Å andra sidan

Oh dear. Mitt hem och min fritid förfaller så fort jag jobbar heltid. När man dessutom jobbar heltid med gråtskrikande barn och inte är van vid det, tar det på krafterna.

Jag skjuter hela tiden upp disken, tvätten, novellprojektet, jobbsökandet till dagar då jag ska orka mer. Problemet är att dessa dagar kanske inte kommer. Dessa dagar vill jag vara ledig. Resa bort, läsa bok, äta en halvliter Häagen Dazs, ligga på filtar och hångla eller anteckna i en lila anteckningsbok.

Jag vet inte hur man frambringar mer ork, men jag tror att år av jobb med nåt som man egentligen inte är ämnad för, inte torde vara värt varken besväret eller pengarna. Jag vill inte hamna där.

Ändå, om jag var tvungen att välja, så skulle jag hellre vara malplacerad i ett arbete med människor i mängder av år än att jobba decennier vid nåt fabriksband. Enformigheten hade nog dödat mig.

Visserligen kan jag stundtals sukta efter att få vara ifred. Jag kan drömma om att sitta tragglande med administration i ett kontorslandskap; om lunchmöten och eftermiddagar att längta bort på, att få jobba med den kreativa hjärnhalvan avstängd så att man orkar vara tillräckligt kreativ på fritiden för att nå målen – som i slutändan är just ett kreativt arbete. Ord och bild och analyser.

För hur det än är går hjärnan, i alla fall min, alltid på högvarv när man ska försöka förstå exakt vilka behov en tvååring har, eller hur man ska bete sig för att högstadiekids inte ska vara överdjävliga mot en. Allt min kreativitet riktas mot andra, åtminstone i nuläget.

Surviving

Oj. Jag överlevde jag överlevde! Jag har arbetat! Shit. Och jag kommer få lön. Riktig lön, timlön, det var minsann inte i går.

Natten var ett elände av oroliga drömmar och vaknanden. Vända sig, titta i klockradion, rött rakt in i ögat som hela tiden rörde sig. Snabbare. Avlöstes av förtvivlade fantasier som min hjärna hade arbetat ihop. När klockan var strax efter sju var jag övertygad om att jag hade klarat mig från jobb i dag. Vände mig om och låg i halvslummer och då – då ringde det ur den blommiga luren.

Bara att hoppa upp. Koka te och slänga i sig müsli. Kladda över ringarna under ögonen, fem timmars sömn är tre timmar för lite för mig, på med lite rouge och kjol och kofta; lärarlooken. Sen trampa en massa kilometer med kalluften långt ner i halsen.

Det är svårt att vara sträng. Svårt att våga. Svårt att hitta ett mellanting mellan mesig och hysteriskt skällande. Går inte. Jag tar på mig svartbågade glasögonen och försöker spänna blicken i hormonynglingarna. Funkar inte riktigt.

Fast. Jag överlevde. Det är ingen främmande miljö jag är i. Alla är snälla och man får ta kaffe. Och nånstans är det ju faktiskt språk jag får syssla med ändå, trots att det inte var menat på det här sättet. Jag är nöjd för tillfället.