Å andra sidan

Oh dear. Mitt hem och min fritid förfaller så fort jag jobbar heltid. När man dessutom jobbar heltid med gråtskrikande barn och inte är van vid det, tar det på krafterna.

Jag skjuter hela tiden upp disken, tvätten, novellprojektet, jobbsökandet till dagar då jag ska orka mer. Problemet är att dessa dagar kanske inte kommer. Dessa dagar vill jag vara ledig. Resa bort, läsa bok, äta en halvliter Häagen Dazs, ligga på filtar och hångla eller anteckna i en lila anteckningsbok.

Jag vet inte hur man frambringar mer ork, men jag tror att år av jobb med nåt som man egentligen inte är ämnad för, inte torde vara värt varken besväret eller pengarna. Jag vill inte hamna där.

Ändå, om jag var tvungen att välja, så skulle jag hellre vara malplacerad i ett arbete med människor i mängder av år än att jobba decennier vid nåt fabriksband. Enformigheten hade nog dödat mig.

Visserligen kan jag stundtals sukta efter att få vara ifred. Jag kan drömma om att sitta tragglande med administration i ett kontorslandskap; om lunchmöten och eftermiddagar att längta bort på, att få jobba med den kreativa hjärnhalvan avstängd så att man orkar vara tillräckligt kreativ på fritiden för att nå målen – som i slutändan är just ett kreativt arbete. Ord och bild och analyser.

För hur det än är går hjärnan, i alla fall min, alltid på högvarv när man ska försöka förstå exakt vilka behov en tvååring har, eller hur man ska bete sig för att högstadiekids inte ska vara överdjävliga mot en. Allt min kreativitet riktas mot andra, åtminstone i nuläget.