt sånt jag gjorde. Hur jag pratade, hur mitt ansikte verkade vridas till en grimas av irritation när jag blev hungrig. Vi åkte ut till hans uppväxtplats. Beställde bakelser på det lokala konditoriet, flinade åt namnet på ortens enda restaurang och vandrade genom det lilla centrumet. Jag köpte bigarråer på torget och sen tog vi bussen till Farsta. Han sa här brukade man cykla till mormor, och jag tittade ut, såg vägar jag inte sett förut, förundrades över att detta kunde vara en del av nåns barndom.

Det växlade mellan mat, ömhet och obekymrat småprat. Ett par gånger vågade han släppa mig ensam, jag fick promenera från Söder till T-central, jag fick åka och fika på Sankt Eriksplan och jag fick gå ut och dricka öl en kväll med vännerna. Alla gångerna var han lite orolig över hur jag skulle klara mig. En fin oro. En som får mig att småle lite när jag tänker på den, som jag uppskattar.

Han säger du ska inte fundera så mycket på vad som händer. Analysera inte sönder läget, säger han. Jag antar att han har rätt. Vi hade en idealisk vecka, under idealiska förhållanden. Det kommer kanske inget liknande igen.

Måndag, 19:27

Den grekiske gubben på min gård har en grekisk kompis! De sitter tillsammans vid trädgårdsmöblerna och spelar spel(schack?) på äkta grekiskt vis. Bakom går solen ner och himlen delar sig i färger och det är nästan som i en Apollokatalog.

Måndag, 10:28

Jag hittar massa bra lägenheter. Bara därför att jag ännu inte har ett jobb. Sen hittar jag ett jobb, och då finns bara svindyra teaterkollektivrum på Söder kvar. Eller superstora men ändå dyra ettor i Botkyrka. Bara därför. Oh the irony.

Kista

Begravningen var ljusare än jag är van vid att begravningar är. Åtminstone miljömässigt. Kyrkan ljus och modern, underliga glasmålningar i starka nästan neonartade färger på väggarna vid altaret. Allting litet, varmt inramat i trä, inget ekande, inga höga fönster.

Bara en modern kyrka, snygg förvisso, men det var svårt att föreställa sig att hon låg där under det bruna träet i kistan. Kanske var det därför som det inte riktigt gick att ta in. Tal och böner, alla ord var på finska, och där på bänkarna längst bak blev allt än mer obegripligt. Vi försökte förstå och sörja men språket hindrade, eller skyddade.

Sen jordfästning medan strålarna brände i nacken. Medan fåglar kvittrade och pendeltågen susade en bit bort. På vägen mot kyrkogården bildade vi en karavan av bilar - och människor kom ut från sina villor, stod på trapporna och såg efter kön som slingrade sig efter kistan. Allting tycktes vilja påminna om att begravningen vara nåt som pågick under tiden nånting annat hände. En rörelse i raden, men ändå en av största vikt.

Jag ställde mig vid kanten till hålet, såg ner på kistlocket och släppte mina tre rosor. Stod stilla en stund, försökte önska eller säga nåt. Tänkte där ligger hon: ligger hon verkligen där? Försökte trycka fram, tänkte det behövdes, men gråten kom aldrig längre än till ett par brännande droppar i ögonvrån.

Samma

Jag har återvänt hit men jag vet inte vad jag återvänt till. Det är lugnt här och lite vackert, lilla Brynäs. Inget har ändrat sig på en vecka men gatorna verkar tommare, utan luft vigd åt mig, gräsmattan väldigt ickeinbjudande.
Det står en samling grannar på gårdsplan, de tittar lite efter mig, tänker kanske heja men gör det inte, inte jag heller. Jag drar ryggsäcken närmare kroppen skyndar mig in, låser upp till kuverten som trillar ut och en gammal instängd gubblukt som når näsan.

Lägenheten: också likadan såklart. Här är allt som jag vill ha det. Just härinne, instängd här. Det är bra här, men lite tomt.

Torsdag, 00:17

Blodig olycka. Badrummet badar i nagellack. Rött. Fingrarna röda, svisch...rött utanför flaskan, i duschen, på golvet, PÅ toalettstolen.

Men i morgon är det verklighet. Begravning, sen semester i huvudstaden.

Vi hörs! Sola lugnt nu alla.

Onsdag, 16:53

Jag har mördat mina fötter.
Få aldrig idén att du ska "gå in" ett par besvärliga skor dagen innan de ska användas.

Funkar inte.

Vägarna

Jag vill gärna le när jag går där. Eller här. Det är vägarna som är ständigt närvarande. När jag blundar, dundrar fram med SJ sommar efter sommar, kniper ihop ögonlocken i en flygplansstol nånstans över Schweiz vintern 2001.

Då syns vägarna.

De har alltid växt igen lite för varje år. Jag hittar inte stigen fram till berget, jag går fel. Träd har blåst ner, stormen tänker jag som var, det är nog den. Runt det nerblåsta trädet har det trampats upp en ny stig. Smal, trampad av djur, kanske älgar. Uppåt är det tallkronor när jag går. De släpper inte in mycket. Himlen är utspillda blåa skärvor.

Berget. Ett minne här, eller flera. Hur vi går och jag kanske är fem och det är jag mormor och mamma. Att jag vill ta på elledningarna, att jag ser en gul skylt på dem men jag får inte. Berget är tätt inramat av skog och längsmed skogen löper elledningarna över sly och över sten. Där de slutar, det är där fjärran är, tror jag att jag brukade tänka.

Ladan och den lilla stugan och hästhagen. Så vildvuxet här.
Ladan är det gråaste som finns, urbilden för tomt och bortglömt.
Stugan: mer en sagoillustration. Omslingrad, omringad av ängen, runtväxt med blomsorter. Gardinerna hänger ännu kvar.
Hästhagen brukade vi stanna vid. Tillbringa timmar vid. Tänka att de var våra, att vi hade dem. Vi hade varsin i tankarna och de hade namn.

Vägen utmed järnvägen. Delar sig. Ett mott läskiga huset, två mot blomsterhandeln.
Vid järnvägen inget staket. Vid vägkanten ett dike. Ibland kommer tågen helt oväntat. Spöktåg, tyckte man när man var liten.

Picknickplatsen. Här slog vi läger. Nedanför fanns en liten damm, bakom fanns tågen. Vägen där det ibland körde förbi nån till läskiga huset.
Mitt emot i skogen. Det var där vi en gång hittade den där blodiga säcken med ben. Våra hjärtan hela tiden i halsgropen. Sen picknickade vi inte där mer.

Samhället börjar. Röda väggar, backen upp. Gula husen, den igenbommade järnvägsövergången. Lukten alldeles torr i luften, ibland små slängar av friskt vatten till näsborrarna.

Här tar de slut.

Äventyrsbad

Eftersom det inte är varje dag vi benådas med 25-gradig värme rörde jag ändå på rumpan och tog mig till en badplats. Platsen är en favorit i repris, den upptäcktes förra året av mig och S och är bra enbart för att man kan ligga nära strandkanten, och när det är tomt på folk funkar det att sola topless.

Att ta sig dit är dock rena äventyrsprojektet. Jag lyckades pricka in bussen som går en gång i timmen såhär års, och påbörjade sen arbetet med att hitta en avskild trevlig vik att plaska vid. För att göra detta krävdes 1) att gå utmed smal bro vid motorvägen och nästan vingla rakt in i långtradare som rusar förbi 2) att korsa samma väg 3) att trampa genom knähögt gräs och slita sig genom taggiga grenar för att ta sig fram till åkanten.

Det senare var jag såklart klyftig nog att göra i kjol och sandaler, vilket har resulterat i både rivsår och diverse odefinierbara bett som troligen kommer stanna resten av sommaren.

Allt som allt kan man ändå säga att det var värt det: jag fick ju färg! Jag fick sol vid å och förbipasserande båtars vågor på fötterna.

Måndag, 10:38

Bästa vädret på länge!
Jag har just promenerat runt Södermalm. I Gävle alltså.
Tanken slår mig att det just i dag skulle vara mycket lämpligt om min cykel inte hade blivit stulen tidigare i somras så man att kunde tjuta iväg och råda bot på badbehovet + bota min grodskräck.

Dieten

Det började på tåget förra söndagen. Jag var rastlös och satt och glodde på min mage. I min omgivning satt inte mindre än tre välmejkade, topptrimmade, glänsande tjejer.
Och med glänsande menar jag huden. Huden brunlystrande. Släta ben utan antydan till hårstrån, prickar, myggbett. På kinderna perfekt formade rosor av rouge, ej utflutet utanför den perfekta rosiga cirkeln. Den ena bruden sov till och med och i samma perfekta utstyrsel, slog upp ögonen och log med samma millimetertunna bruna kajalstreck under, i likadan perfektion som innan.

Naturligtvis hade alla magar utan veck. Naturligtvis hade ingen nån mage. För har man ingen mage när man sitter bakåtlutad på ett tåg har man ingen mage alls. Och jag stirrade, började fundera. Tåg har gärna den effekten på mig. Jag tänker på hur magen ser ut.

Sen råkade det bara vara så att jag hade köpt ett nummer av Aftonbladet, som av en händelse innehöll ett mittuppslag med en för ögonblicket relativt lättgenomförd diet. Frukt med mycket vatten, inget bröd, ingen pasta eller potatis. I stället soppa, proteiner och oerhörda mängder vitaminer.
Jag följer ju inte dieter. Jag trivs med mina trivselkilon. Men ändå, det verkade så lätt.

Dieten skulle vara i en vecka, och jag är nu på min sjunde dag i den veckan. De två sista dagarna har striktheten börjat tunnas ut. Jag har fuskat med popcorn och paj ett par kvällar, utöver det har jag kört benhårt på lätta mål, minikeso och frukt frukt frukt. Men nu såhär på sista veckodagen börjar kroppen protestera. Jag är utled på kokta grönsaker och quornfilé. Ge mig pasta! Ge mig flottiga strips föfan.

Hädanefter: ingen diet utan riktiga mättande kolhydrater.
Socker? Okej, det kan jag undvika. Ett tag. Men en vecka utan nån form av pasta eller potatis är hard stuff för mig. Inte igen.

För övrigt kan jag meddela att jag gick ner ett och ett halvt kilo.

Just another summer

Det har varit en underlig vecka. Jag har undvikit människor i viss mån, inte riktigt kunnat andas. Jag har gått promenader, ibland utan att veta vart jag ska gå. Och jag som trodde jag kände alla vägarna i den här stan trodde fel. I går gick jag vilse på Brynäs för första gången och kände illvillig panik när jag höll på att falla över stadsdelens kant och hamna nån annanstans.

Som vanlig gråter jag inte heller över att nån är död. Det är för smärtsamt. Jag gråter över annat, sånt som jag kan tröstas för, som faktiskt går att laga och säga det ordnar sig om. Det går inte med döden, den går inte att reparera.

Och jag lyssnar på skiva från den där karln som skickade mig sina skivor nån gång i höstas och jag upptäcker att jag gråter över den. Gråter, men vet inte för vems skull. För hans, min, eller hennes?
Kanske allas.

Tänker på hur samma skiva från börjar knappt berörde mig alls, men hur den nu kan framkalla tårar. Hur man först knappt kan vara attraherad av nån till att sen vänja sig vid tanken, till att öppna och släppa in, och släppa på – och sen släppa ut och gråta över. Det är märkligt.

Nu är datum för begravning satt. Tanken lugnar mig, samtidigt som en del av mig vill skjutsa fram tiden dit för att kunna förstå bättre. Jag ser inte begravningar som det hemskaste av hemskheter, snarare som ett välbehövligt ögonblick att verkligen få fokusera på att sörja. Utan att skämmas, utan all den ständiga obehagskänslan som ligger i att plötsligt påtala döden mitt vardagstrivialiteterna.

Nu växer blåklockor, hundkex och klöver vilt utmed asfalten på Brynäs gator. Nu kastar sig ungarna av sina citybikes rakt ner i fontänen på torget. Under träden i skuggan på gården sitter gubbarna tysta stirrande; nöjda. Man kan nog inte rå för det om man finner döden är rätt ful mitt i allt detta.

Kontakten

Några dagar har gått och jag har inte kommit närmare en förståelse av hennes död.

Jag antar att det beror på att det trots allt var flera år sen vi sågs sist. Att det var så längsen hon bara fanns.
Naturligtvis har jag tänkt på henne. Tänkt och önskat och ibland till och med bett att hon ska övervinna sjukdomen. Men hon har ändå varit där borta. Sjuk på annan ort.

Det är inte svårt att vara nära så länge man har samma önskningar. När det mesta bara handlar om kortsiktiga mål som ska uppfyllas, och framtiden är ett begrepp som till största del rör nästa veckas folkparksdisco eller sommarlovet efter tvåan. Oron man delade rörde trots allt nästan samma saker. Vem som skulle fixa dricka till helgen? Skulle man köra på en kvarting Explorer igen eller skulle man ta kronvodka eller svartvinbärsvin? Vem skulle ut i helgen, vem skulle inte, och vem skulle man hångla med om inte den som man helst ville hångla med kom?

Jag vet inte riktigt när det hände, vad som var inledningen till slutet av kontakten. Det fanns nog inte nåt sånt. Antagligen skedde det nånstans under tiden. Ni vet: livet är det som händer medan du är upptagen av annat.

Efter studenten - förvirring i allra högsta grad. Jag minns: högskolan i Skövde, jag och L köpte lägenhet för 10.000, försökte plugga men hängde oss samtidigt kvar i det gamla livet. Jag minns mystiska relationer, karlar som ringde mitt i natten, loja förmiddagar vid köksbordet, mycket fest och ångestrivande tentor man oftast inte klarade.

Sen drog jag till Spanien, folk flyttade till höger och vänster och det var väl här nånstans det var. Våra gemensamma önskningar började flyta ut.

Vi försvann från varandra.
Jag skulle tro att det var innan sjukdomen.
Det var nog, när jag tänker efter, inte det sjuka som gjorde att vi slutade höras av oss. Det var det friska.

Kanske paus

Jag är hemma i lägenheten igen och ljusa sommarnätter har förvandlats till grått regnludd som övergår i blåst och mörker mot fönsterlampor. Världens känns lite sorgsnare och lite känns det som att jag helst mest vill krama på dem som betyder nåt.

Tar eventuellt en liten paus nu för att få fundera och ha lite sorg ett par dagar.

På återseende.

Liv,rädsla och död

Mitt i sommaren kommer ett besked om död. Jag läser det nyligen hemkommen från en promenad, strax efter att det har börjat regna.

Min vän A har gått bort, 25 år gammal. Det var cancern, ständigt denna cancer, precis som för flera andra nära som dött ifrån mig. En skillnad är dock att tanken att hon nån dag ska bli frisk alltid har funnits där.

Sjukdomen fanns där när hon var liten och då övervann hon den. Under åren vi umgicks som mest var hon som vi andra. Osäker, uttråkad, nyfiken och förskräckt; alla i ett, så som man kanske oftast är i gymnasieåldern. Åren när allt händer, när inget händer, när man längtar sig sönder efter det som ska hända utan att riktigt se och uppskatta det som händer där och då.

Det var bara när man tittade noga som man såg att hon hade en sorg, en lite större fläck av rädsla svävande över sig än vi andra hade. Hon visste kanske att det skulle komma tillbaka. Att det åter skulle bli just – sjuk kropp, sjukt blod. Det var kanske därför hon levde i en sorts hysteri. När hon älskade, älskade hon extremt. När hon var arg, och det var hon ofta, blev rösten gällare än alla andra röster. Viljan hon fick av sin ilska, allvaret i orden hon kunde explodera ur sig gav respekt. Samtidigt skapade de en trötthet och irritation över nåt som, åtminstone inte jag, kunde se just då.

Hennes uttryck, som andra kunde se som desperation eller överdrivenhet, var egentligen bara hennes sätt att fånga tiden hon hade fått. Hon tog livet på allvar, för hon hade upplevt risken att få det ryckt ifrån sig på ett annat vis än vi andra hade gjort.

Sen blev hon sjuk igen. Och det som till slut tog bort henne var inte hennes leverne, utan en illvillig ondsint sjukdom som väljer ut människor slumpvis. Det tog många år innan hon gav upp, ibland såg det ut som hon skulle klara det, men motståndaren var starkare.

Nu vilar hon.

Rättvisa är inte att tala om i det här fallet. Just här, för den här 25-åriga tjejen kunde livet inte vara mer orättvist, men nu vilar hon.

Hon slipper förhoppningsvis vara rädd mer.

Blötdjur

Under regniga dagar fylls alla skogsvägar på hela schlätten med såna här slemmiga rackare...

Schlättsommar

Fot på promenad, ängsblommor, mötesplats,sommartorp, avbiten svamp, ek på äng, järnväg mot Stockholm.

Fredag,11:55

Och bloggvärlden visar sig vara mer än rörig och än rörigare blir det nog å det snaraste har jag på känn. För när jag tänker på det att jag har dejtat nån som har dejtat en annan som jag ibland skriver till och en annan som jag ibland pratar med som också ibland pratar med den som jag har dejtat. Dessutom pratar jag med en annan som har dejtat en annan som jag också skriver till ibland som…ja…

Jag gnäller inte på nån om den inte hänger med.

Kort rapport

Hemkommen från Götet. Kan meddela att staden inte alls är översvämmad, att det går alldeles utmärkt att gå, att reapriserna är mycket humanare än i Stockholm och att de fortfarande har Sveriges goaste humör.

Här på schlätten, ca 20 mil åt nordost torkade det upp redan vid 13-tiden av alla rapporter att döma. Solen sken och kl 18 var det fullt möjligt att inta alkohol på uteservering i stora staden Skövde.

Och som vi brukar säga här i södern: hellre våt om fötterna än torr bakom öronen!

Obs!

Senaste inlägget handlar alltså INTE om nån jag har fått kontakt med här på bloggen. Måste bara förtydliga det. Bloggmänniskor är bra och trevliga. Så.

Magkänslan

Efter att själv ha blivit ”dumpad” ganska nyligen tycker man att jag borde ha klart för mig hur man dissar nån på ett bra sätt. Det är i alla fall vad man kan tro.

Sanningen är att jag är trött. Jag gör det på det sämsta sättet av dem alla. Jag ignorerar. Jag blir plötsligt illamående av alla oseriösa kontakter jag har skaffat mig på sistone. Människor på msnen som knappt vet mitt efternamn, som frågar efter bild innan de frågar om mina intressen. (Hit räknas såklart inte dem jag fått kontakt med via bloggen.) Människor som skickar underliga smileys, fula gubbar och kramande björnar till höger och vänster, människor med oläsbara typsnitt och blinkande lampor bland bokstäverna. Allt för att ställa sig in hos en på ett sätt som jag inte köper.

Opersonligheten får mig att sucka högt.

Så jag ignorerar. Försöker göra mig av med kontakterna.

Men det hjälper inte. En kille, vi kan kalla honom dj-snubben, fortsätter hela tiden att ta kontakt. Han undrar om jag dissar honom och vad ska jag svara. Jag svarar att jag inte orkar just nu, jag tror inte vi har nåt gemensamt försöker jag med. Försöker, så ärligt men samtidigt så schyst som möjligt att förklara att jag inte vill. Klumparna i magen och luftbubblorna i halsen säger att jag aldrig kommer gilla honom, fast jag kanske borde.

Han är snygg.
Solbränd med tatueringar.
Har varit gift.

Säkert ett kap för vilken silikonblondin som helst. Eller för nån annan för den delen.

Ändå går det bara inte. Det finns för mycket i hans sätt och det intryck han ger som får mig att bli irriterad. Dessutom finns mina känslor fortfarande nån annanstans.

Jag dissar honom alltså utan att egentligen känna honom.

Han kallar mig ytlig för det.

Själv kallar jag det att följa magkänslan.

Jag behöver...

...en bostadsadress i Stockholm att skriva in i mina jobbansökningar, snarare än en riktig bostad tror jag. Bostad behöver jag förstås också, men den biten kommer nog att lösa sig lite lättare har jag på känn...

Tisdag,13:02

Det är mulet.

Jag postade nåt förut som jag tog bort. En massa gnäll och grinigheter som plötsligt inte kändes lämpliga att ha här. Jag lever visserligen med inställningen att inget ska döljas. Men de fragment som visas i en blogg är ju ständigt utvalda. Hur mycket vi än avslöjar finns det ändå alltid mer att säga.

Därför. Bort bort.

Måndag, 12:44

Försöker koncentrera mig på att vara på landet. Detta är inte lätt när man har en fantasi och tanke som ständigt vill vara på annan plats. Bredvid mig ligger en digitalkamera som jag har försökt komma överens med och planer på att stjäla den för en stund finns. Jag misstänker dock att den behöver laddas först.

Detta är trots allt mitt fysiska hem. I väntan på att kunna beskriva det i ord borde ju det minsta jag kan göra vara en liten bildrelaterad dokumentation för er. Vi får se.

I går i en liten stad nära mig besökte jag och Å ett café som jag gärna hade velat dokumentera. Lugnet där hade varit svårt att fånga på bild, men huset! Husen runt bakgården med en gammal ek som hängde över allt. De gamla gatorna, rosor som slingrar vid husväggar…här är jag nästan uppväxt tänker jag. Här det alltid som finast när man återvänder. Att återvända, att komma hem ska vara en schlager och sånt…såhär är det jämt. Snart cyklar väl Per Hagman förbi på en damcykel tänker jag. Det tänker jag jämt.

Faktiskt inte helt omöjligt.

Snart blir det nog en tur till Götet också.