Ljusnandet

Den senaste veckan har varit toppen på mardrömsberget till den vinter som aldrig nånsin verkar vilja ta slut. Och nu handlar det inte om lite allmänt surgnäll över en mörk årstid – nu är det den värsta vintern på 20 år, trafikkaos och människor som i sin desperation vänder ansiktena från varandra och sluter sig i en liten tunnel av stress, oro och kalla tår. Stockholm har sannerligen inte visat sig från sin bästa sida på sistone.

Bra grejer som händer:

> Fick ett litet kuvert från bemanningsföretaget med två biobiljetter. Som plåster på såren för den jobbiga veckan vi haft.
> Fick den bästa lönen på länge den här månaden.
> Får eventuellt en liten förlängning och löneförhöjning på nuvarande jobbet.
> Ska på intervju för ett bra jobb imorgon.

Ja, det var väl allt. Livet blir sakta bättre.

Logiken

Igår hade jag mansbesök i soffan och idag har jag träningsvärk i höften. En fullkomligt logisk följd.

Förresten kollade vi Wallander under en filt på äkta svenne-sätt och satt och klurade på vem som var skurken. Bra grejer!

Och värmen, värmen, värmen

Fredagen blev en helvetesdag utan nåd på jobbet. Efter allt ringande, after alla röster i huvudet, stängde jag av och släckte ner och sprang ut på gatan när klockan slog tre. Eftermiddagen gick sedan i inhandlandets tecken. Jag visste hur det skulle bli. Med den första lediga helgen på evigheter skulle tiden fladdra fram som en plastpåse i snöstorm, därför tänkte jag stort och förberedande och drog direkt till Liljeholsmgallerian för att införskaffa de förnödenheter som behövdes. En flaska rödvin, en tetra vitt, ett par strumpbyxor, ett rosa nagellack och tre rosa presenter till lördagens rosa fest, that is. Och dagen slutade tidigt, oh så tidigt. Men aldrig har det väl varit så uppskattat att ligga inne med raggsockor under täcke som en fredag efter jobbet när snöstormen viner?

Lördagen startade sen med ett enda förberedande för kvällens två födelsedagsfester. Det målades naglar och jag plockade ner mina tre rosa presenter i en rosa på och begav mig ut. I min enfald hade jag dock inte klätt mig särskilt förnuftigt, vilket skulle straffa sig redan när jag såg baken på den röda 142:an svischa förbi ute på vägen. Och det var väl ungefär där allt började gå fel. En isande promenad i fina men ack så ickeisolerade strumpbyxor(plus klänning av typen som sällan stannar nedanför rumpan) blev visserligen till några timmas salongsberusning på Ringvägen, men ja, efter det lackade allt ur. Tåget ut till Vällingby ville helt enkelt aldrig komma fram. Efter ungefär en halvtimmes krypande fram med stånkade växlar meddelades det att vi var tvungna att kliva av och invänta eventuell buss.

Där stapplade vi alltså ut på okänd mark i ingenstans. Eller ja, ingenstanset visade sig vara en kyld vänthall med nedsläckt kiosk och en allmänt skärrad spärrvakt tre stationer öster om Vällingby och några väster om Brommaplan. Med andra ord: Islandstorget. Och det är mycket troligt att Islandstorget aldrig varit isigare än just då.

Många minuterns snövandring och en taxiresa senare satt vi i alla fall i ett varmt vardagsrum och plockade snittar och sippade vin. Musten urrunnen, förväntningarna en aningen släckta och ja…behöver jag säga att den första lediga helgen på evigheter inte riktigt blev vad den var tänkt? Men maten var ändå utomordentligt god, sällskapet eminent och ibland behövs inte mer än så för att livet visa sig från sin bästa sida. Och igen: värmen är sällan så varm som när man just nästan fryst tårna av sig i väntan på en buss som aldrig kommer.

Steget till vuxenheten

Det kommer ett skri i natten. Ett enda ensamt nödanrop på mobilen:

Hej vill du skeda?

Det är i denna stund, klockan halv fyra på lördagsnatten, som jag tar mig samman och blir vuxen. Svarar:

Nej tack. Sover och ska jobba imorgon.

Och efter det är det för alltid för sent.

Lediga eftermiddagen

En ledig eftermiddag känns det som jag ser soljus för första gången. Eller åtminstone vistas ute i det för första gången på mycket länge.

Jag går genom Fatbursparken – och när gick jag egentligen där senast? Det var väl i sommarvärme, en kväll…augusti kanske? Jag gick nog inte ensam heller. Och nu. Nu träder Medborgarplatsen fram i skyggt middagsljus, som ett ansikte på nån som just frisknat till. En mamma låter två barn leka i en snöhög mitt på torget, och jag går, med stelfrusna fötter.

Jag fikar i timmar med han som kanske var kär i mig. Som kanske fortfarande är det. Det är på ett blekt kafé där en tjej med praoskylt sitter vid ett bord. Varje gång det kommer in en kund reser hon sig upp, ställer sig i givakt att servera och direkt när hon lämnat över koppen med kaffe till kunden sätter hon sig ner igen. Öppnar en bok med svarta, blankt omslag och tittar inte upp mer förrän det plingar i dörren och nästa kund kommer.

Efteråt går vi utmed Götgatan och eftermiddagen är mer genomskinlig än nånsin. Han säger:
Den här vintern är för lång. Men en lunchrast när jag gick utmed Trekanten hörde jag en fågel som kvittrade lite annorlunda. Inte mycket men lite. När man hör sånt vet man att det är på väg att vända.

Det är såna saker han säger. Och jag svarar nåt vanligt och sen säger vi inte så mycket mer om det. Men när jag åker hem med tunnelbanan tänker jag att det håller på att ljusna. Och han är kanske kär i mig. Men han kommer aldrig erkänna det.

Värk i vänster äggstock

Hoppas det betyder väderomslag!

En vecka fram eller tillbaka

Det är svårt att tro att jag bara för en vecka sen fick total panik och åkte mitt i natten(nåväl, nästan) till gynakuten i Huddinge. Svårt att tro att större delen av förra veckan passerade i ett töcken av oro för nåt som till slut visade sig vara ungefär ingenting. Utom möjligen lite hormoner och dåliga stolar på jobbet.

Förra veckan var också veckan då jag tackade ja till att bo två månader i stadsdelen som Gud glömde(enligt google och människor i allmänhet.) Jag var där och tittade och där fanns både dagis och busshållplats och närbutik och inget verkade särskilt bortglömt. Ligger nåt längre bort än fem minuter från spårbunden trafik räknas det tydligen som bortglömt. Sådan är Stockholmslogiken. I alla fall, bortglömt eller inte, dit flyttar jag i slutet av månaden och bor där till slutet av april. Sen vet ingen nåt. Att jag kommer att återvända hit för att slå mig ner, här eller i krokarna runtomkring, tar jag däremot för givet. Det här är ju mitt område nu.

Strimman i vardagsvärken

En eftermiddag vid Liljeholmen. Det har varit stopp i trafiken och nu kliver vi på, känner doften av varandras blöta jackor och håller oss darrande i stängerna. Bär kassar i båda armarna, känner kaffehuvudvärken smyga och ryggen bränna. Då är det tunnelbaneföraren som tror att han är charterpilot: Välkomna ombord mina damer och herrar vi ska ta oss mot Fruängen, hoppas ni står bekvämt.

Och i dag inte bara charterpilot utan även dejtingförmedlare: …jag beklagar den lilla förseningen men vi har haft stopp i trafiken, men se det positivt, ni kanske får stå och trängas bredvid nån trevlig pojke eller flicka eller vad ni nu är ute efter. Trevlig resa.

Och jag vågar inte riktigt fnissa, för kanske är jag den enda som roas av detta. Jag tittar mig omkring för att se om det är nån som ser det positivt men allt är bara som vanligt matkassar, metrotidningar, systemetflaskor.

Tre minuter senare kliver jag av och går förbi första vagnen och då står han där, mannen bakom rösten som bryter genom vardagen. Han är blond och han verkar aldrig nånsin ha kaffehuvudvärk, eller ens veta att det är en vanlig jävla tråkig vardag.

Från morgonen

När natten till slut tar slut är det flera långa promenader och nattbussar senare. Jag har passerat centrum efter centrum, jag har stirrat på duvorna i taket vid Gullmarsplan, jag har läst metro, jag har fått mer ont i ryggen av promenaderna, men det gör inget. Imorgon kommer jag ändå att vakna.