Torsdagsnoteringar

Min kropp är i uppror just nu. Den ömmar och värker lite varstans och jag blir inte klok på var det egentligen gör ont och vad som kan vara orsaken till värken. När jag googlar får jag alla möjliga resultat från äggstockinflammation till dålig ergonomi på jobbet till foglossning. Varav det sista naturligtvis är helt uteslutet. Slutsats: googla inte sjukdomssymptom, det gör dig bara ännu sjukare än innan.

Möjligen blir allt bättre av vila, sömn och kaffe.

Samtidigt faller snön över Stockholm och människor är sura, så sura. Stressade stockholmskvinnor ringer till jobbet och vill bara komma heeem. Jag suckar och säger att jag inget kan göra. Tänker att jag inte är Gud, inte ens sierska, och inte SMHI heller. Vill också bara heeem, när allt kommer omkring.

Idag och imorgon: lediga dagar. Snö, mat, vin, teater.

I badkaret

Klockan är kvart över sju och hon håller på att somna i badkaret. Det varma vattnet är så varmt, kroppen utmattas och händerna flyter upp till ytan. Om hon blundar nu blir hon viktlös, flyter bort i vattnet, existerar nästan inte längre. Och då är allt som i de där filmerna där människor har tagit livet av sig eller blivit mördade och ligger i badkaret. Drunknade eller sönderskurna medan blodet och vätskor rinner ner i avloppet. Och då vill hon genast öppna ögonen igen.

Den långa räckan dagar, och nånting däremellan

Åh, januari. På mitt schema står det att det är en hel månad kvar tills jag har ledigt en hel sammanhängande helg nästa gång. Det kan inte vara rimligt. Det känns inte ens möjligt att se så långt in i framtiden, förbi alla dessa lördagar och söndagar när man måste stiga upp i mörkret medan alla andra ligger och fyllesover i sina sängar. Vad fan hjälper det om man får vara ledig flera veckodagar när man inte är ledig nåt alls på helgen, när alla andra är det?
Adjö liv.

Eller ja. Sen tänker jag att det får ordna sig. Januari är ändå mest tjurighet. Snömodd och blöta fötter, människor som väntar på lönen. Jag får byta bort nån av de där helgerna. Bita ihop. Tänka på slutet av februari, när schemat vänder.

Och tiden nu kännetecknas av en av dessa perioder av torka. Inga älskare, ingen kärlek, bara några ytterst få glas vin här och där innan det är dags att bryta upp och gå hem.

Jag är van vid torkaperioder, vet att de går över(Har till och med skrivit om dem förut---nånstans). Det svåra är att de är så oöverskådliga. Att det bara går och leva i etapper och inte se längre än fram till nästa ögonblick av ledighet. Den lilla stunden i badkaret med en bok, en tidig kväll med vännerna vid en bardisk, en snöig promenad en eftermiddag med musiken i lurarna. De är de, momenten emellan, jag måste leva för just nu.

...

Söndagsdeppigheten smyger sig på, tar sig in i lägenheten genom ventilationssystemen och susar över golvet, runt sängen. Lite bakis, lite småont i magen, några orosmoment som lurar runt hörnet gör att jag helst inte vill göra annat än krypa ner under täcket igen och ge upp för dagen.

Vaknade annars i ottan. Halv åtta visade siffrorna på mobilen, magen kurrade och munnen torr som sandpapper. Jag kröp upp och hämtade chipspåsen som låg i köket och bäddade ner mig igen med en bok och mosade in från påsen. Så får man göra när man är bakis.

Senare: promenad i Midsommarkransen. Lättade på trycket lite och fick mig nästan att le bland snöflingorna i eftermiddagen. Gick runt och drömde om att bo där. Där, mitt i en snötäckt söndag. Bland röda, gula husen med sina tinnar och torn. Stora fönster. Små kvarterspubar. Tanter som sakta rör sig med en spark i en nästan tom uppförsbacke. Snön som faller och lägger sig över halsduken. Människor åkte kälke! Eller pulka möjligtvis.

Att komma på sig själv med att önska att man hade gått där med nån. Inte nödvändigtvis nån speciell som man längtat efter. Bara nån. Nån att småle åt, som kunde se mina röda kinder och uppdragna mungipor. Att dela detaljer med en sån här söndag.

Men istället log jag åt tanten i backen. Åt musiken och den stängda kiosken i Svandammsparken. Det får räcka så.

Den obligatoriska årskrönikan

Januari

2009 börjar som inga andra år, i efterdyningarna från Nicaragua-tiden. Är förvirrad och frusen, upplever allt genom en hinna, som i den underliga filmen om Sverige, men är ändå ganska nöjd.

Februari

Skolan början igen och jag flyttar till kollektivet i skogen för att göra efterarbete. Bor i stort hus utan el med ett gäng nicaraguaner. Bär ved, planerar studiebesök, lagar storlunch och skriver lite lite analys om dagarna. Bakar kakor och fixar med datorer på kvällarna. Somnar alltid till ljudet av den sprakande kaminen, med raggsockor på fötterna. Livet i kollektivet blir allt mer insyltat för varje dag som går.

Mars

Nästan alla nicaraguaner drar iväg på praktik. Bor med S och L i stora huset. Försöker skriva analys, försöker söka jobb, skriva poesi, ha en fritid. Går på byns lokala gym ibland. Är huslig och bakar scones och gör egen buljong på kvällarna. Eldar massor i alla brasor. Åker till Stockholm några gånger och börjar drömma om ett annat, mer självständigt liv. Är dödligt trött på att vara i en liten grupp människor i en liten by med allt vad det innebär.

April

Plötsligt börjar det tjocka lagret vinter försvinna. Det kommer dagar av sol. Allt är stressigt. Skriver analys och förbereder temakväll. En solig aprilkväll har vi skoldisco. I slutet av månaden åker jag S till en stuga ännu mer ute på landet och skriver analys. Den siste åker vi till Arlanda och säger hejdå till nicaraguanerna. En bit av mitt liv försvinner bort i ett flygplan.

Maj

Kursen slutar en solig dag på en filt. Vi gråter inte så mycket, men nånstans ligger alltihopa och skvalpar i bakhuvudet. Det är slut nu alltså. Och så åker vi, packar våra rum i små lådor, mamma och pappa hämtar mig och vi åker till Schlätten. Åker till London och hänger på marknader med S och J.

Juni

Anmäler mig till arbetsförmedlingen. Bor hos föräldrarna och söker jobb, kurser och allt möjligt. Går massor av skogpromenader, redigerar poesi och längtar efter nåt annat.
Tackar nej till utbildning i Chile. Andas ut och sover mycket.

Juli

Söker mera jobb. Åker till Stockholm på jobbintervju. Har mer intervjuer per telefon. Inget går bra. Får studiestipendium. Går skogpromenader igen. Läser och pysslar. Säljer kläder.

Augusti

Drar till Köpenhamn med mamma och gillar staden. Åker lång tågresa genom hela Sverige upp till Stockholm och älskar landskapen på sommaren. Går på intervju för praktikplats på konstigt Östermalmsföretag. Dricker vin med ny, ung älskare och kollar solnedgången vid Observatorielunden. Åker hem och söker mer praktikplatser. Har en intervju med K på tidskriften. Får praktikplats. Går på pop-festival och är glad.

September

Börjar praktiken och allt är ljust och spännande. Letar bostad samtidigt. Åker och tittar på två lägenheter på samma dag och på kvällen tackar jag ja till den bästa. Är så spänd och glad och nervös för allt. En dag ringer de dessutom från ett rekryteringsföretag och vill kalla mig på intervju. Jag går dit men får inte jobbet.

Oktober

Har en underlig relation med unge älskaren. Sover i trång säng med läpparna mot en nacke nästan varje natt. Jobbar på tidskriften och försöker plugga lite ibland. Förbereder festival. Hänger med Harry Potter-killen. Hänger lite på Spraydate.

November

Festival på Dramaten i början av månaden, sen en dramatisk avtrappning av arbetslivet. Börjar vara hemma och försöka plugga/söka jobb fler dagar i veckan. Åker bara in till tidskriften lite då och då. Hänger en del på Tranan på fredagarna. Funderar på framtiden. Dejtar konstnärssnubbe med dreads.

December

Händelsernas månad! Blir kallad till anställningsintervju för kundtjänstjobb. Går dit utan större förhoppningar, men tre dagar senare är jag anställd. Blir kallad till två intervjuer för utlandsjobbs. Den ena tackar jag nej till och det andra jobbet får jag inte, kanske för att jag är osäker på om jag verkligen vill. Får reda på att jag kan bo kvar i lägenheten, men en vecka senare ringer hyresvärden och säger att det bara kan bli till februari. Har födelsedagsfest med glögg och kaka. Är med och fixar releasefest till tidskriften. Börjar nya jobbet med en tre veckors utbildning. Åker den deppiga bussen över Västerbron och halva stan, går i nya stadsdelar, dagarna är korta.

Och nu. Vi skriver den 6:e januari. Jag har fortfarande inte förstått att jul och nyår redan varit, att man ska skriva 10 i början på datumet, men det ger sig nog. Saker kommer att hända det här året också.