Skoöppet

Jag är i Gävle igen och har nyss förnedrat mig genom att försöka skriva en jobbansökan. Senare ska jag förnedra mig ännu mer och ange mitt värde i pengar= lön, i samma ansökan.
Inte för att jag inbillar mig att jag har nån chans att få jobbet, men mer för att bryta den onda cirkeln av ickeaktivitet. Mest, för att motionera fingrarna och börja skriva saker igen.

I påsk har jag ätit, ätit, ätit. Druckit tre glas vin. Åkt tåg.
I fredags var jag ute på en halvmilslång promenad med min far, som förvägrade mig nöjet att ha på mig ballerinaskor under rundan. (Det var INGEN snö i Västergötland. Jag upprepar: Ingen snö! Ingen snö, soltorr asfalt och stelnad lera.)
Därför blev jag nästan trotsigt glad när jag kom tillbaka hit på påskafton, kunde undgå alla förmanade blickar och kunde klä fötterna i vad jag ville.
Snödrivor till trots, påskafton är påskafton.
Påskafton har, så länge jag kan minnas, infallit när krokusarna börjar slå ut. Bara några dagar efter att man för första gången skuttat hem från skolan med jackan i ryggsäcken i stället för på armarna.
Påskafton är vår. Då är det tillåtet med öppna skor, hur många minus det än må vara.














påskskorna