Köpte Stieg Larssons andra bok.
Kunde inte låta bli.
Blir möjligtvis en helg med sena nätter under täcket och ficklampan riktad mot garderoben för att avslöja eventuella mördare och våldtäktsmän.
Dagens inköp: Stieg Larsson, strumpbyxor och munkar.
Fin kombination.
Åkte in i Stockholm med dunkande hjärta, värkande kropp. Jag är ju förtjust som ett litet barn i att rulla in på centralen. Förälskad i att upptäcka skillnaderna; sekelskifteshus till byggnadsställningar till vattenströmningar. Höjder och leder, räls och rörelse.
Så med både mensvärk och spänningar i huvudet och i total ickefokus tog jag t-banan ut till förorten för den där intervjun. På vägen stannade tåget på grund av sjukdomsfall på tåget framför, och jag satt med bilder av självmorsdhoppare som skyfflades undan från spåret för att allt skulle kunna sättas i gungning igen. Jag kom fram en kvart för tidigt och 45 minuter senare var det klart. Det gick bra tror jag. Det känns bra. Men känslor kan ljuga så jag vågar inte hoppas. Måste fortsätta framåt.
Nattens dyningar har en fadd smak. Som att jag ständigt är torr i munnen och benen inte längre vill räta ut sig. Det känns som en underlig slump alltihop. Bara några dagar innan jag ska på intervju för ett jobb som i allra högsta grad har anknytning till kyrkan läser jag en bok om seriemördare som har tolkat bibeltexter ordagrant och mördade kvinnor enligt samma mönster.
Slumpen leder också till att jag stannar uppe och studerar det som faktiskt står i de där skrifterna och kallsvettas ganska mycket över det. Bibeln är ingen trevlig bok i många avseenden. Som tur är känns det som att mycket av bibeltexterna ligger rätt långt bort från det som svenska kyrkan står för i dag. Och jag är generellt sett positivt inställd. Jag är ingen religiös fanatiker, men jag är, vad ska man säga, religiöst öppensinnad. Dessutom verkar jobbet lite för roligt för att jag bara ska dissa det.
En planerad kväll i sängen med Herr Stieg Larsson och hans män som hatar kvinnor blev till barrunda och panikfylla. Det är alltså en sån fylla som bara råkar bli eftersom man från början inte känner av alkoholen nåt och därför fortsätter bälja i sig, i tron att den inte tar.
Det gjorde det naturligtvis. Det slog. En kombination av uttråkning och nervositet fick mig att öppna munnen och släppa ut tramsande som man bara släpper ut när man är full. Vakterna som frågade hur gamla vi var, och jag som bestämt påpekade att jag minsann är 25 jag kommer in överallt jag är tjufem jag är gammal hörnidet?
Envist upprepande, slängar av längtan efter att få gå hem ibland, evigt malande inne i huvudet: hata människor hatar den här låten älskar den här låten ingen är snygg här åh alla är snygga.
Och nu värker kroppen och jag vet inte vad jag gjort. Jag har legat med Stieg i sängen hela dagen och läst och läst, försökt sträcka musklerna, hinkat i mig två flaskor festis och hört det skvalpa i magen.
På onsdag är det intervju, jag måste skärpa mig.
Miniserien om trafficking som går på trean får mig att känna en extra gång på ytterdörrens handtag. Får mig att tända de där ljusen igen, att dra en filt över axlarna, stå och se ut mot gatan i vetskapen att inget händer därute. Det är kompakt tyst, som det första man märker när man återvänder till Sverige; man tänker det här rena tysta landet. Undermedvetet; det här rena tysta trygga landet. Fast man nästan skäms lite över tanken och nöjdheten i hur trygg man är.
Inte för att trafficking inte existerar i Sverige, utan för att man tänker att man är lyckligt odrabbad. Det är tacksamt att göra tv om, det skapar en besatthet. Som med mord. Man vill bara sätta åt den jäveln som gör allt det hemska. Man kollar sig fördärvad, och efteråt finns bara en stor tveksamhet till mänskligheten. Det är då man drar åt sig filten.
Viljan att flytta tar så mycket energi att tanken på att inte utmattar mig totalt. Jag nämner inget annat nu för tiden tycker jag.
Fokus på det man vill, på sånt som kanske betyder, försvinner bland förvirrat sökande efter lägenheter som jag ännu inte vet om har jag råd att flytta till, bland resignerat jobbsökande. I nio av tio platsannonser låter det som om de vill ha nån annan än mig. Jag är rädd att jag behöver det här jobbet som jag har chans på väldigt mycket.
Det här är ett numera ett hål. Här har jag stoppat in mig, men vill helst inte se vad som finns utanför. Vill inte tänka tanken på att börja lärarvikariera igen. Inte för att det är så hemskt när man väl gör det, men för att det är ett evigt flackande, för att man aldrig still på samma plats. När mannen från vikarieförmedlingen ringer låter han ofta stressad och besvärad. När jag kommer till skolorna vet inte alltid folk om att jag ska komma. Det är rörigt, det regnar ofta, jag minns det som att det är väldigt grått, det är ungar som garvar ihåligt så det ljuder som tinnitus in i öronen på en. Det är en miljö som är svår att etablera sig i om man inte får tid att lära känna människorna.
Det är svårt att hitta lugnet. Plockar upp en bok, lägger mig i tillrätta i soffan. Tänder ljus för att känna att jag faktiskt har ett hem, du har ett hem för guds skull. Men det är det som finns utanför hemmet jag inte trivs med.
Jag har provat byxor i affär för första gången på säkert ett år. Mycket obehaglig upplevelse. Jag mår inte bra i provhytter. I början av mitt bloggande skrev jag en del om obehagliga provrumsupplevelser, men nu var det så längesen att jag nästan hade glömt hur fullkomligt ångestframkallande det faktiskt kan vara.
För är det inte fel på världen så säg, om det på ett bord enbart ligger strechjeans som är storlek 24 och 25 i midjan? För er som inte vet; ingen människa över 17 har så smal midja, och framför allt inte så smala höfter, jag säger INGEN. Och är det inte ännu mer fel när jag som har ett "normalt" BMI måste ha storlek 42 och storlek 44 är den största för just den modellen? Är det inte dags att ändra om bland storlekarna då kanske?
Det finns två underliga saker med arbetsförmedlingen i den här stan.
Den första: man har en ”personlig” handläggare som figurerar som text längst upp i högra hörnet på breven de skickar ut, men man får aldrig träffa denna handläggare. Man vet inte ens hur hon ser ut.
Den andra: när man väl befinner sig på AF och vill ställa sig i kö för att få hjälp med nåt, får man inte ta en nummerlapp själv. Detta måste de anställda göra. Varje ärende tar sen cirka en halvtimma och hälften av dem som fått en lapp går innan det blir deras tur. Den andra halvan betjänas efter stängningsdags klockan tre.
Jag var på AF i en och en halv timma i dag för att ställa några frågor och för att få dem att betala resan till min intervju nästa vecka. På en träbänk satt jag och dinglade med benen, kollade ömsom på klockan, ömsom på nummerräknaren. Det var ingen positiv stämning därinne. Eller, det var ingen stämning alls. Det var suckande, stirrande och ihåliga sms-läten gång på gång. Det var ingen plats att öka självförtroendet på, åtminstone inte i dag. Innan det blev min tur, vid sisådär fem över tre, hann jag tänka på hur mycket jag absolut inte vill jobba där.
En positiv notering dock: resan blev betald och i morgon ska jag dit hämta upp biljetterna.
Jag lever inte i en värld där folk dricker vin på eftermiddagen. Mina föräldrar dricker vin på kvällen. Fredag, lördag och på semestern. På eftermiddagen dricker man kaffe. Punkt.
Jag vet inte om det säger nåt om min familj eller möjligen om ursprung(att jag är från landet och sånt).
Men bjuds det tackar jag inte nej. Jag levde kontinentalt en gång, med sangrían runt hörnet och vanorna är inte svåra att ta upp igen.
Så. Vin klockan fyra.
Nu grillning.
Skrev ett långt inlägg om jobbet som jag ska på intervju för, men vågade inte posta.
Inbillar mig att det är dålig karma att göra det.
Mycket snack och liten verkstad.
Sen får hon inget jobb.
Under ett år har jag sökt jobb från och till i perioder.
Hittills har jag varit på tre intervjuer, varav en inte ens var en riktig intervju utan mer som ett möte. På två av intervjuerna fick jag inte jobbet. På den tredje, som alltså inte var nån riktig(det fanns inga andra sökande, det var ingen utannonserad tjänst), fick jag lärarvik som har hållt mig vid liv under våren.
Jag vågar inte riktigt hoppas på att det ska gå bra nu. Konkurrens verkar inte vara min grej.
Det händer att du säger att jag är sötast i världen. Jag minns det, men det försvinner. Det händer att du tycker jag är sötast när jag fnissar mycket. Jag hinner tänka att det är såna tillfällen när inga störningar når hjärnbarken, när den bara mjuknar. Allt är en aura av outsägligt fnissande.
Jag lever i ett hus med bullar. Det finns mat instoppad i gömmor, i frysen och jag går och äter. Tar en kopp te och en italiensk kaka och återvänder till datorn för att fundera. Jag får vara ifred för det mesta. Om dagarna står huset tomt och tittar på mig och på nätterna knäpper det. Slätten är svart när man tittar ut och tyst, för alla lastbilar har slutat köra och gräsklipparna slutat ljuda och när man koncentrerar sig hörs tassar från döda katter. Ibland hör man tåget.
Varje natt drömmer jag om tunnelbanan. Jag är på en plats, ska ta mig till en annan och för att komma fram måste jag ta tunnelbanan. Inget annat färdsätt går. Jag är fixerad vid tunnelbanan. När jag var i London för några år sen blev jag också helt uppslukad. Satt med linjekartan och studerade riktningarna, färgerna, försökte studera in vad alla stationerna hette. Var de låg…
Tunnelbanan i Stockholm har jag alltid hatat fram tills nu. Har hatat framför allt bristen på utsikt. Hur deprimerad jag blev det ständiga rusandet. Nervösa nervösa steg, hur man aldrig verkade ta sig tid att andas. Jag förmodade att man skulle sluta se saker om man inkluderade tunnelbanan i sitt leverne.
Det är kanske för att jag börjar tröttna på staden som jag bestämmer mig för att fly. För att ute i trädgården sitter det fånar med gitarr och fast de egentligen nog inte är så mycket annorlunda än jag, är de fånar. Det är för att jag börjat tröttna, för att jag är trött.
Jag går och får min årliga dos stadsfest. Går och ser allt stå på samma ställe som tidigare. Langos-vagnen thaimat-tältet, varje centimeter gatsten med människor. En ny ful grej dock: stånden med foppatofflor. Vad ska man säga, vad säger jag? Lunchar med M och stoppar i mig den årliga dosen festivalmat. Det är som julafton. En langos och en belgisk våffla med choklad. Sen är mättnad och tröttnad instoppade i benen. Jag går hem och sover på våfflan och i magen skvalpar flottar av friterat bröd.
I morgon tar jag tåget till annan ort.
Det går inte att dricka i te i augustivärme, det är en mycket dålig idé. Man blir varm bara av att sitta. Man måste duscha kallvatten i alla veck. Skulle behöva en deo till huden mellan tuttarna. Skulle behöva en tröja med inbyggt fläktsystem. Man kan inte laga varm mat. Man måste steka saker i bikini. På gården spelas det gitarr. På gården är det ett himla liv. De grekiska gubbarna har flytt fältet. I dag började cityfesten.
Jag skrev ju det, att jag var på väg bort. Nu är jag det ännu mer. Han åkte i morses och lämnade mig med ännu mer tomhet inför den här staden än förut. Jag har sett alla platserna nu, jag har gått på alla kajerna.
Vi gick runt i den 25-gradiga augustikvällen och han knäppte kort åt mig på sånt jag ville ha, återskapade en del av bilderna som försvann när datorn kraschade för ett tag sen. Det blev hus, mer hus och en och annan flyktig ögonblicksfångad himmelsvy.
Senare på kvällen frågade han om jag ville höra låten. Jag blev förvånad, hade nästan glömt bort att den fanns, men sa att det ville jag, såklart. Han letade upp den och jag lade mig i soffan för att höra. Jag vet inte vad jag hade väntat mig egentligen, kanske hade jag inte väntat mig så mycket, men när den kom, kom det tårar. Det där är min sång, handlar om mig, om en speciell känsla speciellt tillfälle. Men lika mycket handlar den ju om den här platsen.
Min stadsdel; en snart avslutad stadsdel i en oavslutad sång. Det finns nånting i det som svider.
Ögonlocken tynger och huden bränner av sol. Kanske sommarens varmaste dag i dag. Kanske den sista riktigt fina i den här stan. Vi tog oss i väg, promenerade 45 minuter till ån och spenderade dagen där, på en nästan avskild lugn strand. Solen som smälte på ryggarna, näckrosor som darrade i vattnet, trollsländor över huvudena och bara lugn. Vi stannade tills träden började skugga oss, och när vi kom ut på vägen igen var det som att blinka fram en annan verklighet. En tråkigare, såklart.
Jag har musikerkarln på besök och vi äter blåbärsmuffins, dricker vin och går på långa upptäcktsfärder för att hitta den perfekta avskilda badplatsen. I dag: tre timmars letande efter solen och en liten gräsfläck utmed vattnet.
Till vår stora besvikelse upptäckte vi att stora delar av Gävles närmsta kuststräcka består av asfalt och idel asfalt. Detta till trots lyckades jag ändå krångla mig i vattnet vid en av kajerna, medan musikerkarln stannade uppe på det torra av ren feghet.
I oktober förra året skickade du mig en blandskiva. Det står märkt på den, månad och år. Det var musik att lyssna på när snön faller sa du, det var "tänka och fundera till"-musik.
Det var slutet av oktober 2006, jag var ensammare än på länge och du hade skickat mig en skiva.
Allt var så nytt.
Lägenheten ny, ny och behövdes fyllas.
Jag satte upp röda gardiner, handlade rött till väggarna och ett skrangligt rödmålat bord. Röda blomkrukor. Försökte fylla.
Du hade skickat mig en skiva. Jag satte på den.
I varsin stad väntade vi på att snön skulle börja falla.
Vi väntade.
Rummet började fyllas.
Då var vi väl inte ens halvvägs till var vi är nu.
Inte för att jag vet var vi är, egentligen. Vad vi är.
Jag vet att det snart är ett år sen du skickade mig den där skivan. Snart är det oktober igen.
Då vill jag vara på väg härifrån.
