Röst

Och ibland får du höra hans röst genom hörlurarna när du sitter på bussen och då blir du lätt generad. Tänk om nån ser dig, tänk om nån hör dig. Tänk om han skulle komma här och komma på dig som den lilla flicka du faktiskt är, beundrande och lyssnande på honom.

Men sen tänker du att äsch. Vafan. Så du skickar honom ett meddelande och skriver det:

det är så fint att höra din röst

Och det är det. Varje dag kan du ha hans röst när dig, genom hörlurarna och ända in i hjärtat och när du tänker på det blir du glad, stolt och lugn. Och du tänker att det finns en framtid i det här, ändå.

Tisdag, juni

Sen har det gått en månad, ja nästan två - och det har ännu inte gått åt helvete. Fast du håller andan varje dag förstås. Fast du tror att du nog ska gå sönder när det här tar slut.

Ni har haft olika stunder. Det har varit en vår som gått över i kylig sommar. Du har gått vägen förbi tunnelbanan till hans lägenhet massor av gånger, gått förbi änderna där i gräset, känt syrenerna knoppas och blomma och gått förbi dem och tänkt att nu är de snart förbi.

Ni har suttit tysta i en soffa och känt en spänning. Ja, ni har haft olika stunder, både oroliga och mindre oroliga. Du har snubblat över hans tröskel och tappat en sko och skrattat så du börjat gråta och sen gråtit lite på riktigt. Ni har gått längs vattnet igen. Ni har gått upp på en klippa och han har hållit dig i handen och ni har suttit där som nån sorts par. Ni har skrattat och tramsat i oändlighet.

 Det har pågått och fortgått. Men du undrar fortfarande hur länge det ska.