Söndag morgon, efter tidningarna.
Himlen är svagt violett.
Katterna parar sig.
Det är sex plusgrader i inglasningen.
En strålande dag såhär långt.
Nu; sova några timmar.
Sen drar jag till Uppsala och firar Valborg. Det blir säkert också strålande.
Litteraturvetenskap är nog inte min grej, trots allt. Jag gillar att läsa mycket, men för den sakens skull inte att "massläsa" utan att tänka mellan.
Eller jo. Jag kanske gillar att massläsa, men jag gillar inte att massläsa efter en bestämt lista.
Eller så gör jag det, men är bara jäkligt trött på det just nu.
Jag vill kunna sitta med mina böcker på ett tåg och äta choklad och liksom läsa några rader, stoppa in en chokladbit, titta ut genom fönstret och tänka, läsa lite till osv.
Jag vill gärna kunna andas mellan raderna.
*
Men jag hade bestämt att ingen skulle få vinna över mig. Ingen skulle få tro att jag inte kan.
Inte vågar.
Jag tänker inte låta nån tänka att jag är värdelös på det här.
Så jag kämpade.
I måndags; vid skolan redan vid tio för att läsa Den unge Werthers lidanden. Sex timmar bland sorlet och orden flödade in. Jag hade koncentration.
I tisdags; fastnade en stund på stan. Men jag tog mig dit. Smög in i det tysta rummet, krånglade upp benen under kjolen bekvämt, bet ihop, läste.
På lektionen under onsdagen hade jag saker att komma med.
Jag var inte stum.
Jag hade till och med upptäckt detaljer i boken som ingen annan hade lagt märke till.
Det var inte svårt alls.
Hittade på en skrynklig lapp i väskan följande rader:
(Vi)
Det smälter kyssar
mot det gråa gräset
Jag önskar så att jag kunde komma ihåg vad jag ville med det, så att jag kunde fortsätta. Förmodligen är det nåt som är antecknat under en tågresa.
Google är ju ändå fantastiskt. Till exempel kan man få reda på att Gävle var värsta Lill-Götet på 20-talet, om man får för sig att söka på "sjätte tvärgatan".
Jag tycker det är helt spännande.
Pormaskplåster är en sån där fånigt onödig produkt, som man enbart unnar sig för att känna den ultimata tillfälliga tillfredställelsen.
Man tittar sig i spegeln där hemma. Tittar lite närmare. Klämmer lite. Upptäcker att nä de har fortfarande inte försvunnit.
Och de är svarta. Svarta svarta svarta.
Och uuuää så smutsigt allting känns och hur kan jag ha så äcklig hy med svarta äckliga porer?
Så man bestämmer sig för att göra ett fåfängt försök till rening. Men man är för snål,(eller för feg) för att unna sig en ansiktsbehandling, så man traskar i stället in på första bästa HM och köper ett paket Soft clear-up strips.
Man vet att det bara kommer hjälpa ytterst temporärt. Och man vet att när stripsen är slut dröjer det inte länge förrän de svarta jävlarna(ursäkta) är tillbaka igen.
Men ändå. Så skönt det är när man drar av plåstret och ser de gula, nåltunna sakerna sitta där. Utdragna!
Man känner på nåt löjligt vis hur porerna andas.
Jo, jag har provat ansiktsmasker, jag har provat peeling, men sånt känns oftast som ännu mer bortkastade pengar. Dessutom har jag inte tålamod att hålla på med regelbunden användning 1-2 gånger i veckan och bla bla bla, när det ändå inte ger nåt synligt resultat.
Jag vill ha direkt tillfredställelse, jag vill se maskarna sitta där på pappret och jag vill kunna knyckla ihop det efteråt så att det känns som de dör därinne.
Att det sen inte funkar i längden spelar mindre roll.
I dag kom ett litet trevligt brev från Skatteverket:
Du är beviljad bidrag ur NN:s fond med 11 178 kr.
Tack tack tack!
Det är fjärde året i rad nu som jag får samma studie-stipendium.
Ibland, men bara ibland känns det som att det är värt att fortsätta plugga enkom för detta.
Varje gång jag googlar eller knuffsöker på ”röd klänning” kommer det upp meningar av typen: ”Kyla tar av en röd klänning...” och”…hon var klädd i genomskinlig, röd klänning och de härliga tuttarna syntes tydligt genom det tunna tyget…”
Till och med den översta träffen på Google är nån sorts porrsajt.
Vad är den hemliga länken här?
Jag menar: kvinnor-porrtexter-rött-klänningar. Varför detta och när började det?
Uppdatering: Varför just röda klänningar? För ingen porrnovell har väl nånsin innehållit "...och hon tog av sig den sexiga gröna klänningen..." Bara ordet grönt känns ju helt avtändande.
Så kommer vi till den där lördagen i april då alla tänker Ah men kolla vääädret. Det är nog dags för vårpromenad i Boulognerskogen.
Vi kommer till den lördagen då alla tänker Ah men kolla vädret. Det är nog dags för en fika på nån snajdig uteservering.
I Gävle existerar dock i princip bara ett café där det går att sitta ute i solen och le och känna sig vårig.
Och. Problem, problem. Det Enda Caféet är ständigt översållad med lördagseftermiddagsfikande kvinnor med barnvagnar.
Kvinnorna med barnvagnarna är alltid ute väldigt tidigt och ockuperar samtliga lediga platser innan andra(läs: jag och mitt sällskap) ens har hunnit tänka tanken att man kanske skulle dra sina korta ben ditåt.
Inte för att det på nåt sätt är fel att vara kvinna med barnvagn, men en sån position kräver oftast gott om planering. Med andra ord gör barnvagnskvinnor inga spontanfikor en halvtimma innan Det Enda Caféet stänger, utan placerar sig lugnt på de gröna stolarna nån gång vid halv två-tiden och lämnar inte stället förrän exakt 15:00, när det stänger.
För oss andra, sena människor, återstår då det första alternativet: promenad i Boulognern.
Så, två hungriga personer befinner sig på torget i solen bland leggingsflickor och munkstånd. Och blir lite smått intresserade av det sistnämnda.
Vi kan ju kanske…eh köpa munkar och fika i Boulognern? Säger jag.
Henrik: Ja det skulle vi ju kunna göra.
Jag: Men titta man får sex stycken för trettio kronor då måste vi såklart köpa sex stycken!!!
Henrik: Jaaaa joooo det kanske vi kan göra. Men vi kan ju spara några till senare.
Jag: Jo det blir nog rätt mastigt att sätta i sig tre munkar var sådär på raken.
Så vi går med munkarna i påsen till Boulognern och ån brusar och måsarna flaxar kring bänken som vi sitter på. Vi solar oss och tittar på vattnet som står högt och forsar och munkarna är precis lagom ljumna och krispiga och man får små sockerkorn kring munnen som det går att pussa bort och det är ju bara så lätt. Att stoppa in. En till. I munnen.
Och jag säger: Ska vi inte gå och titta lite i affärer efter en skjorta till dig?
Och Henrik säger: Jo det kan vi göra men vi kan ju inte gå i affärer med munkarna då måste vi äta upp munkarna först.
Jag säger: Ja det måste vi nog…
Och degen krispar i munnen och solen skiner och man får socker i näsan och man måste slicka sig om fingrarna. Och munkpåsen är tom.
Dagens väderrapport:
Nyligen hade vi 31,8 grader på vår balkong. Plus!
Härligt att det åtminstone är Grekland i vår inglasning när det vägrar vara det över allt annars i det här landet.
Det har varit en fullständigt strålande eftermiddag och jag har varit på fullständigt värdelöst humör.
Hela vägen från skolan förbannade jag mig själv för att jag inte hade deltagit i diskussionerna på lektionen med annat än tre ord.
Tre tysta små.
Inte för att det kommer påverka betyget det här gången, och inte för att jag hade brytt mig, men folk kan allvarligt tro att man störd i huvudet om man inte har öppnat munnen på flera föreläsningar.
Folk kan allvarligt tro att man är stum, och jag ljuger inte.
Det faktum att jag ändå pratar med människor på rasterna kan däremot få mig att framstå som en oseriös och opåläst fjolla.
Så jag grämer mig. Varför kan du inte prata? Hur jävla lång tid kan det ta att tänka ut en enda smart mening? Va?
Jo, det går. Ibland.
När jag helt är säker går det, då flyter det, då kan det komma hur många ord som helst.
Då är inte allt ett enda hummande.
Men vissa dagar, som i dag, är det lönlöst.
Då kommer ilskan.
Liksom allt som trängt där under kappan.
Självföraktet, självförnedringen och det dåliga självförtroendet.
Allt kommer upp, alla hatar mig egentligen.
Ingen vill höra vad jag har att säga, egentligen.
Jag är inte bra på nåt, egentligen. Det var bara som jag inbillade mig.
Varför tror jag att nån vill läsa min blogg, de gör det ju bara för att vara snälla fattar du väl? Egentligen.
Tänkte bara göra lite reklam för mina billighetsskor.
Ni som inte är skointresserade kan gå och koka kaffe i stället. Eller läsa ett par Shakespeare-sonetter.
Solen har skinit bla bla bla. Himlen blandar sina ljusa skymningsstrimmor med drömmande försommarblå. Lätt som dalande svalfjädrar sänker den sig över oss och bla bla bla.
1) Jag vaknade nyss upp från efter-plugg-på-balkongen-två-timmars-power-nap i soffan.
2) Jag vet inte hur jag blev en sån person som alltid skriver om vädret, men nånstans hände det och nu vet jag inte hur jag ska göra för att sluta.
3) Jag ber om ursäkt.
Jag är i Gävle igen och har nyss förnedrat mig genom att försöka skriva en jobbansökan. Senare ska jag förnedra mig ännu mer och ange mitt värde i pengar= lön, i samma ansökan.
Inte för att jag inbillar mig att jag har nån chans att få jobbet, men mer för att bryta den onda cirkeln av ickeaktivitet. Mest, för att motionera fingrarna och börja skriva saker igen.
I påsk har jag ätit, ätit, ätit. Druckit tre glas vin. Åkt tåg.
I fredags var jag ute på en halvmilslång promenad med min far, som förvägrade mig nöjet att ha på mig ballerinaskor under rundan. (Det var INGEN snö i Västergötland. Jag upprepar: Ingen snö! Ingen snö, soltorr asfalt och stelnad lera.)
Därför blev jag nästan trotsigt glad när jag kom tillbaka hit på påskafton, kunde undgå alla förmanade blickar och kunde klä fötterna i vad jag ville.
Snödrivor till trots, påskafton är påskafton.
Påskafton har, så länge jag kan minnas, infallit när krokusarna börjar slå ut. Bara några dagar efter att man för första gången skuttat hem från skolan med jackan i ryggsäcken i stället för på armarna.
Påskafton är vår. Då är det tillåtet med öppna skor, hur många minus det än må vara.
påskskorna
Det händer inget här. Därför skriver jag inte, okej?
Hela meningen med att vara på landet är ju å andra sidan att det inte ska hända nåt, så det är gott nog.
Mamma hade bakat en väldigt mjuk och saftig kladdkaka(tänk er att det nästan rinner utmed fingrarna när man tar i den med handen) som jag åt upp i går, och det är nog det bästa som har hänt hittills under min vistelse.
Det näst bästa är att jag har fått två par ankelboots från 70-talet gratis.
Det sämsta är att jag inte kan gå i dem. Än.
Ska plåta när jag kommer hem till Gävle, så förstår ni varför.
Skyhöga klackar innehar en viss estetisk status, men är för den sakens skull inte min grej. Jag är för vinglig och för bekväm.
Har ingen balans värd namnet, och jag överdriver inte när jag säger det.
Det kan hända, och det händer ofta, att jag går ute, på stan eller så, i lågskor utan nån som helst klack, och plötsligt viker sig foten och jag fattar inget.
Allt sviktar, jag vinglar, är lika ostadig som en ettåring som nyss lärt sig gå.
Kollar mig omkring för att se om nån såg det där?
Sen går jag omkring resten av dagen helt övertygad om att alla tycker: hon borde gå och hänga med sina vänner a-lagarna nere vid ån i stället för att vingla omkring HÄR, bland oss NORMALA människor.
Och hela femtimmarsresan, på T-centralen, genom Västerås Örebro Kumla hade jag dåligt samvete för det där sista gnället i förra inlägget.
Så, människor, vänner, om ni läser, ursäkta min bitterhet.
Förlåt, och jag vet jag är lika dålig själv på att fråga, inte vågar, inte kommer mig för att ta initiativ.
Och...äsch, ni fattar ju vad jag menar.
Egentligen är jag mest grinig för att jag ska jobba på påskdagen.
Det är förresten grönt här i södra Sverige. Över allt. Och det var rosa skymning bortanför fälten och kanalen när jag kom, och för några ögonblick kunde man nästan tänka att man var i en Per Hagman-novell.
Ok, I’m leaving. Lämnar den här stan för den drar ner oss till botten av ån och allt det där.
Solen skiner, det är torrt på marken. Jag har fått en helt grym vit trenchcoat på posten för endast 50 spänn.
Det är så tillfredställande när man kommer över snygga saker billigt, saker som andra betalar tusenlappar för.
Jag måste antagligen jobba på påskdagen. Det var inget som ingick i min planering från början, men min framförhållning har aldrig varit särkilt beundransvärd så jag får skylla mig själv.
Eftersom livet tydligen bara tickar på för alla andra, medan det står så uppenbart stilla för mig har ingen heller frågat mig vad jag ska göra på påskafton.
Ingen har undrat om jag vill komma och göra nåt, äta lite gott eller bara ha det trevligt. Det har tydligen kommit till en punkt nu, där vännerna i stället frågar vad ni ska göra på påsk och därmed förutsätter att man redan planerat sin helg inom den enhet som kallas par.
Och jag vet inte vad jag ska säga och jag vet inte om jag menar att det är nåt fel med det, men jag kan inte hjälpa att jag tycker det känns sorgligt att det har blivit så.
Jag lämnar landet. Eller jag önskar jag kunde skriva att jag skulle göra det.
Men min magra resesparkassa som jag skulle ha till vandringen längs Inkaleden/Nilenkryssningen/volontärresan i Indien/bilandet genom Europa har försvunnit.
Jag undrar om nån som övervägt att ta livet av sig på grund av vädret verkligen har gjort slag i saken?
I såna fall måste hon/han vara svensk.
Och nu dricker vi rödvin.
På en söndag.
Och det ryktas om fruktsallad och vaniljvisp snart och just i den här stunden känns livet inte så himla dåligt ändå.
Solen har skinit ännu en dag och i natt tror jag att jag uppskattade regn under tidningsrundan för första gången på länge. Att det bara föll och förstörde snön kändes som ett tecken på att saker fortfarande kan hända.
Det kan sluta snöa, det kan bli annorlunda.
Jag noterade vårfåglar också. Tio över fem på morgonen, i desperata höga skrik. (Det är parningstid nu snart eller?)
Folk har börjat med påskris utanför dörrarna. Gult och lila och outslagna knoppar, och jag undrade vad de tänkte när de ställde ut det, varför vi gör saker år efter år sådär.
Vad får en snart 70-årig ensamstående man att skära till björkris, pynta med fjädrar och plastägg och ställa utanför sin dörr i trappuppgången?
Var det ens han själv som gjorde det, och om det var det; gjorde han det för att han tänkte att det skulle se lite trevligare ut?
Tanken på hans pynt är lika hjärtskärande som naivt uppmuntrande på samma gång.
Jag har nog aldrig varit så handlingsförlamad som jag är nu, den här så kallade våren.
Jag gör inget inget inget.
Jag vill göra allt, men jag vågar inte. Önskar mig fortfarande en massa tid till…nåt.
Jag försöker läsa försöker analysera försöker ta mig för saker men allt försvinner.
Det finns förstås anledningar till att jag är såhär. Ingenting existerar utan orsak.
Jag har pluggat för länge. Jag borde inte plugga mer nu, det går inte längre. Varje ny delkurs som börjar får mig bara att känna mig mer instängd och ger en känsla av att jag borde vara klar med det här nu.
Men vad finns egentligen efter det där klar?
Jag har äntligen fått hjälp med mina underlivsproblem, men ingenting har än så länge blivit helt bra. Inget har ännu lett till genombrott, jag kan fortfarande inte knulla problemfritt, och just den lilla detaljen äter upp allt annat. Ursäkta min rättframhet men det är ändå vad det handlar om.
Ja. Det är ömmande också, och klåda, och ett evigt springande till apoteket, men ingen av de faktorerna gör så mycket med psyket som det att sexet inte funkar som man vill.
Allt jag kan göra är att hoppas. Gå ut i solen, läsa mina böcker, äta min medicin och vänta på att saker ska lösa sig. Förhoppningsvis med hjälp av tiden det känns som jag inte har.
Det är nästan vår.
Man ser marken nu. Händer värker inte av köld utan vantar.
Det är nåt med luften som vi kommer ihåg.
Det är nästan vår.
Det finns halsar bakom tunna trenchcoats, nästan ute i ljuset.
Utanför rådhuset tycker jag mig märka ett skratt.
Det är nästan vår.
Men på lördag ska det regna.
*
Vi har en ny föreläsare som kör med vad jag kallar Olof Palme-looken. Grå tweedkavaj, brunbågade glasögon kombinerat med mörka kostymbyxor och skjorta i nyansen päronglass/senapsgult.
Han har redan lärt sig mitt namn eftersom jag kommit fem minuter för sent vid två tillfällen. (Det händer alltid nåt som gör att jag får exakt fem minuters fördröjning på morgonen; det är cykellås som vägrar öppna sig, plogbilar som står mitt i cykelbanan så att man måste ta en extrem omväg, då man ju inte vill vada i meterdjupa smutssnövallar hela vägen till skolan, osv. )
I alla fall, Olof Palme-mannen pratar så mycket och med en sån oerhörd entusiasms att man inte kan låta bli att gilla honom.
Och, apropå stil slog jag själv till med school teacher-looken i en lightversion i dag, vilket innebar att jag för första gången i år vågade använda kjol till vardags.
Visserligen ackompanjerat med yllestrumpbyxor, men ändå; en bragd med tanke på min frusenhet.
Till strumpbyxorna en röd jumper nerstoppad i brun utställd kjol med hög midja, samt midjeskärp i lack.
Vårigt, på ett stramt sätt.
Glädjen över vårutstyrlsen förstördes dock en aning när jag kom hem och upptäckte att jag gått hela dagen med en ful jävla tvättlapp uppstickande där bak.
Det är onsdagen den 5 april.
Jag hämtar bokpaket. Hamlet i engelsk textkritisk utgåva, pocket för 34 kr.
Men ÄR inte det här ett liiite tungt paket för att vara pocket?
Sliter upp snörena och...
Intensivvård - den första stora läroboken i intensivvård som har skrivits på svenska sedan 1991. Under redaktion av Anders Larsson och Sten Rubertsson.
Hö?
[...]Boken riktar sig till läkare, alltifrån medicinstuderande till ST-läkare i anestesiologi och intensivvård, och till sjuksköterskor både under och efter sin vidareutbildning i intensivvård.
Där ser man.
Jag är alltså medicinstuderande nu.
Funderar ändå på att behålla tegelstenen, eftersom:
1)Hamlet har jag ju redan hittat på bibblan
2)Läkarböcker är säkert svindyra
3)Man vet ju aldrig när man blir akut hobbyhypokondrisk och behöver intensivvård
Frågan är bara var den där läkaren som har fått min pocket-Hamlet sitter? Undra om hon/han är glad?
..nu ska jag läsa HAMLET på engelska. I minst två timmar.
Jag har förberett med micropopcorn och te.
Önska mig lycka till!
Personlig notering: kom ihåg att SITTA upp i soffan. Sitta upp sitta upp sitta upp...och vad du än gör - Stäng INTE ögonlocken!
Jag har blivit en sån second hand-sucker på sista tiden.
Dagens inköp från Kupan:
1 st 60-talsklänning, skotskrutig
1 st bolero, röd
1 st plisserad kjol, brun
2 st midjeskärp i lack
1 st svart handväska
Summa: 42 kr
Övrig bra grej: Andra second hand-nördar hängde runt bland klädstängerna i flera timmar. Trevligt.
Jag besöker institutionen Apoteket. Jag är stamkund här nu, är här kanske varannan vecka för att hämta ut nåt på recept och ungefär varje vecka för att köpa nåt annat.
Den billigaste versionen av min medicin finns aldrig hemma. Bara den dyra.
Varje gång vill de att jag ska köpa Diflucan för 556 kr i stället för Fluconazol för 155 kr och varje gång kommer de på att ojdå vad dyrt det blev men det är ju såhär nu…
Sen säger de vänta så ska jag se om vi kan beställa hem billigare… eller behöver du dom nu för annars vi kan beställa tills i morrn om du kan vänta tills i morrn?
Jag vill oftast inte vänta men säger ja det kan jag väl. Oftast.
Det är en himla väntan här, oftast. Vi sitter och stirrar på våra gula lappar, och på varandras. Vill veta VAD eller HUR eller vad är du... eller när blev du... eller vad är fel på HENNE egentligen?
Det sitter en tant bredvid, hennes lapp darrar i handen och sen tappar hon den. Jag säger oj och då ska hon böja sig ner och ta upp den, men jag gör det före henne. Då tittar hon på mig, ser ut som hon tror jag ska sno hennes Losec-recept i flera sekunder, tills jag ger tillbaka det till henne. Då säger hon tack. Lite tyst och torrt. Hennes händer verkar också torra för det rispar på nåt sätt när hon tar i pappret.
Jag betalar nästan 350 spänn för mina sex tabletter i dag. Ett medelpris.
I dag är inte en sån dag när jag vill att de ska beställa billigare så att jag får vänta tills i morgon.
Vill inte komma tillbaka hit ännu en gång den här veckan. Orkar inte. Orkar framför allt inte sitta en dag till bland de gula lapparna.
Smulpaj med spenatfyllning
deg
2 dl grahamsmjöl
½ dl vetemjöl
100 g margarin
fyllning
ca 300 g hackad fryst spenat, upptinad
5-6 hackade soltorkade tomater
1-2 msk hackade svarta oliver
200 g fetaost, smulad
1 tsk torkade örtkryddor
2 pressade vitlöksklyftor
1 dl riven hårdost (ex: herrgårdsost)
äggstanning
2 ägg, vispade
½ dl mjölk
peppar
Såhär gör man:
Gör smuldegen genom att blanda mjölet och margarinet till en smulig massa. Blanda spenat, tomater, oliver, fetaost, vitlök och kryddor och lägg i botten på en pajform. Häll äggstanningen och bred ut den rivna osten över. Sist lägger man på smuldegen som ett täcke över allt. Grädda i 200 grader ca 20 min.
Nu har jag också fått min!
Och den är ganska precis som man hade förväntat sig. Som synes med vit spets och tyll.
Dock var det svett och panik när jag insåg att jag inte skulle kunna dra på den nerifrån över höfterna.
Och hur får man på sig den HÄR då?
Ah just det man kanske drog klänningarna över huvet på femtiotalet...puh!
Min dag riskerade verkligen att bli förstörd ett tag där.
I övrigt, perfekt passform.
