Och jag sitter i Vällingby och spotifyar Depeche Mode, har vaknat klockan 6.20 av ett utlandssamtal på min mobil, har redan gått en runda i Råckstas villakvarter och solen skiiiner. Och jag är ledig. Övertrött, men ledig. Och det är Valborg. Var tredje svensk tonåring kommer att supa sig full i kväll och Björn Ranelid ska prata in våren på Skansen. Och jag ska promenera på Götgatan.
Så var det med det alltså. Det var ungefär som jag kände på mig, vilket inte är helt positivt. Känner hur blä-känslan stiger i magen och som alltid när man får veta nåt man helst inte vill veta: lätt hunger, fysisk trötthet.
Det största just nu är dock: att de åker. Gråten i mellangärdet. Det sista av Nicaragua som lämnar mina fingrar, ögon och försvinner bort. Kanske för alltid. Jag vet inte. Hoppas inte.
...jag har jobbat hela dan, trots att det är en ledig dag. Jag har skrivit analys, jag har översatt, jag har planerat en middag och handlat mat, jag har gjort en fotopresentation. Som om det inte vore nog måste jag nu även fylla i en satans utvärdering på hundra sidor. Borde jag inte få rast nu eller?
Det gick framåt och det gick åt helvete. Jag hade en intervju säkrad till ett jobb som verkade nästan perfekt. Det var inte för svårt, men ändå inte för tråkigt, och utmärkt för mig vad det verkade.Man skulle växa sig in i de kreativa uppgifterna, skriva och webbuppdatera och allt tycktes mycket lovande.
Sen ställdes hela skiten in! ”Tjästen indragen”, som det så fint heter. Ingen intervju, inget jobb, ingen solig framtid i Stockholm. Åtminstone inte på ett tag. Inte förrän jag börjat om från början med jobb, ansökningar, kurser.
Och annars? Ja. Våra nicaraguaner åker på onsdag.Nu går de runt här hemma och skramlar med sina pengar, vill väga sina väskor och är nervösa. Tre månader har gått sen den där gången när de kom mitt i natten från Arlanda. Stelfrusna, livrädda,nyfikna. Och vi som kramade och tog på dem, som att de inte var riktiga, som i helt fel miljö, och jag som tassade runt i pyjamasen och sa nu ska vi tända alla husets eldar åt er.
Sen nu: ni åker snart, hur känns det? Frågar vi.
De älskar det, längtar sitt land och sin mat och alla sina familias.
Själv vet jag inte. Är för inriktad på allt annat. På att det ska ta slut i kollektivet, att skaffa mig en tillvaro, att läsa. Och göra allt det där som vi fyller dagarna med här: arbetet, tidningsanalysen.
Sista veckan har för övrigt varit vigd åt det stora skoldiscos. Dag och natt har vi jobbat ihjäl oss för att anordna ett socialt rättvisedisco i gammal herderlig skol-anda med mat och popcorn, chokladbollar och eurodisco och allt. Plus fotoutställningar. Plus modevisning.
Och så håller livet på.
Nu precis: sömn och reparerande av hjärnceller.
Och från lördagen. Lite försent.
Det som var en sån strålande lördag. Trots kylan.
För kallt var det, då när jag snubblade fram i Stockholm mot kulturhuset för att ha möte med det där extrajobbet som jag snart ska börja. Jag förbannade mig att jag bara hade vårjackan, inga vantar och endast kalla strumpbyxor på benen. Och blåsten blåste så mycket att det regnade vatten från den stora fontänen utanför, och när jag kom fram var kulturhuset inte öppet, men jag mötte de okända människorna från extrajobbet utanför och vi gick till ett varmt fik i närheten och då var det ändå en strålande lördag. Och söta var de, sådär lite blygsamma fast intresserade, en bibliotekarie var det och en del andra. Det var fint i största allmänhet.
På den strålande lördagen sprang jag sen runt på drottninggatan och gjorde mina ärenden, och trots att det var stressigt gick allt så bra. Jag framkallade mina foton, jag köpte telefonkort och fast jag nästan åkte fel med tunnelbanan när jag skulle tillbaka och ta tåget var det en strålande lördag. Jag såg framtiden, mina nya sammanhang, söndagar i solen på söder, ännu mera häng med läkarstudenter; allt det braiga. Allt var bara utmärkt…tills jag missade det förbaskade tåget tillbaka.
Och ett missat tåg i Stockholm när man bor i en by på landet betyder att man inte kan ta sig hem hela vägen på en lördag. Det betyder att man måste bli hämtad nånstans med bil. Att man måste vänta flera timmar i Stockholm, äta på max för sina sista pengar, åka tåget till Gävle, och vänta ännu flera timmar. Promenera i Boulognern och på stortorget och stirra på människor som fryser i filtar på Brända bockens uteservering, spendera den sista timman med alkisarna på stationen innan bussen mot skogen äntligen går.
Det som var en strålande lördag kändes inte längre så strålande. Men ändå, det var också en lördag.
Äntligen kom den förbannade mensen. Och jag kunde pusta ut. Inte gravid på fel plats vid fel tillfälle och med fel person(?). Bra där. Inte för att risken var övervägande stor, men ändå.
Och jag åker till Sthlm på nån sorts jobbmöte. Och tillbaka. Och sen ska vi till Arlanda. Och möjligen på intervju. Och London, kanske London också.
Med underlig bröstvärk, solsken, jobbpepp. Kanske skriva poesi. Klassisk nica-frukost. Kanelte.
Och koma stavas inte "kåma" jag vet. Det var en tillfällig störning. Sorry. Inte för att jag skriver allt annat korrekt heller. Inte för att det spelar nån roll.
Nån sorts pollen i närbild
Det var längesen jag hade påsklov i traditionell mening, men nu verkar det äntligen ske.
Det finns dock (nästan) inget påskpynt i hela huset, eftersom föräldrarna är bortresta till solig ö och firar 60-årsdag. Det här finns: sol, snöfria vägar, lugn och ro, mycket mat i kylen.
Ser bra ut för en veckas uppvilning och framtidsplanerande.
Tyvärr kan jag inte visa er bilder på påsken eftersom jag glömt min usb-sladd uppe i byn. Därför får ni stå ut med en lånad bild på påskliljor.
Nu ska jag gå och laga nån sorts maträtt med kräftstjärtar...
...det som aldrig nånsin tidagare har hänt, trots åratal av studentresande från studiestad till föräldrar, från föräldrar till storstad till studentstad. Ja! Jag klev på fel tåg när jag skulle från Gävle i dag. Ofattbart, men sant.
Konduktör: (tittar på biljett)
Jag:?
Konduktör:(tar upp mobil och bläddrar lite i den)
Jag:?
Konduktör: (tittar på biljett...lääänge)
Jag:!
Konduktör: du har klivit på fel tåg du!
Jag: va?!
Nog för att allting löste sig. Nog för att jag kunde hoppa av i Sandviken och sen hoppa på rätt tåg, men ändå. Gävle station- skärpning! Man kan inte ha två jävla tåg som går via Örebro vid nästan samma tidpunkt utan att skylta ordentligt med det. Liksom. Det är uteslutet.
Övrigt: bra dag i Gävle. Sol, besök på polishuset - supretrevlig polischef. Sushilunch. Trevligt besök på kvinnojouren. Mycket sol, nästan ingen snö söder om Örebro. Jag är själv nu. Nu ska jag vara introvert litegrann.
