Vägarna

Jag vill gärna le när jag går där. Eller här. Det är vägarna som är ständigt närvarande. När jag blundar, dundrar fram med SJ sommar efter sommar, kniper ihop ögonlocken i en flygplansstol nånstans över Schweiz vintern 2001.

Då syns vägarna.

De har alltid växt igen lite för varje år. Jag hittar inte stigen fram till berget, jag går fel. Träd har blåst ner, stormen tänker jag som var, det är nog den. Runt det nerblåsta trädet har det trampats upp en ny stig. Smal, trampad av djur, kanske älgar. Uppåt är det tallkronor när jag går. De släpper inte in mycket. Himlen är utspillda blåa skärvor.

Berget. Ett minne här, eller flera. Hur vi går och jag kanske är fem och det är jag mormor och mamma. Att jag vill ta på elledningarna, att jag ser en gul skylt på dem men jag får inte. Berget är tätt inramat av skog och längsmed skogen löper elledningarna över sly och över sten. Där de slutar, det är där fjärran är, tror jag att jag brukade tänka.

Ladan och den lilla stugan och hästhagen. Så vildvuxet här.
Ladan är det gråaste som finns, urbilden för tomt och bortglömt.
Stugan: mer en sagoillustration. Omslingrad, omringad av ängen, runtväxt med blomsorter. Gardinerna hänger ännu kvar.
Hästhagen brukade vi stanna vid. Tillbringa timmar vid. Tänka att de var våra, att vi hade dem. Vi hade varsin i tankarna och de hade namn.

Vägen utmed järnvägen. Delar sig. Ett mott läskiga huset, två mot blomsterhandeln.
Vid järnvägen inget staket. Vid vägkanten ett dike. Ibland kommer tågen helt oväntat. Spöktåg, tyckte man när man var liten.

Picknickplatsen. Här slog vi läger. Nedanför fanns en liten damm, bakom fanns tågen. Vägen där det ibland körde förbi nån till läskiga huset.
Mitt emot i skogen. Det var där vi en gång hittade den där blodiga säcken med ben. Våra hjärtan hela tiden i halsgropen. Sen picknickade vi inte där mer.

Samhället börjar. Röda väggar, backen upp. Gula husen, den igenbommade järnvägsövergången. Lukten alldeles torr i luften, ibland små slängar av friskt vatten till näsborrarna.

Här tar de slut.