En sån här blir det senare...
Gott nytt år människor! Ha en bra nyårskväll, lyssna mycket på Le Sport och drick mycket vin. Undvik att få snö innanför bh:n.
Puss.
(Nej. Jag får inte till det här inlägget; ingen normal text och vetifan varför bilden vill lägga sig så fult, men skit samma. Orkar ej.)
Nu jävlar! Nu hakar jag på årets sista bloggtrend och kolorerar mig själv till nån annan.
För första gången på hundra år har jag köpt en hårfärg. Mahognybrunröd från Schwartzkopf.
Henrik assisterar i badrummet. Läser högt ur bruksanvisningen.
"Du ska eh...inte blöta håret, man ska BLANDA den här med den här flaskan och hälla i det torra håret..."
In kommer min mamma, en hårfärgningsveteran.
"Du måste BLÖTA håret innan och tvätta det, så är det alltid..."
Henrik: "Men det står det torra håret här..."
Mamma: "Jaha, men du vet väl att du ska BLANDA den där med den där flaskan och den DÄR tuben också, eller den ska du ha i efteråt förresten..."
Henrik: "Eh...det är nog bäst att du gör det här..."
Nån sorts slutsats; två hårfärgningsassistenter är alltid en assistent för mycket, speciellt om den ena innehar expertiskunskap.
Nu ska jag gå och skölja håret bajsbrunt.
Ha ha!
[...]Since you said I looked like shit
And I said: you look like Bret from Suede[...]
Jag lyssnar en massa på Le Sport. Jag gör inget vettigt. Jag citerar låtar.
Vi snöar långsamt in här och Henrik är på väg hit med bil. Snart ska jag laga lunch till hans ankomst. Hoppas han tar sig hela vägen fram.
I morrn ska jag köpa champagne och läppstift. Och kanske hårfärg.
Jag färgar aldrig håret, det är en av mina grundprinciper i livet, det syns aldrig i mitt hår, det blir bara små näst intill osynliga skiftningar.
Men. Jag behöver förändring. Små detaljer, nyanser.
Sen vill jag gärna åka till Paris.
Varnade jag dig inte. Bli inte kär i mig. Försök inte ens lära känna mig.
Jag läser Joyce Carol Oates Jag ska ta dig dit. Den är ganska häftig. En namnlös brud ska skaffa sig en svart älskare och relationen blir djupt destruktiv står det på baksidan. Ljuvligt!
För det går inte. Att lära känna mig. För identiteten finns inom oss. En människas personlighet finns inuti, där ni andra inte kan mäta den.
Jag väntar just nu på att de två ska få till det.
Jag är inte så bloggsugen just nu.
I natt när jag inte kunde sova funderade jag faktiskt på att lägga ner. Eller ta en paus.
Eller liksom bara...ja. Göra nåt annat.
Fylla min tomhet med nån annans tomhet.
Men nu sitter jag här, likväl.
Det snöar fjun ute.
Allt känns ändå bättre när det är ljust.
Stulen lista från Rödluvan, men svaren är mina.
Plats:Gävle, men just nu på landet utanför Mariestad
Resa:Grekland, Umeå
Bostad:Trea med glasbalkong och helgsambo
Husdjur:Inga, tyvärr
Språk: Svenska, spanska
Musik: Håkan, Tough Alliance, Le Sport, Winnerbäck, åttiotalsdisco
Film: Habla con ella
*Bok: Allt av Mirja Unge
*Dagboksnostalgi: Skugges Men mest av allt vill jag hångla med nån
Mat: Potatisgratäng, fetaost, vegetariskt...
*Dryck: Julte, Blouberg-vin
Upptäckt: Jag säger skogspromenader...
Affischer: What? I mitt gamla flickrum finns en miljard Okej-planscher som jag tröttnade på rätt snabbt.
Oljud: Grannar
Arbete: Nä, bara tidningstjänst och plugg
Fest: Valborg, midsommar och min födelsedagsfest nyligen
Kaos: Livet
Shopping: Svart klänning med trasig dragkedja, ännu ej använd men ska fixas till
Förhållande: Jo
Splittring: Tror inte det var nån sån
Reunion: Har alltid reunion med gamla gänget varje jul, påsk, sommar
Vänner: Ni vet vilka ni är
Telefonsamtal: Så få som möjligt
Snällaste: Henrik
Trauma: Allmäna våndor, underlivsproblem
Bedrift: Nä
Förbättring: Kanske har blivit lite mer sparsam...
Beroende: Dator, böcker, skriva, vin, gladpop
Återkomst: Sommaren
Tidsfördriv: Skriva, blogga, fika, gå runt och tänka på saker...
Plagg: Pyjamas och tubtop
Fynd: Ellos-stövlarna
Dyraste: All jävla hälsokost
Uttryck: Oj, oj
Citat: "Jag är från Väschöttaschlätten..." Eller var det förra året? Hum. Har säkert sagt en massa dumheter.
*Eget tillägg
Oh, en annandag som så många andra annandagar; i bakfyllans tecken.
Mindre krogrunda i Mariestad i går. Nostalgi, men för jävla dyrt att gå in överallt. Mycket vin och trevliga människor. Lillebror ute, bjöd på AquaTini.
Aftonens trevligaste: okänd blondin med stora bröst(tror jag?) i baren på Statt som fixade en drink åt mig när jag hade stått och blivit ignonerad av bartendern i 45 minuter. Folk kan vara så genomtrevliga i småstäder(läs Mariestad) ibland.
Kvällen slutade traditionsenligt med pizzaorgie på Italia.
Typ 200 matgäster i en 30 kvadratmeters lokal satt, åt och sov på varandra. Skrek och slogs om maten. Vid halv tre-tiden fick polisen komma och reda upp det hela.
Så kan det också vara ibland i småstäder.
Granen står på övevåningen i år!
På övervåningen?!!! Två förvirrande ungdomar tittar på mamma.
Men granen har ju alltid stått där nere i vardagsrummet?
I 23 år.
Jag: ...sen har jag hört att vi ska äta julmiddan i VARDAGSRUMMET i år...
Liten bror: Va??? I VARDAGSRUMMET???!Detta har inte jag blivit informerad om.
Julmiddagen äts ju i köket. Så har det också alltid varit. I 23 år.
Såhär blir det när man gör saker exakt likadant, år efter år.
Har varit och glöggat mig hos Åsa och bytt julklappar med gänget. Gamla gänget alltså.
Inte ofta vi träffas numera, men det börjar bli en säker tradition att byta julkappar hos Åsa nån av dagarna kring julafton.
Glöggande och julklappar och pussel blev det. Och en sväng till pizzeria Smasch.
När jag kom hem ville lillebror ta en julgrogg.
En julgrogg? Hm...
Just det, lillebror är 20 nu.
Så lätt att man glömmer det.
God jul på er!
Om man vill ha fler vegetariska inslag på julbordet är en klassisk rotsaksgratäng aldrig fel.
Man behöver ett gäng rotsaker, till exempel:
potatis
morötter
palsternacka
rotselleri
kålrot
svartrötter (Blir väldigt mjuka och goda!)
Valfri mängd, skivade, i en gratängform. Krydda med vitlök, salt och peppar och kanske torkade örter. Häll på vispgrädde eller havregrädde och blanda så att alla rotsakerna blir blöta. Ställ i ugn i 200 grader tills allt är mjukt (40 -45 min).
Sitter och lyssnar på samma låtlista om och om igen. Gamla åttiotalstryckare övergår i nostalgipop.
Hör hur det ekar i huvudet. Av minnen. Lukter. Bilder.
Fortsätter förstå att så fort jag kommer tillbaka hit kommer allt det gamla tillbaka i tillfälliga blixtar. Man är liten, man är glad, man är rädd. Man är femton och olyckligt kär.
Hela världen handlar om att vara olyckligt kär.
All musik som betyder.
(Det finns inget stort utbud av musik på den här datorn. )
Cyndi Lauper har rödtuperad halvpunkfrilla och hon ligger i sin husvagn och sjunger med en plasthund under armen.
If you're lost you can look and you will find me, time after time...
Jakob Hellman i ett grönt rum. Vill bara bara vara vänner...
Lasse Lindh: Dom säger dom bästa är tagna men dom ljuger dom ljuger för vi finns ju kvar...
Helt härligt igenkänningsbart.
Man vet hur det är.
Även om man själv inte är just där just nu.
Även om man inte har samma sorts längtan, för tillfället.
Visst finns det nåt olyckligt i alla kärlekar?
Vi borde vara Vi.
Vi är Vi men inte tillsammans, inte nu.
Det är så långt mellan oss.
Även fast man har den man älskar finns det fortfarande saker som gör ont.
Och fast det onda försvinner, kommer det alltid nytt.
Natten till i dag drömde jag först att jag hängde med Idol-Måns på en klippavsats. Hängde på ett socialt sätt alltså, för vi satt och sjöng Idol-låtar för varandra och han pratade hela tiden med sin sån där grötiga dialekt.
Sen drömde jag att jag bodde i ett skabbigt motellrum med Babben Larsson. Hon var jäkligt morgontrött och hade jättestora trosor med grodor på(!).
Hon sa att hon inte brukade tvätta sina trosor så ofta och jag sa det kanske vore bra att göra det.
Då sa hon att jag var en nörd och sen fick jag aldrig nånsin några kompisar mer.
Jag undrar vad detta betyder. Att jag vill bli en Idol? Kompis med Babben? Eller vad?
Nu börjar jag också hata jävla Explorer.
Här har man jobbat hela dagen med två uppgifter, suttit och stått ut bland dånande dammsugare och tjurig lillebror. Sen ska man lämna in grejerna via skolans läroplattform, och vad händer? Explorer-helvetet hänger sig!
Igen. Och igen!
Provar på andra datorn. Och vad? Jag kommer inte ens in på den jävla sidan. Det bara: vänta vänta vänta vänta vänta....
Jag vill lämna in mina uppgifter NU!
Till slut måste man ladda ner Firefox för att kunna lämna in grejerna.
Tack Explorer för att du fungerar så bra!
* Att försöka göra en god gärning. Som Eline här till exempel.
* Skriva klart en ansökan till Gästrike återvinning (redan gjort).
* Installera Photoshop och InDesign.
* Plocka ur diskmaskinen.
* Slå in julklappar.
* Inte äta allt för onyttig middag.
* Snöpromenad.
Och there they were. Längst in i garderoben, bland det som luktar gammalt, som luktar högstadium och instängd luft – mina sjuttiotalsrutbyxor.
Min version av the skinny jeans, för att referera till ett nyligen sänt Sex and the city-avsnitt.
Fast byxorna som jag har sparat och alltid hoppats på att komma i igen är inga jeans. De är ett par röda, näst intill skotskrutiga sjuttiotalsbyxor med utsvängda ben. Inhandlade i slutet av nittiotalet på Wear It i Mariestad. Det var väl nån sorts andra, eller tredje retrovåg, eller om det bara var jag som ville vara hippiehipp.
De är inte snyggsexiga på samma sätt som Mirandas byxor i serien. Inga raggningsbyxor som bevisar att man fortfarande är läcker. Men de är mina byxor, som jag aldrig har kunnat med att slänga i hopp om att kanske kanske.
Kanske kan jag minnas hur det är att gå i gymnasiet igen; minnas förhoppningarna, känna mig sjuttiotalscool en gång till, utan att egentligen själv ha upplevt sjuttiotalet.
Jag provade byxorna förut i alla fall. Ålade mig i, det var storlek 36, jag visste att jag hade blivit smalare, men så smal? Skulle det gå?
Jag fick upp dragkedjan över min frukoststinna mage. Igen med knappen.
Och jo, det gick. Jag hade byxorna på mig i morse!
De är lite spruckna i tyget på insidan av ena låret, men det är helt ok, det går att fixa. Annars ser de ut som de ska och nu förstår jag.
Förstår att sex år av händelser, ett liv i två andra städer och ett i ett annat land, inte har nån betydelse. Man kan förändras. Man kan vara en annan människa, men vissa känslor förblir desamma.
I sjuttiotalsrutbyxorna är jag arton fortfarande.
Nu är jag nere på Schlätten. Snön kom lagom till att jag klev av tåget i Töreboda. Allt ser ut som vanligt här. Slätt slätt, vart man än vänder sig, och lite kanal som sticker fram här och var. Fast inte just här för här är det bara svart och tyst och fridfullt glimrande av ljusslingor på en och annan balkong.
Bytte tåg på centralen i huvudstaden. Var lika vimsigt bortkommen som vanligt. Fan va e det där för sävlig lantisbrud som inte fattar att man inte STANNAR mitt i allt sa folk...inte.
Men jag vet att de tänkte. Jag hörde hur det ljöd från deras hjärnor. Jag skulle definitivt ha tänkt så i alla fall.
Det är lika mycket hatkärlek att byta tåg på centralen som det är att komma tillbaka hit varje jul. Där både älskar och avskyr jag alla rusande, BigMacslafsande, t-banestressade myror. Anonymiteten. Rörelsen.
Här, där allt är ickeanonymt och stilla, där det är men tjenare dö dä va'nte i går eller, så fort man går ut; här både älskar och avskyr jag myllrets frånvaro.
Människor och pepparkakor och paket. (Och jultop.)
Badskumschampagne och pappersmuggar, samt uppäten kola.
I går: Middag på Max. (Äter aldrig på Max annars, för långt bort och för onyttigt, men väldigt goda vegoburgare.)
Klassisk Gävlesnöyra framåt eftermiddag - kväll och bilder av Snöstormen 98 dök upp på allas näthinnor. Rätt många av oss hade dock bara sett Snöstormen på film.
Födelsedagsfest här. Många söta presenter och jag tyckte om allihop och det känns verkligen som att jag kommer använda dem. Tack alla!
Pepparkaksglass och massa massa glögg. Populära kolor. Mycket vin! Fyllepromenad till Grand och köpte söt drink med plastsvärd och coctailbär. Inbillad borttappad väska under tryckare. Blev sen pinsamt glad när den visade sig ligga i soffan där Sara satt. (Fyllecitat: ”Att hitta sin borttappade handväska är som att just ha fått reda på ett negativt HIV-testresultat.” Obeskrivlig glädje.)
I dag: Söndagsvitt Gävle. Dagen efter alkohol. Vakna vid nio med myror i benen. Täppt i näsan och huvudvärk. Följa Linnéa till stationen och ett x 2000 som hon nästan missade.
Superhungrig. Tomtegröt till frukost. Sen till stan och äta lunch med gänget. Halv pizza med mycket ost.
Köpa två julklappar och hyra film.
I kväll: Fira lilljulafton med Henrik eftersom vi delar på oss i morgon och åker hem till varsin familj för den riktiga julen. Vi ska byta ett par klappar och äta minivegojulmiddag.
God lellejul på er!
Del 101 – julstädningen
Detta har hänt:
En 24-åring och en 25-åring bor ihop i en trea. Den är fin och så. Men hittills har de lyckats väldigt dåligt med att sköta den och de har aldrig till dags dato genomfört en städdag utan smärre gräl. Obs! Att de bara städar när de ska ha fest och vid andra högtidliga tillfällen.
Det är tänkt att städningen ska påbörjas nån gång vid tiotiden på förmiddagen.
Klockan på 24-åringens sängbord ringer 09:00. Det är för att de ska hinna morna sig och äta frukost i lugn och ro innan det hårda kroppsarbetet tar vid.
Klockan 09:30 har 25-åringens klocka också börjat ringa
och han har stängt av den och satt på snooze ett antal gånger.
24-åringen har stängt av sin klocka helt.
När 25-åringens larm har gått för sjunde gången och han åter stänger av klockan kliver 24-åringen upp och går på toa.
Klockan är då ca 10:35.
11:15 – frukost.
13:35 åker 25-åringen iväg på ett uppdrag som han har fått – till Willys och handla inför morgondagens födelsedagsfest.
24- åringen å sin sida sätter igång att redo upp en katastrofsituation inne i sovrummet. 25-åringen har sagt att 24-åringen måste rensa sovrumsbyrån. I byrålådan ligger massa massa sockar och underkläder som har fått botten på lådan att gå sönder.
24-åringen är en samlare. Det bär henne emot slänga gamla strumpor och stringtrosor och bh-ar som är flera kupor för små för man kan ju faktiskt eh…använda dom till nåt eller kanske ge bort och dessutom är dom ju rätt snygga.
25-åringen tycker att det väl inte finns nån i världen som vill ha gamla använda trosor och bh-ar, inte ens Röda korsets second hand, men det säger han aldrig högt.
När 25-åringen kommer tillbaka har 24-åringen nästan rensat klart hela byrån och strumpor trosor och bh-ar liggen prydligt i lådan. Hon tycker att det är mycket trist och tråkigt att ha behövt slänga grejer och dessutom är det jobbigt att rensa.
25-åringen säger har du lagat byrålådan?
24-åringen säger jaaaa det har jag väl.
25-åringen säger men du måste ju sätta i bottenskivan i sin skåra annars kommer allt gå sönder igen, nu får du plocka ur allt så vi kan göra det.
24-åringen börjar morra, för hon har ganska dåligt tålamod när det kommer till att plocka med grejer och jag tänker väl för fan inte PLOCKA UR grejerna igen skriker hon.
25-åringen suckar, han tycker saker måste göras ordentligt, men säger inget och sen fixar det sig i alla fall med byrålådan, utan att nåt måste plockas ur.
Efter denna incident börjar städningen. Klockan är då ungefär 14:30.
Vid 20:00 är det mesta klart.
24-åringen har äntligen fått sätta upp sina älskade julsaker och försöker nu stoppa in dammsugaren i städskåpet. Hon mosar in sladdar och slangar för hon är så trött och hon vill bara sätta sig och vila. Men det tycker inte dammsugarslangarna som våldsamt drar med sig skurhink och Ajaxflaskor ut på golvet i köket. 25-åringen gör en antydan om att man kanske borde rensa bort lite tomma flaskor eller så, eller kanske ställa det i nån sorts ordning men sen tystnar han och tycker äääh skit samma.
24-åringen bara morrar åt honom.
21:00 är allt frid och fröjd, allt utom diskbänken är kliniskt rent. Två sambos som inte brukar sköta sitt hem har klarat det ganska bra den här gången och kan pusta ut fram till påsk, då de förmodligen kommer städa nästa gång.
Äpple kanelstänger nejlikor ljus glitter på ett silvrigt fat i vardagsrummet. Luktar ljuvlig jul.
Åh, vad jag är pysslig numera. Och äppelljus var det också.
Jag har uppfunnit nougatkola, det har jag glömt säga va? Mjuk mjuk mjuk i munnen är den. Snarare fudge än kola. Jag kanske gjorde fel, men hittade inget recept på hela nätet.
De är i kylen nu och ska inte bli uppätna.
75% av årets julklappar kommer från Clas Ohlson. Det är rätt hemskt.
Sex and the city-maraton i natt.
I ett av avsnitten blir Samantha och Carrie utjagade(på ett ganska fjolligt sätt) av ett gäng arga förortsbrudar från en krog och Samantha säger nåt i stil med:
- Klart man är rädd för en kvinna som kan vara arg...i en tubtop!
Bara en kvinna(och möjligen en transa, eller en mycket klädintresserad man) vem ju vilka problem det kan vara att få en tubtop att sitta uppe.
Samantha menar alltså att det är snudd på omöjligt att försöka skälla ut nån medan man hela tiden måste hala upp den förbaskade topen. Att kvinnor normalt är väldigt upptagna av sitt utseende och sina kläder och om nåt felar med dessa saker är vi oförmögna att kommunicera våra känslor.
Är det det som kallas kvinnohumor? Att skratta åt ett skämt som är byggt kring en underförstådd fördom om oss själva?
En fördom om kvinnor som läses in med hjälp av nåt som bara kvinnor(och vissa män), som vet nåt om mode, känner till.
Jo, jag smilade också, det ska erkännas.
Allt om mat; här är jag, när kan jag börja?
Jag har i dag tillverkat ett omslag som skulle kunna bli en framtida exteriör till Sveriges största mat- och vintidning. Uppgiften var att göra ett nytt nummer och kopiera layouten/stilen så exakt som möjligt.
Det enda jag inte riktigt har fått till är loggan, som är i ett lite tjockare typsnitt i originalet, dvs. den riktiga tidningen. Tyvärr finns inte just det snittet på min primitiva dator. Möjligen kan man förtjocka bokstäverna på nåt annat sätt men jag har ännu inte listat ut hur. Och ja, jag har försökt med bold.
Såklart är det små saker på omslaget som är fel, som inte mitt oprofessionella öga ser, men tittar man hastigt på det skulle man faktiskt kunna missta det för framsidan på en verklig tidning.
I morgon ska jag uppfinna en egen tidning med omslag, är det tänkt. Efter det en uppgift till, och en till och en till. Det finns inga stora chanser att jag ska hinna klart allt tills på fredag, som det var tänkt i första läget.
Inte heller finns det några stora möjligheter att jag ska hinna arbeta med c-uppsatsen innan jag tar jullov. Med andra ord måste jag släpa med mig böcker och cd-romer för att sitta i julstöket hemma på Väschöttaschlätten nästa vecka. Om nu lillebror låter mig få komma i närheten av nån dator, vill säga.
Okej, jag kanske inte är den som man, som man, ska va och jag kanske inte är den du helst av allt vill ha. Men jag är nog lite grand, en sån som du gillar ibland och jag erkänner att jag kan tänka mig det ibland…
Om jag var Virtanen skulle jag utnämna inledningen till När hela världen står utanför med Jumper till dagens 90-talsnördpopinledning. Eller, för den delen, om jag var vem som helst som ägnar sig åt dagens låt-utnämningar.
När hela vääärlden står utanför...
Väldigt mycket sommaren…97? Vet att jag gick runt i en grön hall och lyssnade på den nån sommar där omkring i alla fall.
Tänk vilken musikkoll man hade på den tiden.
Natten till lördagen sprang jag i loftgångar med tidningar. Loftgångshusen på Brynäs är allmänt enformiga och det känns som om de aldrig ska ta slut när man kutar där. Upp med hissen, rakt fram, lådorna till höger pust pust, ner i trapphuset, dörren till höger, pust pust, rakt fram, lådorna till vänster…
Alla husen är uppbyggda likadant och dörren till trapphusen är alltid till höger. Trodde jag.
Nånstans på Styrmansgatan, eller Femte tvärgatan eller var i helvetet jag nu var, hade jag kommit in i en ganska trivsam disträtakt. Huvudet befann sig hemma i sängen, bland Systemets glögghyllor, insyltat könskvoteringsdebatter i DN eller egentligen var som helst, utom i en loftgång på Brynäs.
Jag skulle ner i trapphuset, försökte öppna dörren på höger sida som vanligt. Jag tryckte ner handtaget och – dörren gick inte upp! Okej, det är väl en sån där trög en, tänkte jag och återvände till loftgången med hela min uppmärksamhet. Började rycka. Började slita. Till slut stod jag och bankade på dörren med knät, sådär som man ibland måste göra med besvärliga dörrar.
Sen såg jag. I mitten av dörren: ett brevinkast, ett namn. En persons dörrskylt. Jag stod och försökte göra inbrott hos Nisse Nilsson!*
Snabbt snabbt, ta sig ut genom dörren till trappuppgången som visade sig ligga rakt fram(såklart). Tyst tyst, springa ner. Hoppas hoppas hoppas han inte hörde nåt, hoppas han inte märker mig! Men vad fasen, jag är ju tidningsbud, klart han inte misstänker mig för såna skumma saker.
Fortsätta dela ut tidningar en trappa ner. Sen se att det är en tidning över. Noggrant titta genom budboken. Och vem står inskriven där; sista dörren på tredje våningen, om inte?
Ja. Nilsson Nils – en GD.
Smyga smyga upp för trapporna igen. Ner med tidningen i inkastet, fort! Smyga smyga tillbaka och aldrig vilja återvända till huset.
*Nisse Nilsson heter egentligen nåt annat.
I dag uppe vid åtta och trodde jag skulle se Luciamorgon på TV.
Men nej! Luciamorgon i SVT2 sändes klockan 06.30(Repris 16.20 men då är det väl för fasen inte morgon?) och det existerar visst inte nåt som heter Sveriges Lucia längre?
Jag känner mig som en pensionär som inte riktigt hänger med i svängarna.
Hå hå ja ja ungdomarna nu för tiden vet visst inte hur man firar lucia en lucia ska ju ha RIKTIGA ljus i håret hör ni det riktiga ljus ska det vara och stjärngossarna ska ha strut och vad är det för julsånger dom spelar på radio nu för tiden det finns ju ingen MELODI i dom jag vill höra Stilla Natt…
Bäst att gå och kontrollera dosetten nu så att jag inte har glömt ta nån av medicinerna.
Om man har lite över av pepparkakskryddorna kan man göra eget julte.
Såhär: en påse svart eller rött te, kokande vatten, en nypa stötta nejlikor, en nypa kardemumma, en nypa kanel. Gott med en sked honung och torkade äppelbitar. Att låta glöggkryddor dra ihop med lite löste funkar också. Smakar som glögg fast teigare och med mindre socker.
På födelsedagen vaknar jag med extrem mensvärk. Sån som gör att man måste krypa ihop i fosterställning och hålla om knäna för att inte börja skrika.
På födelsedagen vaknar jag upp alldeles för sent med vetskapen om att jag somnade helt fel tid i går och att dygnet fortfarande är åt helvete.
På födelsedagen vaknar jag upp och tänker det här är sista veckan innan jag tar jullov och jag har hundra uppgifter att göra hundra ärenden att uträtta. Dessutom måste jag städa och tvätta.
På födelsedagen vaknar jag upp och undrar vad jag ska börja med. Sen kommer den familjära känslan av att framtiden verkligen är otydlig, hur ska jag hinna vad ska hända hur ska jag nånsin kunna få ett jobb och vad ska jag leva av hjälp!
När jag vaknar på födelsedagen är det mycket som inte känns rätt.
Men solen skiner i alla fall.
Min adventsljusstake med dekorationer från skogen.
...och jag har fått en stor, härlig tekopp i förskottspresent. Notera blommönstret! Stooora koppar är en av de få saker jag har önskat mig till födelsedagen, och jag hoppas på fler.
Födelsedagskoppen med mysiga blommor. Bra till nyponte.
Sömn mellan de rätta klockslagen är en omöjlighet dessa dagar.
Vid tio ligger jag i sängen, hör Henrik stå i badrummet och spola med kranen, han verkar blaska där inne i evigheter medan jag glider. Jag är nånstans mellan nobelfesten och mediakorridoren på högskolan och jag känner det trygga i att nästan drömma och samtidigt svagt kunna höra en annan människas ljud.
Plötsligt släcks lampan och puss, god natt. Ett huvud på kudden intill mig och klockan är 22:35. Båda trötta med ben som värker och sömn, vad skulle man inte göra för lite sömn nu? En hel natt i lugn och ro bredvid varandra. Utan min oro fram tills klockan ringer, utan hans ryckiga sömn och undermedvetna undran var är hon hur mår hon när kommer hon tillbaka?
När jag landar i sängen på morgonen efter tidningarna känns huvudet otroligt rent. Det finns inte längre några såna tankar, såna som skaver och stör. Det trötta har tagit över då och det är på nåt sätt enklare att bara skjuta bort allt, veta att nu får jag slappna av, nu har jag gjort mitt arbete för den här gången. Jag sover aldrig så bra som då.
Jag var nära att vinna! Alltså jag säger det en gång till – jag var nära att vinna! I biljard. Förstå detta! Vart är den här världen på väg egentligen? Den kryllar av paradoxala händelser. Det är en snöfri december i Gävle(hur vanligt är det?), i Sätra, Bomhus och på Söder står det en snubbe och skjuter på folks bilar sådär för skojs skull( okej, sjukt snarare än oväntat), och nu detta att jag nästan vinner en biljardomgång. Man kan faktiskt börja tro att jag inte är helt kass på alla sporter.
Det fann mycket god vegomat på Interpool i går förresten; grönsaksspett med aubergine, squash, champinjoner, tre sorters paprika och lök, som serverades tillsammans med en stor tallrik potatisgratäng och salsa. Den som trodde att man inte kunde bli mätt på ”bara” grönsaker hade definitivt fel.
Har nyss fått hjälp av min assistent här hemma att göra pepparkaksdeg. Min huvuduppgift var att läsa på receptlappen hur mycket det skulle vara i. Så nu ligger det en halvstor ljusbrun klump och vilar i kylen. 150 pepparkakor ska det bli! Och det var ändå bara halva receptet.
I kväll har vi partid inplanerad. Jag och Henrik ska äta på Interpool och förfira min födelsedag, som är på måndag. Sen ska vi spela biljard, jag ska förlora och bli sur och slänga pinnen kön i golvet. Efter det ska vi gå hem och dricka glögg.
I natt ska jag kuta runt i tråkiga loftgångar och i häftiga gröna huset där det spökar. Tjo!
Jag har varit hos optikern. Jag har kisat och blinkat och rabblat bokstäver och nu står det skrivet i luften med tomtebloss: jag behöver nya glasögon.
Det är på grund av sånt här som jag skyr att besöka optikern ungefär lika mycket som jag skyr att besöka farbror och tant tandläkaren.
Det är för att man plötsligt blir varse saker som man länge gått och smusslat undan längst bak i medvetandet; tandstenar, suddiga fläckar i synfältet, irritationer över att man inte kan läsa menyn från långt håll när man står inne på pizzerian och ska beställa. Sånt som man vet att man egentligen borde göra nåt åt, men helst inte just nu.
Man vet ju vad det kommer kosta. Man har inte råd med eländet.
Eller så har man inte råd just nu för man har ungar att försörja/en jävla teleräkning att betala/en bil att lämna på reparation/etc. Eller, så hör man till kategorin som tänker ääääh jag kan nog vänta lite. För tillfället behöver jag ett gäng nya skivor/roliga böcker/den där weekenden i London mycket mer.
En del brukar skylla på hur surt det är att det ska kosta så mycket bara för att man ska kunna se ordentligt eller bara för att slippa tandvärk.
När det gäller tandläkaren slipper man inte alltid ens nån tandvärk, man kanske kommer dit och betalar sin hundralappar bara för att få veta att man inte hade några hål. Likt förbaskat ska man betala, trots att det enda man får för pengarna är förmanande kommentarer om att man borde använda tandtråd oftare. Ja, och så det där om att man har fina tänder då.
För min del har tiden bara gått. En dag ska jag göra synundersökning för körkortstillstånd och då vet jag. Jag sitter och försöker tyda vad det står på en tavla och jag läser P N S T V A B, eller vänta…S!, och jag vet innan han ens har hunnit säga det att jag behöver nya brillor.
Inte för att jag använder dem jag har särskilt ofta, men att råka panga in i en trögflytande pensionärs-Volvo när jag ska övningsköra känns inte som ett alternativ. För det är vad som med största sannolikhet kommer hända.
Det är dags att punga ut med de där tråkpengarna som jag intalade mig att jag inte hade just nu. Dags att bli nyttig och göra det här på ett vuxet sätt, så jag slipper kisa med ögonen var jag än går.
Förhoppningvis får jag ut mer av det än en ynka utläggning om tandhygien.
Nån bakar pepparkakor i min trappuppgång. Åtminstone skulle man kunna tro det, för det luktar ända ut. Mer troligt är att nån bakar i sitt kök.
Själv ska jag till Classe och köpa pepparkaksformar i dag och senare göra deg efter mormor Majas hemliga recept. Här har jag förresten skrivit om vilka bakningstalanger min mormor hade.
Pistagekolorna i går blev extremt lyckade. Tyvärr råkade flera av dem slinka hoppa tvinga sig in i min mun och sen vidare ner genom strupen till magen.
Därför har jag nu ställts inför ett tämligen omöjligt uppdrag: att i morgon ställa mig och baka pepparkakor, utan att en enda gång smaka på degen eller kakorna. Går det?
Sockerkvoten för den här veckan är ju fylld nu.
Min försökskanin kommer hem i dag så det blir han som får smaka, prova, mumsa i sig tills han får ont i magen. Allt för att jag ska undvika socker.
Snart ska jag skriva nåt mer seriöst här igen, jag lovar. Åtminstone nåt som inte handlar om bakning.
Den här sötiskissen tycker msn att man ska stoppa in i sin mobil. Är det inte ett fotomomtage så verkar det inte helt omöjligt att den lilla sötnosen faktiskt har gått med på det där.
Minns tydligt vår katt Frippe som vi hade hemma när jag var mindre, och hur vi klädde ut honom till påskkärring i sjalett, utan att han protesterade. Det hände också att man stoppade ner den stackars kissen i dockvagnen och körde runt.
Varje jul var det röd rosett i nacken, i bästa Pelle Svanslös-stil, som gällde.
Som barn tycker man såklart att såna där grejer är väldigt roliga, och en del av det görs i all välmening - Kissen måste ju tycka det är kul å va julfin!? Man tänker inte riktigt på att det möjligen är mindre uppskattat av ens husdjur. Den där rosetten kan förstås tyckas vara ett gränsfall; så jobbigt kunde det väl ändå inte vara med ett litet snöre runt halsen? Men det slutade alltid med att det röda bandet låg dumpat under granen redan vid lunchtid på julafton.
Tillbaka till nu. Jag tänkte tipsa om att stekta äppelskivor med honung och kanel och kardemumma är väldigt gott i yoghurt. Mycket juligt! Jag har inspirerats av Sylvia Plath i Övervintring, där hon vid ett tillfälle står och steker äpplen till sina barn. Det verkar av nån anledning så sextiotaligt hemtrevligt att göra det. Mindre trevligt verkar det å andra sidan att ex-Ted, i samma scen, sitter vid köksbordet och inte gör särskilt mycket nytta.
Jag funderar förresten på att göra egna äppelchips. Det borde inte vara helt svårt. Bara torka skivor i ugnen med kanel och så är det klart, ungefär.
Nu ska jag rita av en adventsljusstake i Illustrator. Senare senare, kanske baka pistagekola.
Ingen snö! Inget ljus i decemberkvällen, bara regnsvart. Och snart ska jag cykla ut i det. Ska dra i väg på middag hos Sara om några sekunder. Sånt är bra, när man vanligen saknar middagssällskap tre kvällar i veckan.
Jag börjar tröttna på att läsa distankurs och göra allt hemifrån. Jag får ingen luft i lungorna, inga ord indunkade i ögonen. Jag ser inga männskor.
Visst, om jag fick en massa frilansjobb på deltid skulle det säkert funka för mig att jobba hemifrån ett par dagar i veckan, eller tre. Men inte alla.
Tidningstjänst har ringt och vill att jag ska jobba på två distrikt på söndagar. Jag har sagt nej två gånger nu. Jag vill inte jobba så länge och sova bort ännu mer av söndagarna. Vill.Inte. Vill inte ha mer mörka dagar.
Läppar är sällan
riktigt röda
säger jag
när du lindar in
alla sår
i plast
Vi är sällan
riktigt riktiga
säger du då jag
saknar det riktiga
säger du
Jag frågar
vad menar du men
då silar kylan redan
in från balkongen
Baka baka glutenfria saffransbullar med fyllning för att kunna bjuda på sitt födelsedagskalas.
Misslyckad grej ett: det finns för lite saffran hemma.
Misslyckad grej två: det finns för lite glutenfri mjölmix hemma.
Misslyckad grej tre: titta i skåpet och se att ja, det finns ju majsmjöl här, det kan man ju ta, det är ju glutenfritt.
Misslyckad grej fyra: efter att ha kavlat ut degen, som ändå ser ganska gul ut och smakar helt ok, upptäcka att ojsan, det här majsmjölet är visst för gammalt!
Nu är bullarna på väg in i ugnen i alla fall. Jag får väl testa en sen och se om jag evetuellt dör eller får diarré.
Kan jag gå med dig hem från bu-ussen? Kan du möta mig på bänken där vi delade föuursta folkölen? På free-dag kan-ske jag kan få biljetter till dan-seen, så I can shake you…
Och nya Håkansingeln(kommer ju den 18:e) är sådär härligt nostalgiromantisk. Eller borde det kanske heta sextonårsromantisk? Folkölsromantisk?
Svengelsköversatt? Det tuffa är ju att han låter lite som en fjortonåring som har översatt en av sina engelska idollåtar. Är det meningen, mån tro? Den är redan bättre och närmare huden än originalet i alla fall.
Det blev inga saffransbullar och ingen pepparkaksglass heller. Ingen av oss orkade till affären för att inhandla ingredienserna. Men, vi hade vit choklad hemma så ett gäng muffins med chokladbitar i ligger numera i frysen och fryser. Glutenfria är de också.
Och jag lyckades hålla mig från att provsmaka en enda. Det blir pluspoäng i antisockerdietsloggen. Min försökskanin som smakade gav muffinsarna ett fullt gudkänt betyg. G med plus i kanten, ganska nära VG, men minus för de lite för små chokladbitarna.
Receptet finns här
Nyckeln, nyckeln! Titta efter nyckel! Vända upp och ner på jackfickorna och känna i fodret eftersom det är hål i en av fickorna. Springa nästan naken i trappuppgången mitt i natten och leta. Nästan få paniiiik. Tänka hela tiden att den ligger på nåt sånt där dumlogiskt ställe men att man inte riktigt hinner kolla mer nu.
Och i dag: här är den!
Inuti jackärmen. Helt osynlig och okännbar. Varför upptäckte vi inte det i går?
Jag har en sån snäll pojkvän. I dag ska vi hjälpas åt att baka saffransbullar och kanske pepparkaksglass och han har inte ens protesterat särskilt mycket. Trots att han på grund av min klantighet blev tvungen att avbryta sin skönhetssömn vid tretiden i natt och skjutsa mig runt Brynäs med tidningarna. Trots att han var tvungen att slita huden på sina vackra händer i trycksvärtebläddrande. Trots att han inte fick gå och lägga sig förrän sex i morse och därmed missade ett biljardspel med polarna.
Vad min klantighet bestod i? En styck borttappad cykelnyckel som inte återfinns nånstans i lägenheten, fastän två personer satt in alla sina bästa letarresurser. Nästan i alla fall.
Pepparkaksglassen fick jag inspiration till hos Annah, som hade ätit sån på restaurang.
Så jag har googlat fram olika recept som ska testas. Jag slänger ut det bästa här, när testerna är utförda.
Och bocken har brunnit, det har väl ingen missat nu?
Vissa av mina vänner misstänker att jag har utfört dådet och tyvärr har jag inget dugligt alibi. Mitt enda sällskap i går vid nio var en inte allt för stor bit kantarellasagne.
Idolfinal i kväll! Till den ska jag bunkra upp med nåt gott, frågan är bara vad? Min antisocker-och-snabba-kolhydrater-diet erbjuder inte så mycket roligt. Man tröttnar rätt fort på nötter, rostade bönor och grovt knäckebröd. Kroppen kräver Smörpopcorn, Lantchips och Toblerone. Skriker att jag måste sätta mig på cykeln med trasig sadel och trampa till ICA Willys Konsum Prix. Nu, på en gång!
Måste uppfinna nåt nytt nyttigt snart. Kanske auberginechips vore nåt? Det låter rätt gott i alla fall.
Jag väcktes upp till gråmörkret av kyrkklockor i dag. Det hör förståss inte till ovanligheterna i den här stadsdelen, men i dag verkade de donga ungefär varje halvtimme. Jag misstänker begravning, dop, eller bara allmänt uppror från kyrkklockornas sida.
Övrigt: gör ett stiliserat porträtt av mig själv i stördoprogrammet Illustrator. Eller, det är en ganska kul uppgift egentligen. Även om jag ser ut som en hålögd clown på skärmen för tillfället.
Medan jag sov förändrades ljuset därute. Gatorna började allt mer likna vintern 2002. Vintern som var på ett annat ställe, i en annan säng och med andra lukter från en annan huvudkudde. En otydlig vinter i mitt minne.
Medan jag sov blev det den första december 2005. Dagen började nog, när jag kom hem efter tidningsrundan ringde en väckarklocka hos grannen.
Medan jag sov kanske solen gick upp och sen försvann, det blev snöblå himmel, men jag såg den inte. Dagen fortsatte nog, när jag vaknade var ljuset gråare, en pojkvän på ett jobb hade ätit lunch för flera timmar sen, hade hunnit både god morgon och tjena och vilket väder och har ni nå snö då och puss jag saknar dig i tanken.
Medan jag sov hann det hamna nya mail i min mailbox; Din beställning är mottagen, ny orderstatus Ditt paket är på väg till Dig och kommer att levereras snart, ha en riktigt glittrande vinter, släpp in julen i din mobil!, tävla på Sprays roligaste julsajt, vad är årets julklapp 2005?
Den första dagen i december 2005, och nya ord har hunnit skickas, nya uppmaningar budskap insikter har landat, tänkts och pratats medan jag sov.
När jag vaknar. Medan jag dricker nyponté och äter tre skivor knäckebröd med ost hinner klockan bli fyra, alla adventsstjärnor på gatan hinner tändas, och när jag sitter och ser gator och ljus som liknar vintern 2002 vet jag att jag missat allt. Den första december 2005 är en dag som redan har placerat sig i den otydliga delen av minnet. Ändå har den inte börjat än för mig.
Chokladfudgen blev fel! För mjuk. Jag brukar inte misslyckas så brutalt med recept, men i morse upptäckte jag att det faktiskt var ett mayor misstag jag gjort. Jag hade glömt hälften av chokladen.
Men jag gjorde egen svampsoppa också, som blev mer lyckad:
1 burk kantareller från ICA
1 gäng hackade champinjoner
1 klick smör(riktigt smör, ej margarin)
1 bit purjolök, hackad
5 dl vatten
1 buljongtärning
2 dl mellangrädde
hackad persilja
salt o peppar
Man hackar svampen och fräser vattnet ur den, sen lägger man i smör och låter det fräsa. Sen i med purjolök som man också låter fräsa. Sen på med 5 dl vatten och buljong och låt koka 5-10 min. Sist grädde, persilja och krydda. Låt koka några minuter till.
Det är snö här också nu, förresten.
Jag har bestämt mig. Det blir ingen mat på på mitt födelsedagskalas i december, det blir kakkalas i stället. Några juliga kakor och glögg och nån tårta med saffran i. Förhoppningsvis smidigt och gott.
Håller just nu på att testlaga chokladfudge efter ett recept från Gefleortens mejeri. Tyckte det kunde bli juligt käckt, men när jag smakade på smeten höll jag på att dö av sockerchock! Det liksom klibbade och riktigt sved i gommen av sötma. Ändå använde jag fruktsocker och nästan en dl mindre än det stod i receptet. Tror att mina smaklökar har blivit avvänjda av allt sockerundvikande som jag för det mesta hänger mig åt.
Och så ett smakprov ur årets kollektion av dörrkransar på Brynäs. Obs; mobilbild!
Denna krans, som hör till de mer konventionella modellerna, hänger med även i år. Grunden är i naturellt granris, eller som här: trevligt plastris. De viktigaste detaljerna är små tomtar och svampar i rött och vitt. Notera även rosetten som är i klassiskt, brett julklappssnöresmaterial.
Fortsättning följer.
1) ”Det finns dem som…” Fel, fel, fel! ”Det finns de som…” ska det vara.
2) ”Tex” Fel, fel fel! ”T.ex. ” ska det vara.
3) ”Desperate housewifes” Fel, fel, fel! ”Desperate housewives” ska det vara.
Såhär blir det när man skriver för snabbt, men nu har jag korrigerat mig så det räcker för ett tag. Alla andra grammatiska fel/stavfel i den här bloggen är medvetet ditskrivna. Typ.
Var är den där snön som alla skriver om i sina bloggar? Jag sticker ut huvudet på balkongen, ut genom inglasningen, men jag ser bara torra frostlager. Det är en strålande dag i Gävle, men ingen snö. Det ska ju vara snö här, annars är det inte värt att kalla det snöhål. Gävle har så konstigt klimat; det regnar nästan aldrig på hösten och när det väl regnar så regnar det i evigheter. På vintern slutar det aldrig snöa. Normalt sett. Men den här vintern är udda.
Jag har lånat bok om Illustrator. Ska pyssla med det i dag har jag tänkt, vi har nån sorts uppgift i det som ska vara inne i morgon så det är nog nödvändigt.
I övrigt har jag fått en usel dygnsrytm. Somnade inte förrän efter fyra i natt eftersom min störda kropp tror att den ska vara ute och dela ut tidningar på natten. Kommer inte hinna rätta till eländet heller för jag ska jobba extra på ett granndistrikt torsdag till lördag.
Jag fattar helt ärligt inte hur man gör. Jag kan inte gå och lägga mig åtta på kvällen och sova till ungefär halv tre, sen ut och jobba och sen komma hem och sova mellan, låt säga, halv sju och tio. Om jag lägger mig tidigt ligger jag bara och svettas jämt och tänker på tidningsbud som blir våldtagna och DN:ar som blir stulna osv. Jag kan inte sova lugnt förrän jag kommer hem igen, det är bara så.
Snart ska jag skriva nåt här om trender i dörrkransar på Brynäs och blod på Första tvärgatan.
Ha ha. Jag måste ju vara helt inkompetent på det här med kläder. I synnerhet dragkedjor. I dag när jag provade jultopar på stan fastnade jag. Igen!
Det är andra gången på en månad nu som det blir svett svett svett – paniiiiik i en provhytt. Ni som följt den här bloggen ett tag minns kanske att jag skrev om det här.
Om nån på B-young läser detta: förlåt, förlåt…jag erkänner, det var jag som hade sönder den bruna topen och jag var för feg för att säga till. Jag skämdes allt för mycket, men jag lovar att jag verkligen kämpade för att få av mig den i helt skick.
Jag köpte åtminstone två andra topar som kompensation. Och en förlängningssladd från Clas Ohlson, så nu lyser stjärnorna silvriga i fönstret.
Apropå julmusik och Wham och Last Christmas.
Det är på övervåningen och jag är kanske fjorton. Vi städar inför julen, jag och lillebror dammar rummen, mamma har sagt att vi måste för att vi ska kunna sätta upp julgrejerna. (Det går ju inte ställa upp några julgrejer här heller det ser ju ut som hej kom och hjälp mig.)
Vi lyssnar samtidigt på Tracks på radion, det är nån sorts julspecial och då kommer den.
Te tede tetede tededede.
Vi fattar ganska snabbt. Lillebror rotar i kassettväskan och får fram ett sånt där blandband som har stoppar i bandspelaren. Han lyckas trycka på rec ganska tidigt och vi lyssnar och dammar.
Pling pliiing pling pling pling pling.
Crowded room, friends with tired eyes[…] my god, I thought you were someone to relie on, me I guess I was a shoulder to cry on[…]this year to save me from tears, I’ll give it to someone special[...]
När den är slut. Då sätter vi på igen. Och en gång till och vi fortsätter damma, hänger upp tomtar i gardiner, ställer glaskupor med snö i på våra byråar. Vi går runt på heltäckningsmattan, rotar i klädkammaren efter glitter. Känner lukten av läderluft och jag tänker kanske på jobbigare saker, på skolans gympasal, att det nästan luktar samma där och sen på duschen och mens och nån kille i 8A som är störd. Men mest tänker jag nog på att det snart är jul och då spelar inga gympasalar roll.
Och jag går in och spolar tillbaka och lyssnar på Wham en gång till. Sen kommer mamma upp och tycker nu kan ni köra nån annan låt, va?
Nu har jag lekt Martin Timell och spikat och pysslat i mitt hem. Två silverfärgade stjärnor hänger i fönstret och glittrar. Den ena är dock släckt och vilande på grund av för lite elektricitet i vänstra halvan av solsystemet. Med andra ord ska jag bli teknisk i morrn och införskaffa förlängningssladd.
Tidigare i dag var det fika med Jenny, Sara och Maria på Flanörcaféet. Julskyltning på stan = tivoli och för mycket folk.
Ungar sprang med sockervadd i drivor kring munnen. Mammor trängdes med barnvagnar som vildar för att hinna ner till invigningen av bocken klockan fyra. Turister frågade om vägen. Rolf Lassgård stod och hängde i en kö till Kanonkorv.
- Det heter inte vitmossa det heter vitlav, säger Henrik till mig när vi sitter i bilen och planerar vår framtida skogstur.
Och jo, det gör det ju.
Vitlav eller fönsterlav hittar vi säkrast högt upp på bergshällar. Laven är lätt att förväxla med renlav, men vitlav är mer bullig och blomkålslik. Ute i julhandeln brukar man i plastpåsar saluföra något som man felaktigt kallar för vitmossa. Det botaniskt korrekta ska vara vitlav eller fönsterlav. Vitlav är en medicinalväxt och innehåller usninsyra; ett ämne med antibiotisk verkan. Vi använder vitlav mellan fönster och traditionellt till adventsljusstaken. (Källa:Sveriges radio Gävleborg)
Vi har plockat vitlav, i alla fall. Och lite grönmossa(väggmossa) och lingonris med torkade lingon. Nu ska det dekoreras adventsljusstake.
Ps. Eftersom jag vet att ni undrar. Nej, de har inte tänt sina elljusstakar inne på Frälsningsarmén än. Jag lovar att dokumentera när det händer. ds.
Snart drar jag iväg på vitmossesafari i Hudiksvall. Ska ha med mig Camilla Läckbergs Predikanten som färdlektyr. Jag älskar verkligen tåg!
Nu packa linser,kamera,kalsonger åt Henrik. Ja, inte för att han inte har förmågan att packa själv, utan för att han inte är här och kan göra det.
Är tillbaka på lördag, om inte förr.
Jag får utbrott. Utbrott utbrott helvete!
Men man kan ju inte skriva när det tar flera sekunder för bokstäverna att hoppa fram på skärmen. Man kan ju inte jobba i Photoshop när det tar en halv minut för datorn att utföra varje moment.
Sug! Jag har ju för fasen rensat dig datorhelvete, vad mer begär du? Ska du vara helt blank?
Ja. Såhär är mitt liv just nu. Sitta och svära vid datorn, äta rostade bönor och dricka citronvatten, tänka att jag måste få nåt gjort men det går ju inte med halvt överbelastad dator.
Sen lyssnar jag extremt mycket på töntiga åttiotalslåtar. Exempel: Wham– Last Christmas. Fånlåt med roligt plingplingplong. Favoritjullåt när jag var halvliten.
Jag är typen som kan lyssna på samma musik gång, på gång, på gång, det kanske jag har sagt? Mina grannar hatar mig.
Jag vill gärna ha Desperate Housewives - säsong två, men den går aldrig att skaffa hem för det finns aldrig några lediga slots.
Jag går på stan och köper adventsljusstake. Det blir en vitporslinig på Åhléns. Men fanimej att lite mossa ska kosta tio spänn i affären när man kan plocka den gratis i skogen. Jag köper ingen mossa.
Det är jul redan överallt och lampslingor över Drottninggatan. Snön har smält. Det står några snubbar utanför Nian och försöker ta kontakt med folk. Jag går en stor sväng runt, jag vill inte ha kontakt.
Kollar på HM efter röd kjol att ha i jul, hittar bara en möjlig kandidat. Kollar på underkläder. Funderar på att köpa en vit adventsstjärna på Mique för 29,50-; (extrapris). Det finns svarta också, men jag köper ingen.
Går på Konsum och måste handla toapapper. En unge vid frysdiskarna vill äta fiskgratäng till middag men mamman tycker det tar för lång tid att laga. En annan unge vill ha gulaschsoppa och det kan hon få, tycker mamman.
Jag väljer en kassa med en tant som ser snäll ut. Killen före mig köper cola light och falafel och en jättemacka som är märkt med röd varningslapp; Rå lök!
Jag betalar och går iväg till cykeln utanför Åhléns. Cyklar hemåt medan gatorna börjar tömmas. Krockar nästan med en tjej när jag ska åka över ån utanför Grands. Inte heller nåt lyse på cykeln.
Cyklar genom Brynäsundergången och vidare. I helgen blir det projekt vitmossa i Hudik.
Försöker vinterstajla bloggen. Satt och bråkade i går med ett script som skulle fixa snöflingor härinne, men amatörmässig som jag är lyckades jag inte få flingorna att åka fortare neråt så det ser mest störigt ut. Låter det vara kvar tills jag fixat nåt bättre, anyway.
Jag ska köpa adventssaker i dag. En ljusstake, helst i trä. Gärna mossa till om det säljs.(Finns inga bra vitmosseplockarställen här omkring.) Eventuellt en ny stjärna att ha i sovrummet.
Frälsningsarmégrannarna tvärs över Fiskargatan har redan satt upp sina elljusstakar. Nu väntar vi alla spänt på att de ska ta steget full ut och tända.
I kuratorskorridoren är det gräddiga väggar och märklig konst. Kritor, pastell och yviga figurer. Eller yviga, det är figurer i alla fall, så mycket lägger jag märke till. Sofforna är rödgrönsvarta och lite i trä och allt är ganska standard. Inget som förvånar.
Men därinne får man sitta i fåtöljer. Det är inte alls vad jag har tänkt mig. Min bild av kuratorsmottagningar och terapisamtal är rent spontant att man sitter bakom ett skrivbord, alternativt ligger och blundar på en divan. Men det är förståss den första bilden. Den ogenomtänkta.
Samtalet känns bra. Det kommer inga frågor om hur lycklig jag är i mitt liv, ingen skickar mig till öppenpsyk. Jag får en ny tid.
Det är kallt om öronen när jag kommer ut och ska låsa upp cykeln. Längst ut på en bänk sitter en tjej i blårutig kappa och ser nervös ut. Jag undrar om hon ska till kuratorn.
I dag tid hos kuratorn för att prata om sitt förhållande och sexliv. Och om livet i allmänhet. Om stress och hur speedat ambitiös jag är, åtminstone enligt vissa medicinska bilder av såna som jag. Framtiden och hur du trivs med livet.
Tänk om det kommer en massa läskiga frågor? Ange på en skala från 1-5 hur lycklig Du är just nu. Ange på en skala från 1-5 hur mycket följande stämmer in på Dina tankar kring Din framtid: jag ser ljust på framtiden och tror att alla problem går att lösa.
Jag blir nervös av att svara på sånt. Tänk om jag svarar fel? Om jag är för positiv kanske de kommer fram till att jag inte behöver vara där och är jag för negativ skickar de mig till öppenpsyk. Eller inte.
Allt blir nog bra. Jag är inte så nervös egentligen.
Men vad är det med den där fotbollsbloggen(Nej, jag vägrar länka.) som har så många läsare nu för tiden? Varför? Borde det inte finnas många andra bloggar som kan skapa större allmänintresse och som har mer variation? Böckerreceptbarnpolitiksingelliv-
samboproblemkattspyorkulturdissarmode&smink-
utlandsvistelserätstörningarjournalistik-
klokaordochbitskakommentarer.
Ja ni fattar ju.
Svenska bloggläsare är mer intresserade av fotboll än nåt annat? Alltså?
Vad jag ville säga med det där?
Kanske att:
1) Det är roligt att se hur vi samtalar om människor av det andra könet i deras frånvaro.
2) Det är roligt att se vilka insikter som kan komma fram i ett alkoholpåverkat samtal.
3) Det är underligt hur vi ibland alienerar det andra könet, alltså gör det till nåt mycket främmande.
Jag har tyvärr inget liknande exempel på samtal mellan kvinnor att komma med just nu, men jag letar, för de finns helt säkert.
Samtal mellan två fyllesnackande killar, avlyssnat i går natt:
- Det jag tycker är viktigt med tjejer är ju att man pratar med dom rätt.
- Aha?
- Ja, du vet tonen...
- Aaaah...
- Asså när man pratar med tjejer, man måste ju sänka tonen du vet man får va... man får ju prata lite såhär förstående.
- Ahaaa.
Det är söndag och traditionen säger att jag ska skriva nåt om nattens tidningsrunda.
Så kom den fruktade, väntade arbetsvintern då jag egentligen hade tänkt att jag skulle ha slutat med det här extrajobbet.
Snön störtade ner över Gävle. Åtminstone vissa stunder. Jag sprang med stickad tröja under jackan, frös och svettades om vartannat. Det låg ett mjöltäcke över marken som dolde alla hala fläckar, så jag vågade inte cykla så mycket.
Cyklar förresten. Cyklar är otäcka djur som bestämmer helt över små tidningsbud med dåligt tränade biceps och triceps. Man borde inte förväntas cykla med tidningarna på vintern.
Men cyklar kan bemästras med mycket ilska, rätt teknik och rätt mängd helvetesjävlapissskitrövcykel. Visar man vem som bestämmer så lyder cykeln. Det här lär man sig rätt tidigt när man börjar köra runt med tidningarna, därefter händer det bara ibland att den där hemska saken med ekrar försöker överlista en.
I natt hände det så för mig. När jag kom till Andra tvärgatan 26B råkade jag ställa cykeln mot en sån där liten dörr i plåt, typ en gammal öppning till ett sopnedkast.
Såna dörrar är rätt hala och detta visste cykeln om. Så den tog sin chans. Helt trotsigt slängde den sig plötsligt ner på marken och vägrade samarbeta.
Ett trött tidningsbud försökte övertyga cykeln om att den visst skulle fortsätta jobba och bära tidningar. Samma trötta tidningsbud ville hjälpa cykeln med alla tidningskilon upp. Då blev cykeln ännu trotsigare och slängde ifrån sig korgen med 105 AB, 10 DN och 8 Svenskan. Tyckte att den inte ville ställa sig upp om den inte fick bli lite lättare. Ett trött tidningsbud suckade och lyckades få upp cykeln(med några hundra GD i väskorna där bak) igen.
Sen ville Ett trött tidningsbud lyfta upp korgen på cykeln, men upptäckte att det inte gick. Det var armarna som inte ville samarbeta nu.
Ett trött tidningsbud fick då lyfta ur en massa DN:ar, lägga på marken, svära riktigt mycket åt cykeln för att få på korgen igen, och sen lyfta in alla feta DN igen. (Observera att 10 DN på söndagar väger ungefär lika mycket som 50 Arbetarbladet.)
Nu kom det här att handla mer om cyklar och hur svag jag är än om själva tidningsrundan. Tankar på att jag nog ska sluta maska under armhävningsmomenten på friskisgympan. Tankar på att det inte känns särskilt bra att vara en mesig brud som inte ens orkar lyfta upp en korg med tidningar på sin cykel.
Men cyklar kräver också sina historier.
Förresten är Tidningsväntargubben tillbaka! Han satt på sin terrass i röd jacka och väntade medan jag kilade mellan uppgångarna, som den exemplariska abonnent han är.
Så nu är allt som vanligt igen.
Det är en vanlig, spännande lördag och jag känner för att göra nåt i naturen. Som plocka vitmossa till min adventljusstake eller så.
Jag har fina minnen av vitmosseplockning när jag var liten. Man gick ut innan första snön kom, jag tror det var på nåt berg och det var några elledningar som gick precis över som man var rädd för. Man plockade och plockade och frågade mormor hundra gånger om det inte var jul snart. Sen gick man hem och satt och luktade på mossan i hundra år tills det blev första advent.
Är inte helt säker på att vi äger nån adventljusstake, men jag har en vag bild av en sån där träig gjord-i-slöjden-stake från förra året.
Snart rusa upp på vinden och leta i jullådorna, sen i ivern råka riva till så att några jullådor inte längre existerar. Råka förstöra Henriks fina ordning som han noggrant och med ansvarsfull vuxenhet fixade till i går.
Som jag har sagt förut; den typ av städning som inte syns är inte riktigt mitt bord. Dessutom är jag sämst på att leta efter saker. Min vilja är att sånt som har med hem och hus att göra ska gå snabbt, alternativt vara kreativt och stimulerande. Det är väldigt tveksamt om jag kommer lära mig städa ordentligt på den här sidan barnafödandet.
Och nu ska jag ge vika för grupptrycket igen och skriva om nåt som alla andra skriver om.
Det var tur att inte Jens blev räddad i går på Idol. Inte för att jag inte tycker synd om honom när han blir dissad av juryn; om jag var en sån som röstade skulle jag säkert kunna höra till sympatiröstarna. Men hans tråkighetsfaktor var lite väl tydlig i duetten med Sibel.
Och Sebastian som lagade korvstroganoff till sin mamma och sen ursäktade sig och: ”[...]det var inte plain korvstroganoff”.
Undrar vad det var då? Korvstroganoff med cayennepeppar? Korvstroganoff med pressad vitlök? Korvstroganoff utan ändarna på falukorven?
Bara hoppas nu att inte Korvstroganoffkillen fick ännu fler röster tack vare sin laga-kompismiddag-åt-älskade-mamma-taktik. Det vore så roligt om han inte vann.
Det är frost ute. Det är frost och sol och julaktigt. På tidningstjänst tak ligger ett lager som ser ut som snö. På vårt tak liknar det mer lagret med socker som brukar finnas på krämbullar. Frosten lägger inget täcke över naturen, den bara skyddar den lite, den är som mycket klart vatten.
Jag hittade några rader om frost i min metaforiska, halvklyschiga novell som jag skickade in till den där tävlingen för ett tag sen:
Jag ligger i framstupa sidoläge på ett bokomslag. Det är det minsann inte alla som gör.
Arbetet går framåt, vi har plåtat och haft oss och satt ihop det till en lagom mix. Kanske.
Jag vet inte än om jag är mig nöjd med resultatet, det känns på nåt sätt överarbetat och på samma gång hafsigt. Men lite distans och justeringar kan lösa problemet.
Annars är det nyttigvecka nu igen. Allt socker är förbjudet. Välkommen GI-mat.
Jag äter bulgursallader, bönröror, tandooriwok. Gröt med kanel, te med kanel och massa nötter. Tandoori förresten, är ju kryddblandningarnas kryddblandning. Har aldrig riktigt fattat det innan.
Å andra sidan har jag aldrig, i bästa Marian Keyes-anda, suttit på en indisk kvartersrestaurang i centrala Dublin en söndag med regn och försökt lindra min irländska bakfylla med hjälp av röda, tandooriga kycklingspett och ett gäng pint's.
Det är kanske den typen av upplevelser som normalt behövs för att riktigt förstå Tandoorins storhet? Kanske lagom bakfylleångest + regn + Dublin + restaurerad berusning + Tandoori = eviga minnen av lycka?
Okej, man kan inte alltid ta genvägar och lita på sin kreativitet. Ska man vara smart och kritisera måste man ha koll på det man kritiserar. Vara säker på sin sak.
Jag cyklade till högskolan i frost för att ha åsikter om en c-uppsats. Det är sånt man måste göra för att få ut examen, det är det som kallas opponering. Och jag försökte tycka, försökte vara smart. Försökte ha ord att komma med. Men allt blev mest fel känns det som.
Ju mer jag tänker på det. Bara fel. När man för en gångs skull vågar tycka blir det fel. Jag vet att jag överdriver nu, jag vet att allt inte var fel, att människor har olika åsikter. Men jag kan inte släppa dummerjönskänslan.
Dum, dum, dum. Fel, fel, fel.
Och en elak Jante som svävar runt överallt. Bokomslag som ska göras. Klippas, kroppas, klistras. Och datorn som bara är dum, dum, dum och gör fel, fel, fel. Och hungrig och sovit för lite. Och huvudvärk. Livet är inte så bra just i dag.
Här är hon: Briggen Gerda.
Helt oredigerad och oretucherad.(Ursäkta alla skönhetsfläckar!) Som en liten dokumentation från hur det kan se ut i Gävles vattenregioner såhär års. Dock not a bild to use on a bokomslag.
Speciellt inte ett bokomslag som ska respresentera en s.k dvd-generation.
I morgon kommer det nåt roligare.
Vi ska alltså göra ett bokomslag. Vi ska göra ett bokomslag som ska vara en blandning mellan uppgivenhet, hopp och lekfullhet och det ska gärna gå i rött och svart.
Texterna som det ska spegla är...ord. En massa, massa ord. Nån sorts estradpoesiinspirerad dikt, där allt ibland bara rinner fram. Det är en massa dvd-generation, alkoholdialog, seconhandvisioner som vi ska göra bild av.
Hur gör man det på ett bra sätt? Hur speglar man dikter där det liksom uppfinns tio nya ord i en mening?
En tanke är ett bildkollage. Mjuk natur mot hård inomhusmiljö eller tvärtom. En vacker bakgrundsbild att kontrastera mot. Moln och betong. Kaffekoppar och dvd-spelare. Fjärrkontroller. Hudar eller sand eller tunnelbanor. Nåt.
Inspiration, kanske att hämta från det här omslaget:
Hejdade, hejdade sken av Jenny Tunedal
Läskiga människor kommer in här via Google och sökningar på allt möjligt.
Tanken på att folk som jag känner sådär halvt i verkliga livet sitter och surfar och bara titta, här är en blogg som heter Laanna, ah henne känner jag igen, det är ju HON… känns lite olustig.
Jag menar människor som man halvkänner, eller kände, som kanske har funnits i ens liv nån gång, men som inte har en aning om vem man är nu.
Jag menar ungefär människor från min högstadieklass, eller kanske nån man var kompis med nån gång, men sen slutade prata med för att man inte hade nåt att säga varandra. Såna människor. De är lite svåra att handskas med.
Man har ofta en bild av den där personen i sin högstadieklass, som har stannat nånstans bland orangea skåp, eller i ett omklädningsrum med gympapåsar och för stora behåar. En bild som är svår att utvidga till bilden av den man är i dagsläget. Eller för den delen, bilden av den man är när man skriver. Jag i en text är ju en del av mig som inte syns på samma sätt i den delen av mig som är som är jag i verkligheten.
Fast det här vet ni säkert redan. Speciellt om ni har en blogg.
Har hittat en blogg som(nästan) uteslutande handlar om ett tidningsbuds arbete: Nattboken.
Jag följer den med stort intresse eftersom igenkänningsfaktorn är rätt hög för mig. För andra kanske den inte är lika spännande, men kan vara värd en titt på om du vill veta mer om hur det är att vara den där personen som fixar ditt frukostnöje varje morgon.
När jag kommer och går med cykeln in på gården märker jag att nåt är fel. När jag krånglar in tidningsväskorna genom planköppningen ser allt ovanligt mörkt ut.
Det blåser hårt. Persienner är nerdragna. Han är inte där.
Tidningsväntargubben. Han sitter alltid uppe och hoppas på att man snart ska komma och räcka över hans Arbetarbladet till honom. Han har suttit där på sin terrass varje söndagsmorgon (och troligen även varje vardagsmorgon) sen han började prenumerera nån gång i juni. Ibland sitter han i köket, lampan över det lilla köksbordet brukar lysa upp hela innergården.
Jag vet inte exakt när han stiger upp, eller vilken tid han förväntar sig att tidningen ska komma, men han klagar aldrig, hur sen man än är. Varje gång man möter honom har han också en uppmuntrande kommentar i beredskap. Mer eller mindre.
I början lät det ofta: ”Tack, ha en skön dag!” ”Ha en skön helg!” ”Ha en skön morgon!” ”Ha en trevlig midsommar!” ”Men nu har det allt blivit sommar på riktigt!”
Kommentarerna har varierats i takt med årstidernas gång: ”Men vilket väder vi har fått!” ”Men nu har det allt gått och blivit höst på riktigt!” ”Men vilket väder du kommer med!” kan det låta nu på hösten.
Han är ett förgyllande inslag på en annars ganska sömnig utdelningsrutt.
Men. I natt var han alltså inte där, och inte förra veckan heller. Ingen som satt på terrassen eller i köket. Ingen tänd lampa över bordet.
Jag kan inte låta bli att undra var han är. Har han dött? Kan jag inte låta bli att tänka. För det är ju så med gamla människor, det kan hända att de liksom…försvinner.
Han är bara en bifigur i mitt liv, men jag funderar ändå på vem han är, vad han gör, hur gammal han är. Varför alla morgnar när han suttit och väntat plötsligt betyder nåt, nu när han inte längre sitter där.
Jag gick själv på poesifestivalen i dag. Det var halvmycket folk, mycket kulturmänniskor. Anna Jörgensdotter och Lina Erkelius var där. Och Jan Sjölund, vår lärare från Kreativt skrivande B. Han skrev till mig i sin diktsamling som var min, för jag hade köpt den. Tänkte be Anna Jörgensdotter också, för jag hade köpt hennes Homecomingqueen, men det blev inte riktigt av. Hon hade en grön fin klänning förresten och hennes föräldrar satt bakom mig vid uppläsningarna. Framför mig satt det en tant i grå kappa och med blank käpp. Hon skrattade när Ingela Wall läste dikt om hemtjänsten. Hon var så söt den tanten.
Jag var torr i munnen hela tiden och försökte att inte hosta för högt. Jag är ofta hostig när jag ska vara tyst och lyssna på saker. Jag visste aldrig vad jag skulle göra i pauserna så jag smög runt bland hyllorna men sen satt det en kille där och läste i nån tjock ekonomibok, han blockerade vägen så jag gick därfrån.
Mot slutet träffade jag lite folk från högskolan. Sen gick jag hem och tänkte det här är ju som en bokmässan i minvariant. Fast allt är mindre pompöst och det luktar kaffe överallt. Fast jag vet ju inte för jag har ju inte varit på bokmässan.
Extrainsatt praktikdagbok: Vi ska göra ett bokomslag nästa vecka till en diktsamling som ska heta "Generation X"(!) Författaren tycker att omslaget ska vara "en balans mellan uppgivenhet,hopp och lekfullhet". Ni får följa arbetet här.
Det är ett barn
det är barnets träd
hons
Hon rör vid det
Det stannar ett minne
i stammen en bild
Vattnet
och getingboet
som hon är utanför
”Det är inte lätt å va liten pappa
det är inte lätt å va små.”
Så Stella-kollektionen kom alltså till HM i Gävle och jag missade allt. Jag sov, tror jag.
Skyltdockorna står med papper draperat om sig i fönstren i Gallerian nian.
Har kollat på HM:s överflashiga sida för att se om man möjligen kan shoppa nåt via nätet på söndag. Men hur tidigt ska man inte gå upp då? Det finns väl ingen chans att nåt är kvar när jag kommer hem från tidningsrundan vid sex på morgonen? Servern lär vara överbelastat vid 0.00-snåret.
Inte för att jag egentligen fattar nåt av det här, inte för att jag är trendig på riktigt. Men en röd tulpankjol sådär till julens tillställningar vore inte fel. (Tillställningar? Jo, typ fika hos farmor och kanske nån förfest på juldan.)
I dag börjar Gävles poesifestival. Det blir nog intressant, på riktigt. Ska tvinga med mig nån dit i dag och helst i morgon också. Sven Wolter kommer i dag. Och Thomas Tidholm.
Och vad hände med praktikdagboken? Tja, den tog en paus.
Förresten tycker jag Stella låter som nån som är med i en hästbok. Eller Singel i stan, Emma Hambergs serie i Veckorevyn. Hette inte hon Stella, hon tjejen i den?
- God morgon.Läget?
- Eaahajagkrrkrrrjagkkr…krrja….krrrrhaa...aalsen…krrrr.
- Ookej? Och annars då?
- Eaaakraa.
Detta är ett fingerat försök till kommunikation med mig. Före min första kopp te på morgonen. Efter? Ja, då kan det låta såhär:
- God morgon. Läget?
- Den förbannadejävlahelvetes haaaaalsen!
- Ookej? Och annars då?
- Jo, det är väl bra.
Slutsats? Underskatta aldrig förmågan i en kopp chaité med mjölk.
Klockan 22.35 börjar sista halvtimman på solskenshotellet.
Min tippade vinnare: Jim.
Jag har trillat långt ner på nyttighetsstegen och bakat en kladdkaka, kvällen till ära. Den ligger så fint i en grön ICA-form med löstagbar kant.
Hade tänkt skriva nåt om dokusåpor och parasociala interaktioner, typ som när det känns som att man blir kompis med deltagarna, men det får nog vänta.
Jag har lagat en rotfruktsgryta sådär lite på måfå. Tror att originalreceptet finns på arla.se, men jag hittar det inte just nu.
Ingredienser:
3 potatisar
en bit rotselleri
2 morötter
1 palsternacka
1 äpple
en bit purjolök
3 dl vatten
1 buljongtärning
2 dl grädde
2 vitlöksklyftor, pressade
skal av citron
rosmarin
Tärna rotfrukterna och purjon och fräs i lite smör, kanske fem minuter. Häll sen på vatten,buljong och grädde och pressa i vitlök. Låt det koka ungefär 20 min. Tärna äpplet och häll i tillsammans med citron och rosmarin. Sen får det puttra lite till på plattan.
Plötsligt en natt sov jag med halsduk, kofta och strumpor på. Två vintertäcken över mig och ett som är ett riktigt svettmonster. Plötsligt en natt gick det inte längre att andas mer än två minuter i följd, sen var jag tvungen spotta slem i ett papper och snyta mig tills jag fick näsblod.
Lösningen på det heter tydligen Nezeril i näsborrarna och två feta kuddar under nacken. Orsaken heter tydligen a very big precold…eller cold, eller überförkylningen. Den kom helt utan förvarning.
På praktikfronten har det gått snabbt, lätt och nästan strålande i dag. Jag jobbade själv med affisch nummer två som syns här nedanför. En ganska enkel poster, efter en relativt enkel idé. Jävlahelvetesdatorpisssugsegskit har det bara låtit typ två gånger.
Det virtuella minnet har varit lågt i datorn och jag har blivit påmind om det ett hundratal gånger. Men nu ska den snart få vila.
Dagar när det går såhär bra tänker jag: jag skulle kunna jobba med det här.
Dagar när det går åt helvete, dvs. nästan alla andra dagar, undrar jag mest varför jag ens startade Photoshop/InDesign, varför jag inbillade mig att jag skulle kunna fatta nåt av det här.
Det är en obalanserad kurva.
En bönsallad. En skimrande, gnistrande bönsallad som motvikt till pizzan i går.
Rödlök i skivor och svarta bönor, citron, tomat, vitlöksklyfta. Spiskummin. Chilipulver och majsolja. Sen fem skivor stekt halloumi. Citronsaft på, salt gnisslar i munnen, salt mot surt.
Vissa dagar klarar jag den där nyttighetskvoten. Då känner jag mig helt nöjd över det, har ätit gröt och banan och ägg till frukost och soppa till lunch. En GI-balanserad middag. Så fint, så fint.
Sen vissa dagar blir det den där pizzan och då faller allt.
De säger undvik socker så slipper du svamp, dra ner på kolhydraterna du blir friskast i världens och smal blir du också.
Men om kolhydraterna bara finns där överallt då? Om man bara dras till den där fina, ljusa pastan och de där feta skivorna formfranska?
Ibland blir jag nockad av Tobleronen i affären, men för det mesta klarar jag mig från godislängtan. Fastän det står en skål men lakrits på bordet där borta är jag är inte ens sugen, godiset har ingen dragningskraft på mig.
Men kolhydraterna, jag klarar dem inte. Jag har ingen motståndskraft.
Jag drömmer ibland om ljus spaghetti med buljong i en skål. Spaghetti. I en skål. Med buljong. På natten.
Efter en hel dag av kreativa utsvävningar kräver magen nåt med mycket fett i sig. Nåt blaffigt. Nåt som svamppizza med massa kebabsås.
Diskbänken å sin sida kräver att inte få bli belastad med mera disk.
Det är så, när jag fastnar så fastnar jag. När jag vill jobba så gör jag det. Det blev en del svordomar över photoshopfunktioner och ganska mycket dunkande på datorn, men nu har vi alla fall gjort en affisch. I morrn ska vi(jag?) göra en till.
Dagens notering: Viner hand ITC = snyggt, målarpensligt typsnitt.
Att ringa till Könspol. Att ringa till Könspol och säga att man har fått en remiss, och fråga hur det går egentligen. Nervösa svettningar. En AnnaLisaKlaraLenaIngaBirgitta som svarar.
Sen har man plötsligt fått en tid hos kuratorn på Sex-sam.
Man har fått det för att det är nödvändigt nu, en möjlig lösning på saker. Efter nästan två år av undersökningar med vresande ben, svampmedicinkurer, sekretprov. Efter nästan två år av försök att fixa bort, ordna till, definiera var problemet sitter, var det kommer från.
Man vet att man behöver skriva, prata, andas om det här, men man vet också att man inte förmår sig göra det just nu, att det inte finns tillräckligt med distans.
Det är en del ont och det är en massa skämmas som inte riktigt vill formulera sig i munnen. Sånt man lärt sig att det finns där då och då.
Det där Sätramordet är en sjuk grej som inte direkt markerar Gävle som nåt positivt på kartan.
I går även i Expressen och Linda Skugge tycker i sin blogg att det är en perfekt deckarsynopsis. Och ja, visst är det? Läskigt perfekt. Läskig grej i läskiga läskiga Sätra. Min gamla hemstadsdel. Där jag levde och pluggade under två år. Därifrån jag har mina första och kanske viktigaste minnen av den här staden.
Förort? Nä, Sätra är ingen förort. Det bara ger känslan av en sån ibland.
Å ena sidan Sätra med sina grönområden, sina många cykelbanor, sina massiva villadistrikt där husen inte är exakt likadana, bara nästan. Sätra med sina ängar där oändligt många barnröster hörts på oändligt många språk, i stunder under rosa och ibland vita himlar. Sätra med sitt centrum där det finns ICA Kvantum, Postservice och ATG såväl som Skomakeriet, Sätracaféet och Guns tyger.
Å andra sidan. Sätra med betongklumparna, pistolskottsljuden, polisbilarna som patrullerar, studentghettot där ingen betalar tv-avgiften och rödabalkonghusen där det står kundvagnar från Willys parkerade utanför varje hus.
Å andra sidan Sätra med sitt Sätramord.
Alla städer har ett Sätra. Vissa har flera. Gävles Sätra är nog ganska snällt i jämförelse med många andras. Men det är alltid Sätra med sitt dåliga rykte.
Tjo. Nu har vi kommit igång med praktiken på/för Polstiernan. Jag och Sara jobbar hemifrån och ska göra två affischer tills på onsdag som ska vara reklam för den här diktsamlingen. Har suttit på förmiddagen och skissat på hur det ska se ut. Nu behöver vi bara bilder som vi ska använda sen kan vi köra igång. Är helt sugen på att börja och känner hur det kreativa syret flödar i…ehm, artärerna(Visst är det artärerna som är fyllda med syre?).
Personlig fotofundering: stillastående naturbilder med tråkiga motiv. Gråa och regniga. Motiv som ett överfyllt dike bredvid en åker, en väg med kala träd eller en brygga i en regnig sjö. Prettopoesiinspiration, som människor skulle kunna kalla det. Människor som inte är jag.
Kanske införskaffa i förstoringar till vardagsrummet och hallen?
Det är alltså blått, liksom klumpar av modellera, avhuggna huvuden av Barbapappor (om ni minns programmet). Fågelviruset. En stor färgbild på förstasidan av dagens DN. Jag har inte vågat öppna tidningen och kolla på resten av bilderna än. Jag kommer naturligtvis göra det, jag kommer dras till det, helt säkert klarar jag inte att lämnas utanför.
Äcklad och fascinerad på samma gång stirrar jag på bilden där på framsidan för det är så det är, är man lite hobbyhypokondrisk kan man inte låta bli. Och sen när jag tänker på det – visst är det en ganska snygg bild? Kanske nåt att förstora upp till vardagsrumsväggen?
Positiv notering: Tack vare tidningsutdelningen har jag har nu fått en gratis DN varje söndag sen augusti. Är det det som kallas arbetsförmåner? Liksom att ja, vi kutar runt mitt i natten, bland mörka buskar och portar, hyggligt våldtäktsvänliga miljöer, men vi får i alla fall en gratis DN?
Apropå våldtäkter är det ganska mycket som förvirrar mig i debatten kring det. Som till exempel uttalanden av det här slaget: ”[...] det är få som bara dyker upp bakom ett träd.” (Bob Lindstam, polis, om våldtäktsmän i går i Aftonbladet).
Som i nästa sekund motsägs med svar på frågan om när man bör vara rädd: ”I mörka parker eller på ställen där någon kan gömma sig.” (Bob Lindstam, igen.)
Vänta, hur ska vi ha det här? Det var ju inte vanligt med såna som gömde sig bakom ett träd, men samtidigt bör man vara rädd i mörka parker? Där det finns träd och buskar att gömma sig bakom?
Om Lindstam menar att männen som gömmer sig bakom träden i den mörka parken är såna som har förföljt kvinnor från t.ex. krogen, och inte såna som ”bara dyker upp” och är helt okända för kvinnan, så kommer det inte fram särskilt tydligt i texten.
Sen säger Bo Lindstam att ”Nej, kvinnor ska inte ge efter[…]” när Aftonbladet frågar om kvinnor ska anpassa sina liv efter våldtäktsmän.
Samtidigt bör vi vara rädda.
Men är inte rädslan det som begränsar oss? Det som gör att vi ger efter?
Jag får det inte att gå ihop nånstans.
