Lediga eftermiddagen

En ledig eftermiddag känns det som jag ser soljus för första gången. Eller åtminstone vistas ute i det för första gången på mycket länge.

Jag går genom Fatbursparken – och när gick jag egentligen där senast? Det var väl i sommarvärme, en kväll…augusti kanske? Jag gick nog inte ensam heller. Och nu. Nu träder Medborgarplatsen fram i skyggt middagsljus, som ett ansikte på nån som just frisknat till. En mamma låter två barn leka i en snöhög mitt på torget, och jag går, med stelfrusna fötter.

Jag fikar i timmar med han som kanske var kär i mig. Som kanske fortfarande är det. Det är på ett blekt kafé där en tjej med praoskylt sitter vid ett bord. Varje gång det kommer in en kund reser hon sig upp, ställer sig i givakt att servera och direkt när hon lämnat över koppen med kaffe till kunden sätter hon sig ner igen. Öppnar en bok med svarta, blankt omslag och tittar inte upp mer förrän det plingar i dörren och nästa kund kommer.

Efteråt går vi utmed Götgatan och eftermiddagen är mer genomskinlig än nånsin. Han säger:
Den här vintern är för lång. Men en lunchrast när jag gick utmed Trekanten hörde jag en fågel som kvittrade lite annorlunda. Inte mycket men lite. När man hör sånt vet man att det är på väg att vända.

Det är såna saker han säger. Och jag svarar nåt vanligt och sen säger vi inte så mycket mer om det. Men när jag åker hem med tunnelbanan tänker jag att det håller på att ljusna. Och han är kanske kär i mig. Men han kommer aldrig erkänna det.