Bra dagar, förutom ett. Jag har munsår. Bleeding lips. Vet inte var det kommer från men det är svårbehandlat. Läpparna spricker, det är svårt att le ordentligt, jag går omkring med salva i giporna och kladdar. Vinden blåser frenetiskt mot kladdet. Regnet faller hårt över natten...
Och så vidare.
En dag, vilken som helst, kommer det snö över Brynäs.
Det här är bra dagar. Det här är såna med Suede i hörlurarna som ekar under järnvägsbron, som vibrerar mot vattnet när jag går hem från teatern. När teatern är stram tystnad i väntan på utbrott och man tänker på små ord och små rörelser kontra små skillnader. När man förstår precis det som syns men inte kan uttala det.
Böcker klättrar mot taket i hyllan inne på folkteatern dessa dagar och utmed böckerna klättrar en stege. Små ljus brinner, kring kinderna börjar håret krypa elektriskt och utanför blinkar en polisbil iväg och lämnar en man med rullator kvar på gatan. Det här är bra dagar, men inte för alla.
Men trots regnet och allt. Även fast regnet blandar sig till snö och löven trillar torra, trots det är det bra dagar för mig. Nu är jag på väg, det vågar jag tro på. Jag har fått flera chanser nu. Nån måste bli nåt. Nån måste vilja ha mig.
Jag vill gärna gå och ha fler söndagseftermiddagar som den nedan, när jag testade den nya pocketkameran. Nu har jag snart allt; ny kamera, ny dator, gammal älskare…
Fattas bara nytt jobb, ny bostad, ny stad.
Gamla stan gör sig bra i oktober när ljuset faller på. Det blir drömskt, det blir att falla tillbaka massor av årtionden. Vissa gator är helt tomma, inluddade i luft och dis som sjuder mellan husen, tills det dyker upp en grupp japaner klädda i högteknologi och påminner om vilken tid det egentligen är.
Det är bra med söndagar. Människors ärenden blir annorlunda, takten förändras, andningen lättar i lungorna litegrann. Man tar sig tid att göra saker. Sitta på restauranger och bara glo ut genom fönstret på byggnadsställningarna. Gå på Slussplan och mata fåglarna ändå till skymningen. Sånt vill jag ha. Jag vill se mer av sånt, när en hel stad slappnar av.
Jag stannade till måndagen. När jag vaknade var söndagen mer än försvunnen och det regnade mot rutorna i förorten nånstans nordväst om city. Jag hade en till intervju att gå på. Det är liksom rutin nu, jag orkar inte ens tänka på det innan vad jag ska säga. Vet att jag ändå inte säger det jag tänkt. Ibland funkar det ändå. Jag kläcker ur mig nåt bra, nåt som låter moget. Andra gånger står det helt stilla och jag måste ta en sekund och försöka se fundersam ut. Slutligen kommer det en klyscha eller två och jag grämer mig i dagar efteråt för att jag kläckt ur mig nåt så dumt.
Hem genom regnet med x2000. Nu är det höstlov. Nu är det fantastiskt skönt att kunna ägna en hel förmiddag åt att installera nya laptopen, eller sortera papper i några timmar utan att känna att det gör nåt. Utan att jag slösar på min dyrbara tid.
Brev från Landstinget:
Du har nyligen tagit ett cellprov och provet var NORMALT.
Ja! Jag är normal. Detta firas med varma mackor och popcorn.
Cancer finns annars i släkten och kommer troligen drabba mig ändå förr eller senare. Förhoppningsvis senare.
Jag har också:
*hämtat ut ny dator, fått armar som spaghetti.
*klippt mig hos en gubbfrisör.
*köpt mössa som ser ut som en champinjon på huvudet.
*arbetat utan mat i magen.
Jag tänker att det är underligt, allt detta man hittar på för att motsätta sig samkönade äktenskap. Tänker: hur orkar man? Hur orkar människor som till synes har alla rättigheter i världen, eller åtminstone har det betydligt lättare än de flesta homosexuella, hur orkar de ägna så mycket energi åt att försöka begränsa rättigheterna för andra?
Det finns inte många argument som håller, eller som känns rimliga. Jag tänker speciellt på detta med barnafödande. Tänker att äktenskapet som fortplantningsinstitution känns mycket märklig, mycket stenålders. Vad är det egentligen som säger att vi måste fortplanta oss i så stora skalor som möjligt? Vad är det som säger att alla heterosexuella som gifter sig per automatik är fertila, vill ha barn eller ens ligger med varandra överhuvudtaget? Borde vi kanske egentligen se till att bli med barn innan vi gifter oss för att försäkra oss om rättigheten att ingå ett korrekt äktenskap?
Vidare. Jag tänker på naturligheten. De som hävdar det onaturliga i att två människor av samma kön gifter sig, eller kanske snarare det naturliga att två av olika gör det.
Vad och hur mycket av det vi gör är egentligen ”naturligt”? Vad är onaturligt? Vad är det som bestämmer naturligheten?
Jag menar allt vi gör, alla vägar vi bygger, alla datorer vi knappar på, alla barn vi adopterar, alla p-piller vi stoppar i våra munnar, alla vattenkranar vi spolar i, alla cancertumörer vi opererar bort och tuttar vi opererar dit, alla läppar som målas, alla stugor som snickras och så vidare. Allt är skapat av oss, av människor(och i förlängningen också av Gud, om man är troende). Varför skulle det då vara ”onaturligt”? Vem och vad avgör var gränsen går för hur vi ska leva i modern tid?
Jag tänker igen. Det är underligt att man orkar stämpla andra när det är så oklart vilken stämpel man borde ha själv.
Detta sagt och undrat med största respekt och vördnad inför andra människors tro och övertygelser, förstås. Jag har bara svårt att förstå.
(Tilläggas bör att jag mest funderar ur ett moraliskt/filosofiskt perspektiv, snarare än religiöst.)
I dag på svensklektionen. Jag har fått i uppgift att gå igenom ordklasser och då specifikt substantiv som man kan sätta både en och ett framför.
Jag: det kan heta antingen ett finger eller en finger.
Elev: …näää, ett finger säger man annars låter det som att man är dum i hövve.
Jag: jo man kan säga en finger. I bestämd form blir det den fingern.
Elever: nääääe det gårjunte.
Jag: jooo.
Annan elev: ahmen i Västergötland där säger man fingern det är ju dialekt liksom.
Jag: Jaaa! Just det.
Funderar en stund. Det har aldrig slagit mig att det kunde låta dumt. Fingern är ju som rikssvenska för mig. Man säger fingern...eller fingret, båda funkar. Men på Gävlemål är det tydligen kinesiska.
Jag lyckas göra det man inte får göra. Jag kommer för sent till en anställningsintervju. Den här gången är det varken på grund av tidsoptimism eller allmän slarvighet, det är bara otur.
Jag kliver av tunnelbanan vid Tekniska högskolan i god tid innan. Kanske 30 minuter. Solen skiner, luften är klar, studenterna kvittrar kring byggnaderna…allt det där. Det ska ta ungefär fem minuter till kontoret och enligt eniro såg det verkligen lätt ut att hitta. Så lätt att jag inte ens skrivit ut nån karta, utan bara ritat lite slarvigt hur man går i min violetta anteckningsbok. Det borde vara stora skyltar tänker jag, det borde finnas pilar. Jag går lugnt omkring och lyssnar på mexikaner och japaner som skrattar och cyklar och flaxar mellan studentkårer och bokhandlar. Tror det ska vara lätt men det är det inte.
Det är ultrasvårt. Tio minuter kvar, och jag står utanför ett hus där det är en skylt med bemanningsföretagts namn, men det är fel gata, helt fel gata och jag är allmänt förvirrad. I panik måste jag ringa konsultchefen och fråga och verka vimsig.
Hon säger du går så och så, och ja, det låter ju lätt. Då är jag där om ett par minuter säger jag och lägger på. Och jag går tillbaka och går förbi borggårdar och byggnader och in i en park och…ja.
Det kanske känns igen? Jag har gått fel förr. Dock inte när jag ska på anställningsintervju. Jag måste ringa igen och gå medan hon förklarar. Det visar sig att det ligger inne på högskolans område och skylten är inte stor, den är liten, man kan missa den, det kan man. Till slut är jag där. Tio minuter för sent, med andan i halsen. Blir fotad och ombedd att slå mig ner. Bredvid mig sitter en slipskille med grå kostym och dricker vatten och ler.
Intervjun? Klurig. Typiska kluriga frågor som bemanningsmänniskor ställer. Ni vet säkert. Jag har ingen aaaning om hur det gick. Kanske sumpade jag allt från början. Kanske inte.
Det är ett bemanningsföretag jag ska på intervju hos härnäst och nervositeten börjar redan sätta sina spår i bakhuvudet. Bemanningsmänniskor är hårda, inbillar jag mig. Bemanningsmänniskor ställer svåra frågor som man måste svara rätt på. Bemanningsmänniskor fyller i svaren på ett papper, kryssar i alternativ och blir det fel alternativ är man körd och har ingen möjlighet att rätta till sig. Det är i alla fall vad jag inbillar mig.
Kanske har jag fel. De har ju trots allt ringt upp mig, de har erkänt att jag finns, och bara det visar ju på nån sorts godhet, eller hur?
Hursomhelst. Den svåraste intervjufrågan all times är: vilka är dina dåliga sidor?
För vad svarar man på den? Vad vill de höra? Jag vet aldrig vad de vill höra. Hoppas alltid de ska glömma just den frågan. Säger alltid fel saker. Kommer plötsligt på hur många negativa sidor som helst, som jag naturligtvis är medveten om och jojo jag jobbar naturligtvis på dem. Intervjuaren tycker sen att jag är nån sorts självkritiskt neggopeggo som inte kan slappna av, nånsin. Nog för att jag är självkritisk, men inte så till den milda grad som det kan framstå vid ett första intervjuintryck.
Alternativet är att svara nåt klyschigt i stil med jag VILL för mycket, och bli genomskådad direkt och möjligen uppfattad som personen utan självinsikt.
Så jag undrar: vad svarar man när de frågar om de dåliga sidorna? Vad brukar ni svara?
Nånting händer. Jag sov tio timmar i natt, i går nio. Jag är ständig seg och stel, kroppen drar ihop sig, det värker i armar och axlar och bröst. Trodde ett tag det var graviditet, men sen kom jag på: det är nog hösten. Den förbereder för vintern. Undrar om det egentligen är meningen att vi ska sova ett par månader nu?
Herr Madison vill att jag ska göra en sån där utmaning. Visserligen har jag gjort denna två gånger förut(tror jag), men jag gör den igen lite snabbt, bara för att vara snäll.
Jag garanter inte att det inte är sånt ni har läst förut.
Sju sanningar om mig:
1) När jag blir glad över nåt springer jag runt och skuttar överallt i lägenheten.
2) Jag är en slarvmaja när det gäller mycket, men inte när det kommer till att rätta till gardinerna.
3) När jag behöver tänka har jag två alternativ: antingen att ta en promenad eller att ställa mig vid spegeln och klämma pormaskar.
4) Om jag ser sunkig ut och inte orkar sminka mig brukar jag ta på mig glasögonen när jag går ut, för att ”cover up”.
5) Jag tror på ödet.
6) Jag kan inte se på tv utan att äta eller dricka samtidigt.
7) När jag var liten hade jag eksem över hela kroppen.
Jag äter en rotfruktssoppa med mycket persilja och en klick aioli och det känns så närande. Som nånting folk äter i filmer för att tillfriskna från influensa. Utanför stormar det. Det är en kall nordanvind när jag går från ICA och himlen har blivit aprikosgul när stammarna sträcker sig, halv svarta, i horisonten.
Plötsligt har det lättat. Jag satt vid datorn och tvingade mig att skicka in ansökningar. Fyllde håglöst i CV på bemanningssajter och tänkte det här är kanske mitt hundrade jobb jag söker eller mer. Drack kaffe för att hålla uppe ögonen och pillade in choklad för att lura hjärnan att det var nåt roligt jag höll på och så ringde telefonen. Nu ska jag på intervju igen, mönstret är brutet. Jag kan få mer än två intervjuer om året och även om jag inte får jobbet så är det en förändring. Det känns ljusare.
Min nya dator är försenad. Finns inte i lager, och innan den kommer vill jag inte installera en massa program och påbörja projekt som jag tänkt påbörja. Min nuvarande dator tar fem minuter på sig att starta. Om man har tur. Har man otur måste den startas om igen, och igen...
Lägg sen till att nuvarande datorn är seg som en traktor på en landsväg och man förstår varför allt i mitt liv verkar skjuta upp sig. Möjligen kan det också ha att göra med att jag är en allmänt seg person, men den möjligheten är nog liten, tror jag?
Sen ”alla” började hänga på Facebook har det blivit lite dödare i den här bloggvärlden. Jag vet inte, kanske har det inget samband alls, kanske är det bara så det har hänt på min lista.
Emellertid fattar jag det inte alls för det ju inte som att blogg och Facebook är samma sak. Visst är det roligt att läsa vänners bloggar och hålla sig uppdaterad med deras liv, men det var ju inte därför jag skapade bloggen. Det var för att hålla igång det dagliga skrivandet, för att kunna tänka att nog trots allt vågar spy ur sig grejer på löpande band och att varje ord inte måste vara så jäkla perfekt. Så, blogg och facebook är två olika saker, två olika behov. Och det är egentligen perfekt som det är nu med bloggen. Inte för många läsare, inte för stor press. Jag vågar skriva dåligt, det är som det ska vara.
Året är 1995 och det är nog på hösten. Den tidiga hösten 1995 lyssnar jag på trackslistan en lördagseftermiddag när det plötsligt kommer en snutt av en grupp med det underliga namnet Kent. Jag får inte med hela låten, den bryts av P3:s viskande signatur och TjicketiKaj. Jag spolar tillbaka, sätter in kassetten i freestylen och lyssnar. Där är det nån som heter Jocke Berg som sjunger om att han inte vill vara rädd. Jag vill inte vara rädd, varför måste jag vara rädd? Somliga vet att dom är starkare än andra. Somliga älskar att slå sönder en vit tandrad.
Jag tror jag fattar, men ändå inte. Och jag skriver dit ”Kent” bland alla namnen på grupper som jag har klottrade på utsidan skolalmanackan. Almanackan, den svarta. Svartmålad med musik på, grupper som lyser upp mörkret. Jag går ut med freestylen. Det börjar bli mörkt och kallt, det är slutet av september och hösten kommer tidigt det här året. Jag går mellan gärden, mellan gråa grässtrån och svarta ekar och det lyser, stjärnklart. Stjärnorna ackompanjeras av en och en halv minut Kent. Ständigt tillbakaspolad. Jag vill inte vara rädd…jag tror att människor gör så av gammal vana.
Och det vill jag ju inte. Vara rädd. Jag lyssnar på Kent på kvällen innan jag somnar och på morgonen innan jag springer till skolbussen och när det dunkar i bröstet och jag sätter i ett säte inte långt från de hemskaste killarna och tänker hela tiden jag vill inte vara rädd. Jag tror att människor gör så av gammal vana.
Det är som det brukar; nånting läker, men det är inte alltid det mest storslagna kultur som gör det. Hösten 95 blev en inspelad snutt på ett kassettband märkt "blandade låtar" min tröst. Även om Kent aldrig var bland de största av mina kärlekar räddade de ändå bussresor. Fem år efter början var Kent fortfarande en tröst. Fjortonåriga kompisar till brorsan samlade skivorna på hög och stirrade i taket till Hagnesta Hill.
Nu har det gått över tio år och Tillbaka till Samtiden ska linda in alla fjortishjärtan med sorgsen sammet så de överlever vintern. Det vore fint om det funkade igen.
Jag får höra att det låter som att jag är kär, fast det inte ens var min mening att få det att låta så. Jag fångar små lyckliga stunder, det är allt. Kär inkluderar för mig en framtid och ett planerande där man vill ha den andra instoppad och närvarande in till benmärgen och nära inpå hjärnbarken och man kan inte tänka sig andra alternativ, men det kan jag. Det kan vi, och det har vi kommit överens om. Vi har våra stunder bara. När det både kan låta och se ut. Men de stunderna är inte eviga.
Tjugosju och en halv timmas sömn, åttahundra spänn tåg, tretton timmars resor upp och ner, och en spårvagn. Det är siffrorna från den här helgen. Den som gjorde mig gott, som gav mig miljöombyte och en molande värk i höger skinka.
Den tog slut fort. Men jag behöver byta miljö ibland. Behöver det, som i att resa bort. Inte som i att jag behöver byta arbetsplats var och varannan dag för det gör jag inte.
Jag tänker att när jag flyttar till Stockholm ska jag ta t-banan överallt, till okända förorter och promenera där bara för att få miljöombyte. Det kommer bli utmärkt.
Och jag och Herr Madison pratade om ett projekt som gick ut på att fota alla torg i alla förorter i hela huvudstan, och göra ett collage av det. Kanske dags att genomföra det också. När jag flyttar. Om jag flyttar…
Det blir en helg av ihophafsanden och ogenomtänkta resor. I morgon ska jag på dop i Götet och på förmiddagen släntrade jag därför ner på stan för att inhandla present. När jag stod vid disken i guldsmedsaffären och presenten skulle slås in kom plötsligt frågan:
”Är det en flicka eller pojke?”
Jag stannade upp, tänkte efter. Konfunderad. Varför frågade hon det?
Sen kom svaret. Det skulle naturligtvis snöras in med rosa snöre, eftersom det var en flicka. Könen ska tydligen bestämmas av färger till och med på snören till paket. Jag travade genast till pappershandeln och köpte ett blått kort med en boll på för att kompensera.
"Allting av värde i livet händer i förbigående, medan man är upptagen med att syssla med annat. Om man vill något för mycket, om man gör upp planer för hur något kommer att ske är det garanterat aldrig just så det sker. Först när man slutat göra upp planer för något, har detta något en rimlig chans att inträffa."
Så skriver Marcus Birro i sin Diktskola. Jag vet inte om det stämmer, men det känns ändå, nånstans, lite tröstande.
Alltså.
Satsa inte allt på ett kort, då riskerar du att bli besviken. Livet är det som händer medan du är upptagen med annat.
Och jag ska sluta drömma så mycket. Försöka.
Jag börjar gråta för nåt jag inte borde gråta för. Det är inte jag som ska vara sårad, det är han. Jag sa nåt dumt, jag vet inte varför. Jag gör så. Inte för att jag börjar gråta jämt och ständigt, med alla människor, men för att jag vågar det inför honom. Jag vill gå. Muttrar att jag kanske ska åka hem nu. Klockan halv ett på natten, i mörkret. Går bort till ryggsäcken och mosar i kläder. Går tillbaka och sitter i hans knä. Med fötterna åt ena hållet och huvudet mot hans axel. Jag ser på hans tröja, blöta fläckar har bildats i olika storlekar. Suckar. Ser mig själv utifrån som en liten flicka i en förälders knä. Måste resa mig. Måste gå och sätta mig och ta en klunk av vinet. Det är så man gör när man är vuxen.
Jag borstar tänderna och går ut till det röda köket och klär av mig.
Ljus från andra sidan gårdens fönster och tv:ar speglas in, det är dunkelt och det kommer in vind. Jag klättrar upp till loftet och ser mig omkring på väggarna som han inrett, de är kala och mörka men ändå är de mer än bara färg. I de här väggarna sitter minnen.
Han kommer och lägger sig bredvid och smyger in armen under mitt huvud. Jag ligger och flyttar huvudets tyngd fram och tillbaka en stund, och småpratar. Vet inte vad vi säger, minns inte vad vi säger. Det spelar ingen roll vad vi säger. Han släcker lampan och vi fnissar tills orden har runnit ut i mumlande.
Vi sover länge och djupt. Ibland i mörkret vaknar jag, vänder kroppen, ser konturerna av honom när han håller i sin kudde. Nånstans vid morgonen ligger jag bakom och tittar på hans rygg. Tittar på nacken. Kan inte låta bli att känna på huden där och neråt. Göra avtryck med fingrarna. Dra längs alla linjer.
Det plingar och dånar och tillfället; det tysta och knäppandet, upphör och övergår från stiltje till rörelse, från minnesbild till förbisvischande artighetsvardag och han hasar ner och svarar i telefonen. Jag följer med ner och går på toa. När jag kommer ut sitter han naken i soffan med benen på soffbordet och pratar i luren. Jag sätter mig bredvid, lägger benen på soffbordet. Han lägger på och så sitter vi där med benen på soffbordet, nakna och ler.
Det var sju månader sen sist nu. Staden ser likadan ut. Löv singlar snabbt ner åt vänster på Rådhusgatan och lurar närsynta ögon att det är snö. Herr Madison sitter i soffan i kalsongerna framför nyheterna. Vi dricker vin före maten och lagar saffransglass. Slickar smeten så hela munnarna blir kletiga. Tiden går. Allt är precis likadant.
Önskar jag hade fått min kamera nu. Utsikten från fönstret är som ett foto hämtat ur en engelsk 1800-talsroman. Jag måste promenera.
...att det är precis när man har tänkt sig att ge upp, som man ska fortsätta lite till för att lyckas.
Men hur orkar man?
Jag är hemma och äter kanelbulle och lyssnar på Herr Lekman. Dricker lite chaite ibland. Min förkylningssjuka verkar aldrig vilja utveckla sig fullt ut, det är störigt.
Handlade bulle i Sveriges kanske minst serviceinriktade närbutik. Eller förlåt. Men det är faktiskt förvånansvärt många bakom disken därinne som ofta ser genuint plågade ut när det dyker upp en kund. Vi kan ta sura killen som exempel. Han är 25-30 nånting. Ser ut som en regular guy. Brunt kontklippt hår. Jeans. Vanlig vanlig vanlig. Men tyvärr verkar han sakna förmågan att le och vara artig.
Såhär kan det gå till vid ett inköp med honom bakom disken.
Sura killen står bakom disken och surar. När en kund kommer in i butiken ger han henne/honom en lång besvärad blick. Kunden går runt och handlar. Sura killen står kvar och ser besvärad ut. När kunden närmar sig kassan inser Sura killen hotet. Han kommer att bli tvungen att ta betalt. Katastrof!
Kunden lassar upp varorna på bandet.
Sura killen: suck!
Kunden: hej…
Sura killen: suuuuuck…heeej.
Suck. Stön. Suck. Stön.
Sura killen: femtiåtta och femti.
Kunden gräver i plånboken efter pengar. Hittar inga pengar. Plockar fram VISA-kortet.
Sura killen: SUCK!
Kunden försöker dra kortet genom kortläsaren men det funkar inte.
Sura killen: försök igen! Suck!
Kunden: okeeej.
Drar igen. Och igen.
Sura killen: suck!
Till slut fungerar det och köpet går igenom efter att kunden har slagit sin kod.
Sura killen: vill du ha kvittot?
Kunden: nej tack det behövs inte.
Sura killen: suck!
Saknaden efter Lisbeth Salander har nu lagt sig, såhär några dagar efter att läst ut Stieg Larssons tredje och sista(?) bok. Luftslottet som sprängdes är ju som bekant en 700 sidor tjock bibel och borde egentligen vara en plåga för händer och armar… a pain in the hands, ungefär.
Men det är den inte. Aldrig har det gått så lätt att plöja en så tunglyft bok, och eftersom hösten är läsandets årstid drog jag till med en ny beställning från Adlibris av bara farten.
Bäst att bunkra upp inför vintern, tänkte jag och klickade hem den där C. Rydberg-boken som det pratade om i kommentarerna här nedanför, en ny Joyce Carol Oates och lite annat smått och gott. Torde vara tillräckligt med verklighetsflykt för att jag ska överleva den här gnällperioden ett tag till.
För övrigt har jag värk i hals, svank och huvud. I morgon är jag hemma framför datorn och under täcket.
Jag antar att det betyder att man är frustrerad när man ständigt drömmer att man hånglar på nätterna. Nattdrömmarna är mer fyllda av hångeltankar än dagarna, för på dagarna är det mest ångest och ångest och hur- ska- det- gå- för- mig- i- livet- tankar.
Till råga på allt drömmer jag att hånglar med folk jag inte är speciellt tänd på. Ibland okända personer, men även kändisar som har fastnat nånstans, men som jag sällan eller aldrig skulle kunna tänka mig att hångla/ligga med i verkligheten.
Exempel på kändisar som jag har drömt att jag hånglat med på sistone: Fredrik Virtanen, Idol-Knut, Tom i Desperate Housewives.
Jag fattar ärligen inte vad det är för fel på mig. Men jag fattar att jag måste avhjälpa det.
Det börjar kännas lite tjatigt här nu jag vet. Som att jag måste upprepa mig för er för att jag tror att mitt liv ska ändras genom orden. Det gör det såklart inte.
Jag kommer med nåt nytt snart, jag lovar.
Det var i mars senast jag åkte hem till dig. Det var ganska mycket en evighet sen. En hel sommar sen och ett halvårs blogg sen. Definitivt ett antal gråt- och tandgnisslande eller fnissande fåniga samtal sen.
Det känns fånigt att säga, men jag tycker mycket om den känslan av förväntan som fanns då. Känslan av nytt och omtumlande. Att vara mitt i en händelse. Om ni fattar.
Jag söker hela tiden efter den känslan nu, väntar på att den ska kännas att nu, att trots att livet mest består av lokalbussar och eftermiddagar i sängen med deckare är jag ändå mitt uppe i nåt viktigt. Men den infinner sig aldrig. Jag letar hela tiden, går på promenad och gräver i alla hörn efter nåt som ska vända upp och ner på allt men det finns inte. Det händer inte.
Det är inte heller så att jag inte försökt få saker att hända. Men det största problemet är nog just den längtan efter omvälvelse som paralyserar mig och hindrar mig från att göra små saker. Den är förödande och den jagar mig i allt jag gör. När jag sitter hemma och ska skriva, när jag åker buss till nåt jobb och glor ut genom fönstret och när jag går på stan och får mig att morra inombords åt alla vettlösa typer som omger mig.
Samtidigt vill jag ha ro. Jag längtar efter händelser, men på samma gång efter lugn. Vet att det är vad som brukar hända när vi träffas. Då finns det inte tid att längta bort, eller efter nåt annat. Då måste all fokus vara där och då för att inte närvaron ska rinna ut i sanden. Det är stillastående för en stund då, och det är på ett bra sätt.
