Det börjar regna nånstans vid Örebro. Örebro – Kumla – regn. Sen Hallsberg; södra Sveriges mest välbesökta men minst sedda järnvägskorsnings. Alla har bytt tåg i Hallsberg, ändå vet ingen vad som finns där.
Sen skog igen innan industrierna. Sen har regnet bildad en fuktig dimma mot skogen som ramar in gärdena. Sen bromsar vi innan vi hunnit upptäcka att skogen försvunnit.
Jag har svårt att ställa in siktet. Går och tänker att allt bara ska hända, det ska gå en sommar och så pang; det är som en film. Jag halkar in på nåt. Vi halkar in på nåt. Råkar hamna nånstans bara sådär. Med varandra eller utan.
Vi hade gemensamma drömmar. Kanske inte uttalade, men de låg i luften under våra telefonsamtal, de låg i skämten, skratten, nyfikenheten. Det fanns nåt outtalat från båda håll när vi gjorde saker i hoppfullhet. De fanns i Stenebergsparken, i solen nånstans vid Storsjön när isen smälte, de fanns vid det där bordet på Matildas en gång. Fanns, men nu känns de utsuddade.
I en lagerlokal på en av Brynäs bakgator ligger en stor okänd loppis. Stora loppisar är ju inte alltid lika med kvalitet, men ökar definitivt chansen att fynda. Således- extra nöjda eftersom den här bara var nåt vi råkade snubbla över – gick jag och C därifrån med varsin gammal skitig kasse med grejer. I min fanns en silvrig italiensk pastaburk och en schyst brun skinnväska.
Jag trodde aldrig att Stockholm kunde vara såhär tyst. Tyst-tyst tystnad med endast lite morgonfåglar finns bara på landet, hemma på Västgötaschlätten eller i en stuga i Norrbotten. Tänker jag medan vi går hem.
Vi missade visst sista tunnelbanan. Jag var i och för sig inte speciellt medveten om det, hade för många halva drinkglas i magen, för många ord att fylleupprepa och för lite grepp om tidens gång. Hur som helst velade jag och S runt som blinda hönor i morgonljuset. Hade väl nästan gett upp när det plötsligt- ur inget – dök upp en buss mot Farsta Strand. Precis lika plötsligt dök mitt sen tidigare försvunna busskort upp och vi hoppade på.
När vi hoppar av vet S inte riktigt var vi är. Eller, hon tror hon vet var vi är, men det gör hon inte visar det sig så vi går genom kvarter som verkar dödade av en farsot. Blåa små villor, 50-tal, tysta parkerade bilar, barn som kanske sover innanför de små rektangulära rutorna med stjärnrullgardiner, lindblom…eller blom i alla fall, fågelkvitter, solen varken uppe eller nere. Jag är hela tiden kissnödig, känns hela tiden som jag vill sätta mig i första bästa häck och låta det strila. S säger hela tiden att vi snart är framme. Vi är inte nyktra, vi går, flamsar. Jag hinner tänka det här borde varit midsommarnatten men det är det inte.
*
Och nu: ett sånt där helgreferat.
Midsommarafton
Jag är en bakteriehärd, jag är en bacillhärd. Jag kan knappt prata, jag måste snyta mig hela tiden och när jag gör det låter jag som en elefant. Utrustar mig ändå med halstabletter, nässpray och alvedon och tar tåget först till huvudstan och sen vidare ut mot Åkersberga.
Vi kommer ganska sent. Dricker vin och hallondrink. Får god grillmat och ännu godare efterrätt med vit chokladmousse och björnbär i. Vi spelar kubb och allt är väldigt lugnt. Jag dricker whiskey för att döda halsbacillerna men de överlever.
Midsommardagen
Halsen är värre än nånsin när jag vaknar på J:s soffa. Det regnar. Vi äter lång frukost. Sen promenerar vi mot havet. Vägen är full av sniglar med läskigt stora hus. Jag, S och A får skjuts in till stan. Jag och S svullar på Max och åker sen hem till S i Tallkrogen. Vi halvsover middag och slummern avbryts av telefonen ett par gånger.
Klockan nio anländer J, vi korkar upp rosévin och eldar några popcorn i micron. Vi har planerat indieutgång, men hamnar i stället på Blue moon bar så småningom. Väl där kommenterar tyskar min nässpray, vi känner oss malplacerade, J blir nästan bortrövad, jag får drinkar av en flygtekniker och S råkar ge bort sitt telefonnummer till en ovanligt efterhängsen alban. Sen missar vi sista tunnelbanan.
Söndag
Hosta, huvudvärk, hosta, magvärk, snor. Bakislunch på String med S och L och jag sprider baciller överallt. Sitter i solen och glor. Äter sen glass i en söderpark innan tåget går hem.
Det är en vacker dag!
Nu ska förkylningen stävjas med nässpray, alvedon, halstabletter och massor av varmt te. Sen ska disken diskas, tuttarna tvättas och tånaglarna målas. Sen sticker jag till Stockholm.
Glad midsommar på er!
Puss och kram.
Det här är inte en av de dagarna då man vill drabbas av kroppsslitande förkylning. Inte när man vet att virus skapar ett lock av sjuka som gör en så oförmögen att ta sig för det man tänkt ta sig för. Genom stan känns kroppen som feber, genom stan vill luggen flyga och lägga sig i svettiga ränder i pannan. Genom stan, in på systemet som är det sista stället på jorden man vill vistas på. Genom stan, där man inte orkar le eller ens orkar tänka att blickar från gubbar skulle betyda att man är snygg. Lägg av föfan, alla vet ju att jag inte. Inte i dag.
Oh dear. Mitt hem och min fritid förfaller så fort jag jobbar heltid. När man dessutom jobbar heltid med gråtskrikande barn och inte är van vid det, tar det på krafterna.
Jag skjuter hela tiden upp disken, tvätten, novellprojektet, jobbsökandet till dagar då jag ska orka mer. Problemet är att dessa dagar kanske inte kommer. Dessa dagar vill jag vara ledig. Resa bort, läsa bok, äta en halvliter Häagen Dazs, ligga på filtar och hångla eller anteckna i en lila anteckningsbok.
Visserligen kan jag stundtals sukta efter att få vara ifred. Jag kan drömma om att sitta tragglande med administration i ett kontorslandskap; om lunchmöten och eftermiddagar att längta bort på, att få jobba med den kreativa hjärnhalvan avstängd så att man orkar vara tillräckligt kreativ på fritiden för att nå målen – som i slutändan är just ett kreativt arbete. Ord och bild och analyser.
För hur det än är går hjärnan, i alla fall min, alltid på högvarv när man ska försöka förstå exakt vilka behov en tvååring har, eller hur man ska bete sig för att högstadiekids inte ska vara överdjävliga mot en. Allt min kreativitet riktas mot andra, åtminstone i nuläget.
Efter falskt ölande med känningar i händer går jag. Det är en hinna av rhodedendrondoft runt mig, som falsk lycka som tillfälligheter gjort att två glas vin borrat sig rakt in i hjärnhinnan och slukat medvetandet. Det är därför jag går som jag går, det är därför det finns en liten area runt mig som det är ok att röra sig mot men som inte får utomskridas, för då syns mitt tillstånd.
Ibland känns det som att det är dags att ge upp den här stan. I helgen gjorde jag ett seriöst försök att socialisera med mina grannar på en traditionsenlig fest här ute på gården. Ett försök slutade lite halvdant.
och-redan-känner-alla-bord. De enda som inte kände nån annan var jag och en grekisk gubbe. Resten av outesider-befolkningen höll sig blygt inomhus i sina krypin.
Och så ett kapitel om tvivel och rädslor i samband med relationer.
För att jag läser i en kommentar i en grannblogg att tvivlet skulle vara det största tecknet på att nånting är fel. Att man då, så fort man tvivlar och är rädd, ständigt skulle låta rädslan vinna. Man ska alltså ge upp, och det finns inte mycket som jag tycker kunde vara mera fel.
Det är nån som ibland är lika rädd som du själv, eller kanske rädd för andra saker.
Den är nån som har haft mycket kärleksont eller som kanske förlorat föräldrarna i en bilolycka.
Den är nån som ena dagen får ett toppjobb och dagen efter super sig full av ångest.
Den är nån som har snuskiga sexfantasier.
Den är nån som är underbar ena dagen, men kanske lite tråkigt mesig nästan.
Den är nån som har ett ljuvligt skratt.
Den är nån som bor i samma lägenhet i tretton år men helt plötsligt bestämmer sig för att flytta.
Den är nån som alltid drömt om att skaffa barn men är barnlös, eller den är nån som aldrig sett vitsen med detsamma men ändå är världens bästa förälder.
Tvivel är inte alltid ett tecken på att nåt är fel. Snarare ett tecken på att man lever och tänker. Det är genom tvivlet man ska komma fram till en sorts insikt. Kanske inser man till slut hur bra man egentligen har det. Eller hur bra man skulle vilja ha det.
Jag har tänkt mig att beställa en kamera. Har tänkt att jag saknar att ha tillgång till en så mycket, att jag vill fota små saker i vardagen. Brynäsbacken i skymningen och folk som grillar på min innergård, sånt. Och när jag eventuellt är på väg till Italien snart kommer jag verkligen behöva en.
Så ni fotomänniskor där ute. Finns den en halvskruttig, billig(under 1000-lappen) kamera som det går att ta hyfsade bilder med? Existerar sånt? Som vanligt är jag mer intresserad av det konstnärliga; miljö motiv färger, än av det rent tekniska. Teknisk är jag icke. Jag vet knappt vad jag har för märke på mobilen.
Tips mottages tacksamt. Jag är inte ute efter magnifika bilder just nu. Bara nåt som kan dokumentera min vardag med lite skärpa.
Okej, så jag är alltså ett fetto? Är det så ni vill ha det får det väl vara så.
För andra gången på två veckor har en person insinuerat att jag ser ut att vara gravid. På stället jag vickade på i dag smusslades det inte ens med det. Det var bara:
”Nämen är du graviiiid?”
”Nej.”
”Så du är alltså inte med barn?”
Tystnad.
”Nej.”
Evighetslång tystnad,sen övergång till annat samtalsämne.
Jag är inte överviktig på nåt sätt. Jag kan knappast seriöst kallas för fet. Jag har ökat några kilo och de har satt sig på magen, den liksom putar, och jag kan för fasen inte rå för att resten av kroppen ser ut som den gör. Svankig och smal i midjan.
Ja, jag kanske verkar vara gravid ibland. I vissa klänningar och efter vissa måltider, men varför är det så omöjligt att faktiskt frivilligt gå omkring och ha lite hull?
Det är som om det inte finns nåt val i den här stan. Antingen är man gravid eller så har man plankmage.
Överväger för en stund självsvält resten av helgen. Men sanningen att säga blir jag allt mer trött på idén om att hålla igen på matintaget när jag ändå är hyfsat nöjd med min kropp som den är. Jag menar: glass är gott, det finns bearnaisesås.
Låt mig få ha mitt fläsk ifred.
Vaknar med en molande känsla i magen och undrar om det här verkligen är bra.
Är det?
Man är så villig i sin desperation, man är så desperat när kroppen skriker när lusten flyger, man vet inte annat då.
När man längtar; längtar hela kroppen. Och när kroppen längtar är det oerhört svårt att avgöra vad som är bra och vad som är destruktivt.
Behöver jag det här? Vad gör jag mig själv för tjänst genom att tillåta mig att träffa dig?
Men igen. Det är den förbannade kåtheten och längtan efter närhet som ibland är större än allt. Större än att vara smart och förnuftig, och större än att kunna se in i framtiden och vad som gör mig gott. Jag har aldrig varit förnuftig. Det enda jag hoppas på nu är att det ska kännas ok när du åker.
Jag önskar dig det där. Det som jag vet att du uttrycker så fint, det var inget mindre än så jag ville ge.
Det som du kallar att komma hem, som jag tycker är att vara liten i det stora men ändå betydelsefull. Det som du kallar för dagen då himlarna trillar ner och som jag ser som alla små ögonblick tillsammans. Det som du skrev till mig att du förstod, att det berörde dig. Jag önskar dig inget mindre.
Jag är fortfarande inte helt säker på vad som gick fel, men jag vet kanske lite mer nu.
Jag vet, vi var på väg åt ett håll men störtade åt ett annat.
Jag vet, du älskade mitt skratt.
Jag vet, min röst från telefonluren fastnade i dig.
Jag vet, du skrev att jag var finast.
Jag vet, det värmde när jag skickade dig en julklapp, det räddade dig lite nånstans.
Jag vet, när du trodde du hade förlorat mig grät du hårdare än på länge, du var minst i världen i telefonen just då.
Allt det vet jag nu.
Jag vet att allt försvann också. Men jag vet inte när.
Jag blir överrumplad av Radiotjänst. En liten, tystpratande man i vitt hår, vit mustasch och skinnjacka. Tyst pratar han, på ett vänligt omfamnande sätt, som om han vore min kurator eller gynekolog.
”Men du förstår väl att du måste betala?”
Vad ska man säga?
Ja jag förstår, jag är en snäll och ordentlig samhällsmedborgare ända in i själen, jag lovar.
Kan inte vara snäsig ens mot Radiotjänst, hur mycket jag än skulle vilja. Det ingår inte i mitt offentliga beteende.
Jag får ett kvitto och inbetalningskort ska komma på posten. Tycker ändå innerst inne att den där avgiften ska betalas. Har bara inte kommit till skott ännu, med usel ekonomi och allt.
När jag har stängt dörren ser jag hur han ringer på hos grannen. Hon har unge på armen som skriker och hon ser sur ut.
”Jag har inte tid just nu” säger hon.
Sen smäller hon igen dörren och låser.
Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer som hon.
Nu, såhär tio år efteråt, har även jag läst de omskrivna sex-samtalen i Bon. Och det var minsann dyra pengar att lägga ut för att få känna sig nästan "normal", eller kanske snäll i sitt sexfantiserande. Åtminstone om man jämför. För övrigt var Gudrun Schyman det roligaste i alltihop.
Tillägg:
Självklart anser jag inte att det finns nåt sånt som "normalt" sex. Ändå går det ju inte att undgå funderingar på om man är just det när man läser det där samtalet.
Huset svettas sol. Det svettas inåt från stenväggarna, och när man kommer in här utifrån måste man stoppa huvudet under kranen och spola iskallt tills man fattar att man lever igen. Sen tar man på sig bikini och förbannas över påhittet att kvinnor inte tillåts gå med bar överkropp hur som helst.
Jag gick en tidig morgonpromenad och folk var så somriga. En inoljad gymkille hängde över stenmuren till kyrkan och solade bringan. I gräset på gården låg en japan med kamera. Människor gick med hundar. Det största felet var egentligen mina fötter som numera är så uppskavda att jag förmodligen inte kan ha skor på flera veckor.
Det enda jag vill göra är att sitta vid datorn och skriva långa ark med ord som ska hjälpa mig att klistra igen det upprivna. Men jag tvingar mig ut, har på den finaste klänningen och smink, försöker gå fast jag inte har minsta lust med människor.
Men var nånstans hjälper det mig att jag skulle vara begåvad och söt och ”en bra tjej” och allt det där? Jag vill inte vara ”en bra tjej”. Det vill ingen. ”Bra tjej” betyder att man är bra, men inte tillräckligt bra. ”Bra tjej” är värdelöst att vara. Jag vill inte det. Jag vill vara underbar.
Jag vaknar och det är åska. Måsarna utanför har förvandlats till kajor. Kajor skvallrar alltid om olycka. Brynäshimlen är grå och nu droppar det mot fönstret och jag är så nöjd över regnet.
Jag ligger i sängen på sidan och kylan kommer, sveper förbi klockradion som står på 05:21 och jag plockar upp ett linne från golvet, ett svettigt noppigt, men jag är utmattad. Behöver bara vila.
Genom magen kommer illamåendet igen. Inte av chock den här gången, men av ren smärta över att vara krossad.
Duger inte duger inte duger inte.
Varför är du inte kär? Varför? Vad gick fel? Vad är det för fel på mig? Vad är det jag inte kan ge dig?
Det här är mina frågor, de är banala, alla kan dem, de är inprogrammerade i oss.
De bygger inte direkt nån roman.
De är ett spår på en trasig skiva, de upprepas i ändlöshet precis som det där hjälpmeddelandet som den franska kvinnan i LOST sände ut. De är hjälplösa, de söker hela tiden ett ljud nån annanstans ifrån. Men inget kommer och det tystnar igen.
Det är så tyst att man till slut måste gå och sätta på en skiva med 60-talspop bara för att få höra nånting. Och även om det är den enda skivan man har så lyssnar man på den om och om igen. För man vill slippa frågorna.
Jag hade köpt jordgubbar. Jag var glad på väg hem från stan med rosévin, nytt linne och jordgubbarna. Det luktade bär upp genom plastpåsen, torgtjejen log mot mig, värmen sjöd över tegelplattorna. Folk satt på uteserveringar, folk satt överallt, det var människor, leenden, tjut och björklöv.
Medan löven fladdrade över marken, värmen förvandlades till väta utmed ryggraden och magen bara var mjukt lugn tog jag mobilen och skulle försäkra mig om att han kom i morgon.
Jag log när jag hörde honom, jag hörde han skrattade, han hörde mig, jag skulle bara kolla, biljetterna var beställda. Allt var lugnt. Sen pratade vi hela vägen hem, så som vi gör ibland. Vi la på när jag kom innanför dörren för att fortsätta samtalet vid datorn. Egentligen hade vi kanske inte så mycket att säga, det har vi inte alltid men vi pratar ändå, använder små ljud, korta kommentarer, pussar och kramar och vänligheter.
Det är små nyanser det handlar om. Avsaknaden av ett ord kan utlösa magknip och tysta sekunder kan få mig att fundera en hel eftermiddag. Jag vet inte vad som fick mig att ställa just den här frågan vid det här tillfället, den var inte särskilt viktig och inte särkilt oroligt undrad. Men den orsakade kaos.
Jag lyfte luren borta vid sängen, ville höra rösten igen, komma så nära en riktig diskussion det gick. I huvudet pockade en sorts värk som liksom låg och väntade bakom hörnet på att få tränga fram.
Jag ställde samma frågor igen som jag ställt så många gånger nu.
Han svarade samma.
Jag började gråta likadant.
Förstod inte riktigt svaren.
Förstår inte än.
Sen kom ilskan, svordomarna. Fans helvete fattar du inget!? Försvaret, såklart.
Luren åkte på. Och av. Och samma frågor igen, ekande in genom telefonledningen som bevis på mitt missnöje över hans svar.
Han skulle inte komma längre. Ville inte. Trodde det bara skulle bli dumt.
Jag bad. Jag var sådär som man helst av allt inte vill vara, men som man ändå är när man nyss har blivit djupt sårad.
För varje gång jag bad honom tjockades snoret i näsan, för varje gång blev det allt svårare att prata. För varje gång jag gjorde det ångrade jag det så mycket att jag var tvungen att be honom igen. Bara för att jävlas med mig själv.
Han kom inte. Bortkastade pengar, och till viss del ganska mycket bortkastad tid. Ensam med en miljard masochistiska frågor.
”Kan du inte komma?” sa jag, ”jag har köpt jordgubbar”. Men inte ens då ville han.
...och det måste väl ha varit kvinnor som sa det, mycket visa kvinnor, eller så var det helt enkelt SATC-Samantha i ett av sina klaraste ögonblick:
The only way to get over a man is to get under another one.
Och nej, jag är inte helt seriös när jag säger det. Såklart.
Det är så fint ibland att jobba med små människor, låt säga barn som är i fritidsåldern, och som får pyssla med vad de vill. Det kan faktiskt hända att man får sitta och bygga pappershus och rita kaniner och spela Monopol på arbetstid - det har aldrig hänt mig förr.
Det är fint också att vara i en grupp med ungar där blondinerna är i minoritet och där ingen bryr sig om ifall nån har huvudduk eller stora framtänder eller bor i en etta med åtta syskon och morföräldrar. Det är mycket fint och det var egentligen bara vad jag ville säga.
Min dator funkar igen och fast det här är Interet Explorer från forntiden och skärmupplösningen förstoringsglasstor är det ändå lugnt. Det är nåt som står och surrar där i hörnet och då kan allt återgå till det normala.
Nu till stan med jordgubbsdoft!
När jag letar i gömmorna efter den enda cd-rom-skivan som kan rädda min dator river jag upp damm och minnen.
Jag är inte särskilt ordningsam av mig. Den kan vara i källarförrådet, i botten på kartongen där jag slängde ner prylar från vårt gamla badrum. Den kan ligga begraven bland utslaget rouge och tomma hudlotionflaskor. Den kan lika gärna vara bortslängd.
Så jag måste vända upp och ner på allt, varsamt lyfta på gamla nummer av Vagabond, öppna mappar som är märkta ”jobb” och ”Spanien”.
Riva fram det förflutna ur lådorna med ett tunt lager fjunigt damm på sig.
Papper, vykort, kuvert.
Samtidigt inte kunna låta bli att försöka väja för bilder som selektivt strömmar ut från hjärnans bakre del.
Grattis Anna 20 år från morfar.
Det där sättet som min morfar hade, att alltid göra ordning kuvert med födelsedagspengarna i. De låg på hans skrivbord, placerade ovanför och bredvid varandra, med bläckpennans runda och snirklade bokstäver på.
Kan inte slänga dem.
God jul från oss.
God jul önskar Åsa.
God jul önskar Eva och Gösta.
Semesterhälsningar från Lissabon!
Här kommer några rader från oss på Korfu…
Jul – och semestervykorten är massproducerade, massnedskrivna, men de ligger i mina lådor, de är tänkta till mig. Kan inte slänga dem heller.
Till mitt hjärta.
Till älsklingen min…
Kan definitivt inte slänga. Måste kunna bli påmind om att nån har älskat mig. Nån ville vara med mig ”för alltid”.
Det var det där ”för alltid” som hela tiden fick mig att tveka. Sitta och hysterigråta mitt i vårstädningen, mitt i ljuset i sovrummet bredvid fönstret som vätte mot Frälsningsarmén.
Över nåt som inte skulle vara ”för alltid” längre.
I det gemensamma sovrummet.
Då.
Kan inte slänga. Inte ens sånt som inte längre är. Kan inte kasta Soliga hälsningar…, Tack för den här terminen…, eller Till Brynäs bästa tjej…
Är kanske rädd att det ska försvinna helt.
Och den försiktiga huden som jag inte vet om jag vill, eller som jag vill ibland men kanske mest för att jag vill att jag ska vilja det, eller för att det är varmt, för det är det snart, då vill jag ha det försiktigt, utan eftertanke men framför allt utan tanke på det som jag har tänkt ska kunna bli och utan tanke på att det jag tänkt ska kunna bli, kanske inte blir.
Dagen efter jag hade skrivit om min kroppsliga krasch, kraschade datorn. Ytterst lämpligt. Så jag sitter och snålsurfrar på bibblan och det är allt annat än bekvämt.
Blir utan dator minst ett par dagar och lär väl klättra på väggarna om det inte blir väldigt soligt och väldigt många doftande syréner ute i helgen.
Återkommer snart.
